Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

[Mabuse]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Fast att inte bråka om just solhattar innebär ju knappast att man aldrig kommer i konflikt med barnet, eller att barnets vardag är att det får bestämma allt hela tiden. De flesta barn får ju t ex inte bestämma när de ska stiga upp, vad de ska äta till frukost, om de ska gå till dagis eller inte den dagen, vart de ska bo, vad de ska äta till middag på kvällen, när de ska gå och lägga sig, och så vidare och så vidare. De flesta barn bestämmer nästan ingenting egentligen, så om de nu vill bestämma vem som ska trycka på hissknappen t ex (efter att föräldern har bestämt när man ska gå, vart man ska gå, och vad man ska ha på sig när man går ut) så är det ju knappast att bestämma allt hela tiden.

Likaså finns det massor av konflikter man kan ha även om man inte har just solhattskonflikter. Man kan t ex bråka om blöjbyten, om att mackan man fick var fel, om att man inte vill vänta tio minuter tills maten är färdig innan man kan äta den, om att föräldrarna ska göra något annat än vad de gör just då, att man inte vill ha regnkläder, att man inte har lust att gå ut just då, om att man inte ska sparkas på skötbordet, om att man vill ha mjölk istället för saft, och tusen andra saker. Jag har aldrig råkat ut för att jag haft problem med att jag inte hittat tillräckligt med saker att komma i konflikt med barnen om, faktiskt. Min upplevelse är att det där med att hitta möjliga konflikter löser sig av sig själv, och att man som förälder snarare önskar att konflikterna vore färre än fler, särskilt i de perioder då det känns som att man inte gör annat än är osams.

 

[Brandgul]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Eftersom vi som vuxna inte heller bestämmer allt hela tiden så ser jag det som en liten sak. Själv tycker jag att våra barn får bestämma rätt mycket varje dag. Vi kanske är slappa med våra barn, vad vet jag. Jag vet iaf att vi tjatar betydligt mindre än de vi umgås med. Vad nu det säger.

 

[Mabuse]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Men gissningsvis så bestämmer ni vuxna tillräckligt mycket för att du inte ska känna dig tvungen att bestämma om solhatten, för att sonen annars får bestämma allt, och det är viktigt att han åtminstone någon gång får prova på hur det är när någon annan bestämmer?

Om barn tjatar eller inte tror jag inte beror på ifall de har solhattar eller inte, utan på andra saker. Annars borde ju alla mörkhyade barn per definition vara tjatigare, eftersom de sällan behöver solhattar?

Det verkar inte rimligt att man som förälder är så illa tvungen att bråka om solhattar, för det är den enda möjligheten barn har att få prova på hur det är när föräldrarna bestämmer, och dessutom den enda möjligheten föräldrarna har att ha konflikter med sina barn. Och tar man inte den chansen som solhatten erbjuder, ja då innebär det att barnet får bestämma allt, och växer upp utan att nånsin fått ha en konflikt med någon.

 

[Brandgul]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Hur lyckades du få det till att mörkhyade barn skulle tjata mer?

Varför får era barn inte bestämma vad de ska äta till frukost?? Det måste väl ändå vara en liten sak de får bestämma själv. Samma med middag. Idag ville sonen äta morötter istället för ris och varför skulle han inte få bestämma det själv?

Har ni så mycket konflikter varje dag att det är en sådan stor sak att bestämma att man har solhatt ute när man riskerar att bränna sig? Det har inte vi.

Och nu vill dottern ha en pannkaka trots att hon precis ätit välling så nu fixar jag det.

Trots att hon haft solhatt på sig i lekparken mitt på dagen.

 

[Wysiwyg]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Det låter som ett barn som av sina föräldrar lärt sig att det absolut viktigaste i livet är prestige, och vem som bestämmer. Det är viktigare än allt annat, det är viktigare än att gå i skolan, det är viktigare än att göra roliga saker som att gå och simma, det är viktigare än att lära sig något, det är viktigare än att komma överens.

När prestigen och makten står på spel, då får allt annat stå åt sidan. Precis som du visade honom när ni hoppade över simningen för att fightas om overallen istället, och ta en prestigekamp om vem som skulle ta av overallen och hur det skulle gå till.

