Hur ska man tänka (vuxet barn med orimliga mål)

[Tass]

Vad exakt är ett källartroll? Om en person sitter i källaren 24/7 utan kontakt med omgivningen är jag fullt medveten om att personen kan vara deprimerad utan att det märks.

Nu tog jag bara över en beteckning från TS. Men just den här pojken satt mest hemma och tittade på TV, var håglös, tog inga initiativ, visste inte vad han ville, gick inte ut särskilt mycket osv.
Nån källare nämndes aldrig

 

[Petruska]

Nops! Den synvinkeln har kommit fram här och är något som jag definitivt tar till mig och ska försöka få fram hos hen. Det är ju det som är så bra med såna här forum. Man utvärderar från ett "blankt papper" och kan då ge infallsvinklar som ts (jag i det här fallet) inte har sett

Men det är inte heller din sak. Det är den unga personens sak. Hen behöver inte berätta för dig hur hen mår.

 

[sorbifolia]

Men det är inte heller din sak. Det är den unga personens sak. Hen behöver inte berätta för dig hur hen mår.

Nja, om en person, oavsett ålder, är deprimerad, så tycker iaf jag (som tyvärr har egen erfarenhet) att det vidrör de anhöriga. De flesta behöver lite hjälp att ta sig ur en depression....

 

[stjarnhimmel]

TS- finns det någon annan vuxen anhörig som hen har förtroende att prata med?
För jag tror att det ibland kan underlätta att prata med någon annan?

 

[Hermelin]

TS- finns det någon annan vuxen anhörig som hen har förtroende att prata med?
För jag tror att det ibland kan underlätta att prata med någon annan?

Men har TS antytt att det finns ett sådant behov? Jag tror fortfarande att hen behöver stöd och uppmuntran för att nå sina mål. Dessutom kan man förstås ställa krav på hemmavarande barn. Som att de t ex skaffar jobb för att bidra till det gemensamma hushållet. Om man vill eller kanske behöver pengarna.

 

[Petruska]

Nja, om en person, oavsett ålder, är deprimerad, så tycker iaf jag (som tyvärr har egen erfarenhet) att det vidrör de anhöriga. De flesta behöver lite hjälp att ta sig ur en depression....

Om personen är kliniskt deprimerad och faktiskt behöver psykiatrisk vård, ja.

Men mer troligt är ju att vi pratar om en ung person som inför att ta sig ut i samhället, inte riktigt orkar och vågar ta tag. "Må skit", som var det uttryck som startade diskussionen om hur den här personen mår, är ju inte en psykiatrisk diagnos. De flesta unga personer har det rätt smådjävligt emellanåt, för allt vad jag känner till, och det motiverar inte sjukvård vanligtvis.

 

[stjarnhimmel]

Men har TS antytt att det finns ett sådant behov? Jag tror fortfarande att hen behöver stöd och uppmuntran för att nå sina mål. Dessutom kan man förstås ställa krav på hemmavarande barn. Som att de t ex skaffar jobb för att bidra till det gemensamma hushållet. Om man vill eller kanske behöver pengarna.

Ja för att prata om vad hen vill jobba med etc. Du skriver ju själv att personen kan behöva stöd och uppmuntran. Utifrån det TS berättar så tycker jag det låter som TS kan behöva ta ett steg tillbaka och då tror jag det kan vara bra om det finns någon annan som kan gå in.
Ibland är det lättare att lyssna på någon annan än sin förälder.

 

[a1agnlju]

TS- finns det någon annan vuxen anhörig som hen har förtroende att prata med?
För jag tror att det ibland kan underlätta att prata med någon annan?

Nej, inte vad jag kan komma på. Den enda som hen har pratat mycket med var mormor, som tyvärr inte är i livet längre. Men hen var inte så särskilt öppen med mormor heller. Resten har hen ingen närmare kontakt med.

Det är förskräckligt bökigt med en person som alltid har svarat och agerat så som hen tror att andra vill att hen ska svara/agera. Man vet ju inte vad hen vill eller tycker själv. Det problemet har funnits hela hens liv och även om vi försökt få fram hens egna åsikt i allt möjligt så kommer den inte fram. Det blir ett "jag vet inte" eller som sagt ett svar som hen tror att vi förväntar oss = "rätt svar". Jag kan tänka mig att anledningen till drömmen om skådespeleri delvis bottnar i att det då finns möjlighet att uttrycka känslor i en roll och på så sätt få fram känslor utan att det är hens egna...

