Sv: Hur vet man?
Med återgång till huvudfrågan:
Jag är 33, och har väl hela tiden tänkt "jag vill nog ha barn nån gång, men inte på länge än. Faster eller nåt hade varit roligt". Senaste åren har jag börjat tänka mer på det, men varit väldigt osäker på om jag verkligen vill ha barn, eller om jag bara är orolig att ångra mig för att det inte blev några. Har också känt "jag har det ju så bra nu som det är, ska jag verkligen vända upp och ner på det?" Inte alls känt nåt sukt efter bebisar jag sett på stan.
Så i höstas fick en nära vän till mig barn. Jag åkte och hälsade på henne, och vi satt och såg på tv med varsin tvillingbebis i famnen. Det var så fint och härligt och det pirrade i mig i efteråt som när man är nykär. Nån vecka senare var min mens sen. Det var egentligen nästan praktikt omöjligt att vara gravid, men kanske ändå... När jag så nervöst satt där med graviditetstestet och väntade på resultatet, för att inse att det var ett solklart negativt test, och blev BESVIKEN, då förstod jag!
Min sambo hade tidigare varit tveksam, men när han förstod att jag nu var säker på vad jag ville och jag dessutom tydliggjorde "det är inte så att jag vill ha barn rent generellt, utan jag vill ha barn MED DIG" så funderade han bara ett dygn innan han sa "nu kör vi".
Nu har jag precis blivit gravid, och längtar efter ett liv med barn. Jag är bra på att leva i nuet och leva ut mina passioner och intressen, och jag har det redan bra, men är redo för en ny utmaning, och sambon känner likadant. Ingenting av det jag gillar att göra nu är egentligen oförenligt med barn, det kommer bara att bli på ett annat sätt, och självklart blir det tufft och jobbigt och helt annorlunda, men så spännande.
För mig var det alltså så att det kom en mycket tydlig punkt då jag visste att jag ville, men behövdes lite hjälp på traven för att förstå. Kanske kan du, TS, fundera över vad som skulle hända om din mens blev sen och du satt där med teststickan i handen? Skulle det vara en negativ nervositet eller ett litet spännande fjärilspirr?
Med återgång till huvudfrågan:
Jag är 33, och har väl hela tiden tänkt "jag vill nog ha barn nån gång, men inte på länge än. Faster eller nåt hade varit roligt". Senaste åren har jag börjat tänka mer på det, men varit väldigt osäker på om jag verkligen vill ha barn, eller om jag bara är orolig att ångra mig för att det inte blev några. Har också känt "jag har det ju så bra nu som det är, ska jag verkligen vända upp och ner på det?" Inte alls känt nåt sukt efter bebisar jag sett på stan.
Så i höstas fick en nära vän till mig barn. Jag åkte och hälsade på henne, och vi satt och såg på tv med varsin tvillingbebis i famnen. Det var så fint och härligt och det pirrade i mig i efteråt som när man är nykär. Nån vecka senare var min mens sen. Det var egentligen nästan praktikt omöjligt att vara gravid, men kanske ändå... När jag så nervöst satt där med graviditetstestet och väntade på resultatet, för att inse att det var ett solklart negativt test, och blev BESVIKEN, då förstod jag!
Min sambo hade tidigare varit tveksam, men när han förstod att jag nu var säker på vad jag ville och jag dessutom tydliggjorde "det är inte så att jag vill ha barn rent generellt, utan jag vill ha barn MED DIG" så funderade han bara ett dygn innan han sa "nu kör vi".
Nu har jag precis blivit gravid, och längtar efter ett liv med barn. Jag är bra på att leva i nuet och leva ut mina passioner och intressen, och jag har det redan bra, men är redo för en ny utmaning, och sambon känner likadant. Ingenting av det jag gillar att göra nu är egentligen oförenligt med barn, det kommer bara att bli på ett annat sätt, och självklart blir det tufft och jobbigt och helt annorlunda, men så spännande.
För mig var det alltså så att det kom en mycket tydlig punkt då jag visste att jag ville, men behövdes lite hjälp på traven för att förstå. Kanske kan du, TS, fundera över vad som skulle hända om din mens blev sen och du satt där med teststickan i handen? Skulle det vara en negativ nervositet eller ett litet spännande fjärilspirr?
