Jag och min partner har varit tillsammans i 4 år. Han är många år äldre än mig och vi blev tillsammans när jag var väldigt ung (jag är iofs fortfarande ung, 21). Jag föll pladask för honom och jag har väl varit lite naiv antar jag, har hela tiden tänkt att vi ska skaffa hus och barn tillsammans och att han är den enda för mig.
Men de senaste 6-7 månaderna har det inte alls känts som förut. Under våra första år tillsammans har jag aldrig haft ögon för någon annan, har aldrig ens kunnat fantisera om att vara med någon annan. Sedan träffade jag en kille på jobbet, ett möte som blev lite av en ögonöppnare... Jag insåg att jag och min partner kanske inte är en så bra kombo, och att det kanske finns någon annan där ute som "passar mig" bättre. Jag antar att jag fick lite känslor för "den andre" och vi pratade väl lite till och från även efter att vi slutat jobba tillsammans, men det rann ut i sanden och efter det kändes det som att jag bara varit dum och att jag visst vill vara med min partner. Hoppades att det bara var en svacka och att jag hade tagit mig ur den...
Sedan träffade jag en annan man på jobbet. Och nu kan jag inte sluta tänka på honom. Han tycker om mig och jag tycker om honom. Vi är attraherade av varandra och har kontakt, men vi har inte gjort någonting annat än pratat och så vill jag att det förblir tills jag vet vad jag vill.
Utöver det här med att jag hela tiden (så känns det) träffar människor som jag känner så här för så känner jag ett sug efter att få "testa" vara singel. Min pojkvän är min första pojkvän och jag har aldrig varit vuxen och ensam, någonting jag känner ett behov av. Inte för att jag tror att det heller är någon dans på rosor alltid men det känns som nånting som hela tiden ligger där och "skaver", jag har svårt att se att jag ska leva mitt liv utan att ha varit ung och singel, men det är ju så svårt. Jag älskar min pojkvän, det gör jag. Han är min bästa vän och vi har gjort så mycket tillsammans. Jag har svårt att tänka mig ett liv utan honom och tanken på honom med någon annan får mig att må illa. Men är det verkligen nog? Det känns som att "det" saknas på nåt sätt. Tanken på "den andre" gör mig pirrig och varm och känns spännande. Med min pojkvän har det inte känts pirrigt på väldigt länge. Är det bara så det är när man varit med varandra ett tag? Är det så här det känns efter några år, oavsett vem man är med? Lite halvtrist, vardagstråkigt? Kan man känna "pirr" med någon man varit med i flera år eller hör det till det nykära? När vi kysser varandra händer det liksom... inget. Visst, det är fint att kyssas, men inget pirr, inget sug i magen. Men det kanske är så det blir... Eller?
Han besitter så många egenskaper jag inte tycker om. Skulle jag beskriva min drömman och dennes egenskaper skulle han inte passa in särskilt bra i den beskrivningen. Jag har svårt för snåla människor, han är snål. Jag vill ha någon som inte är rädd för att uttrycka sina åsikter och stå för dem, det gör han inte om han absolut inte måste. Jag tycker om människor som är spontana, passionerade, temperamentsfulla. Det är han inte heller (men han har fina egenskaper också). Men varför är det då så svårt att gå? När vi är med varandra känns det inte som att jag kan uppskatta honom. Jag kan bli irriterad när han vill krama mig och ligga nära. Ofta när han ringer känner jag bara att det är jobbigt, då tycker jag han är tjatig. Men när jag börjar tänka på att inte ha honom... Då känns det som att jag inte skulle klara av att INTE ha honom som håller om och kramar mig, att inte få prata med honom.
Min pojkvän vet om att jag är osäker på vårat förhållande, att jag känner att jag skulle vilja vara singel. Jag tycker att han förtjänar så mycket mer än att vara med någon som går omkring och tänker på andra och tänker ibland att jag borde göra slut för hans skull... Men det faktum att han tycker vi har det bra, att han älskar mig och vill spendera resten av sitt liv med mig gör det inte lättare för mig.
Hur vet man att det är dags att gå åt olika håll? Hur vet man att man vet det? Varför börjar jag känna så här för andra män? VAD FAN SKA JAG GÖRA???
