Hur ska man tänka (vuxet barn med orimliga mål)

[stjarnhimmel]

Jag har hört unga säga att de ska "fundera" på vad de vill bli och ta det lugnt under tiden. Men jag tycker att det bästa vore att jobba samtidigt som man funderar.
Då får man se tex vad man gillar för jobb, vad man inte vill jobba med, sina egna bra/dåliga sidor, vill man jobba i grupp eller själv etc.

Att bara sitta hemma och fundera tror jag inte leder till något positivt.

 

[Flixon]

Jag förstår inte heller fokuset på sysselsättningen? I mina ögon är det av underordnad betydelse, det viktiga är ju att hon börjar stå på egna ben och känna sig för i världen. Det FINNS jobb, kanske inte med det hon helst vill jobba med eller där hon helst vill vara, men det kanske kan leda till något oväntat bra? Det FINNS boende, kanske inte i Sthlm innerstad, men det finns.

Jag (och flera av mina kompisar) åkte utomlands efter studenten. De flesta av oss jobbade med hästar i olika former, men det finns ju betydligt fler jobb. Jag träffade många som jobbade som tex reseledare eller inkastare, inte glammigt kanske och dålig lön, men det kvittar liksom. Ingen tar ju ett sådant jobb för att tjäna pengar, utan för att komma iväg hemifrån, träffa nya människor och ha kul! Att bestämma vad en vill bli kan vänta. Det kan vänta tills en är 25, eller 45 för all del.

Så förklara möjligheterna för henne, strunta i allt vad plugg heter och ge henne en liten spark i baken så hon tvingas ta för sig något. Sluta curla, hon är vuxen nu!

 

[Lampan]

Jag tycker din överskrift säger ganska mycket "vuxet barn med orimliga mål"
Varför ifrågasätter du barnets mål öht?
Det är egentligen inte konstigt att luften har gått ur barnet. Hen har troligtvis försökt vara er tillags men känner nu att det är inte va hen vill göra

Jag tycker ni ska stötta och uppmuntra dom drömmar som ert barn har

Att ni tycker målen är orimliga kan ni hålla för er själva

 

[a1agnlju]

Jag förstår inte heller fokuset på sysselsättningen? I mina ögon är det av underordnad betydelse, det viktiga är ju att hon börjar stå på egna ben och känna sig för i världen. Det FINNS jobb, kanske inte med det hon helst vill jobba med eller där hon helst vill vara, men det kanske kan leda till något oväntat bra? Det FINNS boende, kanske inte i Sthlm innerstad, men det finns.

Jag (och flera av mina kompisar) åkte utomlands efter studenten. De flesta av oss jobbade med hästar i olika former, men det finns ju betydligt fler jobb. Jag träffade många som jobbade som tex reseledare eller inkastare, inte glammigt kanske och dålig lön, men det kvittar liksom. Ingen tar ju ett sådant jobb för att tjäna pengar, utan för att komma iväg hemifrån, träffa nya människor och ha kul! Att bestämma vad en vill bli kan vänta. Det kan vänta tills en är 25, eller 45 för all del.

Jag anser att en vuxen person ska ha eller aktivt söka sysselsättning och vara vuxen nog att ta de besluten själv. I det här fallet har hen inte på något sätt tagit något initiativ alls tidigare utan enbart hakat på våra förslag. Det är ju bekvämast så.

Vi föräldrar har också varit unga och då tagit egna initiativ såsom FN-tjänst och prövande av olika jobb och flytt hemifrån så fort som möjligt. Det var något som var självklart att man gjorde och något som den syskonet till hen strävar efter alldeles på eget initiativ. Frågar man om det aktuella barnet (jo, hen är vuxen, men det är fortfarande mitt barn) inte skulle vilja flytta hemifrån eller tjäna egna pengar så rycker hen på axlarna och säger "vet inte". Drivet har inte funnits alls som det gjorde när vi var unga eller som syskonet har.