 

[Monstermom]

Ja för att prata om vad hen vill jobba med etc. Du skriver ju själv att personen kan behöva stöd och uppmuntran. Utifrån det TS berättar så tycker jag det låter som TS kan behöva ta ett steg tillbaka och då tror jag det kan vara bra om det finns någon annan som kan gå in.
Ibland är det lättare att lyssna på någon annan än sin förälder.

Det kan också vara bra att själv söka upp det stöd man eventuellt behöver. Prata med mamma eller prata med någon mamma skakat fram, båda riskerar samma "vad vill mamma höra"-problem. Bland många andra.

Nja, om en person, oavsett ålder, är deprimerad, så tycker iaf jag (som tyvärr har egen erfarenhet) att det vidrör de anhöriga. De flesta behöver lite hjälp att ta sig ur en depression....

Absolut! Men även om jag kan hålla med om att det är en bra tanke för TS att vara medveten om framöver att barnet kanske mår dåligt, ser jag ingen anledning att dra igång ett "varför fungerar du inte som jag förväntar mig att du ska göra, är du sönder på x,y,z sätt?"-samtal. Att först ge hen möjlighet att själv ta sig framåt i den riktning den själv vill innan man börjar anta att hen mår dåligt låter för mig som det rimligaste som situationen är beskriven här.

 

[stjarnhimmel]

Nej, inte vad jag kan komma på. Den enda som hen har pratat mycket med var mormor, som tyvärr inte är i livet längre. Men hen var inte så särskilt öppen med mormor heller. Resten har hen ingen närmare kontakt med.

Det är förskräckligt bökigt med en person som alltid har svarat och agerat så som hen tror att andra vill att hen ska svara/agera. Man vet ju inte vad hen vill eller tycker själv. Det problemet har funnits hela hens liv och även om vi försökt få fram hens egna åsikt i allt möjligt så kommer den inte fram. Det blir ett "jag vet inte" eller som sagt ett svar som hen tror att vi förväntar oss = "rätt svar". Jag kan tänka mig att anledningen till drömmen om skådespeleri delvis bottnar i att det då finns möjlighet att uttrycka känslor i en roll och på så sätt få fram känslor utan att det är hens egna...

Det verkar ju då som att det ändå finns en dröm långt bak.
Kan du då lägga fram att hen kan gå en kortare kurs i teater? Man behöver inte satsa på scenskolan i detta läge,.
Jag skulle satsa på en kvällskurs en gång i veckan eller söka till en folkhögskola.
För att satsa på scenskolan är ju en tuff värld och inget man bara gör direkt.

 

[sorbifolia]

Nej, inte vad jag kan komma på. Den enda som hen har pratat mycket med var mormor, som tyvärr inte är i livet längre. Men hen var inte så särskilt öppen med mormor heller. Resten har hen ingen närmare kontakt med.

Det är förskräckligt bökigt med en person som alltid har svarat och agerat så som hen tror att andra vill att hen ska svara/agera. Man vet ju inte vad hen vill eller tycker själv. Det problemet har funnits hela hens liv och även om vi försökt få fram hens egna åsikt i allt möjligt så kommer den inte fram. Det blir ett "jag vet inte" eller som sagt ett svar som hen tror att vi förväntar oss = "rätt svar". Jag kan tänka mig att anledningen till drömmen om skådespeleri delvis bottnar i att det då finns möjlighet att uttrycka känslor i en roll och på så sätt få fram känslor utan att det är hens egna...

Har hen någon när kompis som hen pratar öppet med? I den åldern är ju vänner mycket viktigt, och det är nog enklare att vara öppen med en kompis än med sina föreldrar eller andra vuxna...

Om du verkligen oroar dig för hur hen mår, så kunde du möjligtvis fråga kompisen lite försiktigt, om denne tror att hen mår bra?

 

[Sissa]

Om personen är kliniskt deprimerad och faktiskt behöver psykiatrisk vård, ja.

