Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

[Raderad medlem 19815]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Jag ser det inte som ett misslyckande ifall jag blir arg nån gång per dag. Blir man arg tio gånger om dagen håller jag med om att det inte vore så kul, men om man nästan aldrig blev arg skulle jag tycka livet kändes blodfattigt och menlöst, jag vill känna saker, bli arg, ledsen, nöjd, glad, allt det där.

Misslyckande skulle jag inte säga, men om jag hade anledning att bli arg en gång om dagen så skulle det inte kännas ok för egen del. Jag skulle se det som att det är något i mitt liv som inte står rätt till och som jag inte trivs med och försöka lösa det problemet mer långsiktigt istället för att se det som en del av vardagen.

Den av oss som inte hämtar på dagis brukar komma hem vid 18-tiden och vi brukar gå och lägga oss vid 22, om vi båda två skulle bli arga en gång varje dag under de timmarna skulle det tära mycket på mig. Eller om mina 5 kollegor allihop skulle bli arga varje dag på jobbet och agera ut det. Det hade inte varit roligt och jag hade sett det som ett tecken på att något inte står rätt till på arbetsplatsen.

 

[Mabuse]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Nej, på jobbet håller jag med om att det sällan är lämpligt att agera ut sin ilska, men det behöver man ju inte göra även om man blir förbannad. Jag tycker nog inte att det är särskilt problematiskt att bli arg, helt enkelt, jag blir säkert arg en gång om dagen i genomsnitt, och jag tycker inte det tär alls. Snarare tvärtom, när jag varit gravid eller ätit p-piller så blev jag väldigt sällan arg, och det tyckte jag det var hemskt, som att leva i en dimma där inget riktigt berör en. Jag blev då förståss inte heller särskilt glad eller någon annan känsla heller.

Så nä, jag tycker inte att det tär särskilt mycket att bli arg, det är sällan jag är arg mer än tio minuter på sin höjd, och sen är det ju bra igen. Visst, ibland är man trött och stressad och får lite väl kort stubin, och det är kanske inte så bra, men annars - nä. Det skulle ta otroligt mycket mer energi, och verkligen vara tärande, ifall jag ständigt var tvungen att kontrollera mig i alla lägen, och aldrig fick visa att jag bli arg. Det skulle vara riktigt jobbigt, och då skulle jag nog också fundera på vad som var fel i mitt liv, varför jag aldrig kunde få slappna av utan att ständigt lägga band på mig.

 

[Ramona]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Det Ramona skriver tolkar jag i stort sett som att personer som har ett enkelt själsliv och lätt för att trivas har lite lättare liv i vissa avseenden. Det har inte mycket med uppfostran att göra.

Fast så enkelt är det inte. De barnen jag syftar på kan också gnälla och sura, men föräldrarna korrigerar och blockerar det istället för att låta det vara så.

De tillåter inte barnen att sura eller gnälla, utan de är nog ganska så auktoritära och säger ifrån när barnet uppför sig på ett sätt som de inte gillar.

"Sluta sura/gnälla/whatever. Vi åker hem ifall du ska vara så för då blir det inte roligt för någon av oss."

Det där lär ju sig barnen rätt så snabbt att ifall man surar eller gnäller över att inte få det som man vill så åker man hem istället, hem från alla kompisar, hem från det roliga.

 

[Sunshine]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Och lite sa funkar ju vuxenlivet ocksa faktiskt. Om jag ar pa stan med min man och han surar och gnaller och ar pa allmant daligt humor sa lar jag saga till honom att det har var ju inte sa kul, ska vi aka hem istallet och gora det har en annan dag?

 

[Vilsa]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Kl

Intressant tråd!! Jag är själv uppväxt med en pappa som föll in i prestigestrider om småsaker hela tiden, där enda lösningen var att jag skulle underkasta mig och att han skulle ha rätt. En maktkamp alltså. Och till följd av det är jag också sjukt envis, och ser att jag också gärna faller in i dessa maktkamper.. Blir jag osams med min sambo känns det väldigt viktigt för mig att "vinna" grälet. Och vinner gör jag oftast eftersom han intd är så bra på att diskjgera, och såklart också en större människa som kan släppa småsaker och inte måsge driva igenom att det är han som har rätt...

Jag vet om det här och jobbar på det, att i min ilska/irritation inte drivas av att få lättnad för stunden - att "jag har rätt och du har fel", utan kunna backa när jag är arg. Vänta tills det går över och sedan diskutera, förhandla på ett vuxet sätt om det fortfarande känns slm en viktig diskussion (det gör det sällan när irriitationen blåst över).

