Ignorera samvetet?

[Hedinn]

Inte särskilt märkligt alls. Om något så är det väldigt bra att uttrycka sina behov, önskemål och krav (inom rimliga gränser och på ett naturligt och schysst sätt förstås). Inget av detta säger heller att man inte kan välja att diskutera saken om nått väl inträffat, om man nu vill det i den stunden.

Snarare så är det väl så att det kan vara ett rent helvete att vara i en relation med någon som (som alla andra) har outtalade krav, önskemål pga sina värderingar och tankar - men inte uttalar dem. Man hamnar då konstant i gissningslekar om vad f*n man har gjort fel nu då.

Varför skulle man hamna i gissningslekar för att man inte har krav? Gissningslekar hamnar man i om man inte kommunicerar, det är helt skilda saker.

 

[Sezziyanen]

Därav innehållet i parentesen.

Absolut, den motsäger ju dock det övriga du sa. Om du inte menar "i princip" som "nästan, men inte riktigt" - i vilket fall jag har rätt i att du inte ansåg a och b vara samma sak i praktiken.

 

[Sezziyanen]

Varför skulle man hamna i gissningslekar för att man inte har krav? Gissningslekar hamnar man i om man inte kommunicerar, det är helt skilda saker.

Ja, om man inte kommunicerar sina krav. Som jag skrev, mycket tydligt. Men du ändå valde att feltolka, av någon för mig outgrundlig anledning...?

 

[monster1]

Detta är alldeles för krånglande helt i onödan. För att komma nån vart drar vi till med lite mer extremer (för att illustrera min poäng):

Du sa att du inte har några som helst krav på din partner i en relation (med konsekvensen att du avslutar relationen om villkoret uppfylls).

Har du inte kraven på din partner att:

Denne inte skall mörda barn för att leva ut sina makabra fantasier?

Denne inte skall driva en barnporrs-server?

Denne inte skall sälja alla sina, och dina tillhörigheter och spela bort pengarna på onlinepoker?


Om något av ovanstående uppfylls (eller dylika exempel, du fattar säkert), har det inte konsekvensen att du avslutar relationen. Eller diskuterar du det hela då med de möjliga utgångarna att du förlåter personen och fortsätter relationen, eller avslutar den?

Om ovanstående krav (eller liknande) gäller för dig, så kan vi fastslå att även du har krav på din partner i dina relationer. Då handlar debatten (som jag sagt från början) snarare om vilka krav jag, du, andra väljer att ställa i sina relationer. Eftersom vi (ganska uppenbarligen tycker jag) alla gör det. Oavsett om vi uttalar dem eller ej.



Självklart, men det kan också finnas krav du ställer där det inte handlar om lösningar på problem om villkoret i kravet uppfylls eller bryts.

Jag har förväntningar på att min partner följer lagstiftningen och inte behandlar andra människor på ett kränkande sätt, ja. Men jag har inga uttalade krav nej.

 

[Sezziyanen]

Jag har förväntningar på att min partner följer lagstiftningen och inte behandlar andra människor på ett kränkande sätt, ja. Men jag har inga uttalade krav nej.

Förväntningar som skall uppfyllas om det ej skall medföra en specifik konsekvens från dig, är krav. Även om du vill säga "förväntningar".

"Jag förväntar mig att du följer lagen samt behandlar människor väl"

"Vad händer om jag inte gör det du förväntar dig?"

Din tur.

 

[Hedinn]

Absolut, den motsäger ju dock det övriga du sa. Om du inte menar "i princip" som "nästan, men inte riktigt" - i vilket fall jag har rätt i att du inte ansåg a och b vara samma sak i praktiken.

Jag menade att det är samma innehåll, samma krav, men texten skiljer sig åt. Lite dåligt formulerat av mig.

Ja, om man inte kommunicerar sina krav. Som jag skrev, mycket tydligt. Men du ändå valde att feltolka, av någon för mig outgrundlig anledning...?

Jag tänker ju att jag omöjligt kan veta allt min partner eventuellt kan ha problem med i förväg, så jag räknar med att man kan kommunicera när något händer eller någon reagerar, utan att ha uttalat några krav/önskemål/annat i förväg.

Jag kan ju reagera negativt på något min partner säger/gör utan att ha som krav att han inte säger/gör det.

