Borde kanske ha skaffat ett anonymt nick men jag hoppas att ingen klandrar mig för mitt bekymmer nu.
Det är såhär: jag har lyckats bli gravid, enligt hemtestet. Jag och pappan till barnet är inte helt överens om hur vi ska göra. Han är väl förmodligen livrädd och tycker att vi (jag...
) ska göra abort. Detta trots att jag sagt redan från början att jag nog inte skulle klara av det.
Informationen är väldigt ny. Jag gjorde testet igår. Idag har jag pratat med mvc för att fråga dem hur man gör och vem man kontaktar. Hon hänvisade till abortkliniken för samtal med dem och kolla hur långt det är gånget så bollen är i rullning. Jag ska ringa dem vid 12 och hoppas på en tid mycket snart.
Karln gör mig mer förvirrad än någonsin. Igår pratade vi lite om det över nätet när jag var i stallet och jag sa att jag vet inte om jag fixar en abort och hans svar var "det är väl något vi ska fixa tillsammans?". Sen att han stöttar mig oavsett vad jag väljer. Senare när vi satt hemma och pratade vet han inte om han kommer att finnas där varesig vid aborten eller om jag behåller. Han har alltså inte alla hemma just nu. Han är nog mer förvirrad än mig.
Jag kan ju aldrig tvinga honom till att ta sitt ansvar för ett litet barn, samtidigt tycker jag inte att han kan "tvinga" mig till abort mot min vilja. Jag vill verkligen inte och han verkar inte förstå varför jag inte vill. Han ser inte grejen på det sättet.
Samtidigt som jag inte vill göra abort är jag rädd för att bli ensamstående. Hur gör man då? Finns det några rätt och fel?
Jag som trodde att karln kunde stå sitt kast om vi kom till detta. Vi har pratat mycket om det innan då han visste att jag inte ville utsätta min kropp för fler p-medel (och ja, jag har bidragit till kondomer som han valt bort trots att det ligger ett par nävar här). Det gör mig så ledsen att det inte känns som om jag har stöttning från den som trots allt är delaktig i situationen. Det jag tänker nu är om jag ska göra abort, och förmodligen stå ensam (som det verkar nu) i den mindre enkla situationen för att han ska bli nöjd och så kanske vi aldrig träffar varandra igen. Är det värt det om det är mot min vilja? Vad kommer jag att tänka efter det då? Eller om jag behåller, risken är ju överhängande att jag blir lämnad själv med det hela då med. Vad är värst? Göra något man verkligen inte vill och sen stå ensam eller behålla och riskera att stå ensam? Jag kommer ju att hata honom om han lyckas övertala mig att göra abort. Jag brukar ju alltid vara honom till lags.
Hur reder man ut det här så det blir bra för alla parter?
Jag har så mycket i huvudet så jag måste väl be om ursäkt för rörigt inlägg.
Det är såhär: jag har lyckats bli gravid, enligt hemtestet. Jag och pappan till barnet är inte helt överens om hur vi ska göra. Han är väl förmodligen livrädd och tycker att vi (jag...
) ska göra abort. Detta trots att jag sagt redan från början att jag nog inte skulle klara av det.Informationen är väldigt ny. Jag gjorde testet igår. Idag har jag pratat med mvc för att fråga dem hur man gör och vem man kontaktar. Hon hänvisade till abortkliniken för samtal med dem och kolla hur långt det är gånget så bollen är i rullning. Jag ska ringa dem vid 12 och hoppas på en tid mycket snart.
Karln gör mig mer förvirrad än någonsin. Igår pratade vi lite om det över nätet när jag var i stallet och jag sa att jag vet inte om jag fixar en abort och hans svar var "det är väl något vi ska fixa tillsammans?". Sen att han stöttar mig oavsett vad jag väljer. Senare när vi satt hemma och pratade vet han inte om han kommer att finnas där varesig vid aborten eller om jag behåller. Han har alltså inte alla hemma just nu. Han är nog mer förvirrad än mig.
Jag kan ju aldrig tvinga honom till att ta sitt ansvar för ett litet barn, samtidigt tycker jag inte att han kan "tvinga" mig till abort mot min vilja. Jag vill verkligen inte och han verkar inte förstå varför jag inte vill. Han ser inte grejen på det sättet.
Samtidigt som jag inte vill göra abort är jag rädd för att bli ensamstående. Hur gör man då? Finns det några rätt och fel?
Jag som trodde att karln kunde stå sitt kast om vi kom till detta. Vi har pratat mycket om det innan då han visste att jag inte ville utsätta min kropp för fler p-medel (och ja, jag har bidragit till kondomer som han valt bort trots att det ligger ett par nävar här). Det gör mig så ledsen att det inte känns som om jag har stöttning från den som trots allt är delaktig i situationen. Det jag tänker nu är om jag ska göra abort, och förmodligen stå ensam (som det verkar nu) i den mindre enkla situationen för att han ska bli nöjd och så kanske vi aldrig träffar varandra igen. Är det värt det om det är mot min vilja? Vad kommer jag att tänka efter det då? Eller om jag behåller, risken är ju överhängande att jag blir lämnad själv med det hela då med. Vad är värst? Göra något man verkligen inte vill och sen stå ensam eller behålla och riskera att stå ensam? Jag kommer ju att hata honom om han lyckas övertala mig att göra abort. Jag brukar ju alltid vara honom till lags.
Hur reder man ut det här så det blir bra för alla parter?
Jag har så mycket i huvudet så jag måste väl be om ursäkt för rörigt inlägg.
