Importfru?

[stjarnhimmel]

Igår kväll ringde svärfar upp, och ville att jag skulle vara "standby-barnvakt" till importfrun, eftersom svärfar skulle jobba sin första vanliga arbetsdag sedan hon kom hit.
Jag tackade faktiskt nej, dels för att jag faktiskt också jobbar (!) även fast jag jobbar hemifrån, och dels för att jag inte är ett dugg bekväm med att på något sätt bli inblandad eller för att dela ansvaret för allt det här.

Hur skulle ni ha gjort? Varit en snäll nanny och kanske till och med åkt över och hållit henne sällskap (vilket svärfar diskret hintade om) eller skött ditt eget liv och jobbat (som du borde)?

jobbat.
Detta är ju en sådan sak som man måste tänkta på om man flyttar till ett nytt land/ är tillsammans med någon från ett annat land. Dvs vad ska personen sysselstätta sig med, hur ska den få ett kontaktnät/vänner etc.
Det var ju intressant om svärfar inte tänkt på det tidigare att det blir tråkigt för henne om han är på jobbet/borta.

 

[AgentCarter]

Under 2012 angavs 307 (70 %) av alla fall ha smittats utomlands (146 kvinnor och 161 män). Av alla som smittats utomlands var 244 (79 %) personer också födda utomlands och till största delen smittade via heterosexuell kontakt före ankomsten till Sverige. Det vanligaste enskilda födelselandet 2012 för denna grupp var Thailand, som även varit det vanligaste födelselandet under hela 2000-talet, följt av olika afrikanska länder.

Detta är faktiskt också en intressant del i det hela (enligt mig som har en konstig kärlek för hiv-statistik)
http://www.folkhalsomyndigheten.se/...epidemiologisk-arsrapport-2012-2013-101-8.pdf

 

[Zoya]

@Zoya men det låter helt sinnessjukt!! Har din pappa ensam vårdnad alltså?

Ja, det har han. Vet inte varför det blev så men han har haft det sedan början.

Och ja, sjukt är bara förnamnet. Jag orkar överhuvudtaget inte ens träffa pappa särskilt ofta längre. Känner att jag har nog med egna problem så vill inte utsättas för andras dito också om jag kan slippa.
Men som man bäddar får man ju ligga - något pappa verkligen fått erfara the hard way

 

[Raderad medlem 19815]

Ja, det har han. Vet inte varför det blev så men han har haft det sedan början.

Och ja, sjukt är bara förnamnet. Jag orkar överhuvudtaget inte ens träffa pappa särskilt ofta längre. Känner att jag har nog med egna problem så vill inte utsättas för andras dito också om jag kan slippa.
Men som man bäddar får man ju ligga - något pappa verkligen fått erfara the hard way

Vilken konstig situation!

 

[Rialavargen]

Hur skulle ni reagera om er pappa ringer upp en dag, och vill komma över så att du kan få träffa hans nya tjej, som visar sig vara en så kallad "importfru" från Thailand?

Det är min sambos pappa det handlar om, och det här hände oss igår. Vi skulle ha träffats förra lördagen för att äta middag ute, men sambons pappa backade ur med någon halvlam ursäkt. Nu visade det sig att han var på Arlanda för att plocka upp sin nya "sambo". Hon har bott hos honom hela veckan och ska stanna till mitten av maj (får bara stanna 90 dagar).

Min sambo är mycket chockad (speciellt eftersom han inte fick höra ett ljud om detta förrän 5 minuter innan de kom hit), och han vet inte riktigt hur han ska reagera.

De hade fått kontakt över nätet, och hade aldrig träffats i verkligheten förrän hon kom hit. Det hela har gått mycket fort, och först trodde vi att de hade träffats på semestern (sambons pappa var i Thailand med sambons lillebror nyligen), men så var det inte.

