Hur vet man om man är nöjd?

[Mois]

Jag har tre barn och jag förstår varför det är vanligt med två. Det som är tuffast, tycker jag, är att hinna lyssna till och svara alla. Att finnas där helt enkelt.
Vi har också rätt stor åldersskillnad på våra vilket vi mest tycker har varit positiv men också inneburit en lång småbarnstid. Det är 5 år och 4 år mellan våra tre barn. Vi har också insett att vi 2024 inleder en tonårsperiod som tar slut först 2040!! Jag har oroat mig rätt mycket för tonåren så blev väldigt glad av att läsa att @Roheryn uppskattade den tiden mest.
Det är kul med tre barn, det är fint att se deras olika relationer sinsemellan och kul att få följa ytterligare en person genom livet. Men det är också tufft! För oss har det varit det iaf.
Vi valde att skaffa ett tredje barn för att vi ville helt enkelt. Men ett fjärde barn finns det inte tid för, även om en orealistisk del av mig ibland skulle vilja uppleva det. Det kommer absolut inte hända dock

 

[jeennnnyy]

Jag baserar min spaning på människor i min närhet, hur de uttrycker sig i frågan och flera som inte känner sig färdiga pratar just om att vilja vara gravid en gång till, uppleva en förlossning till, ha ett riktigt litet barn igen osv. Därmed inte sagt att det gäller alla! (sedan tror jag iofs att även de som verkligen gillar graviditet, förlossning och spädbarnstid också mer realistiskt inser att det skulle bli för jobbigt/för fysiskt påfrestande/för mycket på något annat sätt och därmed ändå avstår)

Ok! Jag hör mer tvärt om att man inte orkar ”börja om” med en bebis till men att man annars gärna haft fler barn.

Hursomhelst, spelar väl egentligen ingen roll. Jag önskar jag visste och kände mig helt klar. Det gör jag inte, men känner mig åtminstone mer klar sen vårt andra barn föddes. Hade varit skönt om man kunnat spana in i framtiden för att kunna bestämma sig - jag är så otroligt kluven i frågan försöka med ett barn till eller ej. Suck!

 

[KarinStarfighter]

Vi har två barn. Födda med 18 månaders mellanrum. Äldsta är precis fyllda 4.

Vi velat hela tiden om ett barn till. Jag skulle så önska ytterligare ett barn att lära känna, ta hand om, se utvecklas. Det som talar emot är att vi börjar bli för gamla och även att jag inte uppskattat föräldraledighet och spädbarnstiden. Hade vi lyckats få första barnet tidigare hade vi nog fått ett till.

Jag är så kluven och det är så jobbigt. Jag funderar mycket på om vi kommer ångra oss när vi blir äldre och det är för sent? Det är liksom lite nu eller aldrig.

 

[Humla]

Vi har två barn och det kommer inte bli fler. En del av mig skulle gärna ha ett till, på ett känslomässigt plan. Men vi har inte tid och ork för ett barn till, det är så tydligt att det får mig att känna mig säker på att det inte blir fler.

 

[Mois]

Ok! Jag hör mer tvärt om att man inte orkar ”börja om” med en bebis till men att man annars gärna haft fler barn.

Hursomhelst, spelar väl egentligen ingen roll. Jag önskar jag visste och kände mig helt klar. Det gör jag inte, men känner mig åtminstone mer klar sen vårt andra barn föddes. Hade varit skönt om man kunnat spana in i framtiden för att kunna bestämma sig - jag är så otroligt kluven i frågan försöka med ett barn till eller ej. Suck!

Inför stora beslut så brukar jag göra en plus och minuslista vilket kanske är lite svårt i ett sånt här beslut som är mer känslostyrt. Då brukar jag istället fundera i banor som ”när mitt liv närmar sig sitt slut är detta något jag skulle tänka/ångra att jag gjorde/inte gjorde?”

 

[fejt]

Våra tre barn är stora nu, 18, 20 och 22. Jag och min man var, redan innan vi fick barn, överens om att vi ville försöka få tre barn med två år mellan varje, och sen hade vi sån tur att det blev precis så.
Det har varit fantastiskt hela vägen, och jag hade gärna velat ha en fyra, men min man blev allvarligt sjuk när barnen var fyra, sex och åtta år gamla, och då insåg vi hur sårbart livet är. Att om det händer något måste man orka på egen hand. Jag kände mig nog egentligen inte färdig, men när den familj vi hade hamnade i kris blev det så att vi ville fokusera på den. Och det kan jag acceptera idag.

