Introvert och extrovert

[Inte_Ung]

Jag tycker detta "diagnossamhälle" är faktiskt sjukt.

Varför då?
Är det inte bra att veta vad olika människor behöver för att må bra?
Och
Hur fick du in det i den här diskussionen?
Vad får dig att se Introvert vs extrovert som en diagnos?

 

[bettysmatte]

Jag är introvert enligt testerna. Har absolut ingen återhämtning i de flesta sociala sammanhang. Jag tänker väldigt mycket innan jag talar i de flesta fall. Men jag kan gå in i roller där jag definitivt upplevs som extrovert både på jobb och fritid. Har jag en tydlig uppgift är det inte jobbigt att vara mer utåtriktad och tala mer.

Wow, vad det där stämmer in på mig också !

 

[megasus]

Jag tycker begreppen passar mig väl.jag är extrovert, får min energi av människor runt mig. Ensamhet dränerar mig, behöver input utifrån för att själv kunna ge.
Brukar säga att jag saknar eget ljus, behöver ljus utifrån för att själv lysa

Kan absolut inte tanka i ensamhet. Ensamhet gör mig enfaldig, skygg och tråkig

"Samvaro är den bästa sortens tillvaro"

Det där beskriver mig väldigt bra, fast helt tvärtom.
Jag blir dränerad av andra människors sällskap. Det spelar ingen roll hur trevligt det är och hur mycket jag uppskattar just dessa människor-jag tar slut. Går det för lång tid innan jag får en ordentlig dos egentid och tystnad så utvecklar jag i det närmaste sjukdomssymptom och blir helt otroligt mentalt bräcklig.

Och jag kan INTE tänka i andra människors sällskap. Det hämmar mig totalt. Inget kan få mig att känna mig så korkad som brainstormingsessions och gruppdiskussioner. Jag behöver sitta i ensamhet och fundera på min kammare, och sortera rätt på mina virrvarr av tankar, innan det finns en chans att jag kan formulera dem på ett begripligt sätt för andra.

I 18-års åldern läste jag boken ”Tyst” av Susan Cain och minns hur saker och ting bara föll på plats. Jag fick så mycket egen förståelse för mig själv och mina behov, och det var skönt att få ett ord för det hela samt att förstå att det finns andra som också fungerar på detta sätt.

Så många gånger under min barndom har jag känt mig konstig, mycket på grund av välmenande vuxna (aldrig mina föräldrar men andra släktingar samt lärare) som uttryckt oro över min ensamhet och att jag ”inte hade några vänner” och jag minns att det alltid gjorde mig så frustrerad för jag hade visst vänner men jag ville/orkade inte umgås med dem mer än jag gjorde och jag älskade ju att få vara ensam och umgås med mig själv. Minns också att det fanns en uppfattning om att jag ”inte vågade prata” vilket inte heller var eller är sant. Jag har inga som helst problem med att uttrycka mina åsikter, prata inför folk osv men jag pratar bara när jag känner att jag verkligen har något jag vill säga. Vilket absolut är mer sällan jämfört med många andra.

 

[co-SMAD4]

Men det här är ju något annat som inte handlar om att placera folk i fack

För dig ja, det kan jag förstå. Jag har träffat folk som använder introvert/extrovert för att tämligen placera sig själv och andra i olika kategorier av människor, så för mig är det samma. Det säljs program och tester för att hitta om en själv eller sin häst är introvert/extrovert. Vad gemene man kallar sig själv i sin vänskapskrets är upp till den, men jag dissar dessa uttryck för att "hitta vilken typ av människa man är". Många som använder uttrycket använder det istället för social/asocial. Där råder det delad mening om vad som ingår i begreppen.

 

[EmmaBovary]

För dig ja, det kan jag förstå. Jag har träffat folk som använder introvert/extrovert för att tämligen placera sig själv och andra i olika kategorier av människor, så för mig är det samma. Det säljs program och tester för att hitta om en själv eller sin häst är introvert/extrovert. Vad gemene man kallar sig själv i sin vänskapskrets är upp till den, men jag dissar dessa uttryck för att "hitta vilken typ av människa man är". Många som använder uttrycket använder det istället för social/asocial. Där råder det delad mening om vad som ingår i begreppen.

