Hur sluta bry sig?

[Ullmerkott]

Det kan också hjälpa att fundera på om den jobbiga känslan är befogad. Att kunna konstatera att känslan finns där, men logiskt veta att det bara är en obefogad känsla och inget man bör agera på, kan hjälpa. I andra lägen är känslan befogad. Då kan man, i stället för att gräva ner sig i den jobbiga känslan, försöka komma på mer konstruktiva sätt att hantera liknande situationer i framtiden.
"Jag genomgår personlig utveckling" låter bättre än "Jag var en idiot" även när man talar med sig själv..

 

[Lipperta]

Angående första exemplet har jag haft x antal sura grannar som inte hälsar eller är rent otrevliga.

Bara att sticka näsan så högt upp i vädret du kan och gå förbi och se lycklig ut, titta inte ens på skithögarna.

Jag tror verkligen på fake it til you make it, det funkar för mig.
Har sjukt dålig självkänsla men försöker bete mig som en ''normal'' person och då går det faktiskt åt rätt håll, blir ibland chockad över hur stolt jag är över mig själv

 

[avslutat medlemskap]

Det här tycker jag var jättebra formulerat, inte ta på sig problem som man inte orsakat. Samtidigt som man måste vara öppen och ärlig med att ta på sig ansvar när man är orsaken och inte ta på sig en offerkofta. Man mår så mycket bättre när man äger sina misstag och låter andras vara deras. Lättare sagt än gjort och för mig krävdes det ganska lång terapi för att få ordning på det tankesättet!

Jag har alltid varit sådan, andras problem får vara deras, jag kan lösa en hel del problem men jag tar aldrig på mig några som jag inte orsakat och har jag orsakat några så försöker jag först mildra verkan av dom och står alltid för sånt jag orsakat.

Jag har märkt att yngre människor lättare tar på sig andras problem och sen ältar dom i evighet medans vi "gamla uvar" (är ju snart 60) inte ens bryr oss utan låter andras problem vara just,,,,andras. Sen har vi ju saker som inte ens är några problem som sura människor vi träffar, gnälliga typer med offerkoftan uppdragen till öronen mm. och när jag träffar sådana slutar jag lyssna och bry mig för varför ska jag bry mig om andras problem som dom oftast inte ens vill lösa?

 

[Lipperta]

Jag har alltid varit sådan, andras problem får vara deras, jag kan lösa en hel del problem men jag tar aldrig på mig några som jag inte orsakat och har jag orsakat några så försöker jag först mildra verkan av dom och står alltid för sånt jag orsakat.

Jag har märkt att yngre människor lättare tar på sig andras problem och sen ältar dom i evighet medans vi "gamla uvar" (är ju snart 60) inte ens bryr oss utan låter andras problem vara just,,,,andras. Sen har vi ju saker som inte ens är några problem som sura människor vi träffar, gnälliga typer med offerkoftan uppdragen till öronen mm. och när jag träffar sådana slutar jag lyssna och bry mig för varför ska jag bry mig om andras problem som dom oftast inte ens vill lösa?

Det är väl för att vi ynre tjejer ska vara SuperGirls. Vi ska klara skolan, jobb, sköta hem, mat, vara sociala, ha egentid, vara mycket med familjen, ha stort umgänge, gå ut på helgen, ha pojkvän, vara psykolog till våra vänner, fixa hår och naglar, gå på resturang. Allts samma vecka annars är man misslyckad.
Därför blir så många yngre tjejer utbrända idag, det är helt enkelt förmycket vi måste göra.

 

[Monkie]

Jättebra tips! Uppenbarligen lyckas jag inte, jag tycker att jag under en längre tid provat att tänka logiskt och försökt att aktivt inte bry mig alls.

Min kompis förklarade en depression med att hon var hyperkänslig som ett av de främsta symptomen , fick SSRI och blev stencool.

Kan det bottna i dålig självkänsla?