 

[Fille]

Jag har idag tre barn, en sexåring och så tvillingarna åtta månader. Tänkte länge att ett barn räckte, men när storebror var runt fyra kom längtan efter ett barn till. Chockartat när det visade sig vara två i magen. Hade inte alls tänkt oss tre barn. Det lustiga nu är dock att jag känner mig ”snuvad” på en förlossning och ibland tänker att jag vill ha en fyra bara för att uppleva förlossningen. Just nu är det dock inte aktuellt med en fyra. Är dock 33 år, så har tid att ändra mig, även om jag tror tre barn blir alldeles lagom för oss!

 

[Mois]

Våra tre barn är stora nu, 18, 20 och 22. Jag och min man var, redan innan vi fick barn, överens om att vi ville försöka få tre barn med två år mellan varje, och sen hade vi sån tur att det blev precis så.
Det har varit fantastiskt hela vägen, och jag hade gärna velat ha en fyra, men min man blev allvarligt sjuk när barnen var fyra, sex och åtta år gamla, och då insåg vi hur sårbart livet är. Att om det händer något måste man orka på egen hand. Jag kände mig nog egentligen inte färdig, men när den familj vi hade hamnade i kris blev det så att vi ville fokusera på den. Och det kan jag acceptera idag.

Detta tycker jag också är en viktig aspekt att fundera på. Hur skulle livet bli om man blir ensam av olika anledningar, skulle jag klara det själv med tre barn och tycka att det fungera ok eller skulle jag ”bara överleva”. Det funderade jag en del på inför beslutet om det tredje barnet. På grund av att vi har lite större åldersskillnad mellan barnen så ansåg jag att jag troligtvis skulle få hyfsat flow i livet/vardagspusslet även som ensam vuxen.

 

[soom]

Jag har en helt irrationell längtan efter ett tredje barn. Framförallt bebis längtar jag efter, ju mindre desto bättre. Jag minns vagt att jag mer än en gång när senaste spädbarnstiden pågick var tacksam att jag aldrig skulle göra det igen, men längtan efter bebismys överröstar det. Ett litet fjunigt huvud, en minihand som håller i mitt finger, en varm liten kropp som sover på min mage. Men det blir inget med det för det finns absolut inget annat som talar för det - börjar bli lite för gammal, tänker inte genomgå fler ivf, all smärta som ska genomlidas före, under och efter en graviditet, för att inte tala om illamåendet och tröttheten, och diverse praktikaliteter som plats i bil och sådär. Så vet jag. Men @hemlig uttryckte det väldigt fint, en liten sorg jag alltid kommer bära, precis så känns det.

 

[DarkInNight]

Jag är inte riktigt känslomässigt klar, för jag har alltid velat ha tre barn och det är en sorg att det inte blir så. Känns som att det saknas en.
Men rent rationellt räcker det. Det finns alldeles för många punkter på minussidan.

 

[Energi]

Jag är så tacksam för alla svar!
Tyvärr har det inte gjort mig klokare. Jag vill verkligen ha ett barn till, längtar efter graviditet och förlossning. Längtar efter bebistiden. FASAR för 2-5 års åldern. Fasar för sömnbristen. Förlänger småbarnsåren så mycket, har redan 5 år mellan barnen och skulle jag bli gravid nununu blir det typ 5 år mellan tvåan och trean också.

Jag känner mig så stressad. OM det ska bli en till så behöver det liksom hända nu. Men då skjuter jag upp plugg och jobb ännu mer. Och jag måste sluta med mina mediciner, tänk om jag blir superdeprimerad igen då?

 

[astilbe]

Känner igen mig mycket i det här. Innan barn var vi båda överens om att tre barn kändes lagom. Nu när de är 20 mån respektive 5 år känns inte beslutet lika lätt. Jag gillar bebistiden men tycker att främst tiden mellan 1-2 år är tuff. Har två intensiva barn med mycket egen vilja, att en trea skulle vara lugn och säkerhetsmedveten känns inte troligt . Så en del av mig känner att det skulle vara skönt att lägga den tiden bakom mig när minsta blir större, men en annan del känner en sorg av bara tanken på att inte ens försöka. Nu har vi en extra försvårande faktor i att vi inte säkert kan få barn naturlig väg. Att ta sig igenom en IVF blir ytterligare en faktor som talar emot. Men ja, just nu är jag mest inställd på att ändå försöka. Kasta hjärtat över hindret och hoppa efter

 

[Bexzor]

Jag är så tacksam för alla svar!
Tyvärr har det inte gjort mig klokare. Jag vill verkligen ha ett barn till, längtar efter graviditet och förlossning. Längtar efter bebistiden. FASAR för 2-5 års åldern. Fasar för sömnbristen. Förlänger småbarnsåren så mycket, har redan 5 år mellan barnen och skulle jag bli gravid nununu blir det typ 5 år mellan tvåan och trean också.

