Hur sluta bry sig?

[Monkie]

Hur ska man egentligen tänka och träna sig själv för att "borsta av sig" jobbiga tankar och känslor?
Exempel 1: Grannar som verkar sura och inte hälsar. Här spelar det egentligen ingen roll, men jag tar ändå lite upp. Förnuftsmässigt tänker jag "skitsamma", men en känsla av att inte duga, att de är sura, att de inte gillar mig smyger sig på. När jag tänker vidare så tänker jag; spela roll! De kan vara hur sura som helst och hata mig, det spelar ingen roll. Jag känner dem inte och är egentligen inte intresserad heller. Men varför lägger jag energi för att ens bry mig?

Exempel 2: Jag har gjort ett fel på jobbet. Inte mitt fel utan systemet som det beror på och det vet jag. Ändå börjar jag tänka att jag måste säga upp mig, får en jobbig känsla som inte släpper. Försöker tala mig själv till rätta och vet att jag är omtyckt och duktig, ändå släpper inte obehaget och kan komma upp länge efter att det hänt.

Hur tränar man egentligen sig själv på att sluta gå runt och känna sig skyldig? Om nån annan gör fel kan jag känna skuld för att jag inte hjälpte till. Om nån är otrevlig känner jag mig skyldig till att ha retat upp personen.

Jag är så jäkla känslig liksom, jag behöver någon slags rustning så att allt inte går rakt in. Jag har pratat med min sambo om detta, han har verkligen förmågan att inte bry sig om vad andra säger och tycker, men tycker att "det är väl bara att skita i det " Ja men hur!?

Detta påverkar mitt sociala liv.

Tankar? Tips?

 

[kakan89]

Mental träning hjälpte mig till att sluta tycka att jag inte räckte till. Så det är ett starkt tips. Det är svårt att ändra tankesätt men det går absolut. Speciellt om man är medveten om sitt problem.

 

[Monkie]

Mental träning hjälpte mig till att sluta tycka att jag inte räckte till. Så det är ett starkt tips. Det är svårt att ändra tankesätt men det går absolut. Speciellt om man är medveten om sitt problem.

Hos professionell eller själv?

 

[Anders]

Träna löpning kan funka hur konstigt det än låter.

 

[starcraft]

Jag känner igen mig mycket. Men försöker "övertala" mig själv med de rationella tankarna om att jag faktiskt duger som jag är så de tar över från de känslostyrda.. tycker att det funkar bättre och bättre. Jag har gått i terapi och delvis behandlat detta att jag är så känslostyrd, tar åt mig och känner skuld. Fick en del olika verktyg, men detta är det som jag tycker funkat bäst. Lite "fake it til you make it".

 

[Lovisaleonora]

Lite "fake it til you make it".

Helt klart underskattad metod. På allvar.

 

[Silver Girl]

När jag har liknande tankar som snurrar så hjälper det mig att verkligen ta en stund att tänka igenom det. T ex varför tror jag grannen är sur på mig? Vet jag det säkert eller är det bara en känsla? Mycket kan ju ha hänt grannen som jag inte känner till? Osv.

När jag funderat igenom det ordentligt är det lättare för mig att släppa och tar oftast betydligt mindre tid och energi än att att försöka tränga undan tankarna som ändå poppar upp.

 

[Lovisaleonora]

När jag har liknande tankar som snurrar så hjälper det mig att verkligen ta en stund att tänka igenom det. T ex varför tror jag grannen är sur på mig? Vet jag det säkert eller är det bara en känsla? Mycket kan ju ha hänt grannen som jag inte känner till? Osv.

När jag funderat igenom det ordentligt är det lättare för mig att släppa och tar oftast betydligt mindre tid och energi än att att försöka tränga undan tankarna som ändå poppar upp.

Jag brukar fundera runt mig själv, för allt kommer ju tillbaka dit. Varför är det viktigt för mig att grannarna inte är sura på mig? Är det tillräckligt viktigt för att jag ska prata med dem? Känner jag mig skyldig över något?

