Hur ska man tänka (vuxet barn med orimliga mål)

[a1agnlju]

Det är inte hela världen att inte veta vad man vill när man är tjugu. Men det ser ut som vederbörande bor hemma och då får man finna sig i att sköta hushållet om man inte jobbar eller studerar.

Lagar mat och går med hundarna gör hen oftast, men att få hen att göra något av de dagliga sysslorna utan att man behöver säga till tror jag inte har hänt...

 

[pajaztar]

Du kan inte skydda ditt barn från att misslyckas med teatern genom att rikta in hen på utbildningar hen inte vill gå. Om hen har en dröm om skådespeleri, uppmuntra hen! Säg att det vore så roligt att se hen på scenen. Fokusera på målet, inte problemen att nå det.

Du kan heller inte få barnet att ta ansvar för sitt liv om du saknar förtroende för att hen kan göra det. Tror du att hen bara vill bo hemma i er källare hela livet? Det blir inte bättre av att tjata och pusha. Jag tror att det är viktigare att verkligen visa att du tror på avkomman, och uppmuntrar - inte tjatar på - hen till att aktivera sig. Släpp kontrollen och backa lite! Det känns som att du så gärna vill att hen ska hitta något att göra, men jag tror att hen bara känner sig kass för att hen misslyckas, och då blir hen inte mer motiverad att försöka. I stället för att tjata och komma med "realistiska" lösningar, säg till avkomman att "Jag tror inte att du vill bo i vår källare hela livet. Jag litar på att du kan hitta en sysselsättning för att försörja dig." Sätt en deadline om du vill men gärna typ orimligt långt fram så att hen inte känner tidspress. Och låt hen få pröva själv. Utan realistiska invändningar.

Sedan kan du självklart ställa krav på hur du vill att det ska vara i ert hem, med hushållssysslor och städning och sådär. Ni kanske kan köpslå? "Jag ger dig förtroendet att hitta din egen väg och tänker inte tjata om aktiviteter, men i gengäld vill jag att du dammsuger/diskar/[vad som nu är tillämpligt] si och så ofta utan att jag behöver påminna dig".

Sen kan det ju vara så att avkomman bara är lat och behöver en spark i röven medelst avbrytande av curling, men det känns inte så, tycker jag.

Hoppas det löser sig för er! Tänk vad spännande att ha ett barn som är konstnär. Normalt är trist! Låt hen blomma ut och om det går totalt åt skogen så får hen väl lösa det då.

 

[Lovisaleonora]

Lagar mat och går med hundarna gör hen oftast, men att få hen att göra något av de dagliga sysslorna utan att man behöver säga till tror jag inte har hänt...

Men vänta nu.

Du beskriver en vuxen människa med dåligt driv. Sedan skriver du "få hen att göra något av de dagliga sysslorna utan att man behöver säga till..."

Har du lämnat en beskrivning över sysslorna? Förklarat vad som förväntas och varför? Att alla måste bidra med något till AB Hus & Hem, kan man inte göra det i pengar utifrån, får man göra det genom att göra andras del och låta de andra ta större del av pengautläggen (mat, värme, vatten, el etc).

Härnågonstans tror jag du har början till en utvärdering. Det kanske är så att din avkomma behöver stöttning på jobbet, känner sig osäker i sin roll. Börja hemma. Kom överens om vad uppdraget består av, följ upp, förklara - se det för dig själv som ett jobb avkomman ska axla. Försök ta reda på var det brister, varför det blir så håglöst och halvgjort.

Det kan vara betydligt enklare än ni tror, alla har inte samma förutsättningar i sin personlighet.

 

[stjarnhimmel]

Lagar mat och går med hundarna gör hen oftast, men att få hen att göra något av de dagliga sysslorna utan att man behöver säga till tror jag inte har hänt...

Då får ni ha tex familjemöte.
Sätta er ner och bestämma vem som ska göra vad. Och så säger du att "om du vill bo här gäller vissa regler. Bl.a. Att alla gör sina sysslor.