Med ett barn som har så lätt att hamna i principfighter, och prestigekamper, att det försakar allt annat för den skull, så skulle jag verkligen försöka undvika såna strider. Inte minst med tanke på framtiden, vem ska orka leva med en sån paragrafryttare och principfast person?

Jag förstår att barnet lockar till såna kamper, men jag förstår inte vad man som vuxen har att vinna på att gå med i det spelet och mana till kamp hela tiden, vare sig för sin egen del, eller för barnets del. Lite som när man köper en hund med kampinstinkt - självklart kommer hunden jättegärna uppmuntra till dragkamper, men som matte har man ändå ett val om man vill uppmuntra och initiera såna tendenser, eller inte. Det du beskriver att ditt barn sysslar med, understött av sina föräldrar, är att göra sitt liv till en dragkamp. Det verkar jättejobbigt, för honom själv inte minst.

Man behöver ju inte ta tag i andra ändan av trasan, när barnet börjar ladda för att hålla fast i sin ända, så att säga.

Åh du är så klok att jag blir varm inombords!

Ni är flera här som är så himla bra, så som jag vill vara om jag får barn.

 

[ameo]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Det låter som ett barn som av sina föräldrar lärt sig att det absolut viktigaste i livet är prestige, och vem som bestämmer. Det är viktigare än allt annat, det är viktigare än att gå i skolan, det är viktigare än att göra roliga saker som att gå och simma, det är viktigare än att lära sig något, det är viktigare än att komma överens.

Det kanske låter så, men det stämmer inte med verkligheten.
Man kan inte sätta ord på allt i en kort diskussion på nätet. Och man ska nog också passa sig för att dra kategoriska slutsatser av korta inlägg på ett diskussionsforum.

 

[Sar]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

En 2-3 åring eller en 5-6 åring?

2-3 -åring, d.v.s. i den åldern den fortfarande behöver hjälp med avtagning. Har inte varit med om att en 5-6 åring gjort ngt liknande (jag skulle bli väldigt förvånad och förbryllad). Och då hade jag antagligen bara gått därifrån så får barnet komma när den funderat klart över overallpåtagningen.

 

[Sar]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Om du vill diskutera det med mig rakt av kör på fotbollströja, vinter och utomhus istället.)

Den har vi haft men det blev ingen riktig konflikt. Barnet fick gå ut och stå på bron för att känna på vädret och kom sedan in och tog på sig ordentligt med kläder. Skulle nu barnet ha fortsatt envisats kan jag tänka mig att vi hade löst det med att ta med bättre kläder att sätta på.

 

[Mabuse]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Självklart inte, men det är så det låter när du skriver om ditt barn och hur ni har det. Självklart kan verkligheten vara helt annorlunda, men det är det intryck jag får av dina inlägg här. Så är det ju med det mesta på forumet, man har sällan mer att gå på än vad som skrivs här.

 

[Mabuse]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Hur lyckades du få det till att mörkhyade barn skulle tjata mer?

Varför får era barn inte bestämma vad de ska äta till frukost?? Det måste väl ändå vara en liten sak de får bestämma själv. Samma med middag. Idag ville sonen äta morötter istället för ris och varför skulle han inte få bestämma det själv?

Har ni så mycket konflikter varje dag att det är en sådan stor sak att bestämma att man har solhatt ute när man riskerar att bränna sig? Det har inte vi.

Och nu vill dottern ha en pannkaka trots att hon precis ätit välling så nu fixar jag det.

Trots att hon haft solhatt på sig i lekparken mitt på dagen.

Du skrev att dina barn inte tjatade, kanske för att du tog konflikten om solhatten. Om det var solhattskonflikten som är orsaken till att dina barn inte är tjatiga, så borde barn som inte behöver solhatt, dvs mörkhyade barn som inte bränner sig, alltså vara mer tjatiga än ditt barn, eftersom de inte fått möjlighet till en solhattskonflikt.

Varför får mina barn inte bestämma helt fritt vad de ska äta till frukost och middag? Enkelt, för att vi inte kan eller vill äta glass till frukost och korv och pasta till middag alla dagar i veckan. Jag står inte och gör två middagar varje kväll, eller ännu fler om barnet t ex bestämmer att det först vill ha korv och pasta, sen köttbullar, sen pannkaka, osv. Jag gör en middag till alla, och sen får man välja själv vad man vill äta av den.

