Hur ska man lyckas varva ned innan den berömda väggen?

[Hippocampus]

När du väl gått in i väggen så kommer du varken kunna jobba, plugga, renovera eller sköta hästarna. Det är den trista och tuffa sanningen. Eftersom du redan nu känner att du inte kan vara hemma och inte göra någonting utan att klättra på väggarna tyder det på att du kommer allt närmare väggen enligt min erfarenhet.

Om du inte klarar av att skala bort något nu så kommer du att få plocka bort allt sen vare sig du vill eller inte och oavsett din ekonomi. Är det verkligen priset du är beredd att betala? Ta åtminstone studieuppehåll och prioritera det viktigaste med renoveringen för att det ska gå att bo om det är bostadshus ni renoverar och strunta i resten sen för några år. Kanske se dig om efter medryttare till någon av hästarna kan vara bra om någon av de är ridbara.

Nu svarar du fel människa

 

[Petruska]

Ja som är sjuk. Men jag kan inte skicka henne till läkare för det finns ju inga pengar.

Förutom att jag tycker att det är orimligt att du försörjer din mamma, så är det inte särskilt dyrt att gå till vårdcentral och bli remitterad osv.

Men om du jobbar heltid plus extrajobb och det inte finns några pengar ändå, så behöver du ju ändra något.

Jag fattar inte heller varför du jobbar så mycket på ditt vanliga jobb att du inte ens tar semester.

Och detta med studierna. Du kan för sjutton inte plugga pga dåligt samvete gentemot utbildningsanordnaren! Skolor är till för dig, du är inte till för skolan!

Jag får en bild av att du har extremt svårt att sätta gränser runt dig själv när det gäller ansvar för andra? Jobbet, mamma, hästar osv.

Och att du blir som inbyggd i en sorts bur, byggd av ansvar och plikter, där du har väldigt litet eget utrymme och väldigt få valmöjligheter?

 

[escodobe]

Ja som är sjuk. Men jag kan inte skicka henne till läkare för det finns ju inga pengar.

Skicka henne till soc.

 

[Petruska]

@Diabetikern Jag läste nu de tre senaste sidorna i din renoveringstråd. Jag blev nästan andfådd.

Vad är det för ett enormt projekt bredviď job och hästeri? Hur hamnade du där?

 

[Hippocampus]

Skicka henne till soc.

Har jag gjort men tyvärr ingen hjälp.

 

[Korven]

Har man häst kommer det i första hand. De är inte byggda för att stå på box. Tycker jag.
Jag skulle behöva semester i alla fall.

Låter som ett expresståg rakt mot en bergvägg

 

[Magiana]

Har jag gjort men tyvärr ingen hjälp.

Snacka med kurator eller så för hjälp med en lösning. Det går verkligen inte att du tar hand om henne. Den dagen du brakar så kan du inte det alls. Det är bättre att förekomma.

 

[Hippocampus]

Låter som ett expresståg rakt mot en bergvägg

Möjligt. Men det känns inte så, än så länge.

 

[MiniLi]

Möjligt. Men det känns inte så, än så länge.

Du skriver ju ändå om din situation i en tråd som handlar om att gå in i väggen. På ngt sätt har du uppenbarligen gjort kopplingar till din egen situation. Annats hade du ju inte skrivit som du gjorde här.

 

[Magiana]

Möjligt. Men det känns inte så, än så länge.

Det är fullt möjligt att krascha från en dag till en annan. Jag känner några som har gjort det. Det är inte att rekommendera utan det är bättre att lägga i bromsen innan det går så långt. Vägen tillbaka kan vara lång nog ändå.

 

[sjoberga]

Möjligt. Men det känns inte så, än så länge.

Jag tycker istället du borde ta tillvara på privilegiet att du fick se väggen innan du slagit i den, att få insikten innan det hänt. Göra något i alla fall för att minska risken för en hård smäll.

 

[starcraft]

Möjligt. Men det känns inte så, än så länge.

Alltså, när man väl nått väggen så är det försent och det tar lång tid att komma tillbaka! Så bromsa i tid. Jag gick in i väggen för 4 år sedan med en efterföljande depression som brev på posten. Jag jobbar fortfarande inte heltid, för jag klarar inte av det mer än kortare perioder - fortfarande trots att jag varit frisk i drygt 2 år. Och jag har fått lära mig att vila. Som nu efter en period med mycket på jobbet och på det ett jobbigt privatliv så gick jag till min chef och bad om att ta ut de extradagar jag jobbat in. Normalt sett brukar jag bara låta de förfalla, men man måste lyssna på kroppen och en extra ledig dag här och där är så mycket värd för återhämtning och vila.

Om du jobbar så lär du ju ha semester intjänad, då är det läge att plocka ut den.