Men mer troligt är ju att vi pratar om en ung person som inför att ta sig ut i samhället, inte riktigt orkar och vågar ta tag. "Må skit", som var det uttryck som startade diskussionen om hur den här personen mår, är ju inte en psykiatrisk diagnos. De flesta unga personer har det rätt smådjävligt emellanåt, för allt vad jag känner till, och det motiverar inte sjukvård vanligtvis.

Håller med. Tror det var jag som hoppade från "må skit" till depression. Olika saker.

 

[a1agnlju]

Absolut! Men även om jag kan hålla med om att det är en bra tanke för TS att vara medveten om framöver att barnet kanske mår dåligt, ser jag ingen anledning att dra igång ett "varför fungerar du inte som jag förväntar mig att du ska göra, är du sönder på x,y,z sätt?"-samtal. Att först ge hen möjlighet att själv ta sig framåt i den riktning den själv vill innan man börjar anta att hen mår dåligt låter för mig som det rimligaste som situationen är beskriven här.

Nej, tänk vad lätt det är att försöka anpassa folk in i ramen för det "normala". I barnets fall har vi (mest maken) alltid varit oroliga på grund av att barnet inte har umgåtts med kompisar utan har hållit sig hemma. Hen har mest haft chatt-kompisar och det kan kännas lite konstigt för oss som inte hade chatt över huvud taget när vi var i samma ålder. Jag berättade om vår oro för något år sedan och hen berättade då att hen inte kände sig ensam eller utanför. Klasskompisarna och andra i samma ålder var helt enkelt inte intressanta att umgås med. Men då är man där igen. Säger hen så för att hen tror att det är det vi vill höra eller är det verkligen så hen känner? Fullständigt omöjligt att veta

Vi ska i alla fall försöka förmå hen att försöka komma fram till en plan som hen känner sig okej med. Även om hen räknas som vuxen känns det som om jag trots allt måste ställa krav för både hens och resten av familjens skull. Just på grund av den bristande initiativförmågan. Men jag kommer inte "lägga fram lösningarna". Det får hen komma fram till själv.

 

[glömmerallt]

Nej, tänk vad lätt det är att försöka anpassa folk in i ramen för det "normala". I barnets fall har vi (mest maken) alltid varit oroliga på grund av att barnet inte har umgåtts med kompisar utan har hållit sig hemma. Hen har mest haft chatt-kompisar och det kan kännas lite konstigt för oss som inte hade chatt över huvud taget när vi var i samma ålder. Jag berättade om vår oro för något år sedan och hen berättade då att hen inte kände sig ensam eller utanför. Klasskompisarna och andra i samma ålder var helt enkelt inte intressanta att umgås med. Men då är man där igen. Säger hen så för att hen tror att det är det vi vill höra eller är det verkligen så hen känner? Fullständigt omöjligt att veta

Vi ska i alla fall försöka förmå hen att försöka komma fram till en plan som hen känner sig okej med. Även om hen räknas som vuxen känns det som om jag trots allt måste ställa krav för både hens och resten av familjens skull. Just på grund av den bristande initiativförmågan. Men jag kommer inte "lägga fram lösningarna". Det får hen komma fram till själv.

Jag kan nog inte hjälpa dig dig på något sätt tyvärr men jag har en fråga. Har du pratat med hen om det här? (Menar inte inlägget jag citerar utan om din oro kring situationen.) Jag vet inte om det är bra eller om du borde låta bli för jag käner inte er eller er relation men det är en reflektion jag har på det som står i tråden.

Jag tänker att det kanske är är bra för hen att veta varför du ställer krav? Och vet hen att det inte spelar så stor roll för dig vad hen gör( jag tolkar dig så i tråden i varje fall) bara hen gör något? Som jag ser det kanske det är lättare att få hen att tala om vad hen vill om hen förstår att du inte förväntar dig något särskilt. Om du tillexempelvis lägger fram förslag om att göra X så kanske hen tolkar dig som om det vore bra att hen gjorde just X? Samtidigt tror jag det kan vara bra att du kommer med förslag och ideer om hen har svårt med det själv bara det framgår att du liksom inte "röstar" på just det.

Jag hoppas det löser sig för både dig och hen.

