ja e nog knäpp!

[restless]

har nyss (5v sedan) fått min son.. han är helt underbar o snäll o lugn o allmänt tillfreds med livet.
Kan dock inte hjälpas, jag som aldrig trodde jag skulle va annat än överlycklig resten av livet, har blivit helt gråtig.
Gråter för allt dom senaste dagarna.. För att sonen gråter, för att sambon jobbar, för att sambon gör allt kul som han alltid har gjort, han har inte ändrat sitt liv något alls, medan det känns som jag bara sitter hemma. Jag träffar inget folk, ja kan inte ut o rida, o åker ja till hästen för o bara pyssla slår d aldri fel att pågen vaknar så blir d inget med hästmyset, jag kan inte följa med o jaga, ut o springa eller någe sånt.

Jag känner mig helt innestängd hemma. går promenader, men d e allt. nu har sonen varit förkyld oxå, o då har det blivit mindre ute.

Har dåligt samvete över hundar o häst.

E jättemysigt med bebis, o älskar honom över allt annat, men ibland vill ja bara komma ut. I lugn o ro, själv, precis som det va förr..

Samtidigt har jag fått dille på att bli gravid igen.. Nu!
Ja e nog allt lite knäpp..

 

[Mirre]

Sv: ja e nog knäpp!

Har du pratat med din sambo om hur du känner?
Det är ju jätteviktigt att ni avlastar varandra så att ni även får vara vuxna ibland. Inte bara föräldrar.

 

[vindvissla]

Sv: ja e nog knäpp!

For att fa tillbaka ditt liv maste du tvinga din sambo att ta sitt ansvar. Det handlar inte om disken eller tvatten, det ar hans barn som han inte bryr sej om?

Nar han kommer hem pa kvallen ser du till att fa minst en timme for dej sjalv.

Om du kanner dig mycket nedstamd tycker jag du ska ta kontakt med en bm som kan hjalpa dig, forlossningsdepression ar vanligare an man tror och du kan behova en liten puff for att komma upp over ytan igen.

 

[Badger]

Sv: ja e nog knäpp!

Hur ofta lämnar du bebisen till sambon och åker iväg någon timma för att bara handla eller vadsomhelst? Det är ganska skönt att göra och det är ju jätteviktigt för sambons och bebisens kontakt. Ibland kanske det kan kännas svårt att lämna ansvaret helt på sambon om du är hemma och haft huvudansvaret och bebin börjar gråta tex...

Jag tror vi åkte och red när A var 6 veckor. Vi åkte allihop eftersom ett hästbesök tog 3 timmar. Men låååångt innan dess. När A bara var någon vecka så hade sambon såklart honom själv. Eler snarare, mannen hade ju fullt ansvar för A när jag var på uppvaket och A var 1-6 timmar gammal.

 

[Elize]

Sv: ja e nog knäpp!

För det första : NEEEJ du är inte knäpp. "Gråtig" blir man, eller iaf jag och väldigt många andra. Man älsra det lilla knytet över allt annat, men vissa stunder vill man bara ha tillbaka sitt gamla liv. Sen dåligt samvete för att man känner såhär.
Det går över, jag lovar. Hormoner i massor och det är en enorm omställning att komma hem med en liten.

Sen det att sambon fortf gör en massa.....Prata med han, direkt! Ni måste dela, han har ju oxå varit med och tillverkat lill-fisen.

Här hade jag/vi en jobbig period när lillan var ngra veckor. Jag ville att allt skulle vara som förut, tyckte hon åt konstant, att jag aldrig fick göra ngt, osv osv.
Och eftersom att lillan facktist åt mkt, och skulle göra det för att få upp vikten, så var det inte lätt att komma hemifrån.
Min "räddning" dessa veckor var att mata lillan så vi visste hon var mätt, sen stängde jag in mej på badrummet. Filade fötter, rakade ben, bara satt i duschen med vattnet rinnandes i minst en timma. Underbart!! I duschen hördes ingen gråt, jag fick njuta, göra mej fin, mysa.

Nu är lillan alldeles snart tre månader. Ammar fortf ofta, men ut kommer vi, och jag är lycklig

Så, kämpa på, det är en övergående tid. Ocg prata med sambon!!

(Jo, just det ja....Samma här, vill oxå ha en stor mage igen! )

 

[cirkus]

Sv: ja e nog knäpp!

Men ni är väl TVÅ som blivit föräldrar ? Din sambo *kan* inte fortsätta som om ingenting har hänt !

(och du snälla, försök att skriva normal läsbar svenska, det är jättesvårt att läsa talspråk)

 

[fitzy]

Sv: ja e nog knäpp!