Sv: Hur vet man?
*KL*
Spädis-tiden är utan tvekan det mest överjävliga jag har gjort i hela mitt liv. Jag vet att Brandgul och säkert flera var aktiva i peppningen när min son var liten (sov aldrig mer än 20-30 min i sträck, varken dag eller natt, kolik, ammade jämt, väckte mig minst 20 gånger per natt tills han var 9 månader - vid året var vi nere på 5-6 uppvak och skitnöjda med det). Han sov tack och lov i bilen, fortfarande bara 30 minuter, men ändå. Fast han tvärvägrade pappa och alla andra vuxna upp till 8-9 månader ungefär. Gallskrek som om någon tänkte ha ihjäl honom.
Nu har lillasyster kommit. Jag ville ha revansch och tänkte mig att jag har ju alla förutsättningar, för det kan inte bli lika jävligt. Det fick jag äta upp, eller minus koliken. Det började bra första veckan. Åt och sov (själv). Sen blev det panik, som vi löste med bärsele och delade på jobbet. Nu vill hon inte sova mer än 10-30 minuter oavsett vad vi gör, gungar vyssar, bär, ammar osv. Hon tvärvägrar att sova i bil och det går bra med bil så länge som hon är pigg, men sen blir det panikskrik. Idag har hon mellan 7 och 19 sovit - en timme kanske? Jag lämnade över till pappan när han kom hem och tog storebror med mig ut till stallet. Det tog 20 minuter så ringer han för hon är hysterisk. 1 minut efter jag tagit henne är hon tvärlugn och så här är det varenda j-a dag (ursäkta svordomen). Vi försöker härda ut och vissa gånger somnar hon till slut med pappa, men vaknar än mer hysterisk än hon somnade.
Försök ovanpå det att få tid till en mammig 3-åring i iskallt blåsväder (så utelek går bara korta stunder på dagen). Försök sen också att leva med alla kommentarer om att bebisar är lätta, sover och bajsar typ. Ja visst, bajsar gör hon, säkert 8 gånger om dagen. Vägrar vagn, så vagnspromenader kan vi glömma.
Självklart undrar jag dagligen vad jag gör fel och vad jag borde ha gjort/borde göra annorlunda. Det dåliga samvetet äter upp mig innifrån och varje gång jag läser om att hon nu borde börja hoppa över något nattmål så får jag deja vu-upplevelser från sonens bebistid. Kvällsläggningarna? Ja, ikväll bad jag sambon att skjuta mig.
Ovanpå detta så älskar man de små liven så att det gör ont. Ett tandlöst leende får en att kämpa vidare och ett "jag älskar dig mamma" från 3-åringen är det bästa som finns.
Allt som kommit efter 1½ år har varit fantastiskt. Det finns inte ett utbrott eller en diskussion som har varit i närheten av så jobbigt som att ha bebis. Inget "trots", inga vaknätter, ingenting känns jobbigt i jämförelse. Jag så så så längtar till att tösen börjar krypa och gå, för det var då det vände med sonen. Det lugnade ner sig och man började se ljuset i tunneln igen.
Det är absolut helt klart värt att skaffa barn, men med två hemma så gör jag inte om det igen. Hade man kunnat få en 2-åring färdiglevererad så kanske.
Långt och svamligt inlägg, men det gör faktiskt ont när folk inte kan förstå att vissa bebisar är så krävande att man faktiskt blir stolt om man lyckats tömma en diskmaskin under dagen. Nu krävs det ju mer än så eftersom jag har ett barn till och det går, men det känns inte bra att lösa det så som jag gör det (mutor, tv, låna telefonen för att spela spel etc.). Jag räknar ner dagarna till 1 juni då jag börjar jobba och hoppas innerligt att bebispluttan kommer att acceptera dagarna med pappa som ansvarig på skeppet!