Själv känner jag rysningar av hela situationen. Hade de åtminstone träffats på semestern så hade det kanske sagt "klick" och de kanske hade dejtat eller åtminstone haft NÅGOT att bygga på. Men det finns ju... ingenting? Två veckors chattande som leder till 90 dagar i Sverige, och sambons pappa pratar redan om giftermål för att hon ska få stanna. Och då firade de "1 vecka igår"!

Sambon och hans syskon är verkligen inte speciellt glada över detta. De tycker att det känns märkligt att pappa hipp som happ planerar att gifta om sig vid 65 års ålder med en kvinna som han knappt ens känner, och nu funderar de över vad som händer vid ett framtida arvsskifte etc.

Hur skulle ni reagera? Sambons pappa ville bjuda in oss på middag så att vi kunde få äta thailändsk mat hemma hos honom, men både sambon och jag känner att vi hellre undviker att träffa dom överhuvdtaget tills hon åker hem i maj. Det går knappt att prata med henne eftersom hon inte pratar särskilt bra engelska alls (och varken tyska, franska, spanska eller isländska som vi andra kan prata mer än hjälpligt.). Vi har helt enkelt svårt att tro att det handlar om "kärlek" eftersom de inte känner varandra och dessutom knappt kan kommunicera med varandra. Sambon kan inte hjälpa det, men han tycker att ordet "prostitution" ligger närmare till hands...

Några tankar? Goda råd?
Ska vi omfamna henne och välkomna henne som en ny svärmor/styvmor, eller är det okej att ligga lågt och fundera över var vi står allt detta?

Jag hade nog tagit avstånd och backat lite. Tagit mig tid till att fundera.

Varför måste allt gå så fort för somlig? Jag tänker såhär. Kvinnan just kommit hit. Måste man då som barn till mannen träffa kvinnan direk? Nej, jag tycker inte det.
Jag tycker det kan gå ett halvår eller så innan man behöver introducera släkt. Jag och min man hängde själva ganska länge innan jag blandade in familjen.

Vad pappan håller på med får stå för honom, men påtvingad samkväm kan vänta.

 

[Mammas]

Jag hade nog tagit avstånd och backat lite. Tagit mig tid till att fundera.

Varför måste allt gå så fort för somlig? Jag tänker såhär. Kvinnan just kommit hit. Måste man då som barn till mannen träffa kvinnan direk? Nej, jag tycker inte det.
Jag tycker det kan gå ett halvår eller så innan man behöver introducera släkt. Jag och min man hängde själva ganska länge innan jag blandade in familjen.

Vad pappan håller på med får stå för honom, men påtvingad samkväm kan vänta.

Fast va, finns det en "normal längd" för hur lång tid man ska vara tillsammans innan man introducerar släkt och vänner? Jag har inte noterat det i min bekantskapskrets. Om någon nära till mig träffat någon ny som hen är så seriös med att hen flyttat ihop med personen är jag givetvis nyfiken på personen som min vän/familjmedlem värderar så högt att hen vill leva med personen.

Plus att i det här fallet bor personerna ihop, då ska man alltså helt göra om umgänget för att olika personer i ens liv inte ska stöta ihop med varann "Nej, du kan inte komma över på en fika, X är hemma." Verkar ju jättemärkligt.

Eller har du ingen i in familj som står dig nära? I så fall är det inte så konstigt.

 

[Rialavargen]

Fast va, finns det en "normal längd" för hur lång tid man ska vara tillsammans innan man introducerar släkt och vänner? Jag har inte noterat det i min bekantskapskrets. Om någon nära till mig träffat någon ny som hen är så seriös med att hen flyttat ihop med personen är jag givetvis nyfiken på personen som min vän/familjmedlem värderar så högt att hen vill leva med personen.

Plus att i det här fallet bor personerna ihop, då ska man alltså helt göra om umgänget för att olika personer i ens liv inte ska stöta ihop med varann "Nej, du kan inte komma över på en fika, X är hemma." Verkar ju jättemärkligt.

Eller har du ingen i in familj som står dig nära? I så fall är det inte så konstigt.

? Men jisses, vilket känga jag fick här då? Jag blir fundersam på varför du går ut så hårt...

