Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

[Petruska]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Just att ligga på golvet och skrika i affärer, är en form av utbrott som jag helt saknar erfarenhet av. Tror aldrig att jag har varit med om det, annat än sett när helt främmande barn gör det.

Just i affärer har inte heller särskilt många av de utbrott jag har genomlevat med och som barn utspelat sig. Men jag ser de här exemplen som väldigt underordnade sättet man resonerar om dem. Det underliga för mig i Ginnies inlägg, tex, är snarare att de tycks handla om barn som aldrig någonsin försöker tänja på gränserna och omförhandla reglerna, som aldrig blir arga och frustrerade över några regler, att Ginnies avfärdar mycket som barn kan ha på hjärtat som skitdiskussioner, samt att utrymmet för barn att uttrycka jobbiga känslor på jobbiga vis verkar vara väldigt litet i Ginnies resonemang.

Det är mycket intressantare för mig hur man resonerar kring barnen, än vilka "regler" och "metoder" man faktiskt tillämpar. Jag har aldrig använt orden regler och metoder för det jag själv gör med barn, heller. Jag ser det hela som relationer att leva i, inte regelverk att efterleva.

Vad gäller godis, som jag ser som ett minimalt problem, så har vi haft lördagsgodis. En gång tyckte sonen att vi skulle ha tisdagsgodis istället (det var tisdag) och jag valde att gå med på det. Den påföljande lördagen kan man väl säga att barnet ångrade sig, och veckan därpå återgick vi till lördagsgodis.

Han fick alltså inget godis på lördagen den där veckan med tisdagsgodis, men han var inte förbjuden att uttrycka sina åsikter i frågan. Jag är övertygad om att han förstod exakt varför han inte fick lördagsgodis den lördagen, men han var inte så beskaffad att den förståelsen gjorde att han inte blev frustrerad. Även jag blir ibland frustrerad över sådant som jag förstår, så jag ser inget konstigt i det.

 

[Petruska]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Tillägg: Sen vet ju ett normalbegåvat barn som har mig som mamma/plastmormor (jag hade småbarn före den nu rådande sockerskräcken) att jag har makt att bestämma när det är undantag från den restriktiva inställningen till sötsaker.

Jag kan bestämma att det är årets första sommardag/whatever som motiverar lite kakor i parken just idag. Barnet har i mycket lägre grad den makten. Sammantaget betyder det ju att barnet då och då kommer att föreslå att det är en lämplig dag för sötsaker idag, och jag kommer att övertygas av argumenten eller inte - men det är inte i sådana frågor jag upplevt de flesta utbrotten, även om det säkert har hänt.

Då är sådant som att den vuxne av misstag trycker på hissknappen eller att man gör fel med ett sugrör mycket vanligare orsaker till utbrott.

Jag vet inte varför det är så, men jag tror att det har att göra med att man kan diskutera det där med sötsaker på ett förnuftigt vis, medan ett felaktigt hanterat sugrör är bortom räddning.

 

[Badger]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Då förstår jag hur du menar om affären.

Jag har heller aldrig försökt hantera ett barn med skrikanfall i en affär (det kommer säkert, då får vi bära ut antar jag), men jag har sett en pappa lägga upp för ett anfall om glass hemma.

Jag har heller aldrig haft rutiner (tex inte bebistid med rutiner rutiner eller vad folk säger), regler och "uppfostran" utan interaktion. Fick nog inte regler, rutiner och "uppfostran" hemma när jag var liten heller (eller enstaka andra släktingar försökte hoppar den attityden.). Däremot har man ju helt naturligt vanor, saker som man inte gör osv helt automatiskt. Enstaka saker har vi diskuterat strategi så vi gör lika, tex med napp. (Min man och jag är helt enkelt hyggligt nöjda med föräldrarna (konflikter och allt) och kör på det konceptet med enstaka modifieringar.)

(då menar jag "uppfostran" inte uppfostran. Dvs barn måste ju kunna bete sig och kunna följa sällskapsregler så de inte blir handikappade, men man kan ju putta och uppmana.)