*KL*
Spädis-tiden är utan tvekan det mest överjävliga jag har gjort i hela mitt liv. Jag vet att Brandgul och säkert flera var aktiva i peppningen när min son var liten (sov aldrig mer än 20-30 min i sträck, varken dag eller natt, kolik, ammade jämt, väckte mig minst 20 gånger per natt tills han var 9 månader - vid året var vi nere på 5-6 uppvak och skitnöjda med det). Han sov tack och lov i bilen, fortfarande bara 30 minuter, men ändå. Fast han tvärvägrade pappa och alla andra vuxna upp till 8-9 månader ungefär. Gallskrek som om någon tänkte ha ihjäl honom.
Nu har lillasyster kommit. Jag ville ha revansch och tänkte mig att jag har ju alla förutsättningar, för det kan inte bli lika jävligt. Det fick jag äta upp, eller minus koliken. Det började bra första veckan. Åt och sov (själv). Sen blev det panik, som vi löste med bärsele och delade på jobbet. Nu vill hon inte sova mer än 10-30 minuter oavsett vad vi gör, gungar vyssar, bär, ammar osv. Hon tvärvägrar att sova i bil och det går bra med bil så länge som hon är pigg, men sen blir det panikskrik. Idag har hon mellan 7 och 19 sovit - en timme kanske? Jag lämnade över till pappan när han kom hem och tog storebror med mig ut till stallet. Det tog 20 minuter så ringer han för hon är hysterisk. 1 minut efter jag tagit henne är hon tvärlugn och så här är det varenda j-a dag (ursäkta svordomen). Vi försöker härda ut och vissa gånger somnar hon till slut med pappa, men vaknar än mer hysterisk än hon somnade.
Försök ovanpå det att få tid till en mammig 3-åring i iskallt blåsväder (så utelek går bara korta stunder på dagen). Försök sen också att leva med alla kommentarer om att bebisar är lätta, sover och bajsar typ. Ja visst, bajsar gör hon, säkert 8 gånger om dagen. Vägrar vagn, så vagnspromenader kan vi glömma.
Självklart undrar jag dagligen vad jag gör fel och vad jag borde ha gjort/borde göra annorlunda. Det dåliga samvetet äter upp mig innifrån och varje gång jag läser om att hon nu borde börja hoppa över något nattmål så får jag deja vu-upplevelser från sonens bebistid. Kvällsläggningarna? Ja, ikväll bad jag sambon att skjuta mig.
Ovanpå detta så älskar man de små liven så att det gör ont. Ett tandlöst leende får en att kämpa vidare och ett "jag älskar dig mamma" från 3-åringen är det bästa som finns.
Allt som kommit efter 1½ år har varit fantastiskt. Det finns inte ett utbrott eller en diskussion som har varit i närheten av så jobbigt som att ha bebis. Inget "trots", inga vaknätter, ingenting känns jobbigt i jämförelse. Jag så så så längtar till att tösen börjar krypa och gå, för det var då det vände med sonen. Det lugnade ner sig och man började se ljuset i tunneln igen.
Det är absolut helt klart värt att skaffa barn, men med två hemma så gör jag inte om det igen. Hade man kunnat få en 2-åring färdiglevererad så kanske.
Långt och svamligt inlägg, men det gör faktiskt ont när folk inte kan förstå att vissa bebisar är så krävande att man faktiskt blir stolt om man lyckats tömma en diskmaskin under dagen. Nu krävs det ju mer än så eftersom jag har ett barn till och det går, men det känns inte bra att lösa det så som jag gör det (mutor, tv, låna telefonen för att spela spel etc.). Jag räknar ner dagarna till 1 juni då jag börjar jobba och hoppas innerligt att bebispluttan kommer att acceptera dagarna med pappa som ansvarig på skeppet!
Sv: Hur vet man?
Du har ju följt mig och min resa med graviditeten och mammaledighet och allt. Jag var ju väldigt skeptisk till barn, speciellt med tanke på mina genetiska "defekter"
men M önskan om barn väckte något inom mig. Sen planerade vi ju inte barn öht, Alice kom till av "misstag" men jag växte in i rollen betydligt mer än vad jag någonsin kunde föreställt mig innan! På nåt sätt så kände jag att jag var tvungen att släppa alla krav på mig själv om jag skulle klara av ett barn, och med den mentaliteten har jag åstadkommit så mycket mer i mitt liv sen jag blev mamma. Så Alice har inte bara gjort mig lycklig som mamma, hennes existens har fått mig att växa som människa
Och det där med att ha saker i ordning, när jag blev gravid hade vi inte ens flyttat ihop än. M hade precis slutat plugga och hann vara arbetslös i några veckor. Precis efter att han fick jobb blev jag av med mitt och fick stämpla genom graviditeten. Inte direkt optimala förutsättningar Men det gick!