Det låter inte särskilt vettigt att kapitalisera på den typen av tester/program, samtidigt så kommer det väl troligtvis alltid finnas sökande individer som dras till sånt. Fast jag tänker att introvert/extrovert handlar så mycket om att hitta vilken typ av människa man är? Mer som att det eventuellt blir enklare att förklara hur man fungerar, och eftersom att det inte är en diagnos etc. så är det inte särskilt negativt laddat oavsett. Asocial för potentiellt tankarna till antisocialt beteende, vilket minst sagt är laddat.

 

[gammalek]

För dig ja, det kan jag förstå. Jag har träffat folk som använder introvert/extrovert för att tämligen placera sig själv och andra i olika kategorier av människor, så för mig är det samma. Det säljs program och tester för att hitta om en själv eller sin häst är introvert/extrovert. Vad gemene man kallar sig själv i sin vänskapskrets är upp till den, men jag dissar dessa uttryck för att "hitta vilken typ av människa man är". Många som använder uttrycket använder det istället för social/asocial. Där råder det delad mening om vad som ingår i begreppen.

Håller med. Varken introvert eller extrovert ( eller för all del HSP som många också använder) är medicinska begrepp eller diagnoser.

 

[Iamia]

Det där beskriver mig väldigt bra, fast helt tvärtom.
Jag blir dränerad av andra människors sällskap. Det spelar ingen roll hur trevligt det är och hur mycket jag uppskattar just dessa människor-jag tar slut. Går det för lång tid innan jag får en ordentlig dos egentid och tystnad så utvecklar jag i det närmaste sjukdomssymptom och blir helt otroligt mentalt bräcklig.

Och jag kan INTE tänka i andra människors sällskap. Det hämmar mig totalt. Inget kan få mig att känna mig så korkad som brainstormingsessions och gruppdiskussioner. Jag behöver sitta i ensamhet och fundera på min kammare, och sortera rätt på mina virrvarr av tankar, innan det finns en chans att jag kan formulera dem på ett begripligt sätt för andra.

I 18-års åldern läste jag boken ”Tyst” av Susan Cain och minns hur saker och ting bara föll på plats. Jag fick så mycket egen förståelse för mig själv och mina behov, och det var skönt att få ett ord för det hela samt att förstå att det finns andra som också fungerar på detta sätt.

Så många gånger under min barndom har jag känt mig konstig, mycket på grund av välmenande vuxna (aldrig mina föräldrar men andra släktingar samt lärare) som uttryckt oro över min ensamhet och att jag ”inte hade några vänner” och jag minns att det alltid gjorde mig så frustrerad för jag hade visst vänner men jag ville/orkade inte umgås med dem mer än jag gjorde och jag älskade ju att få vara ensam och umgås med mig själv. Minns också att det fanns en uppfattning om att jag ”inte vågade prata” vilket inte heller var eller är sant. Jag har inga som helst problem med att uttrycka mina åsikter, prata inför folk osv men jag pratar bara när jag känner att jag verkligen har något jag vill säga. Vilket absolut är mer sällan jämfört med många andra.

Det fetade är exakt som jag är. Verkligen på pricken.

 

[Bison]

Håller med. Varken introvert eller extrovert ( eller för all del HSP som många också använder) är medicinska begrepp eller diagnoser.

Det är inga diagnoser, bara enkla sätt att beskriva hur man fungerar.
Jag är introvert, är social, glad och öppen men blir dränerad av att umgås med människor och laddar upp genom att vara ensam och trivs väldigt bra med att vara själv

 

[Filura]

Alla sociala situationer, även om det så bara är med familjen eller vänner, dränerar mig totalt, även om det är kul/trevligt. Så jag antar att jag är introvert. Jag föredrar och trivs (oftast) bäst i mitt egna sällskap och har inget egentligt behov av att umgås med andra. Jag är en ensamvarg helt enkelt.