Sedan brukar jag kunna släppa det.

 

[TheRedLightning]

Hur ska man egentligen tänka och träna sig själv för att "borsta av sig" jobbiga tankar och känslor?
Exempel 1: Grannar som verkar sura och inte hälsar. Här spelar det egentligen ingen roll, men jag tar ändå lite upp. Förnuftsmässigt tänker jag "skitsamma", men en känsla av att inte duga, att de är sura, att de inte gillar mig smyger sig på. När jag tänker vidare så tänker jag; spela roll! De kan vara hur sura som helst och hata mig, det spelar ingen roll. Jag känner dem inte och är egentligen inte intresserad heller. Men varför lägger jag energi för att ens bry mig?

Exempel 2: Jag har gjort ett fel på jobbet. Inte mitt fel utan systemet som det beror på och det vet jag. Ändå börjar jag tänka att jag måste säga upp mig, får en jobbig känsla som inte släpper. Försöker tala mig själv till rätta och vet att jag är omtyckt och duktig, ändå släpper inte obehaget och kan komma upp länge efter att det hänt.

Hur tränar man egentligen sig själv på att sluta gå runt och känna sig skyldig? Om nån annan gör fel kan jag känna skuld för att jag inte hjälpte till. Om nån är otrevlig känner jag mig skyldig till att ha retat upp personen.

Jag är så jäkla känslig liksom, jag behöver någon slags rustning så att allt inte går rakt in. Jag har pratat med min sambo om detta, han har verkligen förmågan att inte bry sig om vad andra säger och tycker, men tycker att "det är väl bara att skita i det " Ja men hur!?

Detta påverkar mitt sociala liv.

Tankar? Tips?

Man kan träna sig själv att se saker ur andra perspektiv osv.
T ex exempel 1, grannarna kanske inte alls är sura på dig utan på något helt annat, som i sin tur går ut över dig för att de inte hälsar. Själv bryr jag mig inte om personer som inte hälsar.

Exempel 2, jag brukar tänka på att det finns folk på mitt jobb som gjort värre saker och har jobbet kvar osv, nu vet ja inte hur det är för dig, men detta är bara exempel på hur man kan vända tankarna.

Jag har övat länge och övar fortfarande, då jag fortfarande halkar dit ibland även om det blivit betydligt bättre.

 

[Monkie]

Träna löpning kan funka hur konstigt det än låter.

Det gör jag, hjälper mot det mesta för stunden men inte i längden.

 

[Monkie]

Jag känner igen mig mycket. Men försöker "övertala" mig själv med de rationella tankarna om att jag faktiskt duger som jag är så de tar över från de känslostyrda.. tycker att det funkar bättre och bättre. Jag har gått i terapi och delvis behandlat detta att jag är så känslostyrd, tar åt mig och känner skuld. Fick en del olika verktyg, men detta är det som jag tycker funkat bäst. Lite "fake it til you make it".

Helt klart underskattad metod. På allvar.

Hur går man tillväga rent konkret som i mina exempel ovan? Tänka att man inte bryr sig tills man tror på det själv, typ?

 

[Monkie]

När jag har liknande tankar som snurrar så hjälper det mig att verkligen ta en stund att tänka igenom det. T ex varför tror jag grannen är sur på mig? Vet jag det säkert eller är det bara en känsla? Mycket kan ju ha hänt grannen som jag inte känner till? Osv.

När jag funderat igenom det ordentligt är det lättare för mig att släppa och tar oftast betydligt mindre tid och energi än att att försöka tränga undan tankarna som ändå poppar upp.

Skönt att du hittat ett verktyg. Kanske ska jag prova att göra liknande, jag misstänker lite att jag skulle kunna komma fram till att grannen inte gillar mig av helt logiska skäl och bli ännu mer ledsen/orolig.

