Hur skulle Ni handla....

[gulan]

Om Ert barns lärare eller någon klasskamrats förälder ringer hem till Er och påstår att ert barn varit/är grogrund till mobbning av ett eller fler barn. En insident beskrivs tex, så har ert barn sagt jävla tjockis, kallat någon vid ett tråkigt smeknamn eller gjort något annat som Ni själva anser inte är ok behandling av annan person?

Själv skulle jag direkt konfontera :har du sagt xxxx till xxxxx? Blir svaret Neeej -Så xxxx ljuger? -Ja.
Då klär vi på oss åker direkt hem till xxxx och reder ut vad som sagts. Mitt barn sitter kvar i bilen, jag går själv in först, jag kommer förklara för det andra barnet att jag som förälder till mitt barn inte kommer att tillåta att han/hon är bär sig illa åt mot någon.....men nu har vi ett dilemma. Mitt barn säger att han/hon inte har sagt/gjort vad som anklagas och nu vill jag veta vad som verkligen hänt. Förhoppningsvis har mitt barn sårat denne och jag kallar in mitt barn, som ska titta det andra barnet i ansiktet, säga förlåt och lova att det inte ska upprepas eller på annat sätt såra.
Efteråt i bilen ger jag rejält med beröm och låter mitt barn få någon liten överraskning.
Om mitt barn erkänner direkt att -Ja, jo jag gjorde/sa så till xxxxx, så blir det ochså kläderna på direkt och så hem till den andre och be om ursäkt. Titta i ansiktet och säga förlåt, och efteråt blir det beröm och någon överraskning.
Vägrar mitt barn säga förlåt.........ja då tar det hus i helvette.

Hur skulle Ni göra? Eller hur har Ni gjort?
gulan

 

[Stollan]

Sv: Hur skulle Ni handla....

Jag för min del vill inte höra förlåt pga av att jag kräver det utan bara om barnet verkligen menar det. Jag vill inte uppmuntra till att man i vissa situationer skall ljuga.
Min dotter erkänner alltid innan dagen är slut och hon startar mycket sällan något alls så situationen i sig är ju inte riktigt vad min dotter skulle hamna i. Däremot kan hon ge tillbaka och om hon asner att den andra personen inte är värd en ursäkt så ger hon inte personen i fråga den. Dom få gånger detta har hänt har det varit barn som varit ute efter att ha skadat henne.
Fokus skall enligt mig alltid ligga på sanning och lösning på hur man kanske kan lösa det på ett bättre sätt nästa gång men då är min dotter som sagt ingen som är "elak" mot människor som inte är elak mot henne.
Jag har varit med om många gånger under mitt arbete med barn att barn sagt förlåt men inte menat det för fem öre och bara ett litet tag efteråt gjort samma sak igen. Jag har varit utsatt av andra barn när jag var liten där dom fick säga förlåt i vuxens närvaro men som aldrig sa det annat än under vuxens påtryckningar.

Jag kan också tala om att det är ytterst sällan min dotter inte ber om förlåtelse trots att hon inte är "lärd" att göra så. Jag vet också att om hon inte menar det så är det inte en chans att få henne säga så och jag skulle aldrig tvinga henne att ljuga.

 

[ujent96]

Sv: Hur skulle Ni handla....

Förhoppningsvis känner man sitt barn så väl att man kan ana om barnet talar sanning eller inte....jag inbillar mig att man brukar kunna läsa av kroppsspråk och blickar ganska bra.....och utifrån det hade jag nog handlat ungefär som du beskriver...
Är det något jag överhuvudtaget inte tål är det när någon blir utsatt för uttryck o dyl.

 

[gulan]

Sv: Hur skulle Ni handla....