 

[EmmaBovary]

Spinner vidare. En annan orsak till att jag inte har något emot just den här förklaringsmodellen är att den hittills verkar ha klarat sig ifrån att andra ska "diagnostisera" sin omgivning som introverta eller extroverta på ett negativt sätt. Liksom, hellre att folk håller sig till något som inte är en diagnos eller personlighetsstörning, jämfört med alla rubriker i stil med "Såhär vet du om din chef är psykopat!" eller "Då vet du att din partner är en narcissist." Och alla personer som istället för att fokusera på sin egen roll i relationer "hittar" personlighetsstörningar/diagnoser på andra (eller så fixerar man på andras anknytningsmönster, som ju inte heller är en diagnos men flitigt använt på ett ganska negativt sätt när det inte rör en själv).

 

[MCP]

Jag tycker att begreppan är bra och användbara, och tycker som de flesta att det skulle ha varit skönt om det skulle ha varit känt när jag själv var yngre.
Men, jag önskar också att det skulle hållas fram tydligare att detta faktiskt är en skala och inte antingen eller.
Det förenklas oftast till ytterligheterna i båda ändarna, och det kunde jag inte identifiera mig med.

"Är du den som gärna står i centrum på en fest?
Är du den som på sociala sammanhang står i ett hörn, och går hem så fort det är accepterat?
Är du den som undviker att svara i telefonen för att sedan skicka ett meddelande och fråga vad de ville?
Hur ser din idealhelg ut? Ut och träffa folk eller sitta hemma med en bok?..."
O.s.v.
På de flesta av dessa skulle jag svarat: det beror på.

Det var först när jag gjorde ett av de (ifrågasatta) personlighetstesten (tror det var 16 personligheter) som visade att jag var strax på introverta skalan om mitten som det kändes som om polletten trillade ner. Det var nog det enda jag minns från det resultatet

Jag tankar energi ensam. Har för det mesta inga problem med att vara ensam utan föredrar det.
Men ibland vill jag träffa folk, och med vissa människor får jag energi. Jag har lärt mig att jag ofta behöver små micropauser i sociala sammanhang, att gå ut eller hitta något lugnt hörn att scrolla på telefonen i hjälper (detta saknar jag med att inte längre röka).
Jag vill inte stå i centrum om jag förväntas göra det, men kan göra det ibland för en kort stund spontant om stunden känns rätt.
Filmkväll och soffmys med sambon är vad jag föredrar som helgaktivitet, men efter en period med bara sånt och inget annat så vill jag nog gärna ha någon sort social sammankomst.

 

[Araminta]

Alla begrepp som hjälper människor att förstå sig själva och/eller andra är i grunden bra, tycker jag. Problemet tror jag uppstår när man försöker förklara hela individer i ett eller två begrepp. Att säga att "Kalle är snäll" utan kontext är ungefär lika givande som att säga att "Kalle är Kalle". Extrovert, snäll, klok, hyperaktiv, blyg, introvert, pratglad, autistisk, stark är alla användbara nyanser som tillsammans kan ge början till en helhet.

 

[co-SMAD4]

Det låter inte särskilt vettigt att kapitalisera på den typen av tester/program, samtidigt så kommer det väl troligtvis alltid finnas sökande individer som dras till sånt. Fast jag tänker att introvert/extrovert handlar så mycket om att hitta vilken typ av människa man är? Mer som att det eventuellt blir enklare att förklara hur man fungerar, och eftersom att det inte är en diagnos etc. så är det inte särskilt negativt laddat oavsett. Asocial för potentiellt tankarna till antisocialt beteende, vilket minst sagt är laddat.

Precis, så fort det kommer nya begrepp-trender så kommer personlighetstester och alla möjliga sälj.

Jag kan förstå att det är en hjälp till att beskriva en själv, och att det inte är mer än så man brukar det, men för mig lämnar begreppen en dålig smak då det i min erfarenhet alltid dragits till sin spets. Så jag undviker att beskriva andra eller mig själv som intro/extrovert. Min erfarenhet är också, som du berör, att termerna har använts för att mena asocial/social, alltså en "kategori" av människa och inte ett personlighetsdrag likställt med rolig, envis etc. När det råder sådant bruk av orden är jag ännu mindre intresserad.

 

[Lickety]

Verkar vara en långvarig trend i att "diagnostisera" sig själv som introvert eller extrovert. Att människor plötsligt är det ena eller det andra och därmed har olika behov osv.