 

[a1agnlju]

Då får ni ha tex familjemöte.
Sätta er ner och bestämma vem som ska göra vad. Och så säger du att "om du vill bo här gäller vissa regler. Bl.a. Att alla gör sina sysslor.

Det ska vi göra

 

[stjarnhimmel]

Det ska vi göra

Kanske kan det vara bra att inte prata så mkt om utbildning just nu? För det kan vara stressande att inte veta som 20-åring.
Istället fokusera på att prata om jobb. Säga att tänk vad mkt roliga saker som du kan göra om du har jobb tex gå teaterkurser då hen var intresserad av skådespeleri. Kanske vill hem resa, flyttahemifrån

 

[a1agnlju]

Du kan inte skydda ditt barn från att misslyckas med teatern genom att rikta in hen på utbildningar hen inte vill gå. Om hen har en dröm om skådespeleri, uppmuntra hen! Säg att det vore så roligt att se hen på scenen. Fokusera på målet, inte problemen att nå det.

Du kan heller inte få barnet att ta ansvar för sitt liv om du saknar förtroende för att hen kan göra det. Tror du att hen bara vill bo hemma i er källare hela livet? Det blir inte bättre av att tjata och pusha. Jag tror att det är viktigare att verkligen visa att du tror på avkomman, och uppmuntrar - inte tjatar på - hen till att aktivera sig. Släpp kontrollen och backa lite! Det känns som att du så gärna vill att hen ska hitta något att göra, men jag tror att hen bara känner sig kass för att hen misslyckas, och då blir hen inte mer motiverad att försöka. I stället för att tjata och komma med "realistiska" lösningar, säg till avkomman att "Jag tror inte att du vill bo i vår källare hela livet. Jag litar på att du kan hitta en sysselsättning för att försörja dig." Sätt en deadline om du vill men gärna typ orimligt långt fram så att hen inte känner tidspress. Och låt hen få pröva själv. Utan realistiska invändningar.

Sedan kan du självklart ställa krav på hur du vill att det ska vara i ert hem, med hushållssysslor och städning och sådär. Ni kanske kan köpslå? "Jag ger dig förtroendet att hitta din egen väg och tänker inte tjata om aktiviteter, men i gengäld vill jag att du dammsuger/diskar/[vad som nu är tillämpligt] si och så ofta utan att jag behöver påminna dig".

Sen kan det ju vara så att avkomman bara är lat och behöver en spark i röven medelst avbrytande av curling, men det känns inte så, tycker jag.

Hoppas det löser sig för er! Tänk vad spännande att ha ett barn som är konstnär. Normalt är trist! Låt hen blomma ut och om det går totalt åt skogen så får hen väl lösa det då.

Vad skönt det är när man får lite input utifrån. Jag kände ju själv att jag var fast i curlingträsket och inte gav hen en chans att visa vad hen faktiskt kan lösa själv. Det i kombination med dålig kommunikation har gjort att jag inte kunde hitta någon lösning. Ibland behöver ju även föräldrarna en spark i röven och det tackar jag för!

 

[a1agnlju]

Kanske kan det vara bra att inte prata så mkt om utbildning just nu? För det kan vara stressande att inte veta som 20-åring.
Istället fokusera på att prata om jobb. Säga att tänk vad mkt roliga saker som du kan göra om du har jobb tex gå teaterkurser då hen var intresserad av skådespeleri. Kanske vill hem resa, flyttahemifrån

Ja. Nu får hen välja själv vad hen vill jobba med, men jag har också sagt att hen inte kan plocka russinen ur kakan (bara välja att söka önskejobben) utan får lov att tänka lite bredare än så och det verkar hen inte ha några större problem med i alla fall. Jag tror att hen tycker det är skönt att få fria tyglar och eget ansvar över sitt liv (som jag iof trodde att vi hade gett men som vi uppenbarligen inte har gjort).

 

[stjarnhimmel]

Vad skönt det är när man får lite input utifrån. Jag kände ju själv att jag var fast i curlingträsket och inte gav hen en chans att visa vad hen faktiskt kan lösa själv. Det i kombination med dålig kommunikation har gjort att jag inte kunde hitta någon lösning. Ibland behöver ju även föräldrarna en spark i röven och det tackar jag för!