Lite synd att inte fler föräldrar delar med sig om hur de gör med sina barn. Vi kan ju inte bara ha föräldrar med mobbade barn här på buke, utan även de som har barn som mobbar.
Jag tycker att säga förlåt är något man bör lära sina barn. Ibland även om det inte bara är den enes fel.....det är det ju sällan ochså. Att lära sina barn att bli den första att säga förlåt kan inte vara fel anser jag. Ofta blir det så att om den ene kan säga förlåt, brukar den andra ochså kunna säga det. Och även om jag resonerar som du Stollan, så tror jag visst att ordet förlåt ibland måste sägas under "föräldramakt".
Sen beror ju mycket på hur gammalt barnet är.
Jag har svårt att tro att mina barn kommer att bli mobbare, men helt säker ska man inte vara. Om mina barn skulle hamna i den sitsen att de krängt ett annat barn så skulle jag propsa och uppmuntra en ursäkt. Även om det andra barnet börjat! Jag har inte problem med att även tala med andra barn. Tex. om mitt barn sagt tjockis till någon, och det barnet sagt något till mitt barn först (och min skulle så att säga "ge igen", så skulle vi ändå fara hem till det barnet och mitt skull få säga förlåt först. Då kommer ofta ett förlåt från den andre ochså.
gulan

 

[gulan]

Sv: Hur skulle Ni handla....

Jag står fast vid att det i alla fall är stärkande att lära sig att säga förlåt, även om det ibland måste vara under "hot".
gulan

 

[Loura]

Sv: Hur skulle Ni handla....

Jag tror att man skall lära barn att ta ansvar för sina handlingar!

Prata, prata, prata. Diskutera och provocera fram åsikter eget tänkande och tycke... Samtidigt stärka självförtroendet så att man vågar stå upp för vad man anser är rätt oavsett om polarna tycker annulunda.. Lär barnen att man kan göra fel men att man får ta konsikvensen av det, be om ursäkt så rättar det till sig.. Jag tror inte att det lönar sig att tvinga fram ursäkter, ett förlåt.. Vad lär barnen sig av det?

Personligen så diskuterar jag med mitt barn om hon betett sig illa. Tvingar henne att ha åsikter om händelsen.. Frågar hur hon själv skulle tycka att det var.. Hon blir så klart jätte ledsen och får dåligt samvete... sen får hon möjlighet att räta till det.. Genom att själv be om ursäkt.. Det bästa med det är att hon börjar fundera själv..

Och till slut så kan hon komma helt oväntat och berätta självmant, utan att jag blivit informerad från någon om att hon varit dum.. Bara för att hon vill berätta och diskutera fram en bra lösning...(hon är 7 år)....

När det gäller barn som mobbar.. Så tror jag att det handlar om dåligt självförtroende, grupp tryck.. Man får inte glömma att mobbare är också offer, så hjälp dem till att våga vara snälla...

Jag tror inte att det finns nån människa, eller i alla fall väldigt få som vill vara en dålig människa och som vill göra andra illa....

Så det blir mitt tips.. ta vara på era barn och ge dem ett eget huvud att tänka med!!!

 

[Stollan]

Sv: Hur skulle Ni handla....

Jag skulle inte vilja ha en ursäkt som inte är äkta faktiskt och jag har sett alldeles för ofta att den används av barn enbart för att slippa bannor av den vuxna. Det är fel sätt att använda en ursäkt på.
Barn skall lära sig att ursäkt är ett bra sätt att tala om att man är ledsen över det som har hänt och att man ångrar sig. En ursäkt som pressas fram utan att barnet ångrar sig är en lika stor lögn som att ljuga om vad som hände.
Att stå och säga att dom inte skall ljuga om en händelse utan erkänna vad dom har gjort för det är fel och ljuga för att sedan säga att man visst skall ljuga och säga förlåt fast barnet inte alls känner att den agerat fel kallas för dubbelmoral.
Vad vinner du på att tvinga fram en ursäkt när barnet anser att den inte gjort fel?
Om barnet inte anser den har gjort fel så kommer barnet ändå inte byta beteende och man har vunnit absolut ingenting.
Om barnet ansett att den gjort fel och ångrar sig så kommer barnet oftast att be om ursäkt oavsätt om den vuxna lägger sig i eller ej.