Men! Skulle jag ha haft en pappa som har importerat en människa hade jag dragit ett mig tillbaka. Jag hade inte haft behov att åka till min pappa på en fika med denne, middag eller dylikt första tiden. Oavsett om han flyttat ihop med kvinnan på stört.
Jag hade velat ha tid till att begrunda situationen. Rätt ut mina tankar och känslor.

 

[Mammas]

? Men jisses, vilket känga jag fick här då? Jag blir fundersam på varför du går ut så hårt...

Men! Skulle jag ha haft en pappa som har importerat en människa hade jag dragit ett mig tillbaka. Jag hade inte haft behov att åka till min pappa på en fika med denne, middag eller dylikt första tiden. Oavsett om han flyttat ihop med kvinnan på stört.
Jag hade velat ha tid till att begrunda situationen. Rätt ut mina tankar och känslor.

Känga? Hur menar du nu? Jag tycker att det verkar jättemärkligt att anse att det finns en tidsgräns för när det är "lämpligt" att introducera en partner för vänner och familj. Det är inget jag märkt vare sig bland vänner eller familj vilket gör mig undrande, då ifrågasätter jag det du skriver. Det är sånt som kan hända på diskussionsforum. För TS är det ju en annan sak eftersom de inte verkar stå svärfar nära, men att det ska finnas en tidsgräns för familj man står nära tycker jag verkar märkligt, därför ifrågasätter jag det du skriver. Eller menade du enbart för TS fast du uttrycker dig väldigt generellt? Det var ju för att du uttryckte dig som att det gällde alla och inte bara TS situation som jag ifrågasatte ditt uttalande.

Så du får gärna svara på min fundering kring ditt uttalande istället för att knyta an till TS. Det jag reagerade på var alltså följande:

Jag tycker det kan gå ett halvår eller så innan man behöver introducera släkt. Jag och min man hängde själva ganska länge innan jag blandade in familjen.

 

[Rialavargen]

Känga: Eller har du ingen i din familj som står dig nära? Inte så konstigt.


Jag träffar mina föräldrar och syskon i princip varje veckodag.
När jag träffade min numera äkta man, så var jag otroligt förälskad i honom. Jag ville träffa honom jämt i början, vilket vi också gjorde. Jag hade inget stort behov av att blanda in min familj i det. När en viss tid gått, så började vi umgås med min och hans familj.
Många av mina vänner hade ungefär samma situation, då studieorten låg lite avsides. Det föll sig naturligt.

Jag har under många år fått delta i högtider med en person som flyttar ihop med sina pojkvänner efter ett par veckor. Råkar julen komma just då så blir det så att vi måste dela julen med en person som inte kommer vara med nästa gång vi firar jul.
Jag tycker om personen i fråga, och spenderar gärna julen med henne. Hennes olika pojkvänner kan jag vara utan, då jag vet att de är inte pojkvänner, utan en utväg för att slippa bo ensam. Alla har dessutom varit mer eller mindre osympatiska.

Jag ser inget självändamål med att dela min förälskelse med den familj jag växte upp i, i nyförälskelsestadiet. Mina föräldrar fanns där ändå och lyssnade om jag ville berätta. De var såklart nyfikna, men trängde sig aldrig på. Vi fick frossa i varandra.

Skulle någon av min närmsta familj träffa en ny partner, skulle jag backa och låta dem vara. Nykära. Har man god kontakt så kommer man få träffa personen i fråga ändå.

I just denna fråga, i TS fråga så skulle jag backa och fundera.
I övrigt så tycker jag att man kan väl ge sig till tåls. Tids nog får man träffa personen.

 

[skerper]

Jag är gift med en Thai och vi träffades här då hennes syster bor här .Träffades i ca 5 år innan vi gifte oss och nu varit gifta i 8 år och hon är några år yngre än jag .Vet inte om man kan kalla det för importfru !
Skrev äktenskapsförord innan gifte oss men det hade jag gjort om det varit en svenska tjej!