 

[monster1]

Förväntningar som skall uppfyllas om det ej skall medföra en specifik konsekvens från dig, är krav. Även om du vill säga "förväntningar".

"Jag förväntar mig att du följer lagen samt behandlar människor väl"

"Vad händer om jag inte gör det du förväntar dig?"

Din tur.

Alltså om min partner visar sig vara en barnamördare tror jag inte att jag har en specifik uttänkt konsekvens för det. Jag har ingen aning om hur jag skulle ens reagera.

 

[Sezziyanen]

Jag menade att det är samma innehåll, samma krav, men texten skiljer sig åt. Lite dåligt formulerat av mig.

Jag förstår dig oavsett nu, vi tycker samma där

Jag tänker ju att jag omöjligt kan veta allt min partner eventuellt kan ha problem med i förväg, så jag räknar med att man kan kommunicera när något händer eller någon reagerar, utan att ha uttalat några krav/önskemål/annat i förväg.

Jag kan ju reagera negativt på något min partner säger/gör utan att ha som krav att han inte säger/gör det.

Självklart är det omöjligt. Jag har liksom aldrig ens antytt att man kan veta precis alt en partner förväntar sig. Det enda jag har kommenterat angående just det är att jag TROR på att det är bra för relationer när partners kommunicerar sina önskemål, krav, mm (på ett vettigt,naturligt sätt) i den mån det går. För att just undvika konstiga gissningslekar. Men allt kommer ju inte vara solklart från början, man måste ju kunna diskutera om det mesta. Absolut INGEN skriver ett komplett kontrakt från dag 1 - det är rätt onödigt att diskutera om såna fall som inte finns.

Att man reagerar negativt på något som inträffar har inte just någonting att göra med kravställningar. Men det kan förstås vara så att du har en dealbreaker, som eventuellt din partner inte vet om, varvid det inträffar som gör att du reagerar så negativt att du prompt avslutar relationen. Om det är en såpass viktig sak för dig.

 

[Sezziyanen]

Alltså om min partner visar sig vara en barnamördare tror jag inte att jag har en specifik uttänkt konsekvens för det. Jag har ingen aning om hur jag skulle ens reagera.

Hur skulle du agera i det specifika avseendet om du ville fortsätta relationen eller ej?

 

[sjoberga]

Hur skulle du agera i det specifika avseendet om du ville fortsätta relationen eller ej?

Det känns väldigt oviktigt i sammanhanget.

 

[monster1]

Hur skulle du agera i det specifika avseendet om du ville fortsätta relationen eller ej?

Jag förstår inte frågan, jag säger ju att jag inte vet hur jag skulle agera om det visade sig att min partner mördade barn. Om jag vill fortsätta relationen eller ej så agerar jag väll på det jag vill? Vill jag fortsätta relationen så gör jag det vill jag avsluta så hoppas jag att jag avslutar.

 

[Sezziyanen]

Det känns väldigt oviktigt i sammanhanget.

Du måste inte svara eftersom frågan inte var till dig. Men för att förtydliga, frågan är den enda relevanta i detta sammanhang, eftersom det är relationers vara eller inte vara som är den konsekvensen vi har pratat om i typ 10 sidor. Jag förstår vad du menar med "oviktigt", men du tänker på en helt annan sak.

 

[monster1]

Du måste inte svara eftersom frågan inte var till dig. Men för att förtydliga, frågan är den enda relevanta i detta sammanhang, eftersom det är relationers vara eller inte vara som är den konsekvensen vi har pratat om i typ 10 sidor. Jag förstår vad du menar med "oviktigt", men du tänker på en helt annan sak.

Men ser du inte skillnad på att göra slut av princip (töm diskmaskinen eller så lämnar jag dig) eller på en konsekvens (partner hjälper aldrig till med diskmaskinen och jag mår så dåligt efter x antal månader/år att relationen måste avslutas)?

 

[Sezziyanen]

Jag förstår inte frågan, jag säger ju att jag inte vet hur jag skulle agera om det visade sig att min partner mördade barn. Om jag vill fortsätta relationen eller ej så agerar jag väll på det jag vill? Vill jag fortsätta relationen så gör jag det vill jag avsluta så hoppas jag att jag avslutar.