 

[Badger]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Då är sådant som att den vuxne av misstag trycker på hissknappen eller att man gör fel med ett sugrör mycket vanligare orsaker till utbrott.

Tror sådana utbrott bara hör till en viss ålder helt enkelt, de finns där och tja. De bygger nog på ngt slags mönster och förväntningar som rubbats och panik och just det gör att det är omöjligt att rätta till och gör dem ibland oförutsebara. Det känns inte som en konflikt riktigt. Mer som tsunamivågor, man är ett troll och råkade trampa på ett hus, det enda man kan göra är backa och be om ursäkt och rädda resterna. Vi har bara fått antydningar till dem ännu.

 

[ginnies]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Det underliga för mig i Ginnies inlägg, tex, är snarare att de tycks handla om barn som aldrig någonsin försöker tänja på gränserna och omförhandla reglerna, som aldrig blir arga och frustrerade över några regler, att Ginnies avfärdar mycket som barn kan ha på hjärtat som skitdiskussioner, samt att utrymmet för barn att uttrycka jobbiga känslor på jobbiga vis verkar vara väldigt litet i Ginnies resonemang.

Att inte diskutera något redan förutbestämt är inte samma som att inte våga fråga och i det få en förklaring.

Att du vrider om mina meningar om de få beskrivna exemplen om skitdiskussioner att gälla allt och att aldrig ifrågasätta blir mycket märkligt, men jag är inte förvånad.Varför har du det behovet?
Avfärda mycket som barn kan ha på hjärtat?
Jobbiga känslor verkar ges väldigt lite utrymme?

Och du drar slutsatser om kuvade barn?

Du menar alltså att man inte ska ha några fasta regler? Om något? Ett barn ska alltid ha möjlighet till diskussion med tillhörande bråk eller tjafs för att få reglena förändrade? betänk nu att det är de regler jag tagit upp.Inte några hittepå regler från dig.

Jag har haft andra regler också. Inte napp på dagtid annat än vid ev. middagsvila.

Får inte bära runt på kattungar om vi skulle ha. Inte. Sitta och klappa försiktigt går bra men inte bära. Är mina barn kuvade för att de förstår min förklaring och inte diskuterar det, tjatar?
De får inte heller hålla själva i nykläckta kycklingar, klappa, känna på, kanske ha i handen om jag håller men INTE hantera själva. Är barnen nedtryckta för de förstår att de är för små och känsliga?

Och varför ska de bli arga och frustrerade över vissa regler när det är så mycket annat i deras liv som de själv kan vara med och diskutera, bestämma, välja?

 

[Petruska]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Tror sådana utbrott bara hör till en viss ålder helt enkelt, de finns där och tja.

Frågan är vilken ålder, eller hur långt det åldersspannet är.

Som jag minns tonårskriserna, så var de snarlika. Stora utbrott, där det för den vuxne var mycket svårt att ens minnas anledningen. Troligen är det ungefär samma sak som de där sugrörsrelaterade kriserna: känslor som tar överhand utan att någon riktigt fattar vad som händer.

Kollar man på handböckerna i att ha tonåring, så ska grälen handla om "komma hem-tider" och alkohol och sådant, men grälen om sådant var helt klart i minoritet jämfört med känsloladdade utbrott av diffusa orsaker.

 

[Badger]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Trodde de hörde till 3-4 årsåldern ungefär. (skala apelsin fel osv).

Jag har nog som liten sett någons äldre syskon ha tantrums i tonåren (minns ett tillfälle då jag sett ett sådant där TV-serie tonårsutbrott.), men jag vet inte vad de berodde på. Har nog föreställt mig att de hade en grund i skilda åsikter om tex just utetid.

Vanliga hederliga gräl/diskussioner med skilda åsikter som kan sluta i gråt om tider/regler osv däremot förekommer väl hela barndomen och livet igenom.