Jag ska inte tjata nåt om att alla blir lyckligare med barn eller så, sån är ju inte jag, men du vet var jag finns om du vill ventilera på nåt sätt. Eller låna en snart tvååring på väg in i trotsåldern bara för att öva lite
Du har ju följt mig och min resa med graviditeten och mammaledighet och allt. Jag var ju väldigt skeptisk till barn, speciellt med tanke på mina genetiska "defekter"
men M önskan om barn väckte något inom mig. Sen planerade vi ju inte barn öht, Alice kom till av "misstag" men jag växte in i rollen betydligt mer än vad jag någonsin kunde föreställt mig innan! På nåt sätt så kände jag att jag var tvungen att släppa alla krav på mig själv om jag skulle klara av ett barn, och med den mentaliteten har jag åstadkommit så mycket mer i mitt liv sen jag blev mamma. Så Alice har inte bara gjort mig lycklig som mamma, hennes existens har fått mig att växa som människa Och det där med att ha saker i ordning, när jag blev gravid hade vi inte ens flyttat ihop än. M hade precis slutat plugga och hann vara arbetslös i några veckor. Precis efter att han fick jobb blev jag av med mitt och fick stämpla genom graviditeten. Inte direkt optimala förutsättningar
Men det gick!Jag ska inte tjata nåt om att alla blir lyckligare med barn eller så, sån är ju inte jag, men du vet var jag finns om du vill ventilera på nåt sätt. Eller låna en snart tvååring på väg in i trotsåldern bara för att öva lite
Sv: Hur vet man?
Det ÄR skitjobbigt ibland, och det är alldeles underbart ibland. Vissa dagar vill man bara ge barnet till nån och få vara ensam en stund, och nästa dag vill man inte lämna ifrån sig barnet för allt i världen. Det är upp och ner och fram och tillbaka, som livet i sig! Mitt närmaste exempel är att Alice inte ville somna igår kväll och nattningen blev sen och lite jobbig för oss båda. Jag blev sen med det jag hade lovat att jobba in på kvällen och var inte klar förrän 23:30 typ. Men som för att väga upp för det (kändes det iaf som) så väckte Alice mig av en stor puss på munnen imorse
Det ÄR skitjobbigt ibland, och det är alldeles underbart ibland. Vissa dagar vill man bara ge barnet till nån och få vara ensam en stund, och nästa dag vill man inte lämna ifrån sig barnet för allt i världen. Det är upp och ner och fram och tillbaka, som livet i sig! Mitt närmaste exempel är att Alice inte ville somna igår kväll och nattningen blev sen och lite jobbig för oss båda. Jag blev sen med det jag hade lovat att jobba in på kvällen och var inte klar förrän 23:30 typ. Men som för att väga upp för det (kändes det iaf som) så väckte Alice mig av en stor puss på munnen imorse
Sv: Hur vet man?
*knapp*
Jag kan bara bidra med min story.
Jag har alltid sagt att jag aldrig ska ha barn. Växte upp som ensambarn med ensamförälder i en inte allt för angenäm tillvaro.
Men vid 25 nånstans insåg jag att man aldrig ska säga aldrig och ändrade mig till 'om rätt man dyker upp'. Men någon längtan efter barn.. aldrig.
För över tre år sedan så träffade jag då den där mannen med stort M och han ville så gärna ha barn nångång. Han satte ingen press på mig utan jag visste vad han drömde om men kände som sagt ingen press.
Självklart tänkte jag mycket på det men kände fortfarande ingen längtan efter barn. Alls.
Till slut insåg jag att det aldrig skulle bli något barn om jag själv fick bestämma och så ego ville jag väl inte vara, så jag släppte kontrollen.