 

[avslutat medlemskap]

Det är väl för att vi ynre tjejer ska vara SuperGirls. Vi ska klara skolan, jobb, sköta hem, mat, vara sociala, ha egentid, vara mycket med familjen, ha stort umgänge, gå ut på helgen, ha pojkvän, vara psykolog till våra vänner, fixa hår och naglar, gå på resturang. Allts samma vecka annars är man misslyckad.
Därför blir så många yngre tjejer utbrända idag, det är helt enkelt förmycket vi måste göra.

Exakt!!!

Dygnet har 24 timmar, man måste vila, äta, s*ita och ta sig hit och dit också, allting tar tid och jag har också alltid varit av den åsikten att saker får ta den tid det tar, dessutom fuskar jag aldrig och då tar det ännu lite längre tid. Gissa hur många som blivit förbannade på mig för detta.
Skälla på mig för att jag gör ett bra jobb utan fusk, tja då blir det både första och enda gången denne kom innanför dörren på verkstan iallafall.

Ang. det andra, vem lider för att kåken ibland ser ut som ett bombnedslag? Det blir röjt när det blir röjt, jag skäms inte över röran, jag har ett liv också och det består inte av enbart jobb och städning och om folk tycker si och så om mig eller hemmet so what, jag äger definitivt inte det problemet.

 

[Lipperta]

Exakt!!!

Dygnet har 24 timmar, man måste vila, äta, s*ita och ta sig hit och dit också, allting tar tid och jag har också alltid varit av den åsikten att saker får ta den tid det tar, dessutom fuskar jag aldrig och då tar det ännu lite längre tid. Gissa hur många som blivit förbannade på mig för detta.
Skälla på mig för att jag gör ett bra jobb utan fusk, tja då blir det både första och enda gången denne kom innanför dörren på verkstan iallafall.

Ang. det andra, vem lider för att kåken ibland ser ut som ett bombnedslag? Det blir röjt när det blir röjt, jag skäms inte över röran, jag har ett liv också och det består inte av enbart jobb och städning och om folk tycker si och så om mig eller hemmet so what, jag äger definitivt inte det problemet.

Önskar alla kunde känna samma. Jag tror att vi yngre för det mesta när vi ska städa eller röja försöker trycka in allt i ett skåp och hoppas det håller. Tillslut faller hela skåpet ihop och du har dubbelt med jobb.

Jag är ok med röra, städar ordentligt sen blir det ett bombnedslag och jag städar, klarar inte småstädning.

Men folk stör mig mycket. Kan vara på bästa humöret, snyggaste outfiten och smink och mår toppen. Sen får jag en konstig blick av någon och jag bara gå hem och gråta

 

[Frankie]

Hur ska man egentligen tänka och träna sig själv för att "borsta av sig" jobbiga tankar och känslor?
Exempel 1: Grannar som verkar sura och inte hälsar. Här spelar det egentligen ingen roll, men jag tar ändå lite upp. Förnuftsmässigt tänker jag "skitsamma", men en känsla av att inte duga, att de är sura, att de inte gillar mig smyger sig på. När jag tänker vidare så tänker jag; spela roll! De kan vara hur sura som helst och hata mig, det spelar ingen roll. Jag känner dem inte och är egentligen inte intresserad heller. Men varför lägger jag energi för att ens bry mig?

Exempel 2: Jag har gjort ett fel på jobbet. Inte mitt fel utan systemet som det beror på och det vet jag. Ändå börjar jag tänka att jag måste säga upp mig, får en jobbig känsla som inte släpper. Försöker tala mig själv till rätta och vet att jag är omtyckt och duktig, ändå släpper inte obehaget och kan komma upp länge efter att det hänt.

Hur tränar man egentligen sig själv på att sluta gå runt och känna sig skyldig? Om nån annan gör fel kan jag känna skuld för att jag inte hjälpte till. Om nån är otrevlig känner jag mig skyldig till att ha retat upp personen.

