Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

[Raderad medlem 19815]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Tack för bra råd.

 

[mino]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Jag tänker att det är en skillnad mellan regler/principer som gäller viktiga sakfrågor som har med hälsa, säkerhet och lagar att göra (man får inte slåss, vi borstar tänderna varje dag, bältet är på i bilen, flytväst i båten, skolan går man till varje dag, etc etc) och regler/principer som dikterar hur relationen mellan vuxna och barn ska se ut (jag tolererar inget tjat, det är de vuxna som bestämmer, barnen får inte vinna).

Vad det gäller konsekvenser så är min taktik att jobba mycket med att antingen så löser jag problemet åt dem genom att exempelvis packa en jacka eller så försöker jag få dem att hitta på en lösning ( åka så fort detta programmet är klart? ta lite nötter om man inte vill ha frukost, etc). Jag tänkte mycket på detta med konsekvenser när jag hade barn i ditt barns ålder och det inte gick att prata sig fram till en lösning. Denna tråden handlar ju om konflikter med en fyraåring och där nånstans i den ålder begriper barnen en hel del och klarar jättemycket på egen hand, bara man låter dem få ha sin egen rytm och trycker tillbaka sin egen stress så gott det går. Det blir lättare på så vis (men också svårare eftersom det gäller saker som påverkar familjen och vardagen på ett annat sätt med aktiviteter, kompisar och datorer mm).

 

[Skogstrollet]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

JJag tycker att jag först började leva när jag fick barn (eller snarare den processen hade jag börjat långt tidigare i terapi) men det blommade verkligen ut då. Jag har aldrig känt mig så skör, glad, ledsen, sorgsen, lycklig som med mina barn. Tusen gånger hellre det än den avstängda robot jag var långt tidigare. Hade jag använt manualer och dylikt så hade jag missat allt det, och det hade det fasicken inte varit värt. Men det har ju krävt några besök hos barnpsykologen det, där jag fått gråta ut min sorg och frustration över min egen barndom och över hur svårt det är att vara förälder för mig. Dessutom, som bonuseffekt, så har min relation till min man givetvis förändrats, till det bättre tycker jag.

Det där skulle kunna vara skrivet av mig... Ordagrant. Jag glömmer aldrig vändpunkten när sonen var 5-6 mån och jag äntligen insåg att jag kunde få vara den förälder jag VILLE vara, inte den alla andra ansåg att man BORDE vara och verkligen började njuta av föräldraskapet. Tiden innan dess var oerhört stressig, "hur gör man", "gör jag rätt", "vad tänker folk" osv. Jag isolerade mig hemma, kände mig hudlös och grymt osäker. Tills det som sagt vände.

 

[anhe]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Jag tänker att det är en skillnad mellan regler/principer som gäller viktiga sakfrågor som har med hälsa, säkerhet och lagar att göra (man får inte slåss, vi borstar tänderna varje dag, bältet är på i bilen, flytväst i båten, skolan går man till varje dag, etc etc) och regler/principer som dikterar hur relationen mellan vuxna och barn ska se ut (jag tolererar inget tjat, det är de vuxna som bestämmer, barnen får inte vinna).

Det känns som att vissa situationer/regler/gränser är viktigare för vissa föräldrar än andra? Det som en familj tycker är jätteviktigt kanske en annan tycker är helt oviktigt, och tvärtom. Det som man tycker är jätteviktigt, där vill man ju ha sina "strider" om det nu behövs några såna. Jag har absolut situationer då jag inte vill att barnen ska "vinna", där jag vill att de faktiskt ska finna sig i att vuxna bestämmer, även om jag inte kan ge ett exempel just nu, men i de flesta vardagliga situationen finns det väl inget behov av att spela översittare till barnen? Men, å ena sidan vägrar jag laga fyra middagar till fyra barn med helt olika viljor, och samtidigt vill jag absolut ha, och tycker att jag har, en relation till barnen där de ifrågasätter, har och uttrycker en egen vilja osv. Jag vill lära dem att ha ett kritiskt synsätt, motivera, diskutera, förhandla osv.