Förlåt är bra när man menar det men dåligt när man inte menar det.
Att kunna säga förlåt är absolut viktigt, det tycker jag också.
Det är bara när barnet inte menar det som jag anser det är fel för det är att ljuga och att uppmuntra barnet att ljuga i en situation kan ge större efterverkningar än man tror. Då lär man barnet att det är bättre att ljuga än stå för vad man tycker bara för att göra andra tillags och slippa obehaget av att andra människor är arg/besviken på en.
När barnet har lärt sig detta är det lätt för dom att göra samma sak med andra saker som att ljuga om en händelse.
Jag har sett det allt för ofta.
Därför skyr jag som pesten allt tvång i samband med be om ursäkt att göra. Det kan slå tillbaka på ett sätt som inte alls är bra.
Man måste se den stora bilden för att förstå min ståndpunkt och den stora bilden är att sanningen är viktig och att man skall stå för vad man tycker och gör.

Min erfarenhet är att man kommer längst med min "metod" när det gäller att lära barnet att tala sanning i samband med ursäkt.
Ibland är faktiskt det som känns bakvänt det mest effektivaste i längden.

 

[gulan]

Sv: Hur skulle Ni handla....

Det låter rätt och riktigt det du säger, men barn kan ju vara sluga ochså, slingrar sig och försöker skylla ifrån sig, och många föräldrar vill tro sina barn. Det borde du ochså ha sett många gånger?
gulan

 

[havreflinga]

Sv: Hur skulle Ni handla....

Jag skulle ha försökt få fram varför mitt barn sa "tjockis" (eller vad det nu var) till det andra barnet. Vilken känsla hade hän i sig när hän sa så?

Sen hade jag tillsammans med mitt barn försökt hitta andra handlingsalternativ när samma känsla uppkommer igen.

Sen hade jag pratat om hur mitt barn tror att klasskompisen kände, och känner sig nu. Förhoppningsvis hade hän då själv, mer eller mindre tydligt, gett uttryck för ånger - då hittar vi ett lämpligt sätt att be om ursäkt på.

 

[havreflinga]

Sv: Hur skulle Ni handla....

Jag står fast vid att det i alla fall är stärkande att lära sig att säga förlåt, även om det ibland måste vara under "hot".
gulan

Hur skulle du känna om t ex en taskig jobbarkompis kom och sa "förlåt då" till dig under övervakande av chefen?

Om nån har varit taskig mot mig tycker jag inte att det viktigaste är att få höra ett "förlåt". Det viktigaste för mig är att få berätta hur jag kände mig, att den taskige är beredd att lyssna.

 

[Loura]

Sv: Hur skulle Ni handla....

Barn är sluga och kan slingra sig, skylla ifrån sig......men de är inte dumma... Jag menar även dem förstår när man pratar med dem, om man ger dem en chans vill säga... Saker och ting tar ibland tid.. Och barn orkar inte skydda sig själv hur länge som helst.. Själv klart kanske man måste ta i "hårdare" visa att man är besviken över ett dåligt betende, men att tvinga någon till nått utan att de förstår syftet eller håller med har ju ingen hänsikt.

Sen är det ju en annan femma att det facktist är pinsamt att acceptera att man gjort fel och be om ursäkt... Vem vill göra fel? Och då gäller det vell att peppa barnen så de klarar av att göra rätt?.? Minns själv när jag var liten hur jobbigt jag tyckte det var.... Och föresten visst händer det att man gör fel även idag, och inte är det roligt att behöva be om ursäkt.... det är inte roligt att få dåligt samvete! Många (även vuxna) väljer då den enklaste vägen, att bara skuta ifrån sig det.. Skydda sig med att skylla ifrån sig.. glömma allt och skita i det...

 

[Stollan]

Sv: Hur skulle Ni handla....

Stort sätt alla barn med få undantag slingrar sig och ljuger vid en direktkonfrontation någon gång i livet. Inte bara barn gör det utan även vuxna.