Jag känner mig så stressad. OM det ska bli en till så behöver det liksom hända nu. Men då skjuter jag upp plugg och jobb ännu mer. Och jag måste sluta med mina mediciner, tänk om jag blir superdeprimerad igen då?

Men gör det något att förlänga småbarnsåren? Mina barn kommer vara 19, 10, 7 och 2 innan årets slut. Jag har verkligen förlängt småbarnsåren kan man säga Redan efter första barnet var jag nöjd och klar, sen blev de fler.

Man behöver inte heller skjuta upp jobb och plugg om det finns en engagerad partner. Jag pluggade både på yrkeshögskolan och universitet när jag var gravid med 4e barnet, hon föddes även under pågående studier. Började sedan jobba heltid när hon var 4,5 månad eftersom jag fick en jobbmöjlighet jag inte ville missa. Ja jag har fått en hel del kritik över att jag skaffade ett barn som pappan ganska omgående fick söka föräldraledigt för, första månaderna delade vi 50/50 och sen tog han föräldraledigt på heltid. Sett till senaste året så har jag fått en yrkesexamen, en tillsvidareanställning samt ansökt om kandidatexamen och mitt 4e barn föddes oktober 2021. Nu menar jag inte att detta passar alla, men jag vill bara visa att man inte behöver skjuta upp studier eller jobb bara för att man skaffar fler barn.

 

[Roheryn]

Jag är så tacksam för alla svar!
Tyvärr har det inte gjort mig klokare. Jag vill verkligen ha ett barn till, längtar efter graviditet och förlossning. Längtar efter bebistiden. FASAR för 2-5 års åldern. Fasar för sömnbristen. Förlänger småbarnsåren så mycket, har redan 5 år mellan barnen och skulle jag bli gravid nununu blir det typ 5 år mellan tvåan och trean också.

Fascinerad av hur olika det kan vara! Själv sade jag innan jag ens hade barn att jag hade kunnat tänka mig att ha hur många som helst om jag bara fick dem levererade vid ett års ålder Och jag känner nog så fortfarande, att hade det inte varit för graviditet, förlossning och bebistiden så hade jag absolut kunnat tänka mig fler! Nu blev det bara ett och jag är mer än nöjd. 2-5 årsåldern kändes helt okej, tycker jag. Och sen blev det bara bättre!

Jag vet inte om det hjälper, men du kan ju göra samma tankeexperiment som jag brukar tvinga mig till när jag träffar hundvalpar (som jag INTE ska ha fler av just nu ): Jag tänker att vilja ha valp/bebis är en sak, en annan sak är att vilja och kunna ha en vuxen hund/ett barn under hela dess uppväxt. Man skaffar ju inte en hund för att ha en valp, tänker jag, och man skaffar inte barn bara för att få ha en bebis. Utan båda är ett åtagande på längre sikt som man måste vilja ta på sig.

Jag känner mig så stressad. OM det ska bli en till så behöver det liksom hända nu. Men då skjuter jag upp plugg och jobb ännu mer. Och jag måste sluta med mina mediciner, tänk om jag blir superdeprimerad igen då?

Återigen - mitt tankeexperiment! Vill du ha ett barn till att följa hela uppväxten med de konsekvenser det får för jobb, plugg och eget mående eller vill du "bara" ha en bebis? (ursäkta om jag låter hård, det är verkligen inte meningen, men jag tror det kan vara nyttigt att tänka så)

 

[Poison-heart]

Vi har en på 4,5 och en på 2,5 och från början så var jag nog rätt inställd på att vi kommer nog inte skaffa mer än Max två barn då sambo har två barn sen tidigare. När minsta hade fyllt ett år så kände jag ganska snart att jag är inte klar. Fortfarande finns ett sug efter ett barn till. Sambon inte lika säker så vi får se var vi landar. Att vara gravid och föda barn i sig är nog inget jag längtar efter, men bebistiden har jag tyckt varit underbar för det mesta.

 

[vinkelina]

Vi fick 3 barn på 3 år och 10 månader. Två äldsta med 18 månader mellan och 2 år 2 månader mellan mellersta och yngsta. Idag är de 6. 4,5 och 2,5 år så vi har det rätt intensivt.

Kan känna ett vist sug efter en 4. Delvis för att sista förlossningen inte var bra. Vill ha revansch. Sedan var det pandemi så vi var isolerade

Sedan kommer det praktiska emot. Orkar jag? Är redan trött. Min ålder kommer emot, fyller 39 nästa vecka. Bilen blir för liten. Idag har vi 4 sovrum så alla skulle inte få eget rum heller