Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

[Raderad medlem 6459]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Ja, alltså, jag brukar hantera det rätt bra tror jag. Öppnar yoghurten gör jag endast om autopiloten är på, aldrig annars.

 

[anhe]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Ja, inte vet jag. För min del är det fullt möjligt att vi gör ungefär likadant. Och kanske tänker likadant. Det var du, inte jag, som satte dig själv i en position relativt motsatt min från början.

I know Jag fick bara känslan av att jag tillhörde ett annat läger. Men vem vet, jag har kanske en fot i bägge? Jag är nog mer grå än svart/vit. Säkert liknande de flesta andra föräldrar som liksom mig gör sin tolkning av hur situationen uppkommit, vad den beror på och hur man bäst ska ta sig och barnet ur den, förhoppningsvis med någon lärdom i bagaget som utvecklar barnet framåt. Agerandet blir ju därefter, d.v.s olika, eftersom situationer är olika. Jag tror fortfarande att det i mångt och mycket är begreppsförvirring och olika uttryckssätt som gör diskussionen så svartvit. Jag känner mig då inte som någon som inte ser barnen, eller respekterar dem och deras vilja, trots att jag gillar att leva ett strukturerat liv.

 

[Brandgul]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Och sen som grädde på moset finns det en del som kallar det för... TROTS!!! Wow!


Sen måste jag ändå säga att barnens far inte är så illa fast jag skriver så där ;-) Han skulle aldrig kalla det för trots eller bli sur, utan det är gör om gör rätt och inget han gör någon större sak av alls.

 

[mino]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Barn kan ju definitivt bli sura över någonting jag aldrig skulle frågat en vuxen om. Morötter skurna si eller så osv.

Ha! Jag har varit på ett ridläger där några väldigt vuxna personer (50+) blev sura och protesterade över att få maten upplagd på tallriken i stället för att få ta själva...

 

[Petruska]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Jag är nog mer grå än svart/vit.

Det tycker nog alla att de är.

För mig är dock skillnaden mellan att, som någon i tråden, driva igenom en prestigestrid, missa någon simskola eller vad det var på kuppen och sedan vara glad och nöjd över hur denna pedagogiska insats gjorde det envisa barnet mer lätthanterligt under ett bra tag framåt å den ena sidan, och att prata om vikten av att respektera barns integritet å den andra avgrundsdjup. Det är inte fråga om olika nyanser av grått - i den beskrivna situationen. Skillnaden är mycket större än så. (Däremot kan naturligtvis samma förälder tänkas ha en helt annan inställning i en annan situation, så att slutresultatet kan bli rätt grått ändå.)

När jag tänker på det, tycker jag egentligen inte ens att mitt "mål" med konflikthanteringen med barnen handlar om att slippa eller ens minska mängden konflikter. Konflikterna handlar för mig i ganska liten grad om att "lära barnen att uppföra sig" eller om att "slippa bråka". Jag är helt nöjd om jag lyckas undvika att kränka barnets integritet och undvika att lära barnet att dess känslor och känslouttryck är något besvärligt som jag vill slippa konfronteras med. Jag kräver eller förväntar mig så sett egentligen inte ett gott uppförande - även om jag så klart föredrar det. Och jag räknar kallt med att det kommer med tiden.

Så gott som alla barn slutar ju med allt det där som barn ställer till med innan de blir vuxna i stort sett hur man än hanterar dem, av allt att döma. Det är ju väldigt få vuxna som skriker och bråkar om allting och ännu färre som inte fattar sociala och samhälleliga regler. Sådant är uppenbarligen lätt att lära barn, så gott som alla barn lär sig det ju. Så det är inget jag direkt har bekymrat mig om. Däremot blir många människors integritet kränkt och många människors självrespekt är tilltufsad, så det ser jag som den stora konsten att försöka undvika att förvärra.