Så fokuset är inte VAD hen sysselsätter sig med utan ATT hen sysselsätter sig med något. Att vi har curlat hen så att hen inte kan/vill/vågar/orkar har varit delvis på grund av hens bristande initiativförmåga.

 

[a1agnlju]

Jag tycker din överskrift säger ganska mycket "vuxet barn med orimliga mål"
Varför ifrågasätter du barnets mål öht?
Det är egentligen inte konstigt att luften har gått ur barnet. Hen har troligtvis försökt vara er tillags men känner nu att det är inte va hen vill göra

Jag tycker ni ska stötta och uppmuntra dom drömmar som ert barn har

Att ni tycker målen är orimliga kan ni hålla för er själva

I så fall gick luften ur barnet redan som liten toddler. Hen har, som jag sagt tidigare, aldrig varit någon initiativtagare utan låtit andra bestämma/föreslå saker. En egen vilja har inte visat sig utåt.

 

[Lampan]

I så fall gick luften ur barnet redan som liten toddler. Hen har, som jag sagt tidigare, aldrig varit någon initiativtagare utan låtit andra bestämma/föreslå saker. En egen vilja har inte visat sig utåt.

Desto större anledning att stötta om hen har en dröm
Även om ni tycker den är orimlig
Orimlig för ven tänker jag då?

 

[a1agnlju]

Desto större anledning att stötta om hen har en dröm
Även om ni tycker den är orimlig
Orimlig för ven tänker jag då?

Min oro låg i att hen skulle söka scenskolan vartannat år och däremellan fortsätta vara ett misserabelt källartroll. Med tanke på hens dåliga initiativförmåga skulle det absolut kunnat vara ett rimligt scenario

 

[stjarnhimmel]

Min oro låg i att hen skulle söka scenskolan vartannat år och däremellan fortsätta vara ett misserabelt källartroll. Med tanke på hens dåliga initiativförmåga skulle det absolut kunnat vara ett rimligt scenario

Ok där tycker jag du ska ställa krav på egen försörjning. Om hen inte jobbar- vem betalar kläder, nöjen?
Säg att du ska försörja dig själv nu.

 

[Sedna]

Personen i fråga verkar ha dålig självkänsla. Du beskriver ett miserabelt källartroll, med orimliga mål och utan driv och initiativförmåga, som inte är i närheten av vad föräldrar och syskon är. Kanske inte så konstigt att självkänslan är dålig?

 

[Flixon]

Jag anser att en vuxen person ska ha eller aktivt söka sysselsättning och vara vuxen nog att ta de besluten själv. I det här fallet har hen inte på något sätt tagit något initiativ alls tidigare utan enbart hakat på våra förslag. Det är ju bekvämast så.

Vi föräldrar har också varit unga och då tagit egna initiativ såsom FN-tjänst och prövande av olika jobb och flytt hemifrån så fort som möjligt. Det var något som var självklart att man gjorde och något som den syskonet till hen strävar efter alldeles på eget initiativ. Frågar man om det aktuella barnet (jo, hen är vuxen, men det är fortfarande mitt barn) inte skulle vilja flytta hemifrån eller tjäna egna pengar så rycker hen på axlarna och säger "vet inte". Drivet har inte funnits alls som det gjorde när vi var unga eller som syskonet har.

Så fokuset är inte VAD hen sysselsätter sig med utan ATT hen sysselsätter sig med något. Att vi har curlat hen så att hen inte kan/vill/vågar/orkar har varit delvis på grund av hens bristande initiativförmåga.

Jag håller helt med, men jag tänker att ni som föräldrar kanske drar i fel ände? Om hen kommer ur den bekväma hemmamiljön så kanske hen inser att hen behöver skaffa ett jobb, vad det än må vara. Eller kommer på vad hen vill plugga, när vyerna plötsligt vidgas lite. Istället för att ni stressar över just sysselsättningen i första hand. Om huvudmålet blir att skaffa eget tak över huvudet istället för att bo kvar under ert tak, tror jag att motivationen att hitta en sysselsättning kan bli högre också. Det är mycket roligare att "vara vuxen" (dvs tjäna pengar, skaffa sig en utbildning etc) om en känner sig vuxen, och det är svårt att göra hemma hos föräldrarna.