Om jag ska tänka på mi själv och överreaktioner har de nog berott på och beror på riktigt uselt humör (tex pms) den dagen. (vissa kan bli hemska om de är trötta och hungriga eller tex glömt dricka vatten)

 

[Kattennizze]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Jag tycker att det inte handlar om tjatet om godiset i affären per se, utan om förälderns attityd " det är skitdiskussion och det tjafset tar jag inte" "det räcker med att säga till ordentligt på skarpen EN gång och sen är problemet ute ur världen". Ja, för föräldern är det ju himla bekvämt att slippa diskutera en jäkla massa grejer hela tiden. Men för barnen? De som vill prata? De som vill förhandla om icke-godisregeln? (De finns ju! Kan tänka mig att t ex politikern Fridolin var så när han var liten). Det innebär inte att jag skulle ge efter för icke-godisregeln men det innebär att jag lyssnar på argumenten, och faktiskt ibland hör och häpna - ändrar mig eftersom min 4-åring är en tuff förhandlare. Då känner jag inte att jag inte "satt gränser" utan snarare att han fått lufta sin åsikt och i vissa fall hade helt rätt. Varför skulle han inte ha det, bara för att han är liten? Om det varit en ämne som tillhört en "skitdiskussion" då hade han ju inte fått lufta sina åsikter. Det är därför som jag skulle bli rädd om inte mina barn tjafsade, eftersom det då skulle betyda att de inte vågade säga vad de tycker?

 

[Raderad medlem 6459]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

För vi brukar inte göra så. Rätt avdramatiserat.

Men det är väl ändå nåt helt annat än att barnet lärt sig att inte be om det för att det inte får bli diskussioner om "skitgrejer"?

 

[ako]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

KL. Intressant tråd, spännande att se hur olika människor resonerar och alltid uppmuntrande att läsa om fler fyraåringar som blir arga . Här är konflikterna mest om att man inte får gå före o själv till kompisen på andra sidan gatan där det finns bilar utan måste vänta - inte kul, men samtidigt vågar jag inte släppa ut ensam på framsidan, baksidan går fint. Ibland även konflikt angående hur man behandlar lillasyster - d v s man får inte putta sitt 1- åriga syskon eller slåss etc. Jag försöker att säga ja till sådant om känns rimligt (men säger såklart inte ja till allt, i så fall skulle vi köpa leksaker o godis varje gång vi handlar t ex. Brukar funka att han får välja lite saker som ändå fyller någon funktion o visst 17 kan jag säga ja till en Bamsetidning eller en påse bullar ) och jag lyssnar (oftast...) på förhandlingsförsök, men vissa saker (som att gå i väg över gatan själv eller slå på syrran) är och känns som om det måste vara tvärnej. Blir han ledsen o arg brukar han gå undan om skrika lite för sig själv en stund o sen vill han kramas. Det går alltså över ganska fort, men vissa dagar kan det vara många konfliter ändå...

 

[Badger]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Jag tror att ni två har olika sätt att uttrycka er på (läs ni väljer olika typer av ord. Ordet skitdiskussion kan betyda olika saker för olika personer tex -det handlar inte om liv eller död.) men i realiteten gör ungefär likadant.

Det låter så från mitt håll i alla fall.

Dvs i affären säger bådas barn ibland -kan jag få kakor, och ni båda säger oftast, nope.

Skillnaden skulle ev kunna ligga i hur ofta kakor köps hem och hur ofta barnen är med när de köps. I ena hemmet så sällan att barnen inte kommer att tänka på kakor och i det andra tillräckligt ofta för att kakor ska finnas med i tankemönstret. (det kan vara så även om båda familjerna äter ungefär lika mycket kakor i liknande mönster).

 

[Petruska]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Jag tror att ni två har olika sätt att uttrycka er på (läs ni väljer olika typer av ord. Ordet skitdiskussion kan betyda olika saker för olika personer tex -det handlar inte om liv eller död.) men i realiteten gör ungefär likadant.