 

[Mammas]

Känga: Eller har du ingen i din familj som står dig nära? Inte så konstigt.


Jag träffar mina föräldrar och syskon i princip varje veckodag.
När jag träffade min numera äkta man, så var jag otroligt förälskad i honom. Jag ville träffa honom jämt i början, vilket vi också gjorde. Jag hade inget stort behov av att blanda in min familj i det. När en viss tid gått, så började vi umgås med min och hans familj.
Många av mina vänner hade ungefär samma situation, då studieorten låg lite avsides. Det föll sig naturligt.

Jag har under många år fått delta i högtider med en person som flyttar ihop med sina pojkvänner efter ett par veckor. Råkar julen komma just då så blir det så att vi måste dela julen med en person som inte kommer vara med nästa gång vi firar jul.
Jag tycker om personen i fråga, och spenderar gärna julen med henne. Hennes olika pojkvänner kan jag vara utan, då jag vet att de är inte pojkvänner, utan en utväg för att slippa bo ensam. Alla har dessutom varit mer eller mindre osympatiska.

Jag ser inget självändamål med att dela min förälskelse med den familj jag växte upp i, i nyförälskelsestadiet. Mina föräldrar fanns där ändå och lyssnade om jag ville berätta. De var såklart nyfikna, men trängde sig aldrig på. Vi fick frossa i varandra.

Skulle någon av min närmsta familj träffa en ny partner, skulle jag backa och låta dem vara. Nykära. Har man god kontakt så kommer man få träffa personen i fråga ändå.

I just denna fråga, i TS fråga så skulle jag backa och fundera.
I övrigt så tycker jag att man kan väl ge sig till tåls. Tids nog får man träffa personen.

Nej det var inte menat som en känga utan en ärlig fundering: Det är inte konstigt om man inte låter ens familj träffa ens nya partner om en inte står sin familj nära. Men om jag ser att jag har en nära relation, tex någon som är hos mig på en fika en gång i veckan i vanliga fall. Och så flyttar en person in hos mig, och jag är nykär, och så måste jag sluta bjuda hem min syster för att hon absolut inte ska få träffa min nya partner, jag tycker att det känns märkligt.

Min syster också en av mina bästa vänner vilket gör att jag här antingen måste håla min nya partner utanför alla i mitt liv, vänner som familj, eller introducera personen för mina övriga vänner men inte min bästa vän, vilket känns konstigt. Eller alltså, om man umgås hyfsat frekvent/bor ihop med någon så blir det ju automatiskt så att man träffar de den personen har en nära relation med. Man är ute och åker och svänger in på en fika hos någon, stöter ihop med någon när man är ute på stan eller vad som.

Det blir ju ett oerhört extramoment som påverkar ens relationer negativt att någon man bor ihop med inte ska få träffa ens bekantskapskrets. Sedan menar jag inte att man behöver ha en "partner-shower" efter en dejt där man introducerar sin nya för alla vänner och bekanta, men att hålla vattentäta skott känns märkligt för mig.

 

[kossankaj]

Jag har välkomnat henne. Utan försommar . Sett det som att hans pappa får kärlek och en livskamrat och hon likaså . Plus ett bättre liv .

 

[vallhund]

Ursäkta, jag måste

Året är 2015, vi lever i Sverige, jag blir chockerad av den unkna människosyn som ventileras vitt o brett o högt i den här tråden. Det är värre än vidrigt

Tur att det finns undantag:

Får faktiskt lite rysningar av att läsa den här tråden. Det bara dryper av fördomar här. Och man funderar alltså på förhållandets eventuella framtida inverkan på arvet innan man ens träffat kvinnan?

Det är absolut inget konstigt, nej. Det konstiga ligger i att barnen funderar på arvet innan dom ens träffat kvinnan.

Om man nu har en så knagglig relation till sin far som TS sambo verkar ha, varför umgås ö.h.t? Det går alldeles utmärkt att som vuxen leva sitt eget liv utan relation till en eller båda sina föräldrar.