Det fanns liksom inget 'rätt' tillfälle utan det var bara att bestämma sig och göra det. Blunda och hoppa...
Nu är jag i v. 26 och jag har haft en relativt pissig graviditet med foglossning sen v.7, ångest, illamående och med kronisk inre stress.
Jag kan ärligt säga att jag vid de tuffaste tillfällena undrat vad i helvete jag gjorde detta för. Om det är värt det.
Och även när bäbis sparkar, vilket han gör i mängder, så känner jag ingen lycka. Ingen eufori. Jag känner mig mer som en realist. Detta är en transportsträcka. Jag har fött upp så många djurbarn och förväntar mig inget förrän de är ute, vid liv, friska. Det känns svårt att älska någon jag aldrig träffat?
Samtidigt så måste jag tillägga att jag absolut inte känner aversion mot barnet. Det är mest bara... blankt.
Men sambon är världens underbaraste stöttepelare och jag skulle aldrig klara det utan honom.
Och nu... ja det får helt enkelt lösa sig. Jag litar till 110% på min partner och jag är övertygad om att vi löser alla problem längs vägen. Men det är ändå tungt att inte veta hur det blir. Kommer jag att orka?
Hur blir det med djuren? Livet?
Det enda jag kan falla tillbaka på är att jag är en sjujävla djurägare som gör Allt för mina djur. Jag hoppas att jag anammar det på vår lilla son. Annars, ja... då har han i alla fall en bra pappa.
Usch, stackars liten.
Kändes hur som helst lite skönt att läsa vissa inlägg i tråden och höra att det finns de som kände lite likadant som jag gör.
*knapp*
Jag kan bara bidra med min story.
Jag har alltid sagt att jag aldrig ska ha barn. Växte upp som ensambarn med ensamförälder i en inte allt för angenäm tillvaro.
Men vid 25 nånstans insåg jag att man aldrig ska säga aldrig och ändrade mig till 'om rätt man dyker upp'. Men någon längtan efter barn.. aldrig.
För över tre år sedan så träffade jag då den där mannen med stort M och han ville så gärna ha barn nångång. Han satte ingen press på mig utan jag visste vad han drömde om men kände som sagt ingen press.
Självklart tänkte jag mycket på det men kände fortfarande ingen längtan efter barn. Alls.
Till slut insåg jag att det aldrig skulle bli något barn om jag själv fick bestämma och så ego ville jag väl inte vara, så jag släppte kontrollen.
Det fanns liksom inget 'rätt' tillfälle utan det var bara att bestämma sig och göra det. Blunda och hoppa...
Nu är jag i v. 26 och jag har haft en relativt pissig graviditet med foglossning sen v.7, ångest, illamående och med kronisk inre stress.
Jag kan ärligt säga att jag vid de tuffaste tillfällena undrat vad i helvete jag gjorde detta för. Om det är värt det.
Och även när bäbis sparkar, vilket han gör i mängder, så känner jag ingen lycka. Ingen eufori. Jag känner mig mer som en realist. Detta är en transportsträcka. Jag har fött upp så många djurbarn och förväntar mig inget förrän de är ute, vid liv, friska. Det känns svårt att älska någon jag aldrig träffat?
Samtidigt så måste jag tillägga att jag absolut inte känner aversion mot barnet. Det är mest bara... blankt.
Men sambon är världens underbaraste stöttepelare och jag skulle aldrig klara det utan honom.
Och nu... ja det får helt enkelt lösa sig. Jag litar till 110% på min partner och jag är övertygad om att vi löser alla problem längs vägen. Men det är ändå tungt att inte veta hur det blir. Kommer jag att orka?
Hur blir det med djuren? Livet?
Det enda jag kan falla tillbaka på är att jag är en sjujävla djurägare som gör Allt för mina djur. Jag hoppas att jag anammar det på vår lilla son. Annars, ja... då har han i alla fall en bra pappa.
Usch, stackars liten.
Kändes hur som helst lite skönt att läsa vissa inlägg i tråden och höra att det finns de som kände lite likadant som jag gör.
Sv: Hur vet man?