Jobbfelet i mitt exempel ger mig fortfarande dåligt samvete fast jag gått igenom det med chef, kollegor, kompis.

 

[kakan89]

Hos professionell eller själv?

Jag läste böcker och lyssnade på poddar/avslappningövningar. Det är lättare att ha något konkret att ta fram när man blir osäker.

 

[Monkie]

Jag brukar fundera runt mig själv, för allt kommer ju tillbaka dit. Varför är det viktigt för mig att grannarna inte är sura på mig? Är det tillräckligt viktigt för att jag ska prata med dem? Känner jag mig skyldig över något?

Sedan brukar jag kunna släppa det.

Det kluriga är att jag egentligen inte ens själv tycker om grannarna. Jag ogillar dem inte, och vill inte de ska ogilla mig för att..... Ja, det får mig att känna mig obekväm, illa till mods.

 

[Monkie]

Man kan träna sig själv att se saker ur andra perspektiv osv.
T ex exempel 1, grannarna kanske inte alls är sura på dig utan på något helt annat, som i sin tur går ut över dig för att de inte hälsar. Själv bryr jag mig inte om personer som inte hälsar.

Exempel 2, jag brukar tänka på att det finns folk på mitt jobb som gjort värre saker och har jobbet kvar osv, nu vet ja inte hur det är för dig, men detta är bara exempel på hur man kan vända tankarna.

Jag har övat länge och övar fortfarande, då jag fortfarande halkar dit ibland även om det blivit betydligt bättre.

Jag provar hela tiden att försöka prata mig själv tillrätta, egentligen vet jag att mina exempel spelar ingen roll och kan inte påverka mig, annat än känslomässigt då. Men jag lyckas inte övertala mig själv.

 

[Anders]

Det gör jag, hjälper mot det mesta för stunden men inte i längden.

Du har rätt.

En slags mental träning jag har använt mig av är att ha förebilder. Det kan vara någon man känner eller någon man träffat bara kort som har en inställning eller ett agerande som jag tycker är bra och så försöker jag lära av det.

Ett exempel bara för att illustrera: Jag "råkade" en gång på ett sommararbete trycka på en nödstoppsknapp, maskinen tvärstannade, gick delvis sönder och produktionen för hela linjen stoppades. Det tog ett bra tag att reparera och kostade nog mer än min lön för hela sommaren, maskinchefen var inte glad precis och jag tyckte inte alls det var kul. Några veckor senare kom en annan kille några år äldre än mig och gjorde exakt samma sak(!) men han verkade inte ta vid sig alls så jag frågade honom hur han kunde ta så lätt på det och han svarade att det var ju inte avsiktligt så varför bli ledsen över en sådan sak. Tyckte det var väldigt klokt så jag har försökt ha den inställningen också.

 

[avslutat medlemskap]

Hur ska man egentligen tänka och träna sig själv för att "borsta av sig" jobbiga tankar och känslor?
Exempel 1: Grannar som verkar sura och inte hälsar. Här spelar det egentligen ingen roll, men jag tar ändå lite upp. Förnuftsmässigt tänker jag "skitsamma", men en känsla av att inte duga, att de är sura, att de inte gillar mig smyger sig på. När jag tänker vidare så tänker jag; spela roll! De kan vara hur sura som helst och hata mig, det spelar ingen roll. Jag känner dem inte och är egentligen inte intresserad heller. Men varför lägger jag energi för att ens bry mig?

Exempel 2: Jag har gjort ett fel på jobbet. Inte mitt fel utan systemet som det beror på och det vet jag. Ändå börjar jag tänka att jag måste säga upp mig, får en jobbig känsla som inte släpper. Försöker tala mig själv till rätta och vet att jag är omtyckt och duktig, ändå släpper inte obehaget och kan komma upp länge efter att det hänt.

Hur tränar man egentligen sig själv på att sluta gå runt och känna sig skyldig? Om nån annan gör fel kan jag känna skuld för att jag inte hjälpte till. Om nån är otrevlig känner jag mig skyldig till att ha retat upp personen.