Vad det gäller konsekvenser så är min taktik att jobba mycket med att antingen så löser jag problemet åt dem genom att exempelvis packa en jacka eller så försöker jag få dem att hitta på en lösning ( åka så fort detta programmet är klart? ta lite nötter om man inte vill ha frukost, etc). Jag tänkte mycket på detta med konsekvenser när jag hade barn i ditt barns ålder och det inte gick att prata sig fram till en lösning. Denna tråden handlar ju om konflikter med en fyraåring och där nånstans i den ålder begriper barnen en hel del och klarar jättemycket på egen hand, bara man låter dem få ha sin egen rytm och trycker tillbaka sin egen stress så gott det går. Det blir lättare på så vis (men också svårare eftersom det gäller saker som påverkar familjen och vardagen på ett annat sätt med aktiviteter, kompisar och datorer mm).

Nu har jag ju tre skolbarn och en fyraåring, så jag är betydligt mer pressad av de egensinniga och frispråkiga skolbarnen än av fyraåringens ibland vilda humör Men en fyraåring går ju absolut att resonera lite mer med, och därmed också ställa högre krav på, än ett mindre barn. Exemplet med jackan, jag vill nog att barnet själv tar med sig sin jacka, antingen bär den själv, eller sätter på sig den, oftast för att jag har händerna fulla och inte har plats. Det tillhör vanligt hyfs att man hjälper varandra och att då ta sin egen jacka om jag ber om det. Det tycker jag är viktigt. Nu är nog inte det något som skulle leda till något större utbrott hos oss, men om det skulle det, så skulle jag nog plocka fyraåringen åt sidan, informera om att det inte är ok så som han beter sig, och säga åt honom att så fort han har lugnat sig så är han och jackan välkomna till bilen. Sen skulle jag nog gå och fortsätta packa in grejer och resten av familjen i bilen. Vid det laget hade nog både jacka och barn befunnit sig i bilen också. Rent allmänt så är det ju självklart enkelt att utnyttja naturliga avbrott/ändringar, som att ett program är slut, för att byta riktning på de aktiviteter man vill göra. Det finns ju ingen anledning att söka konflikter.

 

[Badger]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Varför ska man tycka det är hemskt att bli arg på sitt barn?

Varför ska allt man gör och känner vara fel? Varför är mindre än perfekt värdelös? Jag tycker det är mycket roligare och har en bättre dag om jag inte är arg på någon.

 

[Petruska]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Jag tolkar egentligen inte det som att du förespråkar ett regellöst samhälle heller, bara att du ser regler som ett naturligt inslag i samhället/livet?

Ja, snarare det sista. Jag tror inte att någon tror att vi kan klara oss utan diverse regler och normer. Men, och det är det viktiga för mig, jag ser livet med mina barn som en fråga om våra relationer. Det är vad det hela handlar om. Förmedlandet går på det stora taget av sig självt, om relationerna ser så ut att man gör saker tillsammans och pratar med varandra.

Att hävda en regel, ser jag oftast som att den vuxne "gömmer" sig bakom regeln för att slippa konfrontera barnet med sina egna svagheter. Varför måste man ha en regel att ta till?

Men hur låter man dem ta konsekvenser för sina handlingar, genom att alltid skydda dem från sina handlingar?

Skydda dem från förnedrande konsekvenser, skrev jag väl. Tex från att slippa känna sig misslyckade.

Vägrar eller glömmer barn att ta på sig jackan, skulle jag ta med den själv. När de sen frågar efter den, får de den så klart. (Ev med lite vidhängande förmaningar beroende på vad som föregick att de inte tog på den från början.)

Jag har absolut situationer då jag inte vill att barnen ska "vinna", där jag vill att de faktiskt ska finna sig i att vuxna bestämmer, även om jag inte kan ge ett exempel just nu

De enda exempel på sådant jag kan komma på handlar om att tex akta sig för trafiken. Och det är ju inte en regel jag har hittat på, utan ett yttre nödtvång. Barnen "vinner" ju inte om de springer ut i trafiken, tvärtom kan det vara deras största förlust i livet.