Jag håller med om graviditet som transportsträcka, kände mig lite dålig när de andra mammorna i föräldragruppen berättade att de gråtit av glädje när de plussat, och ännu mera tårar på ultraljud osv. För mig var det mer ett konstaterande, om än önskat och planerat, men inte riktigt verkligt förrän magen verkligen stod åt alla håll.
Nu är bebin här, 8 dagar idag och hittills väldigt okomplicerad. Vi har börjat lära känna varandra och både pappan och jag är väldigt glada och känner att våran familj är mer komplett på nåt sätt. Vi har aldrig saknat barn, men lilleman passar in med en förvånansvärd självklarhet, och det ska bli så roligt att följa honom och se hur han utvecklas.
Sen hade vi otrolig tur och han är världens sötaste också
Jag håller med om graviditet som transportsträcka, kände mig lite dålig när de andra mammorna i föräldragruppen berättade att de gråtit av glädje när de plussat, och ännu mera tårar på ultraljud osv. För mig var det mer ett konstaterande, om än önskat och planerat, men inte riktigt verkligt förrän magen verkligen stod åt alla håll.
Nu är bebin här, 8 dagar idag och hittills väldigt okomplicerad. Vi har börjat lära känna varandra och både pappan och jag är väldigt glada och känner att våran familj är mer komplett på nåt sätt. Vi har aldrig saknat barn, men lilleman passar in med en förvånansvärd självklarhet, och det ska bli så roligt att följa honom och se hur han utvecklas.
Sen hade vi otrolig tur och han är världens sötaste också
Sv: Hur vet man?
+ Inte _Ung
Precis så.
Vi lyssnade på barnets hjärta hos barnmorskan sist och hon frågade vad jag tyckte.
Eh. Jag vet inte hur det Ska låta hasplade jag ur mig men det var nog inte riktigt det svaret hon hade förväntat sig.
Som sagt, realist.
Såklart tycker jag att det är jättebra att vårt barns hjärtljud lät som det skulle, då var jag liksom nöjd och tyckte det räckte med det.
Han sparkar mig flera gånger om dagen så jag vet ju att han lever.
Kanske har man haft för många sjuka djur, för många komplikationer vid födslar och för många undersökningar för att ropa hej?
För jag menar, känslor har jag ju i överflöd annars.
Ja jag vet inte...
Jag drömde om att köpa egen häst ända till jag gjorde det. Sen insåg jag hur mycket jag inte kunde och hur lång tid det har tagit att samla på sig den lärdomen jag har idag. Jag vet hur mycket Jobb det ligger bakom. Och hur många tårar men även glädje!
Och nu ska jag lära mig nått nytt. Hoppas man kan anamma sitt vettiga djurtänk på en människobäbis också.
+ Inte _Ung
Precis så.
Vi lyssnade på barnets hjärta hos barnmorskan sist och hon frågade vad jag tyckte.
Eh. Jag vet inte hur det Ska låta hasplade jag ur mig men det var nog inte riktigt det svaret hon hade förväntat sig.
Som sagt, realist.
Såklart tycker jag att det är jättebra att vårt barns hjärtljud lät som det skulle, då var jag liksom nöjd och tyckte det räckte med det.
Han sparkar mig flera gånger om dagen så jag vet ju att han lever.
Kanske har man haft för många sjuka djur, för många komplikationer vid födslar och för många undersökningar för att ropa hej?
För jag menar, känslor har jag ju i överflöd annars.
Ja jag vet inte...
Jag drömde om att köpa egen häst ända till jag gjorde det. Sen insåg jag hur mycket jag inte kunde och hur lång tid det har tagit att samla på sig den lärdomen jag har idag. Jag vet hur mycket Jobb det ligger bakom. Och hur många tårar men även glädje!
Och nu ska jag lära mig nått nytt. Hoppas man kan anamma sitt vettiga djurtänk på en människobäbis också.
Sv: Hur vet man?
Jag visste ATT jag ville ha barn men inte NÄR. Det löste naturen själv och när jag visstr att min sambo ville behålla det så visste jag att jag också ville det. Det är många saker som spelar in förstås men är man två om det blir det lättare att ta steget.