Jag förtydligar:

Din pojkvän våldtar och mördar flera barn, det uppdagas att detta är en makaber fantasi han levt ut och han erkänner detta för dig. Han säger även att han vill, och kommer fortsätta med detta. Han kommer inte låta sig bli övertalad av någonting du säger, detta kommunicerar han till dig på det tydligaste sättet som är möjligt.

Menar du på fullaste allvar att du anser att om detta händer så skulle du:

Sätta dig ner och diskutera saken med honom.

Kanske komma fram till att du vill fortsätta relationen och bo i samma hus med honom - kanske inte. Vem vet, det får bero på känslan just då.

Vi kan byta ut exemplet mot 10 andra lika extrema (eller värre) också, om du hellre vill. Jag förstår att jag går till något som är helt sjukt extremt här, men det är genom att dra saker till sina extremer som man finner principer.

 

[Hedinn]

Grejen är ju, som jag ser det, att min partner är hans egen person, precis som att jag är min. Jag vill att han ska kunna leva och utvecklas på det sätt som passar honom, precis som jag vill att detsamma ska gälla för mig. Därför funkar det inte att ställa krav, för då riskerar man att hämmas i ett försök att anpassa sig efter kraven, när man kanske inte mår bäst av det. Antingen utvecklas vi åt samma håll eller så utvecklas vi åt olika håll, men jag kan ju omöjligt säga att ”utvecklas du åt det här hållet kommer jag gilla dig mindre” för jag kan ju lika gärna utvecklas åt samma håll.

Och jag ogillar allmänt inställningen att det är okej att ha krav på andra människor. Vill man ha krav på sitt förhållande, fine. Fritt fram. Jag ser en skillnad där, även om den kanske är hårfin för många.

Sen kan jag absolut förstå att man ställer ultimatum och krav på en partner i vissa lägen. Har man blivit rejält bedragen av en otrogen partner så är det ju inte konstigt om man sätter det som krav, att nåt sånt inte får ske igen. Eller om partnern får ett missbruk, att man ställer kravet ”låt bli *missbruket* annars lämnar jag. Men jag ser det främst som ett sätt att skydda sig själv, eftersom det inte alltid är lätt att ta såna beslut när det är mycket känslor inblandade.

Så jag kan förstå att man väljer att ställa krav, av olika orsaker. Men jag ser det inte som optimalt och det är inget jag vill göra, för jag vill inte få krav ställda på mig, för jag är MIN person, inte min partners. Sen får vi ta beslut, gemensamma eller enskilda, utifrån situationer och saker som händer under relationen och livets gång. Men vi behöver inte ha krav på varandra.

 

[Sezziyanen]

Men ser du inte skillnad på att göra slut av princip (töm diskmaskinen eller så lämnar jag dig) eller på en konsekvens (partner hjälper aldrig till med diskmaskinen och jag mår så dåligt efter x antal månader/år att relationen måste avslutas)?

Alla ser (nog) skillnaden på detta, det har aldrig varit en av mina poänger att det skulle vara skillnad på detta.

 

[monster1]

Jag förtydligar:

Din pojkvän våldtar och mördar flera barn, det uppdagas att detta är en makaber fantasi han levt ut och han erkänner detta för dig. Han säger även att han vill, och kommer fortsätta med detta. Han kommer inte låta sig bli övertalad av någonting du säger, detta kommunicerar han till dig på det tydligaste sättet som är möjligt.

Menar du på fullaste allvar att du anser att om detta händer så skulle du:

Sätta dig ner och diskutera saken med honom.

Kanske komma fram till att du vill fortsätta relationen och bo i samma hus med honom - kanske inte. Vem vet, det får bero på känslan just då.

Vi kan byta ut exemplet mot 10 andra lika extrema (eller värre) också, om du hellre vill. Jag förstår att jag går till något som är helt sjukt extremt här, men det är genom att dra saker till sina extremer som man finner principer.

Om min partner är det du beskriver så är vår relation och mitt agerande i den det minst intressanta av allt.

 

[monster1]

Alla ser (nog) skillnaden på detta, det har aldrig varit en av mina poänger att det skulle vara skillnad på detta.

Vad är din poäng?