 

[a1agnlju]

Jag kan nog inte hjälpa dig dig på något sätt tyvärr men jag har en fråga. Har du pratat med hen om det här? (Menar inte inlägget jag citerar utan om din oro kring situationen.) Jag vet inte om det är bra eller om du borde låta bli för jag käner inte er eller er relation men det är en reflektion jag har på det som står i tråden.

Jag tänker att det kanske är är bra för hen att veta varför du ställer krav? Och vet hen att det inte spelar så stor roll för dig vad hen gör( jag tolkar dig så i tråden i varje fall) bara hen gör något? Som jag ser det kanske det är lättare att få hen att tala om vad hen vill om hen förstår att du inte förväntar dig något särskilt. Om du tillexempelvis lägger fram förslag om att göra X så kanske hen tolkar dig som om det vore bra att hen gjorde just X? Samtidigt tror jag det kan vara bra att du kommer med förslag och ideer om hen har svårt med det själv bara det framgår att du liksom inte "röstar" på just det.

Jag hoppas det löser sig för både dig och hen.

Jag misstänker att hen har uppfattat det som om att det är "vi som bestämmer" och har därför gjort som hen tror att vi vill snarare än att se oss som ett stöd för hens beslut.

Vi har pratat om det tidigare men eftersom hen inte delger sin åsikt så blir det mest en envägskommunikation och därmed uppfattas det säkert som om att jag och maken bestämmer.

Vi har pratat ikväll på mer lika villkor eller vad man ska säga och hen har väl kommit lite närmare en egen plan än innan. Skådespeleri är förstås drömmen, men jag tror jag har fått hen att förstå att även om man har ett högt mål så måste man vara lite realistisk också. Inte att man ska låta bli att försöka nå sin dröm, men att man ska ta sig dit på något sätt och då helst göra något som är helt okej under tiden.

Hen har skrivit in sig hos AF idag så det är ju ett steg framåt i alla fall. Det är svårt att få hen att förstå att det innebär ansvar att bli vuxen och att hen för närvarande inte tar något ansvar utan räknar med att bli curlad fortsättningsvis. Hen nickar förstående när man säger det, men det genererar inte precis att hen tar sig i kragen och går upp på morgonen och lägga sig i tid på kvällen. Hen hör vad man säger men bryr sig inte om att försöka ens. Så jäkla irriterande

 

[Araminta]

Inget konkret råd men jag kom att tänka på detta utmärkta citat när jag läste de sista inläggen i tråden

Om jag vill lyckas med att föra en människa till ett bestämt mål, måste jag först finna henne där hon är och börja just där. Den som inte kan det, lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra.

För att hjälpa någon, måste jag visserligen förstå mer än vad han gör, men först och främst förstå det han förstår. Om jag inte kan det, så hjälper det inte att jag kan och vet mer.

Vill jag ändå visa hur mycket jag kan, så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andre, istället för att hjälpa honom. All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa. Därmed måste jag förstå att detta med att hjälpa inte är att vilja härska, utan att vilja tjäna. Kan jag inte detta så kan jag heller inte hjälpa någon.

Sören Kirkegaard (1813-1855) Dansk filosof

(Menar givetvis inte att TS är varken högmodig eller fåfäng men jag tycker första raderna om att möta personen där hen är är oerhört tänkvärt - i de flesta mellanmänskliga situationer)

 

[Raderad medlem 68338]

Jag tänker såhär. Hen är 20 år. Det är normalt att vara förvirrad! Man behöver prova sig fram i den åldern. Man kommer förmodligen lära sig av sina misstag och även om en utbildning inte leder till jobb så kan det ge en fin erfarenhet, studievana, nya vänner, kontakter etc som kan vara mkt värt i framtiden.
Vad är viktigt för personen? Att ha ett säkert jobb efter utbildningen? Isåfall faller ju tex journalistutbildningen bort, likaså allt med konst och teater.
Samtidigt är kan det säkert vara väldigt givande att gå den vägen, om man är beredd att kämpa, hanka sig fram med "skitjobb" på sidan om och så länge man förstår att det krävs en massa oavlönat jobb, slit och fattiga år innan man möjligen odlat så mkt kontakter att man tillslut får lön för sitt arbete.