För övrigt tycker jag att även om möjligheten finns att bo hemma under studietiden, så är det alla gånger att föredra att flytta. Det är så himla svårt att komma ur "barnrollen" och börja ta ansvar om en fortfarande bor med sina föräldrar.

(ber om ursäkt att jag skrev hon i tidigare inlägget förresten, jag fick för mig att du skrev det i trådstarten )

 

[ekra]

Utan att ha läst hela tråden ännu har jag ett litet input. Jag tror (utifrån egna erfarenheter av många år på universitetet) att det är väldigt vanligt med någonsorts panik de första veckorna/ månaderna på universitetet. Det upplevs ofta som skittufft samtidigt som man har ångest över att man ska ägna så många år åt att göra något man inte är säker på är drömmen...

Om det är den skolan jag tänker på är det i vart fall en mycket bra journalistutbildning (miun). Men det behöver du varken bekräfta eller dementera.

Dock kan jag tänka mig att visionen av vad det innebär att vara journalist krockar med vad man lär sig i skolan. ( Exempelvis att forska fram och granska fakta...)

Hursomhelst, det kan vara klokt innan man hoppar av lite förhastat att ge det en chans och gå kvar iallafall hela höstterminen. Det är ju inte säkert att det verkligen ÄR fel väg att bli journalist bara för att de första dagarna på utbildningen var hemska.

 

[a1agnlju]

Personen i fråga verkar ha dålig självkänsla. Du beskriver ett miserabelt källartroll, med orimliga mål och utan driv och initiativförmåga, som inte är i närheten av vad föräldrar och syskon är. Kanske inte så konstigt att självkänslan är dålig?

Definitivt har hen dålig självkänsla. Till viss del beror ju det på bristande uppskattning under uppväxten (enligt forskarna i alla fall). Eftersom hen har haft det så lätt i skolan t ex. har vi ju inte visat den uppskattning vi borde ha gjort. Det har varit så självklart att hens resultat varit bra så det har liksom varit normaltillståndet (ser jag ju nu). med den dåliga självkänslan kommer ju bristande initiativförmåga mm. mm. Det är dock inte försent att jobba på den biten från vår sida.

 

[Sedna]

Definitivt har hen dålig självkänsla. Till viss del beror ju det på bristande uppskattning under uppväxten (enligt forskarna i alla fall). Eftersom hen har haft det så lätt i skolan t ex. har vi ju inte visat den uppskattning vi borde ha gjort. Det har varit så självklart att hens resultat varit bra så det har liksom varit normaltillståndet (ser jag ju nu). med den dåliga självkänslan kommer ju bristande initiativförmåga mm. mm. Det är dock inte försent att jobba på den biten från vår sida.

Hur jobbar ni på personens självkänsla nu? Med tanke på hur situationen beskrivs tror jag att personen först och främst behöver distans till sina föräldrar (er). Bäst vore nog om hen flyttade från föräldrahemmet. Detta för att hen ska kunna utveckla sina egna drömmar och mål och känna inflytande och ansvar över sin egen livssituation. Att som vuxen bo kvar i föräldrahemmet är nog ofta rätt hämmande för den personliga utvecklingen. Att få och tvingas ta ansvar för sin egen livssituation är både utmanande, utvecklande och i vissa fall befriande. En flytt skulle ge det vuxna barnet möjlighet och utrymme att utvecklas som vuxen. Det skulle även ge er möjligheten att utveckla en vuxen relation till varandra, för nu låter det som att relationen är lite skev.