OJ vad jag känner igen mig!! F är nu sju månader och jag kan fortfarande känna endel dagar att "låt mig va ifred!!!", Sen kan de hjälpa av att komma ut i stallet en sväng å rensa huvudet, eller åka å handla själv eller nåt. Kan rekommendera dig att prata med din sambo om du inte redan gjort de och sen prata med din bvc sköterska, kanske du får komma till en kurator?! de kan vara skönt att ha nån och bolla med som inte dömer en från början som de lätt kan bli om man pratar med någon man känner! Och NEJ, du är inte knäpp, detta händer nog många!

 

[Quiss]

Sv: ja e nog knäpp!

Du, du är inte ensam.
I början grät jag för allt!!! Och gör det fortfarande(fast inte lika ofta), och C är nu 9 veckor.
Men det är bara hormonerna

Jag dansar linedance en gång i veckan på våren och hösten och har gjort sedan 2004.
Kursen började 15 dagar efter C fötts, och sambon mer eller mindre sparkade ut mig genom dörren.
Han tyckte jag behövde komma hemifrån lite.
Hästarna har jag hemma, så jag kan ju gå ut och pyssla medan lillan sover, ofta får hon ligga i vagnen under skärmtaket utanför stallet.
Rider gör jag på helgen och någon gång mitt i veckan.
Sen har jag en mamma som är här en gång i veckan och tar bebis så att jag får egentid.
Absolut inget jag har bett henne göra, men hon vill gärna ha lite egentid med sitt barnbarn.

Så mitt råd till dig är att du får prata med din sambo och få lite egentid en stund på kvällarna och någon timme på helgerna där du är "bebisfri" och kan göra något själv.
Det hjälper, även om det bara är någon timme.
Dessutom, som Cattan sa, det är bra för pappan och bebisens kontakt att de också får lite tid tillsammans och kan lära känna varandra.

Lycka till!!

 

[Calazirya]

Sv: ja e nog knäpp!

Jag förstår inte varför så många kvinnor går med på att ha en ej engagerande far till barnet? Ställ krav för fanken!

I början är man ofta ganska låst till barnet om man ammar. Att jaga kanske är mer eller mindre omöjligt just nu, men att få komma ut och springa, promenera med hunden, fika själv med en väninna är absolut ingen omöjlighet. Be din sambo följa med någon gång i veckan till stallet så att du klan få rida osv.

 

[Raderad medlem 6459]

Sv: ja e nog knäpp!

Jag förstår inte varför så många kvinnor går med på att ha en ej engagerande far till barnet? Ställ krav för fanken!

Och jag förstår inte att det ens ska behövas. Varför varför varför skaffar så många män barn när de har noll och inget intresse att vara riktiga pappor? Jag blir matt och förlorar hoppet om män när jag läser på Förälder.

 

[Calazirya]

Sv: ja e nog knäpp!

Dom pappor som är engagerade diskuteras inte lika ofta, dvs när allt är bra finns det inget att diskutera annat än om det kommer på tal. Därför tror jag inte att du ska förlora hoppet genom att läsa här . Men visst jag förstår varför du ställer dig den frågan eftersom jag själv funderar på svaret.

Rent generellt tror jag det handlar om fastväxta normer, kanske inte en så stark barnlängtan i kombination med att det är praktiskt och enkelt att bara vara kul och rolig pappa men slippa huvudansvaret. Sedan matas man rätt ordentligt från utomstående att mamman är viktigast, att mamman är den som ska ha huvudansvaret, att mamman ska veta allt osv. Det är ruggit tydligt och något som jag och min sambo har mött relativt ofta genom dessa 2½ år som föräldrar.

 

[Raderad medlem 6459]

Sv: ja e nog knäpp!

Äsch, jag förlorar hoppet på att titta på hur det ser ut i verkligheten också

 

[Mabuse]

Sv: ja e nog knäpp!

Rent generellt tror jag det handlar om fastväxta normer, kanske inte en så stark barnlängtan i kombination med att det är praktiskt och enkelt att bara vara kul och rolig pappa men slippa huvudansvaret. Sedan matas man rätt ordentligt från utomstående att mamman är viktigast, att mamman är den som ska ha huvudansvaret, att mamman ska veta allt osv. Det är ruggit tydligt och något som jag och min sambo har mött relativt ofta genom dessa 2½ år som föräldrar.

Eller hur? Otroligt hur starkt denna föreställning om att mamman är viktigast lever kvar. Vad jag vet finns det inget som stöder den teorin alls egentligen, det handlar om att barnet behöver en eller fler vuxna - sen om det är biomamma, biopappa, mormor, adoptivförälder eller nåt annat spelar ingen roll. Bara det är någon som finns där och kan erbjuda stabil trygghet.

Sen är det ju sant att de flesta mammor som helammar blir rätt bundna vid sina barn - jag ammade varannan timme ungefär, vilket lite begränsar möjligheterna att göra saker på egen hand. Men det innebär ju absolut inte att man måste sitta klistrad vid barnet hela tiden, eller att barnet bara tyr sig till mamman. Kräver lite mer planering bara, och att man hjälps åt för att få det att funka.