 

[Mabuse]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Att man ska vara en perfekt människa som inte ens blir upprörd över att bli arg. Själv blir jag arg på riktigt och blir på dåligt humör, och blir argare om jag är på dåligt humör så jag föredrar helt enkelt om barnet lyssnade på min pedagogiska förklaring och slutade (repa golvet eller vad som), då kan jag till råga på allt få känna mig duktig och pedagogisk. Jag tror inte jag skrev att jag ser det som ett misslyckande, jag tror jag skrev tyvärr eller ngt. (Arg blir jag tex när mina sluta och förklaringar ignoreras.)

Om man tycker det är upprörande att bli arg eller inte har väl ingenting att göra med hur perfekt man är? Jag hänger inte med. Det torde snarare bero på vilken inställning man har till ilska, om man upplever att det förstör dagen att bli arg, eller om det är en normal del av vardagen.

 

[Badger]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Exakt, kan man inte få känna sig lite dum för att man blev arg åtminstone, jag tar mig den rätten så kan du få göra som du vill

 

[Mabuse]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Man får känna hur man vill, jag undrade bara varför du känner dig dum för att du blir arg? I min värld är det inget särskilt negativt eller dåligt med att bli arg, och det finns inte större anledning att känna sig dum över det än över att man behövde sova på natten. Uppenbart upplever du och andra det annorlunda, och jag blev då nyfiken på varför. Du får jättegärna förklara om du vill?

 

[ako]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Sen tänker jag i största allmänhet att det är intressant att det så ofta dyker upp trådar av den här typen och så sällan trådar på temat "hur gör jag för att mitt barn ska känna stort förtroende för mig" eller "hur gör jag för att mitt barn ska känna sig omtyckt av mig". Jag upplever det som att det är grunden för att få mindre/bättre konflikter, men att det är en betydligt svårare nöt att knäcka. Men de dagar/perioder då man har en riktigt bra balans på den positiva sidan så brukar det vara mycket lättare att nå samförstånd.

Fast grundfrågan i tråden var ju faktiskt hur man på bästa sätt ( för barnets bästa o för att barnet skulle må bättre tolkade jag det som) bemöter en väldigt arg fyraåring, inte vilka regler msn eventuellt hade, och med bara lite omskrivning rycker jag nog det ligger ganska nära det du beskriver.

 

[Ramona]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

*KL*

Nu hoppar jag in i tråden med lite OT. Det handlar inte alls om några goda råd, det handlar inte om hur man ska göra, det är enbart en reflektion jag har.

Jag är fullkomligt omgiven av barn mellan 0-10 år nu. "Alla" kompisar har barn i den åldern och de har gärna fler än ett så det är helt plötsligt massor med barn. Jag tycker att det är väldigt roligt att se mina kompisar uppfostra sina barn och hur de hanterar temperament och viljor. Och det är lite här det där som Petruska, Mabuse, Badger, Kattenizze mfl tog upp för några sidor sedan i tråden. De som några i tråden tycker är kuvade och de som får agera sina känslor helt fritt. Några tyckte att man absolut inte får tjata, och några tyckte att det var mer okej.

Min poäng är att jag ser en enormt stor skillnad i hur roligt de olika barnen har på olika aktiviteter. Barn som är lite mer hårt hållna har betydligt roligare på badhuset, leklandet, djurparken, sandstranden, etc, etc. De liksom vet vad som gäller och de tar inte upp allting för diskussion. Dessutom agerar de inte ut på ett sätt som gör att de börjar gråta bara för att det inte blir som de vill.

Tex. Vi är på badhuset. Träffar några vi känner som sitter och fikar, när vi är på väg för att äta lunch. Alla barn vill givetvis fika. Skillnaden blir här att de barnen som är vana vid att en vuxen bestämmer över dem nästan rycker på axlarna när svaret på om de får ta en kaka blir "nej, vi ska äta lunch först, sen fikar vi". Det blir inga sura miner, för barnen vet att vad som är sagt och bestämt gäller. De barnen som inte är vana vid att föräldrarna någon gång i tiden tagit en viss bestämmandekamp med dem börjar här sura, gråta, bli arga, agera utåt och tycker att hela dagen är förstörd. Och de surar faktiskt väldigt länge, över hela lunchen och hela vägen in till fikat. Det är flera gånger som några av de sura barnen vägrat fika när den väl kommer, bara för att de fortfarande är sura och tvära. De andra barnen skrattar och leker och har betydligt roligare på badhuset än de som är sura och arga.