 

[a1agnlju]

Hur jobbar ni på personens självkänsla nu? Med tanke på hur situationen beskrivs tror jag att personen först och främst behöver distans till sina föräldrar (er). Bäst vore nog om hen flyttade från föräldrahemmet. Detta för att hen ska kunna utveckla sina egna drömmar och mål och känna inflytande och ansvar över sin egen livssituation. Att som vuxen bo kvar i föräldrahemmet är nog ofta rätt hämmande för den personliga utvecklingen. Att få och tvingas ta ansvar för sin egen livssituation är både utmanande, utvecklande och i vissa fall befriande. En flytt skulle ge det vuxna barnet möjlighet och utrymme att utvecklas som vuxen. Det skulle även ge er möjligheten att utveckla en vuxen relation till varandra, för nu låter det som att relationen är lite skev.

Förståelsen för den dåliga självkänslan har till största delen kommit i och med den här tråden faktiskt. Jag har inte kunnat sätta fingret på varför beteendet har varit som det varit tidigare. Sent ska synden vakna ... Hen har läst delar av den här tråden också och förhoppningsvis lyckas vi ha en bättre kommunikation i framtiden

 

[Texaz]

Blir lite fundersam...

Hen ska alltså fortsätta plugga tills denne får ett jobb?

För studiemotivationen är det knappast positivt, snarare tvärtom! Att få ett jobb idag är heller inte det lättaste (nu vet jag iofs inte var ni bor, men här är det INTE lätt, inte ens med 30 års arbetslivserfarenhet....

Och ja, jag har skummat tråden, så KAN ha missat något...

 

[a1agnlju]

Blir lite fundersam...

Hen ska alltså fortsätta plugga tills denne får ett jobb?

För studiemotivationen är det knappast positivt, snarare tvärtom! Att få ett jobb idag är heller inte det lättaste (nu vet jag iofs inte var ni bor, men här är det INTE lätt, inte ens med 30 års arbetslivserfarenhet....

Och ja, jag har skummat tråden, så KAN ha missat något...

Hen har sagt upp sin plats på universitetet och söker istället jobb. Vi bor i ett storstadsområde så jobb finns. Det gäller bara att kunna visa upp sig, vara framåt och inte vara så knusslig med vilket jobb man söker. Inte lätt, men som du säger, ingen bra idé att fortsätta plugga något som inte känns okej och slösa studiemedel på det. Dock ställer vi krav på att hen aktivt ska söka jobb också. Det räcker inte med att slänga iväg ett mejl och sedan sitta och vänta.

 

[Lampan]

Hen har sagt upp sin plats på universitetet och söker istället jobb. Vi bor i ett storstadsområde så jobb finns. Det gäller bara att kunna visa upp sig, vara framåt och inte vara så knusslig med vilket jobb man söker. Inte lätt, men som du säger, ingen bra idé att fortsätta plugga något som inte känns okej och slösa studiemedel på det. Dock ställer vi krav på att hen aktivt ska söka jobb också. Det räcker inte med att slänga iväg ett mejl och sedan sitta och vänta.

Ställ ultimatum
- Har du inte fått ett jobb innan jul så får du åka till Norge och jobba i Januari

 

[Sissa]

Ställ ultimatum
- Har du inte fått ett jobb innan jul så får du åka till Norge och jobba i Januari

Ett sånt krav känns helt befängt att ställa på en vuxen människa.

 

[Lampan]

Ett sånt krav känns helt befängt att ställa på en vuxen människa.

Ja det är också befängt att ha en vuxen människa som troll i källaren
Tydligen är det de TS är orolig för

 

[Petruska]

Ett sånt krav känns helt befängt att ställa på en vuxen människa.

Föreställer mig att min partner sa så till mig, om jag hade varit arbetslös och lite obeslutsam och långsam.

Jag tjatar väl, men jag hade kastat ut barnet ur föräldrahemmet. Det är inte en orimlig sak att göra med en vuxen människa.

Jag kastade i stort sett ut min ena unge. Jag bidrog dock med att samtidigt hjälpa vederbörande med att köpa den lägenhet som just då var annonserad till lägst pris i hela kommunen - i en förort från 50-talet. Det har fungerat mycket väl, även om ungen var rätt arg på mig ett bra tag just då. Kan man inte köpa något åt ungen, kan man kanske hjälpa till med bostad på andra vis. Vuxna har ju ofta bättre kontaktnät än unga runt 20.