"Sambons pappa ville bjuda in oss på middag så att vi kunde få äta thailändsk mat hemma hos honom, men både sambon och jag känner att vi hellre undviker att träffa dom överhuvdtaget tills hon åker hem i maj."Eh, då kan du inte ha läst tråden alls, för vi HAR träffat kvinnan. Fem minuter efter att vi fick reda på att hon överhuvudtaget existerade så dök de upp här hemma. Så när jag skriver att hon pratar usel engelska så gissar jag inte, utan jag har försökt prata med henne.
Jag har läst tråden men jag feltolkade nog det här, fast egentligen är det strunt samma. Att tänka på arvet i det läget är ändå himla märkligt. Kan man inte bara hålla sig lite neutral och se vart det leder? Om det funkar och dom båda verkar lyckliga, är det väl underbart? En ny chans till lycka är väl precis vad man önskar en ensam förälder? Och oddsen för att det ska bli bra ökar garanterat om ni som närstående ger det en chans.