Vad tycker ni om det?
Känns det relevant för er att beskriva er som det ena eller det andra?
Eller dissar ni begreppen helt?

Jag uppfattar att människor som inte är "typiska" åt endera håll oftare verkar avfärda begreppen som oanvändbara. Typ: jag passar inte in i endera kategorin, och därför verkar hela tanken med kategorisera vara dålig/inte fungera.

Jag tror att man får lyfta blicken lite högre än så, för de personer som ligger närmare ytterligheterna eller passar in i högre grad i kategorierna så kan det vara mycket användbart att få ord och begrepp för att beskriva hur man fungerar, och då är det förstås en fördel om majoriteten känner till vad som menas med begreppen.

 

[Inte_Ung]

Precis, så fort det kommer nya begrepp-trender så kommer personlighetstester och alla möjliga sälj.

Jag kan förstå att det är en hjälp till att beskriva en själv, och att det inte är mer än så man brukar det, men för mig lämnar begreppen en dålig smak då det i min erfarenhet alltid dragits till sin spets. Så jag undviker att beskriva andra eller mig själv som intro/extrovert. Min erfarenhet är också, som du berör, att termerna har använts för att mena asocial/social, alltså en "kategori" av människa och inte ett personlighetsdrag likställt med rolig, envis etc. När det råder sådant bruk av orden är jag ännu mindre intresserad.

Det går ju att beskriva i yrkeslivet som "jobbar bra i grupp" eller "klarar bra att arbeta ensam".

Vissa ser uppgiften "enmansutredning" som ett straff, medan andra gör ett toppjobb just på en "enmansutredning".
Som projektledare så måste man spela med de kort som man har och resultatet i projektet kan bli helt olika efter hur man fördelar uppgifterna.
Några riktigt effektivitetsdödande val som man kan göra är att skicka några introverta personer till kund för att gemensamt identifiera risker i projektet.
Det blir inget resultat av det.
Ett annat misstag är att stänga in en extrovert person ensam på dennes kontor för att utföra en komplicerad teknisk uppgift på egen hand.
Det blir inget resultat av det heller.
De springer mest runt i korridorerna och letar efter sällskap.

 

[Sharpless]

Det sjuka är alla psykologitester som ska göras oavsett vilka jobb som söks. Jag ser viss skillnad på om man ska jobba som polis eller sitta i kassan på ICA, men testsjukdomen sprider sig okontrollerat i samhället!

Inga av testerna som utförs har någon som helst relevans, annat än att det möjligtvis ökar risken att man anställer fel person.

 

[Sirap]

Jag tycker att begreppen är knepiga eftersom jag inte ens vet hur jag skulle klassa mig själv. Jag är en ensamvarg i mångt och mycket och har stort behov av att vara just ensam. Kan dock även vara väldigt social i olika sammanhang och uppskatta det.

 

[Sharpless]

Jag har ofta beskrivit mig som introvert, men ibland är jag osäker på det där, om det är annat som passar mig bättre. Jag behöver social interaktion, men upp till maximalt cirka fyra personer, allt annat dränerar mig rejält snabbt. Men samtidigt lyssnar jag oftast, funderar på vad jag ska säga, och missar den millisekund man har på sig att flika in något. Dock, är det ett ämne jag känner mig säker på, så har jag så mycket enklare att kunna ta plats i diskussionen.

 

[Mia_R]

Inga av testerna som utförs har någon som helst relevans, annat än att det möjligtvis ökar risken att man anställer fel person.

Jag vet att de har ingen relevans, ändå utförs de både vid nyanställningar och på redan anställd personal. Jag vet inte hur många sådana tester som vi fått göra på jobbet, tar tid, kostar pengar med konsulter och sedan händer ingenting.

 

[Sharpless]

Jag vet att de har ingen relevans, ändå utförs de både vid nyanställningar och på redan anställd personal. Jag vet inte hur många sådana tester som vi fått göra på jobbet, tar tid, kostar pengar med konsulter och sedan händer ingenting.

Det händer ingenting, för vi människor är väldigt obenägna att erkänna att vi gjort fel, särskilt om det har kostat oss mycket pengar. Och de som tjänar pengar på dessa tester är väldigt bra på att sälja.