Vad har du slutat att bry dig om med åren/åldern (på gott eller ont)?

[Mineur]

Det är nog mycket, hoppas jag, men en hel del jobbar jag fortfarande med. Det jag kommer på på rak arm är:

• Att ha ett kliniskt rent hem totalt fritt från stök. Jag har fortfarande ganska höga krav och pedanten i mig lever kvar, men i en lite mer nedtonad och betydligt mer avslappnad tappning än förut. Numera kan jag liksom leva med att det är lite stökigt eller skitigt en period när det varit mycket annat, jag har mycket lättare att slappna av i det och inse att världen inte går under för att disken får stå en dag till.
• Mitt utseende. Det gäller dock absolut inte i alla sammanhang och alltid, men i det vardagliga har jag blivit mycket mer avslappnad och jag skulle gissa att min sminkanvändning idag är typ en tredjedel av vad den var för 10 år sedan. Det här tror jag har mycket att göra med att jag har haft samma partner, vänner och jobb i flera år nu så det finns liksom ingen som jag känner att jag behöver imponera på eller bevisa något för utseendemässigt längre.

 

[Görel]

Att inte vara så seriös hela tiden. Jag såg alla tunga intellektuella filmer, läste alla klassiska böcker och alla debutanter, ville bara föra djupa diskussioner, och tyckte att folk omkring mig var så ytliga.
Det var skönt när det släppte och jag kunde slappna av lite. Numera älskar jag engelska deckare och har inte sett en intellektuell film på årtionden. Och jag kan skratta åt mig själv och är mycket roligare att umgås med.

 

[Return_to_the_moon]

Jag bryr mig mindre/inte om utseende inklusive vikt, smink, grått hår osv och att vara snygg för män.

Jag måste inte vara omtyckt av alla längre. Jag bryr mig inte.

Jag är mindre rebellisk och har mer gett upp om att förändra världen. Det blir för stort. Jag är för liten. Detta känns mest sorgligt men hoppas jag kan få mer energi igen i framtiden och försöka göra skillnad.

 

[Nirvana]

Jag går mot strömmen och säger att jag har slutat bry mig om folk tycker jag bryr mig för mycket om mitt utseende. Vill jag ha full glam-makeup klockan 8 hos läkaren/veterinären/mataffären så har jag det, jag har 0 fucks to give.

 

[Ramona]

Jag bryr mig inte lika mycket i att synas och vara social. Förr kunde jag klä upp mig och gå på ett event för att jag tyckte att jag behövde visa mitt ansikte där. Idag skiter jag fullständigt i det och undrar folk var jag var svarar jag sanningsenligt.

Jag har också blivit mer otrevlig som äldre. Tål mindre skit. Förr kunde jag ha ett leende och ta väldigt mycket skit innan jag sa någonting tillbaka (jobbat inom service väldigt länge). Numer retalierar jag snabbt som attan och ber folk förklara sitt dåliga beteende. Det gäller klienter på jobbet, men även kollegor som är otrevliga. Jag är inte den som uppfostrar vuxna människor, men jag sätter en gräns för hur man behandlar mig. Och jag är inte ett dugg rädd att stöta mig med människor, inkl min chef.

 

[Tranan]

Klarar inte av att vara seriös hela tiden.
Bara när det är seriösa situationer så orkar jag vara seriös.

 

[Bexzor]

Jag har slutat bry mig om väldigt många saker bla negativa människor, 'likes' på sociala medier, 'fejkade bilder' oftast över de perfekta barnen, mannen, hemmet osv.

Förtydligande:
Får nog förtydliga att det är när andra skriver om sina 'perfekts' barn osv som jag inte bryr mig. Jag väljer att ignorera såna inlägg. Samma med influenser och människor som far med osanning för att få många 'likes' tex som en bekant som skryter om att bilen är köpt kontakt för det är "bara att spara" men så visar information om bilen att det är kreditköp Samma med en släkting som skryter om att hon köpt sitt hus som ensamstående - ett hus som hon hyr.

 

[lingonben]

Jag har slutat sträva efter att ha ett klassiskt tvåsamhetsförhållande. Ok, dörren är inte stängd om jag skulle träffa på nån där allt känns 100% perfekt. Men jag trivs ju utmärkt bra med att bo själv och jag plockar russinen ur relationskakan på andra vis.