Barn är ju olika, om ni inte har några konflikter alls, och ditt barn bestämmer allt utom just solhatten, då kan jag kanske förstå att du tyckte att det var viktigt att åtminstone någon gång i barnets tillvaro hitta något som barnet inte fick bestämma, och som ni kunde ha en konflikt om, och då var det ju nästan lite tur att det blev soligt så att du fick möjlighet att bråka om hatten?

Har man ett temperamentsfullt barn så finns det oanade möjligheter till konflikter, så då behöver man inte anstränga sig för att hitta något, som du verkar behöva göra. Man kan t ex bråka om huruvida man behöver byta en bajsblöja, om man ska borsta tänderna och tvätta håret, varför man inte kan åka med tåget mot slussen från perrongen för tåg som går åt andra hållet, varför man inte kan äta pasta innan den kokat klart, varför mangon inte tinar fortare i micron, varför man inte kan laga bananen som gick sönder, och tusen andra saker som inte blir som man skulle velat när man är två år, du anar inte.

 

[Petruska]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Ja och då bråkar jag om solhattar för det tycker jag är viktigt. Viktigare än att aldrig komma i konflikt med barnet. Det tillhör också ett liv och en vardag att man inte kan bestämma allt hela tiden.

Om du tycker att solhattar är så viktiga att de är värda en konflikt, istället för att lösa solskyddet på något annat vis, så är det en sak. Jag håller inte med dig, men det spelar ju ingen roll. Tycker du att den konflikten är värd att ta, så gärna för mig.

Men när du sedan lägger till det där om att aldrig komma i konflikt med barnet och att man måste lära sig att man inte kan bestämma allt hela tiden, då hänger jag inte med längre.

Min erfarenhet av barn, särskilt min son, men också av tex tidigare nämnda plastbarnbarn, är verkligen inte att det saknas konflikter. Tvärtom får plastbarnbarnet utbrott hela tiden, ungefär som Mabuse beskriver sin son.

Dessutom bestämmer ju barn väldigt lite. Ingen kan få intrycket att barn bestämmer allt hela tiden. De flesta barn har mycket begränsad makt över sin egen vardag, och får bara fatta egna beslut i väldigt små frågor.

Jag har alltså något slags förståelse för att du tar konflikten om solhatten därför att du tycker att solhattar är så viktiga, men när du tar konflikten för att livet inte ska bli helt utan konflikter och barnet inte ska tro att det bestämmer allt, då begriper jag verkligen inte vad du menar.

Om nu ert liv är så enkelt att det går att undvika konflikter trots att barnet får bestämma allt, så låter det ju extremt idylliskt. Jag har aldrig sett något liknande. De familjer jag känner skulle få leva väldigt underliga liv om de lät barnen bestämma allt.

 

[ginnies]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Men då har ditt mål alltså varit att slippa ett barn som uttrycker avvikande åsikter och besvärliga känslor med kraft?

Det målet har jag för egen del aldrig eftersträvat med något barn.

Nej, inte alls, mitt mål har mer varit att inte behöva ta skitdiskussioner som att vägra klä på sig, vägra äta bananen för den är skalad på ett felaktigt sätt, det blir bara godis på lördag osv osv- det är verkligen inte samma som att barnet aldrig skulle få bestämma något eller inte få tycka annorlunda.

 

[ginnies]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Jag har alltså något slags förståelse för att du tar konflikten om solhatten därför att du tycker att solhattar är så viktiga, men när du tar konflikten för att livet inte ska bli helt utan konflikter och barnet inte ska tro att det bestämmer allt, då begriper jag verkligen inte vad du menar.

Jag förstår vad Brandgul menar där.

 

[Brandgul]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Du skrev att dina barn inte tjatade,

Nej jag skrev att vi vuxna inte tjatar lika mycket som våra bekanta tjatar på sina barn om ditten och datten hela tiden.

Vår son är absolut inte "lätthanterligt". Han har många problem som andra barn inte har. Det gör att det andra ser som problem skulle vi aldrig uppleva som ett problem. Men han mår helt klart bättre av vissa saker som håller ihop hans vardag.

 

[Brandgul]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Varför kan man inte äta pasta som inte är klar? Vi har nog provat oss igenom de flesta pastasorter som går att fiska upp från kastrullen.