Om hen satsar på teater så kommer hen antingen tillhöra den lilla del som kan försörja sig på det eller så får hen helt enkelt ha det som fritidsintresse och försörja sig på annat. Är man lite driftig så fixar msn det.
Det värsta du kan göra är att styra in hen på den utbildning du tycker är bra.

 

[a1agnlju]

Om hen satsar på teater så kommer hen antingen tillhöra den lilla del som kan försörja sig på det eller så får hen helt enkelt ha det som fritidsintresse och försörja sig på annat. Är man lite driftig så fixar msn det.
Det värsta du kan göra är att styra in hen på den utbildning du tycker är bra.

Ja, eller en utbildning SYO och jag tror att hen tycker är bra för att hen inte säger ifrån...

 

[Petruska]

Då får ni ha tex familjemöte.
Sätta er ner och bestämma vem som ska göra vad. Och så säger du att "om du vill bo här gäller vissa regler. Bl.a. Att alla gör sina sysslor.

En sån där "en gång för alla-grej" kan kanske funka. Mer troligt är dock återkommande tjat, diskussioner eller konflikter, skulle jag säga.

Jag tror inte att föräldrahemmet är den bästa platsen att försöka bli vuxen på, för särskilt många av oss. Jag förstår inte varför man inte arbetar för att få den unge ut ur hemmet?

 

[cirkus]

En sån där "en gång för alla-grej" kan kanske funka. Mer troligt är dock återkommande tjat, diskussioner eller konflikter, skulle jag säga.

Jag tror inte att föräldrahemmet är den bästa platsen att försöka bli vuxen på, för särskilt många av oss. Jag förstår inte varför man inte arbetar för att få den unge ut ur hemmet?

Exaktemente!

En lightvariant blev när min unge skffade flickvän - det var mycket bra för det allmänna ta tag i grejer som att byta lakan och sånt basic som hände typ när hundarna spytt i sängen eller motsvarande inte så särskilt ofta - eller detta med att hantera städning av egna avelningen.

Jag hoppas att han snart börjar plugga och flyttar till annan ort - även om han just nu känns rätt självständig

 

[stjarnhimmel]

En sån där "en gång för alla-grej" kan kanske funka. Mer troligt är dock återkommande tjat, diskussioner eller konflikter, skulle jag säga.

Jag tror inte att föräldrahemmet är den bästa platsen att försöka bli vuxen på, för särskilt många av oss. Jag förstår inte varför man inte arbetar för att få den unge ut ur hemmet?

Ja jag tror egentligen att det är först när man flyttar hemifrån som man är tvungen att ta tag i saker. Om inte annat är man tvungen att skaffa jobb så man kan försörja sig.

 

[ameo]

Ja jag tror egentligen att det är först när man flyttar hemifrån som man är tvungen att ta tag i saker. Om inte annat är man tvungen att skaffa jobb så man kan försörja sig.

problemet är väl bara att man behöver ha en inkomst för att ens kunna flytta...

 

[Petruska]

Ja jag tror egentligen att det är först när man flyttar hemifrån som man är tvungen att ta tag i saker. Om inte annat är man tvungen att skaffa jobb så man kan försörja sig.

Och när det är ens egna gränser, ens egna behov, ens egen trivsel som påverkas av om hemmet ser ut som ett kaos, ingen har diskat och kylskåpet är tomt.

De flesta fyraåringar känner ju på ett lillgammalt och präktigt vis till hur det ska vara, så det vet naturligtvis även den här personen. Men under mammas vingar, är det inte hens mognad och kompetens som blommar ut. Det är bara så.

Båda mina ungar var präktigt perfekta i förskoleåldern (sa snusförnuftiga saker på små barns vis), slöa plågor till odågor några år runt sådär 15-21, och sedan visar de sig plötsligt trevliga och mogna igen, i sina egna hem, på sina egna villkor. Jag tror inte att de är särskilt unika. Den ena fick jag kasta ut med milt våld, den andra flyttade något mer spontant.