Jag har en viljestark 2-åring också, och tänker mkt på hur jag bäst ska vägleda henne som förälder, mitt i denna "trotsålder" (eller utvecklingsperiod).

Jag skulle gärna ha lite synpunkter på denna situation; (ursäkta trådkapningen...) vi var på öppna förskolan och hon lekte och hade kul. Sen var det dags för fika (elr medhavd lunch i vårt fall), och då ville hon såklart inte äta. Själv kände jag att det var inte förhandlingsbart just då, eftersom jag visste att hon var hungrig och det var väl därför hon fick ett utbrott sen. Hur skulle man bemöta henne utan att dra det till en maktkamp och att hon behöver känna sig kränkt? Som siuationen var nu lät jag henne gråta och skrika, hon var ju själv kvar i lekrummet då de andra barnen gått för att fika. Och så försökte jag bekräfte hennes frustration "ja jag vet att du blir ledsen men vi måste gå till matsalen nu och äta". Efter en stund gick det över o hon följde med och åt. Att hon var hungrig var nog en del i att hon fick utbrottet.

Hur skulle ni ha bemött henne? Den här situationen komemr upp när jag läser i tråden, lm t ex overallsituationen osv. Å ena sidan kan jag tycka att man kan se det som en maktkamp , å andra sidan visste jag att hon behövde mat i magen o på öppna förskolan äter man en viss tid, sen stänger köket o man fortsätter leka, hemma hade vi ju kunnat vara mer flexibla.

Hur göra tycker ni, kloka bukefalister?

(ursäkta stavfel, skriver från trasigl telefon)

 

[Badger]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Min man skulle säga -håll reda på mattiderna och ge henne ngt innan hon är för hungrig för att äta.

Själv glömmer jag alltid bort sådant.

Hemma säger jag att han får sitta med vid bordet och titta på när vi äter (då brukar han börja äta), men nu gällde det ju att byta rum.

Eftersom man var borta och om det var en engångssituation och jag visste att han var jättehungrig kanske jag skulle ge lite juice eller yoghurt rakt av och sedan gått för att fika. Annars skulle jag gjort som du och burit iväg, barn verkar ibland ha väldigt svårt att byta aktivitet.

Men framför allt och viktigast, jag skulle nog från början varnat, försöker alltid göra det. Om fem minuter ska vi gå och äta. Sedan om barnet fortfarande blir förvånat och inte är klar, vi går när jag räknat till tio. (har för mig att han förstod räkna även runt 2,5 år). Ofta blir det så att man har tänkt färdigt och helt plötsligt rakt ut i det blå säger -nu ska vi äta! till ett förvånat, upptaget och oförberett barn som såklart vill ha lite omställningstid.

 

[Vilsa]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Tack för ditt svar! Jag har också märkt att förvarning är bra (t ex "har du badat klart?", "nej, bada mera!", så väbtar man en stund o frågar samma sak igen, och då är det okej

Det är svårt att veta hur man bäst ska bemöta, och "sätta gränser" eller om man ska kompromissa... I fallet med öppnis hade jag med all säkerhet kunnat ta med maten till lekrummet om jag frågat och kanske kunnat bjuda henne där, men å ena sidan kanske vi då skulle sluppit konflikten att gå iväg från det roliga lekrummet, men å andra sidan - jag tror också att det är viktigt för barnet att man inte försöker omforma omgivningen efter det hela tiden, så ser ju inte världen ut! Och det känns ju som om det mest lyckade vore att hjälpa sitt barn att möta frustrationen för detga utan att hen tappar ansiktet eller känner sig kuvat. Men inte alltid lätt att veta hur man ska göra....

 

[Badger]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Nej, jag menade inte flytta på maten jag menade mer ngt man kanske råkade ha i fickan eller väskan (jag brukar råka ha det utifallatt, i 90% av fallen så åker de där russinen fram och tillbaka i veckor utan att man behöver dem, men så...)

 

[Mabuse]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Tack för ditt svar! Jag har också märkt att förvarning är bra (t ex "har du badat klart?", "nej, bada mera!", så väbtar man en stund o frågar samma sak igen, och då är det okej

Det är svårt att veta hur man bäst ska bemöta, och "sätta gränser" eller om man ska kompromissa... I fallet med öppnis hade jag med all säkerhet kunnat ta med maten till lekrummet om jag frågat och kanske kunnat bjuda henne där, men å ena sidan kanske vi då skulle sluppit konflikten att gå iväg från det roliga lekrummet, men å andra sidan - jag tror också att det är viktigt för barnet att man inte försöker omforma omgivningen efter det hela tiden, så ser ju inte världen ut! Och det känns ju som om det mest lyckade vore att hjälpa sitt barn att möta frustrationen för detga utan att hen tappar ansiktet eller känner sig kuvat. Men inte alltid lätt att veta hur man ska göra....