När det gäller sådant som hur mycket kakor man får äta, tex, tänker jag nog likadant. Livet är helt enkelt sådant att man inte kan äta hur mycket kakor som helst. Det är ju lite svårare, eftersom det är mer abstrakt än att lära sig att vara lugn i trafiken, men egentligen inte helt olikt. Det är inte jag som inte vill att barnen äter kakor hela tiden, det är faktiskt deras egna kroppar. (Även om de små barnen så klart blir arga på mig när jag säger att det är nog, de blir inte arga på sin egen kropp - vilket nog är bra.)

Nu är nog inte det något som skulle leda till något större utbrott hos oss, men om det skulle det, så skulle jag nog plocka fyraåringen åt sidan, informera om att det inte är ok så som han beter sig, och säga åt honom att så fort han har lugnat sig så är han och jackan välkomna till bilen.

Varför måste man vara lugn för att få åka med i bilen? Det är ju typiskt en sån sak som riskerar att leda till prestigstrid. Barnet vägrar bli lugnt, den vuxne vägrar tillträde till bilen. Har man dessutom tider att passa som påverkar andra, blir det ju helt ohållbart. Då skulle jag faktiskt hellre trycka in både unge och jacka i bilen och åka, helt enkelt. Barnet blir säkert argt, men det är inte mycket jag kan göra åt det.

I familjerelationerna, ingår ju också att man rätt regelbundet inte kan "odla relationen" i djup kontakt med varandra, utan man måste helt enkelt skärpa sig, jobba på och få till det som ska fixas (oavsett om man är sams eller osams vid tillfället). På grund av hur verkligheten är beskaffad, inte på grund av min vilja att sätta gränser. Men man kan ju som vuxen påverka hur livet är upplagt, så att mer eller mindre av tiden är av den karaktären.

 

[Badger]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Jag är egentligen förvånad över att så många vill beskriva vilka "regler" de håller sig med, eller snarare de regler de satt upp för sina barn. Själv har jag egentligen aldrig tänkt så, utan tänkt att själva umgänget och livet självt kommer att forma barnen till vettigt folk, bara de får vara delaktiga i det sociala livet. Detsamma gäller samhällets regler, tänker jag. Dem lär man sig genom att leva i samhället, inte genom någon form av separat inlärningsprocess. Jag går ju inte heller omkring och tänker på samhällets regler för egen del utan det går med automatik eftersom jag är socialiserad i det samhälle där jag lever.

Det är inte alls konstigt, även om man aldrig tänkt på en sak tidigare så är det ju inget problem att snabbt tänka lite på hur man brukar göra innan man skriver ett inlägg i en tråd.

 

[Mabuse]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Flera skrev att man ville undvika att bli arg på barnet, och kände sig mer nöjd när man lyckats behålla lugnet, och mindre nöjd om man t ex höjt rösten. Jag har själv inte tänkt så, utan att det är helt ok och självklart att bli arg ibland. Därför frågade jag.

Det har ingenting med perfektion att göra, varför tror du det?

Jag ser det inte som ett misslyckande ifall jag blir arg nån gång per dag. Blir man arg tio gånger om dagen håller jag med om att det inte vore så kul, men om man nästan aldrig blev arg skulle jag tycka livet kändes blodfattigt och menlöst, jag vill känna saker, bli arg, ledsen, nöjd, glad, allt det där.

 

[Petruska]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Det är inte alls konstigt, även om man aldrig tänkt på en sak tidigare så är det ju inget problem att snabbt tänka lite på hur man brukar göra innan man skriver ett inlägg i en tråd.

Jo, jag tycker att det är konstigt. Jag hade aldrig kommit på tanken att kalla sådant som jag brukar göra för mina regler, när det gäller barn. Inte ens lördagsgodiset, snarare skulle jag kalla det en vana (möjligen en förmån som barnet har).

(Jag har lite småsaker som jag skämtsamt kallar för "mina regler" när det gäller vad jag tillåter mig att äta och hur mycket jag tillåter mig att slösa med pengarna, men det har inget med barn att göra. Tvärtom skulle jag undvika att prata med småbarn om det, eftersom det är rätt ironiskt upplagt, och det klarar inte småbarn av.)