Jag är så jäkla känslig liksom, jag behöver någon slags rustning så att allt inte går rakt in. Jag har pratat med min sambo om detta, han har verkligen förmågan att inte bry sig om vad andra säger och tycker, men tycker att "det är väl bara att skita i det " Ja men hur!?

Detta påverkar mitt sociala liv.

Tankar? Tips?

Jag har också svårt att släppa saker ibland, särskilt om nåt hänt när jag redan var låg. Idag fick jag till exempel arga ord kastade på mig när jag var ute på promenad, och trots att jag VET att det låg på den personen, situationen inte var mitt fel osv så ploppar det upp i hjärnan med jämna mellanrum och gnager i mig.
För min del tror jag självkänslan behöver stärkas, och jag kommer ta hjälp av psykolog med det. För fasen vad mycket energi som sammantaget sipprar ur en när man har massa ovidkommande saker att fundera på. Tänk vad trevligt det vore att kunna lägga den energin på något konstruktivt och positivt istället.

 

[Ramona]

Tankar? Tips?

För mig är det ett klockrent bokexemplar av dålig självkänsla att känna skuld och skam över saker som inte ens är en eget fel. Exemplet med grannarna är ju klockrent - hur blev du ens måltavlan för deras surhet? De har kanske ett skitkasst förhållande och massor med egna problem - det är ju totalt orimligt ifall du inte ens känner dem att de är sura på dig och att du tar så stor del av deras liv att de alltid går omkring och är sura. Världen centreras ju inte omkring dig liksom.

Lite som exemplet ifall någon ler mot dig på stan - de med bra självkänsla tänker att personen är glad eftersom det är fint väder eller whatever, medan personen med dålig självkänsla tänker att personen skrattar åt dem och börjar undra ifall man ser konstig ut i håret, etc.

 

[lilstar]

Träna upp självkänslan i allmänhet är såklart den stora lösningen. Annat som funkar är att sätta sig in i andras situation. Tänk om det istället vore din granne som uppfattade dig som sur fastän du bara hade mensvärk? Om det var din kollega som gjorde ett misstag pga systemfel, vilken reaktion skulle du tycka var rimlig? Knappast uppsägning va?

En praktisk teknik som jag lärt mig med ålder och erfarenhet är att välja mina strider, både inåt och utåt. Jag ställer mig hela tiden frågan "är det här värt min energi eller är det mer värt att släppa det?" Det funkar för saker man nojar över och för alla diskussioner och irritationsmoment. Ibland är det värt att lägga energi på men oftast mår man bättre av att bara gå vidare med sitt liv.

 

[Ramona]

Jag ställer mig hela tiden frågan "är det här värt min energi eller är det mer värt att släppa det?"

Men då måste man ju också ha förmågan att kunna släppa saker och ting och det är det ju långt ifrån alla som har.

 

[avslutat medlemskap]

Önskar alla kunde känna samma. Jag tror att vi yngre för det mesta när vi ska städa eller röja försöker trycka in allt i ett skåp och hoppas det håller. Tillslut faller hela skåpet ihop och du har dubbelt med jobb.

Jag är ok med röra, städar ordentligt sen blir det ett bombnedslag och jag städar, klarar inte småstädning.

Men folk stör mig mycket. Kan vara på bästa humöret, snyggaste outfiten och smink och mår toppen. Sen får jag en konstig blick av någon och jag bara gå hem och gråta

Äh skit i blickar, du duger iallafall inte när nån bestämt sig, spelar ingen roll hur du ser ut för vissa kommer att störa sig iallafall.

Jag kan ärligt säga att jag inte är så snygg själv, 3/4-delar av garnityret saknas och ena ögat sitter 1,5 cm längre in än det andra men varför bry sig, bättre tandlös och sned än ihjälsparkad.

