Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.
Jo, de där som gillar (att prata om) "fasta gränser" brukar ofta fråga om jag skulle låta ett barn springa rakt ut på motorvägen i min iver att "respektera barns integritet". Sådana frågor tyder ju främst på dålig hyfs, skulle jag säga. Hyfsade personer ställer väl inte korkade frågor för att göra ner andra. Hade de blivit respekterade som barn, hade de kanske inte frågat så dumt?
Samtidigt är det ju ungefär samma fråga som de i tråden som faktiskt frågar om "såna som jag" alltid låter barn få godis om de vill ha det (även dagligen) och om "såna som jag" tror att det är farligt att säga nej till barn.
Väldigt ohyfsat av dem, om du frågar mig. Det är ju inte frågor som avser att föra samtalet vidare, utan att dumförklara andra.
Det där med säkerhet ser jag främst som "gränser" som verkligheten sätter, egentligen inte jag själv. Jag anpassar mig bara efter verkligheten. Jag skulle inte använda den sortens "gränser" som ett försvar för att barnet även och av pedagogiska skäl bör begränsas även i andra avseenden.
Däremot sätter jag naturligtvis gränser runt mig själv, både i umgänge med barn och vuxna. Får jag insinuanta frågor, markerar jag att jag ogillar det. Drar någon mig i håret, visar jag än mer tydligt mitt ogillande.
Jag håller med Mino om att det är viktigt att sätta sina gränser runt sig själv på egen hand, och att prata med barnen om det och förklara vikten av att även de sätter gränser runt sig själva. Och att sedan så långt möjligt respektera barnens gränser runt sig själva. (Det gäller i särskilt hög grad flickor, eftersom samhället överlag respekterar män mer än kvinnor.)
Mot bättre vetande ger jag mig in i den här diskussionen, även om jag vet att jag är för dålig på att uttrycka mig så att det ändå slutar med att jag känner mig misslyckad och nedslagen.
Jag tillhör nog de principfasta, tror jag, eller är rätt säker på, eller jag vet inte, den här tråden gör mig totalt förvirrad, men jag känner mig i ärlighetens namn rätt kränkt av den känsla man får att om man är principfast så är det liktydigt med att man "kör över sina barn", "inte respekterar barnens egen vilja" osv. Kanske liknande så som du verkar känna dig av de frågor som du får av de som kanske anser sig vara principfasta. Jag skulle nog kunna ställt de där frågorna, helt enkelt för att jag förstår inte skillnaden mellan att vara principfast, på det viset jag känner mig, och att inte anse sig vara det och helt plötsligt kunna säga tvärnej också, på det sätt som du beskriver det. Jag ser inte det svartvita i situationerna, inte för egen räkning i alla fall. Är föräldrar verkligen så där svartvita? Jag känner mig varken svart eller vit, utan kanske i någon gråzon. Ibland är man superpedagog. Ibland reagerar man med instinktiva känslor. Ibland går man in i en fånig "maktkamp". Ibland gör man avsteg från sina principer. Ibland är man misslyckad. Ibland är man stolt över sig själv. Det är svårt att vara förälder tycker jag, och många situationer att fundera kring, både kring sitt eget agerande, och vad man vill uppnå med den här formbara individen man har ansvar över.