 

[mino]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Förlåt, missförstod åldern på dina barn, läste för slarvigt.

Det är ganska svårt att diskutera detta i största allmänhet, man behöver egentligen väldigt detaljerade exempel för att kunna beskriva nyanserna i sin reaktion och hur man resonerar om dem. Men jag tycker som sagt att skiljelinjen går vid inställningen till barnen, inte vid vad som konkret sker. För mig är det egentligen oväsentligt om det i någon annan familj är superviktigt att bädda sängen/kamma håret/ringa mormor varje dag eller vad det nu kan vara. Det viktiga är varför man kräver det och hur ens inställning till barnen påverkar hur man väljer att ta sig igenom konflikten. Om man vill vinna för att markera vem som bestämmer och för att man vill att barnet ska lyda eller om man vill vinna eftersom det verkligen finns mycket goda skäl för att kamma håret varje dag (för att hårddra det).

Sen tänker jag i största allmänhet att det är intressant att det så ofta dyker upp trådar av den här typen och så sällan trådar på temat "hur gör jag för att mitt barn ska känna stort förtroende för mig" eller "hur gör jag för att mitt barn ska känna sig omtyckt av mig". Jag upplever det som att det är grunden för att få mindre/bättre konflikter, men att det är en betydligt svårare nöt att knäcka. Men de dagar/perioder då man har en riktigt bra balans på den positiva sidan så brukar det vara mycket lättare att nå samförstånd.

 

[Badger]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Folk använder olika språk, man har också olika utgångspunkter.

Jag använder nog ordet regel, även om det är en "regel" jag kom på att jag har precis innan jag skrev ned den i ett forum. Regel är för mig inte någonting som inte går att rubba eller diskutera, bara det som det känns lämpligt att göra allt som oftast. En utgångspunkt för en diskussion. Vana är ett ord jag inte använder speciellt ofta, tror jag, för någonting alls annat än ovanor .

(Faktum är att jag har ingenting emot regler i samhället (rimliga och få), men jag tycker ganska illa om regelryttare och folk som idiotiskt nog tycker att det finns ett rätt sätt. -Men det är ju faktiskt LAG på det tycker jag inte är slutordet i en diskussion. Man kan diskutera lagen.)

(När man läser om hur folk uppfostrats av ganska kritiserande, rättfärdiga och hårda besserwisserföräldrar så kan jag föreställa mig att regler och diskussioner osv kopplas till det. Men det är ju inte ordet regels fel att det användes av någon som inte klarar att hantera dem.)

 

[Badger]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Flera skrev att man ville undvika att bli arg på barnet, och kände sig mer nöjd när man lyckats behålla lugnet, och mindre nöjd om man t ex höjt rösten. Jag har själv inte tänkt så, utan att det är helt ok och självklart att bli arg ibland. Därför frågade jag.

Det har ingenting med perfektion att göra, varför tror du det?

Jag ser det inte som ett misslyckande ifall jag blir arg nån gång per dag. Blir man arg tio gånger om dagen håller jag med om att det inte vore så kul, men om man nästan aldrig blev arg skulle jag tycka livet kändes blodfattigt och menlöst, jag vill känna saker, bli arg, ledsen, nöjd, glad, allt det där.

Att man ska vara en perfekt människa som inte ens blir upprörd över att bli arg. Själv blir jag arg på riktigt och blir på dåligt humör, och blir argare om jag är på dåligt humör så jag föredrar helt enkelt om barnet lyssnade på min pedagogiska förklaring och slutade (repa golvet eller vad som), då kan jag till råga på allt få känna mig duktig och pedagogisk. Jag tror inte jag skrev att jag ser det som ett misslyckande, jag tror jag skrev tyvärr eller ngt. (Arg blir jag tex när mina sluta och förklaringar ignoreras.)