Har du frågat dig varför dom slingrar och skyller i från sig någon gång?
Barn slingrar och skyller ifrån sig för att det är jättejobbigt att ha arga, besvikna och/eller ledsna människor på sig. I viss mån även av rädsla inför vad som kan hända om man inte känner den vuxna väl.
Det handlar helt enkelt om tryck, om skam och rädslor i grund och botten.
Barn gör det inte för dom tycker det är kul.
För att komma från den biten lägger jag inte så mycket värde i att saken har hänt utan arbetet ligger i att lära barnet alternativa vägar nästa gång. Inte heller lägger jag på jättekrut för att få fram vem som är skyldig om jag inte kan ta dom på bar gärning samt jag lägger ner massa tid på att övervaka om möjligt.
Jag lägger ner massor av tid på att lära barnet förstå den andra parten och att förstå sig själv.
Vill du ha ett barn som kommer och talar sanning med dig och allra helst gör detta fast du inte ens vet vad som har hänt så måste du lägga fokus på rätt ställe dvs lösningen på problemet. Lita på att barn har en förärvd förmåga att känna skuld och faktiskt har vilja att vara tillags. Som vuxen är det allt för lätt att tro att vissa barn inte känner skuld pga deras reaktioner som kan vara "udda" och tolkas som tvärt om.
Litar man på det behöver man bara som förälder gå in när det är riktig allvarligt.
Ha dom stora samtalen om livet, om känslor mm. Sätt barnet i den andras situation. Barnet behöver vara rätt gammalt för att på egen hand kunna sätta sig i den andres situation och se det hela objektivt men om man som vuxne gör det så lär sig barnet detta tidigare än vad det skulle komma automatiskt.

Kontentan är lägg fokus rätt (lösning) med rätt tryck för just det barnet. Prata med barnet om värderingar osv. Läs gärna böcker om ämnen som barnet kan råka ut för och prata sedan om hur du skulle gjort och fråga barnet vad för lösningar den hade haft. Prata om känslor som rollfigurerna i boken kanske hade som inte kom fram och vad du själv skulle ha känt. Om det hänt dig något liknande i livet tala om det också. Det är viktigt för barnet att förstå att alla felar och det är ett sätt att lära sig på. Att fela är en viktig del av livet helt enkelt.

 

[gulan]

Sv: Hur skulle Ni handla....

Hur skulle du känna om t ex en taskig jobbarkompis kom och sa "förlåt då" till dig under övervakande av chefen?

Hm....ja det har faktiskt hänt. Jag var 18 år och jobbade på Mc donalds, mitt första "riktiga" sommarjobb. Jag blev rejält oskyldigt utskälld inför fler andra anställda av en tjej som jobbat där längre. Förtvivlad berättade jag som det var för min chef och han pratade med henne. Hon fick faktiskt under hans överinsyn säga förlåt till mig. Det blev ett fräsande förlåt och absolut inget ånger förlåt. Jag kände ändå att det kändes skönt att fått "rätt" då. Jag var mycket yngre då, idag skulle det kvitta. Om min jag fick upprättelse genom att min chef trodde så skulle jag känna mig lugn innom mig och helt nöjd.
gulan

 

[gulan]

Sv: Hur skulle Ni handla....