Apropå "krigszonen" hemmet så vill jag tipsa dels om boken "Orka torka" och fejjangruppen "Family living, the true story" där folk delar med sig av livet som fortgår, tvätthögarna som ockuperat grovköket, garderoben som gud glömde och liknande och jag är själv med i gruppen. Det är helt vanliga människor som är med i den och vi har helt sinnessjukt kul åt varandras blandade röra och förfall samt "udda" lösningar milt sagt.

Grannen brukade tidigare ursäkta sig med att hon inte hunnit städa pga. alla upptänkliga undanflykter (jag har ju en förmåga att bara kliva in som om jag bodde där) men sen fick dom boken i julklapp och nu är det tyst, inte en enda undanflykt för är man c:a 10 pers i kåken (dom har familjehemsbarn) samt 4 hästar och 2 hundar samt ett gäng katter och livet pågår hela tiden så blir det som det blir. Idag blev det makaroner och falukorvslåda där till middag ,,,,,,,,,,sa jag att jag nästan bor där ibland?

 

[Monkie]

Träna upp självkänslan i allmänhet är såklart den stora lösningen. Annat som funkar är att sätta sig in i andras situation. Tänk om det istället vore din granne som uppfattade dig som sur fastän du bara hade mensvärk? Om det var din kollega som gjorde ett misstag pga systemfel, vilken reaktion skulle du tycka var rimlig? Knappast uppsägning va?

En praktisk teknik som jag lärt mig med ålder och erfarenhet är att välja mina strider, både inåt och utåt. Jag ställer mig hela tiden frågan "är det här värt min energi eller är det mer värt att släppa det?" Det funkar för saker man nojar över och för alla diskussioner och irritationsmoment. Ibland är det värt att lägga energi på men oftast mår man bättre av att bara gå vidare med sitt liv.

Men då måste man ju också ha förmågan att kunna släppa saker och ting och det är det ju långt ifrån alla som har.

Egentligen så VET jag ju att det är så. Alltså jag vet att det inte är mitt fel, jag tycker själv att jag tänker och känner knäppt och vill försöka ta mig ur det, men det är just den där förmåga att släppa, skaka av sig, inte bry sig, låta det rinna av som jag inte riktigt har. Sen kan jag tänka exempelvis "det är hennes problem om hon är sur", "det är inte mitt bekymmer", "vem som helst som jobbade den dagen kunde gjort fel", "detta är en orimlig tanke", men tankarna stannar ändå i viss mån kvar och även känslan av obehag. Jag vill inte göra fel, jag vill inte att någon ska vara sur på mig eller ogilla mig. Och jag inser förnuftsmässigt att det är så livet är, men jag vill kunna lära mig att släppa tankar och känslor på det och gå vidare. Nu låtsar jag, liksom stoppar undan det och sträcker på mig, men känslan poppar då upp senare istället.

 

[Monkie]

För mig är det ett klockrent bokexemplar av dålig självkänsla att känna skuld och skam över saker som inte ens är en eget fel. Exemplet med grannarna är ju klockrent - hur blev du ens måltavlan för deras surhet? De har kanske ett skitkasst förhållande och massor med egna problem - det är ju totalt orimligt ifall du inte ens känner dem att de är sura på dig och att du tar så stor del av deras liv att de alltid går omkring och är sura. Världen centreras ju inte omkring dig liksom.

Lite som exemplet ifall någon ler mot dig på stan - de med bra självkänsla tänker att personen är glad eftersom det är fint väder eller whatever, medan personen med dålig självkänsla tänker att personen skrattar åt dem och börjar undra ifall man ser konstig ut i håret, etc.

Nä, världen cirkulerar inte bara kring mig såklart, och förstår inte själv hur jag tar så orimligt illa vid mig av sådana här småsaker. Ler någon mot mig på stan så tar jag det på ett bra sätt.