Jag har personligen valt den vägen, utbildning i min bransch är underordnat, det viktiga är kontakter, arbetsvilja och skinn på näsan. Jag visste inte heller vad jag ville i 20-års ålder och skaffade mig en akademisk examen som jag idag inte utnyttjar. Å andra sidan vill jag inte ha studietiden ogjord. De vänner som jag träffade då är fortfarande mina närmaste vänner, jag reste, såg världen och fick en massa erfarenheter.
Och nu när jag arbetar i modebranschen är det en jävligt bra partytrick att dra till med "jo men jag är ju arkeolog"!

 

[golit]

Nu är jag verkligen rådvill och önskar få lite input.

Jag har ett vuxet barn (20 år) som alltid har haft väldigt lätt för sig i skolan (bra betyg utan någon större insats). Under större delen av hens uppväxt har läkare eller skådespelare varit målet och Naturvetenskaplig linje var valet till gymnasiet. Även gymnasiet avklarades ganska enkelt med helt okej betyg. Högskoleprov med bra resultat (dock inte tillräckligt) har gjorts några gånger. För att försäkra sig om att det var läkarprogrammet som lockade gick hen ett par fristående kurser med lite olika inriktningar (fysiologi bland annat) vilket visade att det inte var medicin hen tyckte var kul. Hen gick till SYO på universitetet för att få råd om vilka program som kunde passa och de kom fram till journalistik som ett passande val (hen gillar att skriva och spela teater). Sagt och gjort och nu har hen börjat på journalist-programmet.

Efter dag två (dvs inte ens börjat med något ämne) är hen helt förkrossad och känner sig mycket osäker på sitt val. Jag misstänker att hen har börjat på ett program för att tillgodose våra (föräldrarnas) önskemål och inte för att hen själv vill.

Fortfarande är det skådespeleri som lockar, något som är i stort sett omöjligt att utbilda sig till, särskilt om man inte har engagerat sig i att fortsätta att utveckla sin förmåga efter gymnasiet (då hen var med i en teatergrupp). Igår frågade jag hen om varför hen inte hade engagerat sig mer i att hitta en teatergrupp (alltså typ amatörteater eller liknande) om det nu var skådespeleri som lockat mest hela tiden. På den frågan har hen inget svar, men min känsla är att hen inte har behövt anstränga sig ett dugg tidigare och fått det mesta serverat (ja, delvis vårt fel) och att hen då tror att det ska fortsätta så.

Hen vill ge journalistprogrammet en vecka för att hen ska känna om hen vill fortsätta där eller ej. Jag kräver att hen inte slutar på programmet förrän hen i så fall har ett jobb. (Om det kravet inte skulle ställas på hen skulle vi ha en unge som sover fram till 2 på eftermiddagen för att sedan skicka iväg lite ansökningar sporadiskt som hen inte följer upp).

Jag känner att vi har försört hens chanser och förmåga att klara motgångar och förstå vad som krävs för att boxa sig fram till det man vill genom att ha låtit hen åka räkmacka. Det i kombination med att hen inte behövt anstränga sig särskilt under skoltiden har gjort att hen lever i en naiv dröm samtidigt som vi har försökt rikta in hens yrkesönskemål utifrån vad vi tror att hen skulle passa som snarare än vad hen vill.

Frågan är nu hur jag ska kunna vända på det här? Med mycket slit skulle väl även hen kunna nå sin dröm om scenskolan kanske, men hen verkar inte bry sig liksom.

Det är inte hela världen att inte veta vad man vill när man är tjugu. Men det ser ut som vederbörande bor hemma och då får man finna sig i att sköta hushållet om man inte jobbar eller studerar.

 

[glömmerallt]

Jag misstänker att hen har uppfattat det som om att det är "vi som bestämmer" och har därför gjort som hen tror att vi vill snarare än att se oss som ett stöd för hens beslut.

Vi har pratat om det tidigare men eftersom hen inte delger sin åsikt så blir det mest en envägskommunikation och därmed uppfattas det säkert som om att jag och maken bestämmer.