Förlåt för långt inlägg men jag är så himla förvirrad. Är ledsen och deppig hela tiden och vet inte vad jag ska göra eller vem jag ska prata med.
Men de senaste 6-7 månaderna har det inte alls känts som förut. Under våra första år tillsammans har jag aldrig haft ögon för någon annan, har aldrig ens kunnat fantisera om att vara med någon annan. Sedan träffade jag en kille på jobbet, ett möte som blev lite av en ögonöppnare... Jag insåg att jag och min partner kanske inte är en så bra kombo, och att det kanske finns någon annan där ute som "passar mig" bättre. Jag antar att jag fick lite känslor för "den andre" och vi pratade väl lite till och från även efter att vi slutat jobba tillsammans, men det rann ut i sanden och efter det kändes det som att jag bara varit dum och att jag visst vill vara med min partner. Hoppades att det bara var en svacka och att jag hade tagit mig ur den...
Sedan träffade jag en annan man på jobbet. Och nu kan jag inte sluta tänka på honom. Han tycker om mig och jag tycker om honom. Vi är attraherade av varandra och har kontakt, men vi har inte gjort någonting annat än pratat och så vill jag att det förblir tills jag vet vad jag vill.
Utöver det här med att jag hela tiden (så känns det) träffar människor som jag känner så här för så känner jag ett sug efter att få "testa" vara singel. Min pojkvän är min första pojkvän och jag har aldrig varit vuxen och ensam, någonting jag känner ett behov av. Inte för att jag tror att det heller är någon dans på rosor alltid men det känns som nånting som hela tiden ligger där och "skaver", jag har svårt att se att jag ska leva mitt liv utan att ha varit ung och singel, men det är ju så svårt. Jag älskar min pojkvän, det gör jag. Han är min bästa vän och vi har gjort så mycket tillsammans. Jag har svårt att tänka mig ett liv utan honom och tanken på honom med någon annan får mig att må illa. Men är det verkligen nog? Det känns som att "det" saknas på nåt sätt. Tanken på "den andre" gör mig pirrig och varm och känns spännande. Med min pojkvän har det inte känts pirrigt på väldigt länge. Är det bara så det är när man varit med varandra ett tag? Är det så här det känns efter några år, oavsett vem man är med? Lite halvtrist, vardagstråkigt? Kan man känna "pirr" med någon man varit med i flera år eller hör det till det nykära? När vi kysser varandra händer det liksom... inget. Visst, det är fint att kyssas, men inget pirr, inget sug i magen. Men det kanske är så det blir... Eller?
Han besitter så många egenskaper jag inte tycker om. Skulle jag beskriva min drömman och dennes egenskaper skulle han inte passa in särskilt bra i den beskrivningen. Jag har svårt för snåla människor, han är snål. Jag vill ha någon som inte är rädd för att uttrycka sina åsikter och stå för dem, det gör han inte om han absolut inte måste. Jag tycker om människor som är spontana, passionerade, temperamentsfulla. Det är han inte heller (men han har fina egenskaper också). Men varför är det då så svårt att gå? När vi är med varandra känns det inte som att jag kan uppskatta honom. Jag kan bli irriterad när han vill krama mig och ligga nära. Ofta när han ringer känner jag bara att det är jobbigt, då tycker jag han är tjatig. Men när jag börjar tänka på att inte ha honom... Då känns det som att jag inte skulle klara av att INTE ha honom som håller om och kramar mig, att inte få prata med honom.
Min pojkvän vet om att jag är osäker på vårat förhållande, att jag känner att jag skulle vilja vara singel. Jag tycker att han förtjänar så mycket mer än att vara med någon som går omkring och tänker på andra och tänker ibland att jag borde göra slut för hans skull... Men det faktum att han tycker vi har det bra, att han älskar mig och vill spendera resten av sitt liv med mig gör det inte lättare för mig.
Hur vet man att det är dags att gå åt olika håll? Hur vet man att man vet det? Varför börjar jag känna så här för andra män? VAD FAN SKA JAG GÖRA???
Förlåt för långt inlägg men jag är så himla förvirrad. Är ledsen och deppig hela tiden och vet inte vad jag ska göra eller vem jag ska prata med.
) utan det handlar om att bestämma sig för vad man kan tänka sig att leva med och vad man inte står ut med.