Det här är anledningen till att jag skrev tråden:
Min pojke har blivit en slagpåse. Man slår inte, men fula ord och att man restas på elakt sätt.
Det är för det mesta 2 pojkar vi kan kalla dem Petter och Anders. Några pojkar till hänger med ibland. Ibörjan tyckte jag att:men det är väl inget att bry sig i. Om de rimmar på ditt namn........så skit i det. Jag märkte dock att det höll i sig, även fast jag fick dra det ur min grabb. Jag försökte stötta och puscha så gott det gick. Efter en elak insident i gymnastikduschen ringer jag nu hem till en av pojkarnas förälder. Berättar som det var och vi hade ett bra samtal och hon var både deltagande och förstående. Min pojke säger dagen efter -guuud vilken skillnad. Jag blir lättad och tänker att kanske vänder det nu! Så några dagar senare så gråter min älskade pojke igen och säger att det tom. blivit värre. Tydligen så är Petter den som är drivande. Det lustiga är att Petter själv flyttade till den här skolan eftersom det var problem med mobbing på hans skola och han var utsatt. Nu känner han att han har ett grepp om klassen och verkar utnyttja det till max. Är inte det konstigt? (jävla unge)
Nu tyckte jag i alla fall att det är dags att koppla in läraren. Det har blivit bättre sen dess för min grabb........men nu har de börjat ge sig på en annan pojke som lätt tar till nävarna. Pojken själv startar aldrig, men dessa två håller på och retas och provocerar och då hänger småckan snabbt i luften.
Jag var rejält förbannad då jag skrev tråden och beskrev hur jag skulle göra med mina barn om det mobbade andra. Det måste ju vara svårt att vara sån förälder med. Men någon gång måste de ochså inse när de paratar och pratar och pratar för döva öron. Vad göra?
Det finns ju massor av mobbare som bara fortsätter och fortsätter oavsett om föräldrar och lärare är inkopplade. Vad gör dessa föräldrar för fel........och när ska man sätta foten i backen. Jag tycker att man tidigt ska få lära sig att allt man gör får konsekvenser på ett eller annat sätt.
Tyvärr så är jag en sådan som inte heller skulle dra mig för att straffa. (skäms) Men skulle min grabb fortsätta att retas trots att vi pratat och förklarat så......-får jag höra engång till något så kommer något roligt att dras in. Inte pedagogiskt, jag vet!
Det du säger låter jättebra.
Suck..vad är det som gör att barnen känner ett behov att vara elaka mot andra som inte har gjort dem något??
gulan

 

[havreflinga]

Sv: Hur skulle Ni handla....

Det finns ju massor av mobbare som bara fortsätter och fortsätter oavsett om föräldrar och lärare är inkopplade. Vad gör dessa föräldrar för fel........och när ska man sätta foten i backen. Jag tycker att man tidigt ska få lära sig att allt man gör får konsekvenser på ett eller annat sätt.
---
Suck..vad är det som gör att barnen känner ett behov att vara elaka mot andra som inte har gjort dem något??
gulan

Det finns ju gott om vuxna/föräldrar som är mobbare. Jag tycker faktiskt att en del föräldrar mobbar sina barn. De hånar, hotar, utövar press och kränker och förlöjligar. Kanske har ditt barns mobbare sådana föräldrar...

Jag tror det är skitsvårt att få ett barn, som blir "mobbat" hemma, att lära sig ett acceptabelt beteende mot kompisarna.

Mitt enda tips är att prova att prata direkt med pojkarna, istället för föräldrarna.

Jag tror att mobbing är ett sätt att få ur sig ilska och frustration. Om du vill ha en varaktig lösning för din pojke kanske det enda sättet blir att erbjuda mobbarna en annan slags ventil för deras känslor. Skulle du kunna tänka dig att de får leka hos dig ibland och ni pratar om saker som man blir arg av o s v? Att du liksom vinner över dem på din sida. Du blir din son klasskompisen med morsan som fattar, typ.

 

[Stollan]

Sv: Hur skulle Ni handla....