Jag är så jäkla känslig liksom, jag behöver någon slags rustning så att allt inte går rakt in. Jag har pratat med min sambo om detta, han har verkligen förmågan att inte bry sig om vad andra säger och tycker, men tycker att "det är väl bara att skita i det " Ja men hur!?

Detta påverkar mitt sociala liv.

Tankar? Tips?

Börja med att fundera på om du äger problemet. Sura grannar kan du ändå inte göra nåt åt, likaså ett struligt system på jobbet och alltså är det andra som äger problemen och kan göra nåt åt det,,,,,eller inte.

Jag fick idag reservdelar till en maskin som inte är min och som den som äger maskinen lämnat för reparation hos mig, reservdelarna är 3 veckor försenade bara för att nån byggt ett dysfunktionellt fraktsysten och varken kunden eller jag äger problemet, det gör endast fraktbolaget så varför bry sig? Varken kunden eller jag kan trolla och leverantören kan inte heller beama delen direkt ner i min verkstad.

 

[Ullmerkott]

Jag har varit likadan. Det som hjälper för mig är att verkligen fokusera på mitt logiska jag.

Det Är ju trots allt mer troligt att grannen inte hälsar för att hen är en surpuppa/inte har för vana att hälsa på folk/hör och ser dåligt/har svårt att ta kontakt med främlingar, än att hen avskyr just mig (om jag nu inte gjort något särskilt för att förtjäna ogillandet).

Lite samma sak gäller misstag, det ÄR jobbigt att ha gjort något fel. Men alla gör misstag ibland och oftast finns det någon annan som gjort värre saker utan att någon kölhalat dem. Skulle du döma någon annan lika hårt som du dömer dig själv om den gjort samma misstag?
(PS. att läsa misstag-i-jobbet-tråden på bukefalos var balsam för själen..)

 

[Aliche]

Börja med att fundera på om du äger problemet. Sura grannar kan du ändå inte göra nåt åt, likaså ett struligt system på jobbet och alltså är det andra som äger problemen och kan göra nåt åt det,,,,,eller inte.

Jag fick idag reservdelar till en maskin som inte är min och som den som äger maskinen lämnat för reparation hos mig, reservdelarna är 3 veckor försenade bara för att nån byggt ett dysfunktionellt fraktsysten och varken kunden eller jag äger problemet, det gör endast fraktbolaget så varför bry sig? Varken kunden eller jag kan trolla och leverantören kan inte heller beama delen direkt ner i min verkstad.

Det här tycker jag var jättebra formulerat, inte ta på sig problem som man inte orsakat. Samtidigt som man måste vara öppen och ärlig med att ta på sig ansvar när man är orsaken och inte ta på sig en offerkofta. Man mår så mycket bättre när man äger sina misstag och låter andras vara deras. Lättare sagt än gjort och för mig krävdes det ganska lång terapi för att få ordning på det tankesättet!

 

[starcraft]

Hur går man tillväga rent konkret som i mina exempel ovan? Tänka att man inte bryr sig tills man tror på det själv, typ?

Lite som du själv skriver - att du inte ens gillar grannarna, så varför ska du bry dig.. och jobbet. Alltid om jag gjort något fel som ligger på någon/något annat så har jag ett mantra om att det var inte mitt fel, det är inget jag kunde styra/avhjälpa, det är sånt som händer - tills jag kan släppa det. Lika så om jag faktiskt gjort något fel - att det är mänskligt att göra fel, det är okej att göra fel, jag har lärt mig min läxa och vet hur jag ska göra i fortsättningen osv. Jag har ju någonstans här landat i att alla människor gör fel ibland, att även den snyggaste och charmigaste människan har sina brister, att folk som sköter sitt jobb mycket sämre än mig har ju kvar sina jobb osv och därmed sänkt kraven lite på mig själv. Med lägre krav blir också skulden mindre.