 

[anhe]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Nu blev det väldigt konstigt. Jag skulle, beroende på omständigheterna, kunna hantera de situationer du beskriver på exakt samma sätt som du. Jag känner igen mig oerhört väl i ditt sätt att beskriva dina tänkta reaktioner. Jag skulle kunna göra exakt likadant, men mycket är ju beroende av omständigheterna. Sen t.ex att du säger att du säger nej till kakor för att de inte mår bra av det, är ju precis därför jag också säger nej, plus att jag tycker det är ohyfsat att ohämmat vräka i sig. Bara det att jag kallar det en regel. Ser ingen annan skillnad faktiskt. Du låter barnet bli arg över sitt nej, och jag med. Vari ligger skillnaden på att barnet blir arg över att inte få äta sin tjugonde kaka (den förstår ju inte sitt eget bästa, det är därför det finns föräldrar).

Bilen och jackan igen då. Jag har aldrig sagt att jag inte skulle sätta en arg unge i bilen. Det händer, rätt ofta, jag har inte alltid möjlighet att göra annat, men har jag tid att låta barnet tänka om och lugna sig, så gör jag det. Skulle barnet vägra, så måste jag så klart ta med mig barnet ut till bilen och åka, som du säger, det är ju inte alltid man kan göra så mycket åt det. Däremot ser jag inte vad som är fel på lösningen att låta barnet lugna sig om det finns möjlighet. Du får det att låta som ett straff. Det här kan man ju vända hur man vill till att få det att låta som en prestigekamp eller att man kör över barnet. Man kan ju lika gärna hävda att man inte respekterar barnet genom att helt enkelt ta med sig det om det inte klarar att lugna sig inom överskådlig tid?

 

[caballus]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Åh min systerdotter alltså. När jag råkat öppna hennes yoghurt och hon blir HELT förstörd över att jag hade mage att göra nåt så hemskt.

Ofta har det att göra med att vi inte "ser" barnet och helt enkelt frågar, så som vi skulle fråga en vuxen (utan per automatik öppnar yoghurten åt dem). Kränkningsupplevelsen är maximal.

När barnet har sådana perioder är det oftast bättre att backa av, göra mindre är bättre. Och vara beredd på att de kommer att ta varje tillfälle i akt att skydda sin integritet

Ibland funkar det med att försöka förklara konsekvenserna, bäst respons upplever jag att jag får om jag betonar att jag inte försöker bestämma över barnets huvud, utan förklara vad som kan inträffa, och sen låta barnet fundera och bestämma själv.

Och ibland funkar precis ingenting.

 

[anhe]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Förlåt, missförstod åldern på dina barn, läste för slarvigt.

Det är ganska svårt att diskutera detta i största allmänhet, man behöver egentligen väldigt detaljerade exempel för att kunna beskriva nyanserna i sin reaktion och hur man resonerar om dem. Men jag tycker som sagt att skiljelinjen går vid inställningen till barnen, inte vid vad som konkret sker. För mig är det egentligen oväsentligt om det i någon annan familj är superviktigt att bädda sängen/kamma håret/ringa mormor varje dag eller vad det nu kan vara. Det viktiga är varför man kräver det och hur ens inställning till barnen påverkar hur man väljer att ta sig igenom konflikten. Om man vill vinna för att markera vem som bestämmer och för att man vill att barnet ska lyda eller om man vill vinna eftersom det verkligen finns mycket goda skäl för att kamma håret varje dag (för att hårddra det).

Sen tänker jag i största allmänhet att det är intressant att det så ofta dyker upp trådar av den här typen och så sällan trådar på temat "hur gör jag för att mitt barn ska känna stort förtroende för mig" eller "hur gör jag för att mitt barn ska känna sig omtyckt av mig". Jag upplever det som att det är grunden för att få mindre/bättre konflikter, men att det är en betydligt svårare nöt att knäcka. Men de dagar/perioder då man har en riktigt bra balans på den positiva sidan så brukar det vara mycket lättare att nå samförstånd.

Det här är skitsvårt att diskutera, därför är det egentligen rätt meningslöst. Det är allt för lätt att missförstå varandra, och folk använder olika sätt att uttrycka något som egentligen kanske är samma sak.