Jag vill att mina barn ska respektera de regler som gäller i samhället, och i vår familj, t.ex går man inte och tar kakor, glass och godis utan att fråga. Och vi försöker hålla oss till lördagar. Man hjälper till hemma om det behövs. Man klär på sig när det är dags att gå. Det finns ju hur många små exempel som helst på vardagliga rutiner. Men jag är principfast. Och tror på konsekvenser. Är man i den åldern att man kan klä på sig själv, då får man fixa det själv. Rent principiellt. Gör man inte det när det är dags att gå, då får man ju alltså gå naken, eftersom man själv valde att inte klä på sig (konsekvens). Självklart blir man påmind och uppmanad innan. Men jag gör undantag från mina principer. Ofta. Ofta p.g.a ungarna förhandlar/resonerar/dividerar sig fram till något. Eller att det finns ursäktande omständigheter. Jag vill ju liksom själv kunna be om hjälp ibland. Ser inte poängen med att vara så principfast så att man inte kan ändra/rucka på sina principer, beroende på omständigheterna. Allt beror liksom på situationen och hur de agerar mot mig och sin omgivning, och varför man sitter i den situation man gör. Om man som barn mest protesterar till största delen "för sitt eget höga nöjes skull", då hamnar vi nog lätt i vad många kallar maktkamp. Ta t.ex barnet som absolut ska gå åt vänster när vi är ute och går. Bara för att han vill bestämma det (alltså utan bättre motivering om man frågar än att man bara vill), men resten av familjen har ett mål, och det är åt höger, då är jag principfast. Då får man ha sitt utbrott om man tycker det är kul, men då tänker inte jag heller ge vika, eftersom vi andra har ett förutbestämt mål. Då får barnet finna sig i att vi går till vänster någon annan gång. Det kan ju mycket väl finnas något intressant där borta. Men just idag kan vi inte gå dit.
Jag är extremt principfast när det gäller våld och mobbing t.ex, det är "strider" jag tar varje gång, man får inte ta till våld, man får inte slåss, vara hårdhänt mm. Trots det så är inte mina barn mer mänskliga än att de inte kan kontrollera sina känslor i varje situation. Men det är ju inte en strid jag tar i någon sorts maktkamp (strid låter så otroligt negativt). Jag ser det som självklart att markera att jag, samhället, medmänniskor, inte accepterar, tolererar och uppskattar ett sånt beteende. Hur jag går tillväga, beror nog rent principiellt på barnets egen personlighet. Ofta lever jag dock inte som jag lär, utan kan reagera lite olika beroende på mina omständigheter, och händelsens omständigheter. Jag tror och hoppas det är mänskligt att inte alltid vara den perfekta pedagogen. Men det måste väl ändå tillhöra mitt "uppdrag" som förälder att reagera? Lika som att jag inte tänker släppa dem ur sikte vind för våg när de kommer upp i tonåren. Förtroende och utökat eget ansvar går ju hand i hand.
Frågar de om godis i butiken, och jag säger nej, så vill jag inte ha ett utbrott på golvet om det, det är inte ok (det som skulle kunna anses vara en skitdiskussion?). De ska självklart kunna fråga, vi kan diskutera saken, men har jag bestämt mig för att idag köper vi inget godis, så vill jag att de accepterar ett nej. Men det är liksom inte så att jag säger nej bara för att "nu ska jag minsann sätta ungen på plats". Jag säger nej för att jag inte tycker det är lämpligt att äta godis idag, att det är för dyrt, vi redan har hemma, det behövs inte, jag tycker inte att mängden är lämplig osv. Barnen är ju barn och saknar ibland (ofta) omdöme. Det tillhör ju utvecklingen att komma till insikt om sånt. Jag faller inte till föga för obefogat tjatande, och jag faller verkligen inte till föga för att ungen får ett utbrott. Jag är definitivt mycket mer mottaglig för diskussioner om jag får ett vettigt bemötande gentemot mig.
Jag vill trots att jag är principfast att barnen ska våga ifrågasätta mina beslut och mitt agerande, likväl som att kunna vara kritiska till och kunna ifrågasätta samhällets regler. Det har alltid varit viktigt för mig att erkänna mina misstag och visa att även vuxna har svagheter. Jag har många svagheter, bättre att visa dom och erkänna att man gjort fel istället. Jag vill inte ha barn som sitter som tysta möss i ett hörn och inte vågar säga flasklock. Jag uppmanar ofta barnen att säga till om det är något, att "säga till" mig om jag inte lever som jag lär, vuxna gör som sagt själva ofta fel.
Mina ungar är verkligen inga änglar, och gudarna ska veta att de prövar de regler som finns. Men på det stora hela är de positiva, glada, tänkande individer, livliga och ifrågasättande. Även om jag inte betvivlar att någon annan kunde lyckats väldigt mycket bättre än mig själv. Om jag själv är mest svart eller vit vet jag inte heller. Jag försöker så gott jag kan utifrån mina förutsättningar göra något bra av mina barn.