För mig är det tydligt att skillnaderna ligger i hur man pratar om barn, hur man tänker på deras personer och vilken vikt man fäster vid deras integritet. Jag ser också en stor skillnad i hur man överhuvudtaget ser på att leva med barn - är det en fråga om uppfostran eller om att leva i relationer tillsammans, handlar de intressanta frågorna om hur vi lever tillsammans med avseende på hur vi uttrycker våra personer, känslor, tankar och åsikter - eller är de intressanta frågorna i livet hur ofta man får äta kakor och vem som bestämmer vilka kläder man ska bära.

Det syns ju tydligt när flera svar till mig går ut på att jag nog tycker att det är ok att barn äter godis varje dag om de vill.


De mer uppfostringsinriktade talar åter och åter om regler (såsom lämpliga mönster för kakätande) medan de mer integritetsinriktade talar om vikten av att få ta upp de samtalsämnen man vill.

 

[numma]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

kl
Har läst denna tråd med stort intresse och just nu är en konflikt på gång mellan mig och sonen och jag tar tacksamt emot input på hur jag ska lösa den utan att hamna i en maktkamp.

Sonen har bitit på en plastplupp till sin vattenpistol så den passar inte längre och nu vill han inte gå ut ur huset om jag inte köper en ny åt honom. Han vägrar sätta på sig kläder och tänker absolut inte följa med på den utflykten som är planerad till i eftermiddag. Min ställning är att jag inte kommer att köpa en ny vattenpistol åt honom. Jag kan också tänka mig att vi faktisk stannar inne hela dagen och inte gör någonting även om jag skulle tycka det vore mycket roligare med utflykten tillsammans med mormor. Vi har pratat om det och bekräftat att jag förstår att han är ledsen och vill ha en ny vattenpistol men det fungerar inte att bara köpa nytt hela tiden.

Ser fram emot era svar.

 

[Hyacinth]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Jag skulle köpa en ny när tillfälle erbjöds om jag hade råd.
Annars skulle jag försöka laga vattenpistolen.

Den gick sönder, ledset barn, jag fixar en ny.
Barnet har med största sannlikhet förstått att det va en dum idé att bita sönder den och det händer inte igen.


Tillägg: sen skulle jag antagligen säga att det inte blir roligare för att vi är inne, utan på med kläder, iväg på utflykt, och vid tillfälle hittar vi en ny pistol.

 

[Petruska]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Jag hade nog sagt något om att det var ju otur, men vi får köpa en ny när vi får tillfälle och jag hoppas att du inte biter på den också, för vi kan ju inte köpa nya ideligen.

Du initierade en maktkamp med principfasthet i fokus genom att säga att du inte tänker köpa en ny. Du hjälper honom alltså inte att lösa problemet utan du snarare gnuggar hans näsa i det. Det lär honom snarare att du har makten än att du hjälper honom att lösa sina problem, vilket gör honom väldigt utlämnad.

Han svarar med samma mynt, principfasthet, och vägrar gå ut. Jag förstår honom, du visar ju att styvnackad vägran är en metod för konflikthantering. Jag ser det som positivt att han inte istället krälar för dig för att beveka dig.

Beroende på vad barnet väger hade jag försökt prata förstånd med det om att gå ut, eller tagit det under armen och gått ändå.

Men i dina kläder hade jag först bett om ursäkt för att jag sagt att det inte blir någon ny vattenpistol, att det var dumt sagt, men att du blev lite stressad när den gick sönder och du tänkte på andra utgifter ni har, eller något liknande. Alltså, jag hade gett en så sann förklaring som möjligt till att jag uttryckte mig så där dumt.

 

[Brandgul]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Men det är väl ändå nåt helt annat än att barnet lärt sig att inte be om det för att det inte får bli diskussioner om "skitgrejer"?

Nä det var en reflektion över att någon skrev att barn som inte tiggde kakor i affären var kuvade. Jag menade att det behöver de inte alls vara. För oss har det inte varit någon medveten strategi att inte handla kakor under veckohandlingen, det har bara blivit så. Lämpligt nog i efterhand.