 

[Petruska]

problemet är väl bara att man behöver ha en inkomst för att ens kunna flytta...

Och därför är det där krutet ska läggas, inte på den goda ordningen i föräldrahemmet och på att göra som Mamma säger.

 

[stjarnhimmel]

problemet är väl bara att man behöver ha en inkomst för att ens kunna flytta...

Ja och förhoppningsvis förstår personen att den behöver en inkomst oavsett om det gäller att flytta eller göra andra saker som den vill.

 

[Smulan75]

problemet är väl bara att man behöver ha en inkomst för att ens kunna flytta...

Problemet är att det verkar som att många av dagens unga vuxna inte ser till att skaffa sig en ny försörjning när den gamla tar slut, när de slutar skolan skaffar de inte jobb eller fortsätta plugga (de är trötta på skolan)- för de vet inte vad de vill bli och för att de inte hittar några "roliga jobb". Ofta är dessa ungdomar inte yrkesutbildade utan kommer ofta direkt från någon sammhällsvetenskaplig linje på gymnasiet. Generaliserat så har ofta dessa ungdomar inte heller haft något sommarjobb eller extrajobb - de som har haft detta är ofta de mer drivna ungdommarna som vill försörja sig själva.

Istället så går de hemma och "funderar" på vad de vill göra med sina liv och ofta blir de deprimerade eftersom ju längre de går sysslolösa hemma desto mer sjunker deras självklänsla. Föräldrarna tar under tiden över och "försörjer dem" och låter dem bo hemma (även om de inte är helt nöjda med situationen).

Nu drar jag alla över en kam och är väldigt generaliserande, men det känns som inställningen både hos föräldrar - som accepterar att betala för hemmaboende vuxna barnen - och hos de vuxna ungdomarna - som inte kämpar för att hitta vilken försörjning som helst (de som faktiskt letar och som ändå inte hittar något -oavsett utbildning - är en annan historia). - den inställningen måste ändras.

 

[Petruska]

Ja och förhoppningsvis förstår personen att den behöver en inkomst oavsett om det gäller att flytta eller göra andra saker som den vill.

Om möjligt, hade jag inte dragit mig för att "kasta ut" den unge, även om försörjningen vinglar. Ja, givetvis inte kasta ut på gatan, men om det går att hitta en egen bostad åt hen, så skulle jag ha lite is i magen även om den framtida försörjningen inte är tryggad. Sannolikheten att hen reder upp det när hen måste på riktigt - inte för att hens mamma tycker det - bedömer jag som stor.

 

[a1agnlju]

Problemet är att det verkar som att många av dagens unga vuxna inte ser till att skaffa sig en ny försörjning när den gamla tar slut, när de slutar skolan skaffar de inte jobb eller fortsätta plugga (de är trötta på skolan)- för de vet inte vad de vill bli och för att de inte hittar några "roliga jobb". Ofta är dessa ungdomar inte yrkesutbildade utan kommer ofta direkt från någon sammhällsvetenskaplig linje på gymnasiet. Generaliserat så har ofta dessa ungdomar inte heller haft något sommarjobb eller extrajobb - de som har haft detta är ofta de mer drivna ungdommarna som vill försörja sig själva.

Istället så går de hemma och "funderar" på vad de vill göra med sina liv och ofta blir de deprimerade eftersom ju längre de går sysslolösa hemma desto mer sjunker deras självklänsla. Föräldrarna tar under tiden över och "försörjer dem" och låter dem bo hemma (även om de inte är helt nöjda med situationen).

Nu drar jag alla över en kam och är väldigt generaliserande, men det känns som inställningen både hos föräldrar - som accepterar att betala för hemmaboende vuxna barnen - och hos de vuxna ungdomarna - som inte kämpar för att hitta vilken försörjning som helst (de som faktiskt letar och som ändå inte hittar något -oavsett utbildning - är en annan historia). - den inställningen måste ändras.

I stort sett huvudet på spiken! I alla fall som jag uppfattar våra (föräldrarnas) och ungens problem!