Men om man inte vill ha barn trots att omständigheterna är rätt så vill man inte. Vatför då skaffa ett? Däremot tror jag att få människor ångrar sina barn hur de än känt innan.
Jag visste ATT jag ville ha barn men inte NÄR. Det löste naturen själv och när jag visstr att min sambo ville behålla det så visste jag att jag också ville det. Det är många saker som spelar in förstås men är man två om det blir det lättare att ta steget.
Men om man inte vill ha barn trots att omständigheterna är rätt så vill man inte. Vatför då skaffa ett? Däremot tror jag att få människor ångrar sina barn hur de än känt innan.
Sv: Hur vet man?
Vill bara tillägga på alla historier om hemska spädbarnstider att det faktiskt inte är så jämt. Jag har älskat att vara gravid, att ha spädbarn och tom förlossningrn! Och har ännu inte förstått det tunga med att vara mamma trots att jag är föräldraledig själv med en 1åring och en snart 3åring som inte går på dagis alls. Och jag får sovmorgon jämt, ofta går vi upp runt 9. I perioder har nåt barn varit mkt vaken på nätterna eller så, men det går ju över. Men hur som helst är det ju inte det som avgör om man vill ha barn. För ett barn är ju ett livslångt ansvar och engagemang, både i medvind och motvind.
Vill bara tillägga på alla historier om hemska spädbarnstider att det faktiskt inte är så jämt.
Jag har älskat att vara gravid, att ha spädbarn och tom förlossningrn! Och har ännu inte förstått det tunga med att vara mamma trots att jag är föräldraledig själv med en 1åring och en snart 3åring som inte går på dagis alls. Och jag får sovmorgon jämt, ofta går vi upp runt 9. I perioder har nåt barn varit mkt vaken på nätterna eller så, men det går ju över. Men hur som helst är det ju inte det som avgör om man vill ha barn. För ett barn är ju ett livslångt ansvar och engagemang, både i medvind och motvind.
Sv: Hur vet man?
lite kl och allmän reflektion;
Spädbarnstiden var rena semestern för mig, likt det du beskriver att din svägerska hade det. Jag kunde göra "vad jag ville" och bebis hakade bara på i vagn eller sele. Jag hade flera timmar på dagen för mig själv då bebis sov, bebis var nöjd vad vi än gjorde.
Sedan fyllde barnet ett år, lärde sig gå och började i samma veva sova dåligt, för mig kom den rejäla prövningen här. Hade någon sagt att det var rena semestern att vara föräldraledig under min "värsta" period som föräldraledig hade jag nog också reagerat så som många reagerat i tråden.
Barn är olika, föräldrar är olika. Det jag tycker är semester, tycker någon annan är jobbigt, det jag tycker är frustrerande tycker någon annan är utmanande osv.
lite kl och allmän reflektion;
Spädbarnstiden var rena semestern för mig, likt det du beskriver att din svägerska hade det. Jag kunde göra "vad jag ville" och bebis hakade bara på i vagn eller sele. Jag hade flera timmar på dagen för mig själv då bebis sov, bebis var nöjd vad vi än gjorde.
Sedan fyllde barnet ett år, lärde sig gå och började i samma veva sova dåligt, för mig kom den rejäla prövningen här. Hade någon sagt att det var rena semestern att vara föräldraledig under min "värsta" period som föräldraledig hade jag nog också reagerat så som många reagerat i tråden.
Barn är olika, föräldrar är olika. Det jag tycker är semester, tycker någon annan är jobbigt, det jag tycker är frustrerande tycker någon annan är utmanande osv.
ameo
Moderator
Sv: Hur vet man?
Detta gör ju att många som inte känner så här tror att det är något som är fel - det är det inte!!!
När jag åkte hem från BB med min förstfödda kändes det för det första som att jag åkte hem med något jag hade stulit. Det tog också ett par veckor innan jag hade de starka moderskänslorna.
MEN det fanns aldrig några tvivel om att jag skulle ta väl hand om barnet. Fast skillnaden var att jag konstaterade att "nu har vi en till att ta hand om", ungefär som om vi hade utökat hästflocken eller skaffat en katt till.... Skillnaden var marginell...