Delad föräldraledighet is da shit, om du frågar mig, för att se till att man blir två föräldrar i praktiken, och inte bara i teorin.

 

[lillamyggan]

Sv: ja e nog knäpp!

Kan ju vara så också att pappan känner att han inte kan hjälpa till. T ex om man ammar och bebisen är hungrig är det ju mamma som gäller. Detta fick min man att tro att vårt första barn inte tyckte om honom. Hon skrek och vad han än gjorde så hjälpte det inte. Tillslut tittade han uppgivet på mig (som hade ammat i 100 år och behövde en paus) och sa "hon tycker inte om mig". Så var det ju inte såklart men det kan säkert kännas så och papporna tycker att men hon ska ju ändå sitta och amma nu så jag kan passa på och gå ut och jogga eller vad det nu är medan mamman känner det som att jaha nu drar han iväg och här sitter jag själv igen.

När han förbereder sig för att dra iväg igen så är det bara att säga. Jaha ska du gå ut? Ok vi ses om 10 minuter då för då har nog bebben ätit färdigt och då åker jag till hästen.

 

[lillamyggan]

Sv: ja e nog knäpp!

Kom bara på när första barnet var litet och jag var på träning med hästen. Bebben var med pappan hos farmor och farfar och när det började dra ihop sig mot käk kom han farandes i bilen. Jag fick hoppa av pållen och göra en amningspaus och sen upp på pållen och träna vidare.

 

[Badger]

Sv: ja e nog knäpp!

Det lät smidigt

Jag lämnade pappa o barn med en flaska ersättning om hungern skulle sätta in. Oftast så hann jag tillbaka innan det blev nödvändigt. (nödvändigt kanske låter negativt, men saken är den att jag behövde bli mjölkad så jag inte skulle få mjölkstockning). Tre timmar brukade gå bra, A var nog sällanammare.

 

[Mabuse]

Sv: ja e nog knäpp!

Vi gjorde så att pappa och bebis följde med till stallet, så ammade jag innan jag satt upp och efter jag suttit av. Det funkade bra, och guld värt för mig att få tillbringa en timme på hästryggen utan att behöva tänka på barn och jobb. De andningspauserna gjorde nog att jag pallade amning varannan timme nattetid mycket bättre, t ex.

 

[turbofling]

Sv: ja e nog knäpp!

Jag kan berätta lite hur det var för oss

Min första dotter var inte planerad och vi hade ett distansförhållande och både i olika länder. Pappan var i slutet av sina studier så att han skulle flytta till Sverige kändes inte som en bra lösning och jag hade ingen lust att flytta till hans land (Österrike) under graviditeten. Vi löste det så att han kom till Sverige så mycket han kunde och jag var hos honom så ofta jag kunde.
Men han missade en stor del av graviditeten och det var nog ganska svårt för honom att ställa sig in på att bli pappa. Vi flyttade till Österrike när dottern var 3,5 v gammal och vi hade mycket disskussioner ibörjan. Jag hade gett upp hela mitt liv i Sverige och han fortsatte sitt här precis som innan.

Jag var på väg att ge upp många gånger och flytta till Sverige men kämpade på och efter ett tag så började han förstå att han behövde vara hemma mer.

Nu, 2,5 år senare, är han en helt underbar pappa, väldigt sällan borta på kvällarna eftersom han hellre vill vara hemma med sina barn (vi har ett till barn nu). Tyvärr har vi inte kunnat dela på föräldraledigheten av olika skäl vilket vi är ledsna över.

Vi måste också "slås" mot synen här att det är mamman som är den som ska ta största ansvar för hus och barn (där har Sverige iaf kommit en generation längre än Österrike).

Med det vill jag ha sagt att jag många gånger tror att det tar lite längre tid för pappan att inse att han har blvit pappa och vad det innebär. Mamman har (oftast) börjat anpassa sig redan i graviditeten, kanske har man inte kunnat rida/träna som innan, har man varit ute och festat mycket innan så har man iaf slutat dricka alkohol under graviditeten osv.

Men med det menar jag inte att man ska låta pappan ta den tiden på sig, men jag tror att det kan vara en del av "förklaringen". Jag tror också många gånger att mamman inte riktigt låter pappan ta plats.

 

[Calazirya]

Sv: ja e nog knäpp!

Fast å andra sidan. Varför tolererar papporna att bli avvisade, att inte få ta plats i sina barns liv?

Min sambo känner igen sig i att det tog längre tid för honom att knyta ann, men han förstod ju med ens att bebisen behövdes tas om hand.

 

[turbofling]

Sv: ja e nog knäpp!

Dom kanske är osäkra, men det är såklart ingen ursäkt.

TS, jag tycker du ska prata ordentligt med din sambo, förklara hur du känner och fråga hur han känner och hur ni ska göra det bättre för er.