Jag håller med dig om att inställningen till barnen är det viktiga, men det är nog där det brister i förståelse mellan varandra, just den saken som för mig är viktig, är för andra en skitsak. Men att då direkt göra antagandet att föräldrarna rent generellt har en dålig inställning till barnen, är ju kanske inte helt självklart?

Du har en intressant poäng i att förtroende är viktigt, det håller jag helt med om. Utan förtroende har man dessutom inga barn som vågar prova sina gränser, tror jag i alla fall. När jag funderat i de banorna har jag tänkt mig att det är viktigt att som vuxen kunna be barnet om ursäkt om man gör fel (för fel det gör man), att aldrig vara långsint, har vi pratat klart om en konflikt så är den ur världen, vi förlikas, talar om att vi tycker om varandra och går vidare, att alltid upprepa att barnet är älskat. Devisen en negativ sak måste vägas upp av tio positiva tror jag stenhårt på. Helst inte diskutera något negativt utan att samtidigt ta upp något positivt (och helst fler positiva än negativa). Ju mer "stökig" barnet är, desto viktigare. Intressant ämne, kan också diskuteras i mängder

 

[anhe]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Och ibland funkar precis ingenting.

Spot on Då blir man lätt lite matt

 

[Petruska]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Ja, inte vet jag. För min del är det fullt möjligt att vi gör ungefär likadant. Och kanske tänker likadant. Det var du, inte jag, som satte dig själv i en position relativt motsatt min från början.

Den skiljelinje jag ser i tråden, även om inte samtliga inlägg hamnar i något av "lägren" på något tydligt sätt, är ungefär samma som Mino beskriver:

Men jag tycker som sagt att skiljelinjen går vid inställningen till barnen, inte vid vad som konkret sker. För mig är det egentligen oväsentligt om det i någon annan familj är superviktigt att bädda sängen/kamma håret/ringa mormor varje dag eller vad det nu kan vara. Det viktiga är varför man kräver det och hur ens inställning till barnen påverkar hur man väljer att ta sig igenom konflikten. Om man vill vinna för att markera vem som bestämmer och för att man vill att barnet ska lyda eller om man vill vinna eftersom det verkligen finns mycket goda skäl för att kamma håret varje dag (för att hårddra det).

Och jag håller med Mino om att det i princip är helt ointressant om någon annan familj tillämpar fasta godisdagar, fasta läggtider eller något annat, däremot är det inte ointressant hur man motiverar det - både inför sig själv och inför barnen.

Det är därför jag tycker att det är konstigt att så många i tråden vill redovisa sina regler. Det intressanta, tycker jag, och ser jag som självklart, är inte reglerna utan hur man resonerar kring dem.

 

[Brandgul]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Som jag skrev innan, min sambo som häller upp mjölk i glaset samtidigt som han frågar: Vill du ha mjölk eller vatten? Som bäddat för ett utbrott.

Eller vill du ha korv, samtidigt som han lägger upp korv och lägger på MER trots att barnet säger NEJ!

Ovanligt korkat om jag får säga det själv ;-) Då är det bättre att inte fråga alls!!

 

[Badger]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Jag håller med helt och hållet och inte alls.

Ofta har det att göra med att vi inte "ser" barnet och helt enkelt frågar, så som vi skulle fråga en vuxen (utan per automatik öppnar yoghurten åt dem). Kränkningsupplevelsen är maximal.

Barn kan ju definitivt bli sura över någonting jag aldrig skulle frågat en vuxen om. Morötter skurna si eller så osv. Om min väninna hade ett barn i knät och svårt att öppna sin yogurthburk fixar jag det per automatik. Barn måste man tänka lite extra på snarare. Tänka på att min väninna behöver ju inte öva på att öppna yogurthburkar, det är ingen grej för henne men det kan vara det för ett barn.

Så problemet kan ju vara att man behandlar barnet som en vuxen medmänniska utan att tänka på det. Tycker inte det behöver ha att göra med att man är en ond person som inte ser barnet.

Däremot håller jag med om resten.

 

[Badger]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Det är tanklöst det håller jag med om kommer på mig själv med liknande saker i sista sekunden ibland och lyckas mörka.