De flesta man läser om som fått barn berättar om den oerhört starka kärlek de känner till sitt barn redan när det är nyfött.Det enda jag kan falla tillbaka på är att jag är en sjujävla djurägare som gör Allt för mina djur. Jag hoppas att jag anammar det på vår lilla son. Annars, ja... då har han i alla fall en bra pappa.
Detta gör ju att många som inte känner så här tror att det är något som är fel - det är det inte!!!
När jag åkte hem från BB med min förstfödda kändes det för det första som att jag åkte hem med något jag hade stulit. Det tog också ett par veckor innan jag hade de starka moderskänslorna.
MEN det fanns aldrig några tvivel om att jag skulle ta väl hand om barnet. Fast skillnaden var att jag konstaterade att "nu har vi en till att ta hand om", ungefär som om vi hade utökat hästflocken eller skaffat en katt till.... Skillnaden var marginell...
Liknande trådar
Senast: Blyger
·
Senast: strawberrysylt
·
Välj ämne nedan
Ekonomi & Juridik
Anläggning
Hästmänniskan
Gnägg
Utrustning
Hästvård
Foder & Strö
Hästhantering
Träning
Ridning
Avel
Tävling
Distans
Dressyr
Fälttävlan
Hoppning
Islandshäst
Körning
Trav
Western
Övr. Grenar
Hundhälsa
Hundträning
Hundavel & Ras
Övr. Hund
Katthälsa
Övr. Katt
Lantbruksdjur
Däggdjur
Övr. Djur
Samhälle
Juridik & Ekonomi
Skola & Jobb
Relationer
Kropp & Själ
Hemmet
Trädgård & Växter
Mat
Kläder & Bli fin
Fordon
IT & Mobiler
Kultur
Fritid
Tjatter
Äldre
Gravid - 1år
Småbarn
Övr. Barn
Dagbok
Hästnyheter
Radannons
Företag
Bukefalos
Bukefalosnyheter
Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser
-
Etappseger för ridsportens krav i Riksidrottsförbundet - förslag på nya regler för ökad trygghet och hästvälfärd- Hästnyheter Den 8-10 november är det dags för Riksidrottsforum, där flera av de krav som drivits av Svenska Ridsportförbundet nu läggs fram som...
- Gunnar
- Svar: 0
- Visningar: 19
- Hästnyheter
-
Henrik von Eckermann säker på tronen
- Hästnyheter Henrik von Eckermann förlänger sin rekordsvit när det står klart att han blir kvar ytterligare en månad som världsetta.
- Gunnar
- Svar: 0
- Visningar: 22
- Hästnyheter
Allmänt, Barn, Dagbok
-
Dagens nagellack!- Kläder & Bli fin Switch Nails - någon som provat? Sliter det mkt på de egna naglarna? Och sitter de kvar? :)
- Miingla
- Svar: 1 064
- Visningar: 90 991
- Allmänt
Hund, Katt, Andra Djur
-
Målbilder för trubbnosar.- Hundavel & Ras Jag tycker också att det bör få finnas brakecyfala raser men istället för att ha "såhär kort nos måste de ha" i rasbeskrivningarna borde...
- Sel
- Svar: 225
- Visningar: 12 011
- Hund
-
Promenadskor vinter- Hundträning Jag har köpt skor från Wobbi. Köpte ett par till mig själv när barnen behövde nya vinterskor förra hösten och de har varit sjukt varma...
- Ainon
- Svar: 6
- Visningar: 224
- Hund
Hästrelaterat
-
Uppsittningspall?!- Utrustning Jag kom över en begagnad i somras. Jag tyckte 1000 kronor sved, men vi älskar den. Nu när jag ser vad de kostar nya, var kanske min ett...
- prinsessfeminist
- Svar: 21
- Visningar: 615
- Utrustning
-
Reklamera häst- Ekonomi & Juridik Tekniskt, så säljer jag hästar från ett företag, eftersom hästarna jag föder upp (0-1-2 föl/år) finns i företaget. Men jag har bara max...
- skogaliten
- Svar: 234
- Visningar: 9 810
- Hästmänniska