 

[kolblakkur]

Har inte så mycket att bidra med mer än att även jag är på väg in i väggen. Jag har varit på väg tidigare (jobbade 250 timmar i månaden), men nu är det annorlunda. Jag känner att jag är en hårsmån från att flippa ut, alltså verkligen bara be alla dra åt helvete och sedan skita i allt; ta ut skilsmässa, sälja/avliva djuren (utom hundarna), säga upp mig från jobb och bara skita i vilket. Fast det kanske inte kan kallas att gå in i väggen? Men jag känner mig tom på energi och alla bara fortsätter ta av den. Tar av något jag inte kan erbjuda.

 

[malumbub]

2013 dog min pappa på våren. Resten av det året är borta för mig - jag minns väldigt lite och det mesta är dimmigt. 2014-2015 mådde jag skit. På riktigt...men jag hade då ingen koll på HUR illa sliten jag var. Lyckades till slut byta jobb och började lite smått ana hur dåligt jag mådde. Jag började lägga pusslet, men blev avbruten av en graviditet. Graviditeten (2016) och första året hemma (2017) gjorde stora skillnader för min stressnivå, men de stjälpte också, eftersom allting kunde skyllas på graviditeten, hormoner, småbarnsliv o s v och aldrig blev seriöst bemötta utifrån, men jag fick samtidigt tiden att reflektera, gå på stresskola och omprioritera. Trots att jag som gravid fått seriösa uppmaningar om att ta hand om mig själv och allvarliga banningar om varva ner, ville ingen läkare kategorisera mig som utmattad eller deprimerad. Jag fick inte den hjälp jag hade behövt då, "den vanliga vägen", utan fick delar av den tack vare en uppmärksam barnmorska och goda vänner.

Tack vare psykologen via barnmorskan, stresskolan och att jag återigen lyckades byta jobb har jag kommit en bit på vägen, men jag har många mil kvar innan jag mår bra igen. Framför allt har jag insett att jag började må dåligt långt före 2013 och att jag förlorat vänner, missat upplevelser och förminskat mig själv på grund av det.

Jag har fysiskt ont i kroppen, jag har en rejäl övervikt, jag biter ihop käkarna och trycker på framtänderna i underkäken så att de ilar, jag har humörsvängningar, känner mig ofta arg, har en ständigt stressad känsla, kass tidsplanering, oro i kroppen, har dagar då jag mest bara vill gråta för allt och inget, inbillar mig ångestgödande saker (bl a om husets skick)(katastroftänket är på topp), tappar håret, har hudproblem, lätt för att bli förkyld, minnesproblem och svårt att hitta rätt ord (hjärndimma), svårt att uppfatta vad andra säger, svårt att sortera intryck när det är för mycket samtidigt, svårt att planera, svårt att fokusera, svårt att ta beslut, svårt att varva ner, svårt att tro bra om mig själv. Hjärtklappningen som kom under graviditeten har nu, 1,5 senare, börjat komma tillbaka. En tydlig varningsklocka för mig.
INGEN vill må så här.

Dra i handbromsen NU. Våga ta hjälp.

 

[escodobe]

Har jag gjort men tyvärr ingen hjälp.

Alltså, du kan pma mig om du vill. Något är fel.

 

[Korven]

Har inte så mycket att bidra med mer än att även jag är på väg in i väggen. Jag har varit på väg tidigare (jobbade 250 timmar i månaden), men nu är det annorlunda. Jag känner att jag är en hårsmån från att flippa ut, alltså verkligen bara be alla dra åt helvete och sedan skita i allt; ta ut skilsmässa, sälja/avliva djuren (utom hundarna), säga upp mig från jobb och bara skita i vilket. Fast det kanske inte kan kallas att gå in i väggen? Men jag känner mig tom på energi och alla bara fortsätter ta av den. Tar av något jag inte kan erbjuda.

Jo så kändes det , utom hästen som bara gav energi

 

[Korven]

2013 dog min pappa på våren. Resten av det året är borta för mig - jag minns väldigt lite och det mesta är dimmigt. 2014-2015 mådde jag skit. På riktigt...men jag hade då ingen koll på HUR illa sliten jag var. Lyckades till slut byta jobb och började lite smått ana hur dåligt jag mådde. Jag började lägga pusslet, men blev avbruten av en graviditet. Graviditeten (2016) och första året hemma (2017) gjorde stora skillnader för min stressnivå, men de stjälpte också, eftersom allting kunde skyllas på graviditeten, hormoner, småbarnsliv o s v och aldrig blev seriöst bemötta utifrån, men jag fick samtidigt tiden att reflektera, gå på stresskola och omprioritera. Trots att jag som gravid fått seriösa uppmaningar om att ta hand om mig själv och allvarliga banningar om varva ner, ville ingen läkare kategorisera mig som utmattad eller deprimerad. Jag fick inte den hjälp jag hade behövt då, "den vanliga vägen", utan fick delar av den tack vare en uppmärksam barnmorska och goda vänner.