Det är fler saker jag tänker på här.
1. Skolan borde blivit inkopplad från början dvs du borde ringt läraren med en gång för att dom lättare skall kunna ta tag i saken där det händer. Skolan skall ha en antimobbningsplan och beroende på hur den ser ut så blands föräldrar in olika snabbt. Oavsätt måste din son veta att han har stöd hos läraren som tar tag i det med en gång så fort han säger till. En slags form av punktmarkeing som inte kräver vuxna hela tiden. Läraren kan också involvera klassen så fler barn backar upp din son och hjälper honom att sätta gränser runt om sig dvs inte tolererar vad dom säger. Stöd gör också att man lättare kan ignorera "tjafs" från andra.
Det kräver dock att läraren tycker att det är viktigt och att din son lär sig att lita på att läraren backar upp honom till 100%.
2. Barn som får sina gränser respekterde och som vet hur man sätter upp dom runt om sig brukar respektera andras gränser också. Att Petter blivit mobbad betyder att hans gränser har invaderats och eftersom han inte vet hur man rättupphåller dom eller troligtvis inte ens förstår att han behöver dom så respekterar han inte andras gränser heller. Det enda rätta här är egentligen att lära pojken sina gränser och se till att andra respekterar dom samt ser till att hjälpa dom som blir utsatta för hans gränskränkningar att hjälpa dom upprätthålla sina.
Petter behöver lära sig att man inte alls måste vara vän med alla eller ens gilla dom men skall ändå behandla andra med respekt.
Den biten kan vara bra om tex en specialpedagog, kurator eller skolpsykolog på skolan kunde sköta.
Föräldrar kanske kränker hans privata gränser och även varandras gränser vilket gör att det är något han inte kan lära sig hemma om det är så.

3. Jag har lärt mig att det är bättre att prata direkt till barnet och inte till föräldrarn. Visserligen kan man meddela föräldrarna om vad barnet ger men barnen vet ofta vad dom har föräldrarna och det krävs att man har en tight relation där barn och vuxna respekterar varandra. Barnet är däremot mindre osäker på vad den har andra vuxna och äldre barn vilket gör att dom helt enkelt är mer rädd för konsekvenser då dom har svårare att räkna ut vad det kan bli. Det finns vuxna som sopar till barn och det är dom väl medvetna om. Det kan man utnyttja men samtidigt se till att hålla sig till attvara saklig och nämna beteende och vara noga att poängtera att det är beteendet som är fel.
Om barnet inte lyssnar fast man sagt till flera gånger tar jag i från tårna dvs jag blir riktigt arg och jag visar det med hela min kropp och min röst och jag blir riktigt hotfull. Jag står mycket nära men samtidigt åter igen jag ser till att vara saklig och väljer mina ord och uttryck nogrant för samtidigt som jag skäller ut efter noter så måste jag se till att respektera barnets person.
Det är alltså inte fel att bli jättearg så länge som man är noga med vad man säger och gör. Vara vuxen och mogen ut i fingerspetsarna helt enkelt.
Var trevlig alla andra gånger mot pojken så det blir en stor kontrast.
Sist jag skällde ut en kille efter noter då jag tröttnade att han både fysiskt och psykiskt gav sig på min dotter som är 2 år yngre, föräldrars prat räckte inte, så gick han och bad om förlåtelse till samtliga han hade varit taskig emot i dessa barns föräldrars närhet så mycket tog det på honom. Sedan dess har jag inte behövt ta till samma "styrka" när han gått över gränserna samt jag är alltid trevlig mot honom annars.
Ibland måste man ta i regält för att få barnet att förstå allvaret speciellt om barnet är van vid att få skäll och gnäll i tid och otid men absolut som sista åtgärd när man testat andra och dom inte fallit ut väl.
Ilska är inte kränkande om den är befogad och man visar den på rätt sätt. Ilska är en naturlig del att vara människa helt enkelt.

5. För att din son skall kunna lära sig att ignorera retningar från andra så måste han lära sig att även han har ansvar att inte svara upp. I en utopi skall han inte behöva göra detta men i vår värld vi lever i är det en nödvändighet för att hans självkänsla inte skall slå i botten. Du måste lära honom att se objektivt på saker och ting och använda sitt logiska tänkande. Normalt sätt är det något som inträder automatiskt först när barnet är mycket äldre men hos känsliga barn är det viktigt att manuellt lära in det långt tidigare.
Du skall alltså stimulera hans EQ så det växer och väger upp för hans känslighet. Min dotter är hyperkänslig precis som sin mamma så henne lär jag att tänka genom att lära henne förstå andras känslor och se deras egentliga mening dvs se bakom alla ord. Jag lär henne att om någon säger att hon är en gris tex så innebär det inte att hon är en gris utan hon är fortfarande människa. Man blir helt enkelt inte sådant som andra säger utan man är den man är oavsätt vad andra säger.
Jag har ett jätte bra tips om bokval att läsa.
Boken är väldigt bra enligt mitt tycke och är utvecklande både för barn och vuxna faktiskt.
Boken heter EQ för föräldrar med John Gottman.