 

[Sezziyanen]

Grejen är ju, som jag ser det, att min partner är hans egen person, precis som att jag är min. Jag vill att han ska kunna leva och utvecklas på det sätt som passar honom, precis som jag vill att detsamma ska gälla för mig. Därför funkar det inte att ställa krav, för då riskerar man att hämmas i ett försök att anpassa sig efter kraven, när man kanske inte mår bäst av det. Antingen utvecklas vi åt samma håll eller så utvecklas vi åt olika håll, men jag kan ju omöjligt säga att ”utvecklas du åt det här hållet kommer jag gilla dig mindre” för jag kan ju lika gärna utvecklas åt samma håll.

Och jag ogillar allmänt inställningen att det är okej att ha krav på andra människor. Vill man ha krav på sitt förhållande, fine. Fritt fram. Jag ser en skillnad där, även om den kanske är hårfin för många.

Sen kan jag absolut förstå att man ställer ultimatum och krav på en partner i vissa lägen. Har man blivit rejält bedragen av en otrogen partner så är det ju inte konstigt om man sätter det som krav, att nåt sånt inte får ske igen. Eller om partnern får ett missbruk, att man ställer kravet ”låt bli *missbruket* annars lämnar jag. Men jag ser det främst som ett sätt att skydda sig själv, eftersom det inte alltid är lätt att ta såna beslut när det är mycket känslor inblandade.

Så jag kan förstå att man väljer att ställa krav, av olika orsaker. Men jag ser det inte som optimalt och det är inget jag vill göra, för jag vill inte få krav ställda på mig, för jag är MIN person, inte min partners. Sen får vi ta beslut, gemensamma eller enskilda, utifrån situationer och saker som händer under relationen och livets gång. Men vi behöver inte ha krav på varandra.

Återigen, du tänker på tvång alltför ofta när du pratar om krav. Det är mer än okej att ställa krav på andra människor - men det är inte okej att tvinga dem att uppfylla dina krav.

Det är ingen skillnad där du påpekar den. Kraven på förhållandet är kopplat till personernas handlingar och ställer därmed följdkrav på deras agerande.

Ser du inte motsägelsen i ditt inlägg när du börjar med att säga att du ogillar inställningen att det skulle vara okej att ställa krav på sin partner.

Men sen säger att du absolut förstår att man ställer krav (och ett ultimatum är förstås även ett krav).

Sen säger du att vi behöver inte ha krav på varandra!

 

[monster1]

Grejen är ju, som jag ser det, att min partner är hans egen person, precis som att jag är min. Jag vill att han ska kunna leva och utvecklas på det sätt som passar honom, precis som jag vill att detsamma ska gälla för mig. Därför funkar det inte att ställa krav, för då riskerar man att hämmas i ett försök att anpassa sig efter kraven, när man kanske inte mår bäst av det. Antingen utvecklas vi åt samma håll eller så utvecklas vi åt olika håll, men jag kan ju omöjligt säga att ”utvecklas du åt det här hållet kommer jag gilla dig mindre” för jag kan ju lika gärna utvecklas åt samma håll.

Och jag ogillar allmänt inställningen att det är okej att ha krav på andra människor. Vill man ha krav på sitt förhållande, fine. Fritt fram. Jag ser en skillnad där, även om den kanske är hårfin för många.

Sen kan jag absolut förstå att man ställer ultimatum och krav på en partner i vissa lägen. Har man blivit rejält bedragen av en otrogen partner så är det ju inte konstigt om man sätter det som krav, att nåt sånt inte får ske igen. Eller om partnern får ett missbruk, att man ställer kravet ”låt bli *missbruket* annars lämnar jag. Men jag ser det främst som ett sätt att skydda sig själv, eftersom det inte alltid är lätt att ta såna beslut när det är mycket känslor inblandade.

Så jag kan förstå att man väljer att ställa krav, av olika orsaker. Men jag ser det inte som optimalt och det är inget jag vill göra, för jag vill inte få krav ställda på mig, för jag är MIN person, inte min partners. Sen får vi ta beslut, gemensamma eller enskilda, utifrån situationer och saker som händer under relationen och livets gång. Men vi behöver inte ha krav på varandra.

Det är sant när det gäller missbruk så kan jag se en poäng med kravställande samma sak med andra typer av destruktiva beteenden. Jag har faktiskt ställt krav på min partner och det var vid ett tillfälle då han inte tog hand om sig, då sa jag att relationen inte kunde fortsätta om han inte började sköta sin hälsa.