Jag hade nog låtit barnet välja själv, sagt att jag går iväg för att äta nu, kom du också! Och sen hade barnet fått välja mellan att vara kvar i rummet och leka eller komma med och äta. Hade barnet valt att vara kvar och leka, så hade jag sett till att vi åt nånting ganska snart efteråt, eftersom barnet kunde antas vara hungrigt.

Hon kanske inte kände sig jättehungrig just då, även om hon egentligen var hungrig? Om det inte varit ett alternativ att barnet var kvar själv i lekrummet, och barnet vägrade följa med, så hade jag tagit det under armen, förmodligen under vilda protester. Så har vi gjort ibland när sonen vägrat gå från lekplatsen, och vi måste hem för att lillebror är hungrig och ledsen.

 

[Petruska]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Om man är hemma, eller i miljöer där man känner sig som hemma (typ hos syrran), så har jag när jag tror att barnet är för hungrigt för att kunna resonera om det (min vana är att barn skriker NEJ högre ju hungrigare de är, ungefär som många barn som skriker att de inte är trötta när de verkligen är det), utan kommentarer ställt en skål med äppelbitar eller något i den stilen bredvid barnet där det leker. Några minuter senare är äpplebitarna spårlöst borta och då brukar barnet kunna svara ja på frågan om det är hungrigt, och man kan äta i lugn och ro.

Om det inte funkar att göra så, tex på öppna förskolan, hade jag nog gjort som Mabuse. Antingen låtit barnet välja (och stoppat i det mat rätt snart sen) eller inte låtit det välja om det inte går, och då tagit det under armen och satt oss vid bordet. Barnet blir säkert argt, men man blir ju arg ibland.

Min mamma gillar inte att jag gör det, men jag tycker inte att det är så himla farligt att ta med barnet skrikande under armen om man faktiskt tycker att det behövs, bara man inte kräver av barnet att det inte protesterar.

 

[Sar]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Kl

Jag skulle gärna ha lite synpunkter på denna situation; (ursäkta trådkapningen...) vi var på öppna förskolan och hon lekte och hade kul. Sen var det dags för fika (elr medhavd lunch i vårt fall), och då ville hon såklart inte äta. Själv kände jag att det var inte förhandlingsbart just då, eftersom jag visste att hon var hungrig och det var väl därför hon fick ett utbrott sen. Hur skulle man bemöta henne utan att dra det till en maktkamp och att hon behöver känna sig kränkt? Som siuationen var nu lät jag henne gråta och skrika, hon var ju själv kvar i lekrummet då de andra barnen gått för att fika. Och så försökte jag bekräfte hennes frustration "ja jag vet att du blir ledsen men vi måste gå till matsalen nu och äta". Efter en stund gick det över o hon följde med och åt. Att hon var hungrig var nog en del i att hon fick utbrottet.

Hur skulle ni ha bemött henne? Den här situationen komemr upp när jag läser i tråden, lm t ex overallsituationen osv. Å ena sidan kan jag tycka att man kan se det som en maktkamp , å andra sidan visste jag att hon behövde mat i magen o på öppna förskolan äter man en viss tid, sen stänger köket o man fortsätter leka, hemma hade vi ju kunnat vara mer flexibla.

Hur göra tycker ni, kloka bukefalister?

(ursäkta stavfel, skriver från trasigl telefon)

Det har fungerat rätt bra att kompromissa med barnen redan från det att de var små. Försöka klargöra vad det är de vill leka med (ex. åka rutschbanan) och sedan fråga " är det ok om du åker 3 gånger till och sedan kan vi gå och äta"? Och efter maten får du åka igen.
Då har de till övervägande del sagt ja eller nickat och det har fungerat att göra ett upphåll i leken. Jag har nog också spelat på mina egna känslor ibland " jag är så fruktansvärt hungrig, hör du hur det kurrar i magen! Kan inte du följa mig och göra mig sällskap för jag behöver äta nu, vi kan ju fortsätta leka sedan".

Fungerar nu inte detta har man ju inget annat val än att ta barnet till lunchrummet om man bedömer att det behöver få i sig mat på studs men jag ser det som positivt om man slipper göra en sådan grej.

 

[Stollan]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Förvarnat hade jag gjort
Det är vanligt att det är svårt att bryta från en aktivitet till en annan i den åldern. Fungerar inte det ha med dig banan eller liknande så kan barnet äta sedan. Bättre barnet fåt leka klart i så fall än att till varje pris propsa på att bryta det roligaste på dagen.
Tids nog kommer det då det får lära sig det också.