 

[Tajger]

Sv: Hur skulle Ni handla....

En dag när jag skulle hämta min son, han gick i sjuan, kom han ut ganska sent och jag undrade varför. Då kröp det fram att han varit hos läraren och pratat för han hade kallat en tjej för svartskalle. Mamma och diskussion om varför. Jamen, säger han, hon kallade oss för jävla svennebögar. (Sonen och hans kompis.) Jag fick ju förklara känsligheten i att kalla någon för rasistiska saker, men hade lite svårt att försvara flickan också. Naturligtvis har jag ingen aning vad som ledde fram till bråket, men vad jag vet har det inte hänt igen.Det är en balansgång att vara tonårsförälder.

 

[Gnist]

Sv: Hur skulle Ni handla....

Jag står fast vid att det i alla fall är stärkande att lära sig att säga förlåt, även om det ibland måste vara under "hot".
gulan

Att som barn tvingas be om ursäkt för något man inte gjort för ingenting positivt med sig..

Det finns liksom barn som ljuger om att de blivit illa behandlade...

Som förälder bör man känna sina barn så pass väl att man kan läsa av om de ljuger eller inte och är det så att de ljuger om händelsen, så måste man ju först prata med sitt barn för att på ett vettigt sätt få dem att "erkänna" vad som hänt och därefter får man ju handla.

 

[cirkus]

Sv: Hur skulle Ni handla....

Jag tror att felet föräldrarna gör är att de tror att de känner sin pojke och han skulle AAAAALDRIG göra så och han skulle definitivt aldrig ljuga om det. IngeN förälder vill väl ha ett mobbare till barn ?

Det är jättesvårt när man har ett barn som slåss eller som är elak med de andra barnen. Få barn erkänner dessutom vad de har gjort.

Mobbning är ju väldigt subjektivt, jag anser att barn sällan ljuger om att de blivit illa behandlade, det är deras upplevelse att det har hänt det är vad som räknas. Sen måste man bena i vad som *verkligen* har hänt.

I min sons klass anser sig en flicka vara mobbad och retad, hon säger att de andra barnen retar henne och kallar henne tjock. Och det gör dom. MEN å andra sidan är hon väldigt provokativ, hon kan komma fram till några som står och pratar och börja käfta - börja med - HÅLL KÄFTEN - sen fortsätter hon att mucka - och kalla de andra för än det ena än det andra - tillslut tröttnar någon och säger - Stick din tjockis - då anser hon sig både utfrusen och mobbad.....och det blir hon ju ?!?

 

[gulan]

Sv: Hur skulle Ni handla....

Att som barn tvingas be om ursäkt för något man inte gjort för ingenting positivt med sig..

Men det är ju inget roligt att som vuxen heller få göra det, eller få skulden för något man inte tycker man borde få skulden för. Men det sker ju eller hur.
Och ofta är det ju inte att du måste be om förlåtelse fast du inte hade något med episoden att göra, utan ofta är det att man hade del i det och man måste reda ut vem som började.
Som tex cirkus beskrev här ovan!
En tjej sa svennejävlar och han svarade svartskalle.
Även om det kanske är tjejen som förstska be om ursäkt och lova att inte säga så mer, så skulle jag som förälder propsa på att (om cirkus son var min son) han skulle be först. Då skulle säkerlien tjejen ochså be om ursäkt helt atomatiskt! Om min son var ett sådant barn som vill att millimeterrättvisa ska skapas så vill han ju givetvis att tjejen FÖRST ska be, så skulle jag ialla fall stöjda och peppa för att HAN ska böja sig och be först. Jag tycker jag har massor av goda argument för det. Skulle han hårdnackat fortsätta att vilja att HON säger först......så kan det hända att en bowlingträning ryker.
gulan