 

[kamomillo]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

*knapp lån*
Jag har med intresse följt tråden, och slås av frågan: Varför ska man inte kunna säga Nej till ett barn?
Måste allt diskuteras med en 4åring?
Jag har inte haft något barn som grinat sig blå över att inte fått trycka på en knapp?
jag har inte haft någon som skrikit på affärerna efter något han inte fått?
Jag kan inte minnas att jag haft bekymmer runt kläder eller sugrör. Betyder det här att jag varit en dålig mamma?
Har mitt stackars barn inte fått växa upp i demokrati?

Vår son har växt upp med att vi PRATAT om allt från det han var lilliten, inte har han behövt skrika sig till uppmärksamhet.
Vi har knappt haft konflikter alls, och nu är han ändå 23 år
Det har inte varit ett dugg synd om honom för att vi vuxna ibland "bestämt" över honom, Han har ändå blivit bra på att argumentera, pratar gärna politik, och skulle aldrig kallat sin uppväxt för kuvad.

På förskolorna skulle det knappast funka med millimeter rättvisa, och inte heller funkar det att vara inne en hel dag för en solhatt som någon inte vill ha?
På förskolorna går mycket på "löpande band" jag skulle tro att barnen får sina sugrör nertryckta i saften både en och två gånger (förlåt! glömde sockerhysterin.. Men på den tiden barnen fick saft)

Hur gör dessa barn med sin ilska då? Är alla förskolebarn hunsade av pedagogerna?

Jag minns från min egen barndom att mamma pjollrade och pjollrade så jag nästan kände tvånget att tycka att det var "knöpigt" i skorna, och att då vägra ta på dom.
Pappa däremot han bad mej ta på skorna, eller så bar min starka underbara pappa mej. Jag hade inget för eventuella trotsigheter och det kändes SKÖNT!
Pappa var trygghet för en tjörmapa som jag, och jag avgudade honom för att han "bestämde" och såg till att allt blev rätt.

Jag har ett mycket nära band till båda mina föräldrar nu, och om mamma kanske var lite mesig.... så uppvägdes det av att pappa vågade ta striden.
Tillsammans var dom perfekta!

Jag tror inte barn mår dåligt av ett nej, däremot tror jag barn växer av att vara med om bestämma. Men grina över sugrör eller trycka på knappar tror jag inte jag skulle kalla medbestämmande?

* Jenny *

 

[Kattennizze]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Jag tror att ni två har olika sätt att uttrycka er på (läs ni väljer olika typer av ord. Ordet skitdiskussion kan betyda olika saker för olika personer tex -det handlar inte om liv eller död.) men i realiteten gör ungefär likadant.

Det låter så från mitt håll i alla fall.

Dvs i affären säger bådas barn ibland -kan jag få kakor, och ni båda säger oftast, nope.

Skillnaden skulle ev kunna ligga i hur ofta kakor köps hem och hur ofta barnen är med när de köps. I ena hemmet så sällan att barnen inte kommer att tänka på kakor och i det andra tillräckligt ofta för att kakor ska finnas med i tankemönstret. (det kan vara så även om båda familjerna äter ungefär lika mycket kakor i liknande mönster).

Nej, jag håller inte med. Ta själva ordet skitdiskussion, om en kollega på jobbet skulle säga till mig på fikarasten och nu jäklar får du hålla mun för jag tar inte sånt här tjafs och det är ju bara en skitdiskussion, ja då skulle jag bli ledsen. Jag skulle inte känna mig respekterad och kränt och sårad. Det innebär inte att jag alltid får just min vilja igenom eller att just mina behov alltid går först, men det innebär att jag har likadana möjligheter som andra att framföra dem. På samma sätt ser jag på mina barn, eller snarare, jag försöker se mina barn på det viset. Det handlar om vilken attityd man har helt enkelt som förälder.

 

[numma]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Tänkte uppdatera hur det gick.