Har man ett barn som lätt brakar iväg gäller det verkligen att vara förutseende och komma ihåg tidigare gånger. Jag har bra minne för sådant. Just nu är det viktigt för sonen att bestämma om han vill ha äpplet i åttondelar eller sextondelar och givetvis gör jag ju inte misstaget att börja dela äpplet innan jag frågat honom för blir maten "fel" kan han inte äta osv.

Glass följer vissa rutiner. Vi går till kiosken och köper glass och äter upp den. Därför skulle han aldrig be om glass till frukost för vi har inte varit och köpt glass därför finns det ingen hemma osv igen.

Vi har skapat oss lite lämpliga strategier för att göra hans och vår vardag enklare.

 

[imzork]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Han ÄR en svårare nöt att knäcka än många andra.

Bara att man omtalar sitt barn som något som ska knäckas - oavsett hur metaforiskt menat uttrycket är - känns så ... Jag vet inte.

 

[Snurrfian]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Bara att man omtalar sitt barn som något som ska knäckas - oavsett hur metaforiskt menat uttrycket är - känns så ... Jag vet inte.

Fast för mig så betyder "en nöt att knäcka" en tankenöt, alltså något man måste fundera många varv för att förstå, inte knäcka fysiskt. Tex ett dataprogram kan för mig vara en svår nöt att knäcka tills jag förstår mig på det och kan hantera det, det betyder inte att jag demolerade datorn...

Nu vet jag inte om ameo tänker som jag, men för mig handlar det inte om att knäcka barnet utan knäcka koden till hur barnet fungerar och det tror jag vi kan vara överens om att alla barn inte fungerar likadant.

 

[Mabuse]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Jag menar inte att man inte kan fiska upp en halvkokt pasta för att provsmaka, jag menar ilska över att inte all pasta är färdigkokt och lagom varm för att ätas i samma ögonblick som man tar fram kastrullen ur skåpet. Han vill inte ha en halvkokt eller okokt pastabit, han vill ha färdigkokt pasta på en gång.

Bra minne och förutseende tror jag de flesta småbarnsföräldrar skaffar sig, av ren självbevarelsedrift. Så det är nog inte specifikt för er med speciella barn.

 

[mino]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Samtidigt har det framgått väldigt tydligt att ameo anser att ett barn som krånglar far väl av att få motstånd och tuffare krav. Jag tänker tvärtom om mina barn, min yngsta är väldigt rättfram och tydlig i sina budskap och då kan man vara tydlig tillbaka medan den äldsta reagerar mer inlindat och bakvänt mot vad hon verkligen känner. Hon kan exempelvis reagera med ilska och frustration i nya miljöer, då behöver hon gemenskap och kontakt, inte att man nyper åt henne för att hon inte sköter sig. Detta är inte en fråga om värderingar utan vad som faktiskt är mest rationellt, börjar man bråka emot och "ta igenom konflikter" och "sätta gränser" så är jag övertygad om att man bara förstärker hennes känsla av utanförskap i den nya situationen. Men då måste man kunna se att hon reagerar på "fel" sätt, dvs att hennes reaktion är inte det man automatiskt kopplar till nån som söker kontakt. Jag kan tänka mig att den typen av bakvända reaktioner är vanligare hos äldre syskon som har fått stå tillbaka för ett yngre, de vill inte besvära föräldrarna med sina behov så då pyser det ut på ett helt annat sätt i stället.

 

[Och_Aye]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Nej, inte alls, mitt mål har mer varit att inte behöva ta skitdiskussioner som att vägra klä på sig, vägra äta bananen för den är skalad på ett felaktigt sätt, det blir bara godis på lördag osv osv- det är verkligen inte samma som att barnet aldrig skulle få bestämma något eller inte få tycka annorlunda.

Men det kanske inte alls är någon skitdiskussion för barnen, utan kanske snarare snudd på livsviktigt? Är det inte rätt schysst att faktiskt iaf uppmärksamma ungarnas känslor, de borde väl ha lika stor rätt till sina känslor som vi vuxna har?

Hur man gör vet inte jag alls, men jag tycker rent spontant att det känns taskigt att kalla barnens "viljor" eller tankar för "skitdiskussioner".
Om min sambo hade avfärdat något som varit viktigt för mig på det viset hade jag blivit apledsen, och jag är ändå 26 år. Vem är han att bestämma vad som är skit?