Jag har ett annat exempel också, där två andra grannar faktiskt pratade om mig, jag hörde hur de sänkte rösten och sa " nu står hon där och tjuvlyssnar". (Jag stod utanför mitt eget hus och väntade på min sambo) Det hände i höstas och jag är lite ledsen över det än. Jag bryr mig inte, jag tycker inte om någon av dem särskilt och jag vill inte bli vän med dem. Ändå tar jag väldigt illa upp?

 

[Ginne]

Egentligen så VET jag ju att det är så. Alltså jag vet att det inte är mitt fel, jag tycker själv att jag tänker och känner knäppt och vill försöka ta mig ur det, men det är just den där förmåga att släppa, skaka av sig, inte bry sig, låta det rinna av som jag inte riktigt har. Sen kan jag tänka exempelvis "det är hennes problem om hon är sur", "det är inte mitt bekymmer", "vem som helst som jobbade den dagen kunde gjort fel", "detta är en orimlig tanke", men tankarna stannar ändå i viss mån kvar och även känslan av obehag. Jag vill inte göra fel, jag vill inte att någon ska vara sur på mig eller ogilla mig. Och jag inser förnuftsmässigt att det är så livet är, men jag vill kunna lära mig att släppa tankar och känslor på det och gå vidare. Nu låtsar jag, liksom stoppar undan det och sträcker på mig, men känslan poppar då upp senare istället.

Är det inte som med allt annat i livet? Man behöver träna för att bli bra på något. Ingen tror väl till exempel att man ska kunna ett nytt språk flytande innan man tränat och åter tränat på det? Känslan rår du inte på, men det är vad du gör med den som gör skillnad. Du säger själv att du vill lära dig att släppa tankar och gå vidare, då får du kanske jobba på det, träna och åter träna. Inte förvänta dig att det kommer vända på en femöring, utan att det kommer ta den tid det tar.

 

[Lovisaleonora]

Skönt att du hittat ett verktyg. Kanske ska jag prova att göra liknande, jag misstänker lite att jag skulle kunna komma fram till att grannen inte gillar mig av helt logiska skäl och bli ännu mer ledsen/orolig.

Här är ju kärnfrågan. Varför är det viktigt att grannen gillar dig? Gillar du alla människor? Om du INTE gillar alla människor, blir det sämre människor för att du inte gillar dem? Påverkar det ö h t människor att du inte gillar dem?

 

[Badger]

Skönt att du hittat ett verktyg. Kanske ska jag prova att göra liknande, jag misstänker lite att jag skulle kunna komma fram till att grannen inte gillar mig av helt logiska skäl och bli ännu mer ledsen/orolig.

Jobbfelet i mitt exempel ger mig fortfarande dåligt samvete fast jag gått igenom det med chef, kollegor, kompis.

Hade ofta när jag var tonåring rädsla för att ha sagt någonting dumt när jag träffat någon (vem som helst, släkt vänner) visste inte vad, men något var det säkert. Så det kom upp tankar hela tiden, men började "dressera" mig själv. Varje gång tanken kom upp så snäppte jag med fingrarna (skarpt ljud/klickerträning ) och la bort tanken. Det kunde bli tio snäppningar på rad eller mer. Men det fungerade och tankarna minskade i antal. Hjärnan hade bara vant sig vid att tänka oroliga tankar och det gick att vänja av den.

Tankarna hade ingen orsak egentligen, det var inte vännerna eller släkten (jag hade haft jättetrevligt vanligen) utan tankar/en känsla som var irrationell, utan orsak. Då är det svårt att resonera bort.

Antagligen är ju grannen deppig och inne i sig själv tex och det vet man egentligen, vad som behövs är att lära hjärnan att inte tänka på det.

 

[Anders]

Nä, världen cirkulerar inte bara kring mig såklart, och förstår inte själv hur jag tar så orimligt illa vid mig av sådana här småsaker. Ler någon mot mig på stan så tar jag det på ett bra sätt.