Vi har pratat ikväll på mer lika villkor eller vad man ska säga och hen har väl kommit lite närmare en egen plan än innan. Skådespeleri är förstås drömmen, men jag tror jag har fått hen att förstå att även om man har ett högt mål så måste man vara lite realistisk också. Inte att man ska låta bli att försöka nå sin dröm, men att man ska ta sig dit på något sätt och då helst göra något som är helt okej under tiden.

Hen har skrivit in sig hos AF idag så det är ju ett steg framåt i alla fall. Det är svårt att få hen att förstå att det innebär ansvar att bli vuxen och att hen för närvarande inte tar något ansvar utan räknar med att bli curlad fortsättningsvis. Hen nickar förstående när man säger det, men det genererar inte precis att hen tar sig i kragen och går upp på morgonen och lägga sig i tid på kvällen. Hen hör vad man säger men bryr sig inte om att försöka ens. Så jäkla irriterande

Det kan vara väldigt svårt att "ta sig i kragen". Hen kanske behöver en anledning till att gå upp på morgonen? Har hen haft problem att ta sig iväg i tid till skolan,? Jag tänker om hen inte har haft det så kan det vara motivationen som brister. Det vore kanske bra om hen hade någon form av aktivitet eller tid att passa för att ha ett mål att nå och på så vis lättare ta sig up.

Vad gör hen på dagarna? Har personen några viktiga funktioner att fylla i t.ex. hushållet som är viktigt att det blir av tex. handla mat för annars finns det inget hemma att äta? Eller något helt annat. Jag tänker att det kanske kan vara en bra idee om personen varje dag har något som behöver uträttats, göras eller fixas. Dels för själva känslan att känna att en gör något nyttigt men det kan ju också vara ett sätt att öva upp avsvar och planera sin tid, ta tag istället för att skjuta upp dem osv.

Exakt vad som ska göras får ju anpassas efter person så det blir lagom svårt och utmanande för hen. Alltså så att personen själv kan strukturera upp sin dag inte att du gör det åt den utan mer hjälper hen att göra det själv genom att t.ex planera vad som behövs. Om vi tar mitt mathandlingsexempel så tänker jag att du inte ska skriva inköpslistan utan det ska hen göra själv men att du sen kan titta igenom och kolla om det saknas något och kanske lägga till något som du vill ha osv. Vid behöv även diskutera vad som skrivits upp på listan och varför.

Sen vill jag kommentera det sista du skrev om att bry sig, jag har ju ingen aning om det här specifika fallet men det går att bry sig men ändå ha svårt att klara av.

 

[a1agnlju]

Jag tänker såhär. Hen är 20 år. Det är normalt att vara förvirrad! Man behöver prova sig fram i den åldern. Man kommer förmodligen lära sig av sina misstag och även om en utbildning inte leder till jobb så kan det ge en fin erfarenhet, studievana, nya vänner, kontakter etc som kan vara mkt värt i framtiden.
Vad är viktigt för personen? Att ha ett säkert jobb efter utbildningen? Isåfall faller ju tex journalistutbildningen bort, likaså allt med konst och teater.
Samtidigt är kan det säkert vara väldigt givande att gå den vägen, om man är beredd att kämpa, hanka sig fram med "skitjobb" på sidan om och så länge man förstår att det krävs en massa oavlönat jobb, slit och fattiga år innan man möjligen odlat så mkt kontakter att man tillslut får lön för sitt arbete.

Jag har personligen valt den vägen, utbildning i min bransch är underordnat, det viktiga är kontakter, arbetsvilja och skinn på näsan. Jag visste inte heller vad jag ville i 20-års ålder och skaffade mig en akademisk examen som jag idag inte utnyttjar. Å andra sidan vill jag inte ha studietiden ogjord. De vänner som jag träffade då är fortfarande mina närmaste vänner, jag reste, såg världen och fick en massa erfarenheter.
Och nu när jag arbetar i modebranschen är det en jävligt bra partytrick att dra till med "jo men jag är ju arkeolog"!

Nä, det är ju normalt att vara förvirrad och det är helt okej. Jag vill ju verkligen inte att barnet skaffar sig en viss utbildning bara för att vi tycker det verkar bra. Det svåra är att veta om det är något hen vill eller om det är något hen gör för att hen tror att vi vill. Grunden till problemet är helt klart bristande kommunikation när det gäller val av aktivitet.