Sonen argumenterade för att han inte skulle sätta på sig kläder eller gå på utflykt med mormor om han inte fick en ny vattenpistol, jag kontrade med att på tisdag ska vi till biblioteket som ligger bredvid affären där vattenpistolen finns och då kan vi se om han kan få en ny. Den är inköpt i en sådan automat man stoppar 10 kr i och vrider på en ratt och får en leksak. Vilket gör att jag kan inte garantera en vattenpistol och nej jag tycker inte att det är försvarbart att slösa pengar i en sådan automat för att kanske få en vattenpistol, en gång får han försöka på tisdag inte mer. Sonens svar blev att han inte skulle sätta på sig kläder förrän på tisdag och ville inte följa med på utflykt. Helt okej för mig. Ännu så länge har det bara varit diskussion och tjat inga tårar eller vredesutbrott.

Sonen börjar sedan gråta för att han har tråkigt jag föreslår att han ska spela på Ipaden. Vilket han inte vill, jag föreslår lite andra saker men allt är tråkigt han vill inte göra någonting, tillslut vill han spela på Ipaden och säger åt mig att hämta den. Jag tycker inte om att han bossar med mig att göra saker som han kan göra själv, men idag hämtade jag den åt honom. Medans han spelade på Ipaden hängde jag tvätt och lite annat när jag sedan började med maten i köket kom han till mig och tyckte att jag skulle göra utflyktsmackor så skulle han ta på sig så skulle vi åka till mormor. Vilket vi sedan gjorde.

Jag tackar för svaren och tar till mig era synpunkter. Det jag tycker är intressant är svaret från Petruska

"Du initierade en maktkamp med principfasthet i fokus genom att säga att du inte tänker köpa en ny. Du hjälper honom alltså inte att lösa problemet utan du snarare gnuggar hans näsa i det. Det lär honom snarare att du har makten än att du hjälper honom att lösa sina problem, vilket gör honom väldigt utlämnad.

Han svarar med samma mynt, principfasthet, och vägrar gå ut. Jag förstår honom, du visar ju att styvnackad vägran är en metod för konflikthantering. Jag ser det som positivt att han inte istället krälar för dig för att beveka dig.

Beroende på vad barnet väger hade jag försökt prata förstånd med det om att gå ut, eller tagit det under armen och gått ändå. "

Jag tycker att det är precis lika utlämnande för barnet att tvinga på kläder alt tagit honom naken under armen och gått ut ändå.

 

[kamomillo]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Nej, jag håller inte med. Ta själva ordet skitdiskussion, om en kollega på jobbet skulle säga till mig på fikarasten och nu jäklar får du hålla mun för jag tar inte sånt här tjafs och det är ju bara en skitdiskussion, ja då skulle jag bli ledsen. Jag skulle inte känna mig respekterad och kränt och sårad. Det innebär inte att jag alltid får just min vilja igenom eller att just mina behov alltid går först, men det innebär att jag har likadana möjligheter som andra att framföra dem. På samma sätt ser jag på mina barn, eller snarare, jag försöker se mina barn på det viset. Det handlar om vilken attityd man har helt enkelt som förälder.

Vänd på saken, du måste väl respektera din kollegas åsikt att diskussionen är en "skitdiskussion"????
De klart att man skulle bli en smula kränkt, men anser kollegan det, ja då får jag väl tåla det?
Nu skulle jag nog inte uttrycka mej så, varken mot barn eller kollegor, men jag anser mej inte ha rätten att avgöra vad andra tycker om diskussionen...
Och vill man fortsätta en diskussion som den andra parten anser är en skitdiskussion?

Barn tål att man sätter ner foten och stoppar ett tjafs, varför bråka i onödan?
Attityden kan vara respekt även om man inte orkar tjafsa om ett sugrör, eller en hissknapp.
Däremot kan barn faktiskt sätta upp handen, och säga att det vill dom inte prata om, eller att dom tycker att man tjatar. Då får man backa, och acceptera barnets vilja.
Respekt är väl ett givande och tagande.

* Jenny *