Jag har ett annat exempel också, där två andra grannar faktiskt pratade om mig, jag hörde hur de sänkte rösten och sa " nu står hon där och tjuvlyssnar". (Jag stod utanför mitt eget hus och väntade på min sambo) Det hände i höstas och jag är lite ledsen över det än. Jag bryr mig inte, jag tycker inte om någon av dem särskilt och jag vill inte bli vän med dem. Ändå tar jag väldigt illa upp?

Kanske bli lite arg istället? Den typen av människor som talar illa om andra bakom ryggen på personen har de flesta inget till övers för. Jag hade en äldre släkting som var ganska skarp som sa: -Jag vet att de kallar mig för satkärringen men det bryr jag mig inte om!

 

[starcraft]

Egentligen så VET jag ju att det är så. Alltså jag vet att det inte är mitt fel, jag tycker själv att jag tänker och känner knäppt och vill försöka ta mig ur det, men det är just den där förmåga att släppa, skaka av sig, inte bry sig, låta det rinna av som jag inte riktigt har. Sen kan jag tänka exempelvis "det är hennes problem om hon är sur", "det är inte mitt bekymmer", "vem som helst som jobbade den dagen kunde gjort fel", "detta är en orimlig tanke", men tankarna stannar ändå i viss mån kvar och även känslan av obehag. Jag vill inte göra fel, jag vill inte att någon ska vara sur på mig eller ogilla mig. Och jag inser förnuftsmässigt att det är så livet är, men jag vill kunna lära mig att släppa tankar och känslor på det och gå vidare. Nu låtsar jag, liksom stoppar undan det och sträcker på mig, men känslan poppar då upp senare istället.

Jag tror också du måste acceptera att du tänker irrationella tankar och får de känslor du får. Lite som att "jag vet att det inte är mitt fel, men jag känner att det ändå är mitt fel och det är okej att känna så" Att trycka undan löser sällan något, det kommer nästan alltid tillbaka vid något tillfälle. Men det är okej att det gör det också, du kanske har lättare att bearbeta det vid ett annat tillfälle. Och i ditt exempel med grannarna att det kanske är okej att de nu är sura på dig. Att du inte gjort något som fått dem på dåligt humör och har du det så är det deras ansvar att upplysa dig om det så du får en chans att göra rätt för dig och tills dess är det okej att de är sura och griniga. Såna tankar hjälper mig. Men jag vet hur svårt det är att släppa saker och att inte ta åt sig. Men träning, träning ich åter träning. Yoga hjälper mig också att ladda om och få in positiv energi i mitt liv. Jag skrev en liknande tråd för en tid sedan och fick en del bra tips och tankar.

 

[Araminta]

Det kan också hjälpa att fundera på om den jobbiga känslan är befogad. Att kunna konstatera att känslan finns där, men logiskt veta att det bara är en obefogad känsla och inget man bör agera på, kan hjälpa. I andra lägen är känslan befogad. Då kan man, i stället för att gräva ner sig i den jobbiga känslan, försöka komma på mer konstruktiva sätt att hantera liknande situationer i framtiden.
"Jag genomgår personlig utveckling" låter bättre än "Jag var en idiot" även när man talar med sig själv..

Det där är jag inne på också. Att lyfta ur sig själv ur sina tankar. Jag hade en del ångest under skolåldern och jag använder än idag samma teknik som mina föräldrar lärde mig som åttaåring: projicera dina tankar på en filmduk fem meter framför dig. Titta på dem, acceptera att de är där, sätt ord på dem om du behöver (prata högt, skriv dagbok) men håll avståndet. Du kan inte styra dina tankar/känslor men du kan låta bli att gå upp i dem. Tankar och känslor är kemiska processer i din hjärna, de kan inte skada dig.

Det krävs träning för att kunna göra detta effektivt. I början får man bara ett par minuter och det kräver nästan mer än vad det ger. Jag klarar fortfarande inte av det till 100%, trots 20 års träning, men det är en markant skillnad. Små, små steg och träna, träna, träna.