Tack vare psykologen via barnmorskan, stresskolan och att jag återigen lyckades byta jobb har jag kommit en bit på vägen, men jag har många mil kvar innan jag mår bra igen. Framför allt har jag insett att jag började må dåligt långt före 2013 och att jag förlorat vänner, missat upplevelser och förminskat mig själv på grund av det.

Jag har fysiskt ont i kroppen, jag har en rejäl övervikt, jag biter ihop käkarna och trycker på framtänderna i underkäken så att de ilar, jag har humörsvängningar, känner mig ofta arg, har en ständigt stressad känsla, kass tidsplanering, oro i kroppen, har dagar då jag mest bara vill gråta för allt och inget, inbillar mig ångestgödande saker (bl a om husets skick)(katastroftänket är på topp), tappar håret, har hudproblem, lätt för att bli förkyld, minnesproblem och svårt att hitta rätt ord (hjärndimma), svårt att uppfatta vad andra säger, svårt att sortera intryck när det är för mycket samtidigt, svårt att planera, svårt att fokusera, svårt att ta beslut, svårt att varva ner, svårt att tro bra om mig själv. Hjärtklappningen som kom under graviditeten har nu, 1,5 senare, börjat komma tillbaka. En tydlig varningsklocka för mig.
INGEN vill må så här.

Dra i handbromsen NU. Våga ta hjälp.

 

[Sonic76]

Jag gick i väggen 2009
Fast jag visste inte det då
Pappa hade dött året innan, mobbning under utbildningen, flyttade från en.idiot, sen dog syrran 2011 och mamma 2012
Kraschade totalt 2013
Var sjukskriven i 3 år utan bättring
När fk började prata förtidspension slog jag bakut
Började jobba 75% 2017
Nu jobbar jag heltid men borde jobba halvtid
Är långt ifrån frisk
Läkaren på fk sa att så lång tid som det tog att bli sjuk tar det att bli frisk så har 5 år kvar innan jag ens är i närheten
Saknar min snabba läshjärna så.mycket

 

[Diabetikern]

Just det där tar jag som första tecknet på att någonting är fel och jag måste vara hemma och göra ingenting/vila. Om man inte kan vara hemma utan att klättra på väggarna tror jag man är jättestressad och behöver vara hemma och klättra på väggarna -tvinga sig till ngn aktivitet man tidigare gillat, rita? Se på TV? titta på en dålig film? läsa en bok?

Största problemet är att rätt som det är så krånglar diabetesen att då vet att du är utslagen och knappt kan göra annat än glo på tv ger mig lite panik för de dagarna kommer, eller att jag lätt blir sjuk i förkylning mm och då bara blir liggandes. Jag slappnar av mer på långpromenad med hund eller i stallet/skogstur med hästen. Senaste halvåret sen typ februari har jag inte kunnat rida ordentligt pga av skadade hästar mm men nu har vi börjat komma igång igen.

 

[Diabetikern]

Tillbaks på jobb med mer att göra än någonsin. Har 2 stora saker jag behöver ta tag i sedan kan jag ta det lite lugnt och "bara" göra det som är nödvändigt.

Har inte pratat med mina chefer men efter helgens kick off/planeringsmöte så ser jag att det kommer kommer in ny personal hos oss inom kort vilket frigör mycket av min tid och vi blir 2 på samma tjänst som kan backa varandra.

Sambon och jag ska ta tag i de saker inne i huset såsom de sista listerna mm för att jag ska få en mer färdig känsla inne i huset.

Vi kikar även på en liten minisemester att komma iväg på. Både jag och han har flera lediga dagar att ta ut.

Livet är ju som det är. Hade vi bara haft huset att pyssla med så hade det inte varit så illa. Nu är det huset, jobbet som haft många extra saker på gång, hästar som blivit akut skadade i omgångar, skador på mig själv och många tunga beslut. Inte kommit igång med ridningen sen jag knäckte revbenen i jan/feb.
Nu är ena hästen så pass läkt is in skada så vi kan börja komma igång och det är min stressventil.

Stalltiden är något jag aldrig kommer dra ner på då det är det som alltid har lyckats hålla mig uppe och jag har bra hjälp om det skulle behövas.

Funderar på andra lösningar här hemma för att det ska bli enklare.

Diabetesen med diverse följdsjukdomar sätter sina spår också och jag har en ständig påminnelse om att snart är det kört. Snart pallar inte kroppen och jag kommer få ge upp det mesta. Trots att mina bs värden idag är bra så kommer det rätt som det är en käftsmäll och jag blir totalt utslagen. De dagar har jag datorn med hem och svarar i telefon och kan maila men inte mer än så. Att då sätta sig ner och titta på tv en hel dag fungerar inte. Att aktivt sitta ned och inte göra någonting när jag vet att det kommer dagar då jag inte har något val. Det stressar mig än mer