Barn som är sådär utåtagerande har inte kul. Och nej, det handlar inte om att barn är olika, utan det är väldigt tydligt i de olika familjerna. I vissa familjer behöver föräldrarna bara titta på barnen för att de ska "skärpa sig" och i andra familjer är barnen sura och tvära över småsaker. Ett par av familjerna har verkligen ändrats i sina uppfostringsmetoder också. Några som var väldigt mesiga och hela tiden försökte förklara och prata med barnen har gått över till att vara mer bestämda och kanske inte ha fler regler, men en lite hårdare hållning. De yngre barnen har blivit betydligt roligare att ha med att göra än de äldre barnen, eftersom de yngre barnen som fått en annan uppfostran inte alls är sådär petiga och tycker att hela världen exploderar bara för att de inte fick som de ville.

Jag lägger mig inte i vad som är rätt eller fel. Jag ger bara min syn som jag upplevt.

 

[leia]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Tack för svaren!

... Tycker han att det är roligt att vi blir arga (händer iofs nästan aldrig, men ibland när han var yngre), så blir vi argare tills det inte är kul längre - det går av sig självt, för få saker retar mig så mycket som att nån skrattar åt mig när jag är arg.

Rent konkret så säger jag ifrån, hejdar handen när den är på väg med ett slag mot mig, eller går därifrån, ifall han försöker slå mig.

Problemet är att jag egentligen redan är på mitt max-arga humör när han tycker det är roligt. Egentligen tycker jag inte att pappan (som han lyssnar på) blir mycket argare. Men sonen kanske ser att han menar det mer än jag, som nästan måste övertyga mig själv att bli arg?

Hur pratar han? Innan talet riktigt sitter och de kan kommunicera det som de känner så är det rätt vanligt att barn agerar ut genom att slåss.

De gånger det har hänt hos oss har vi direkt agerat genom att skrika "aj, det där gjorde ont", förklara att man inte får slåss och visat med handen hur man stryker istället. Vi har också pratat (och tränat) på hur man får göra när man är arg, helt ok att stampa med fötterna i marken, slå på en kudde eller slänga ett mjukt gosedjur.

I vårt fall tror jag det kan ha med talet att göra, han är sen i språkutvecklingen.
Utropar 'Aj det gör ont' gör jag med, men det tycker han är omåttligt roligt. Tror inte han förstår innebörden riktigt. Vi har även sagt att man får kasta något mjukt eller en boll, men ofta kastar han dem på mig då.

Jag håller helt med ditt resonemang och hade jag haft ett barn som reagerade när jag blir arg eller säger till på skarpen så hade det nog känts annorlunda. Då hade det varit mer lönt att visa att jag blir arg för då hade det gett effekt. Men han bryr sig ju inte. Och om jag ska bli så arg att han blir ledsen och frivilligt slutar slåss eller knipas får jag helt enkelt bli orimligt arg känns det som, så arg som jag aldrig blir annars, i princip bli helt vansinnig och skrika och ryta i hans öron i flera minuter och det känns inte ok. När du säger att du blir arg och visar det, hur menar du då? Räcker det med att bara höja rösten?

Det blir jobbigt för mig att leva ut min ilska flera gånger per kväll, det blir liksom ingen rolig relation då, och det kan inte vara så roligt för honom heller, även om det inte ser ut som om han bryr sig.

Jag blir som sagt arg ibland men ofta orkar jag inte.

Jag känner igen mig i det du säger.

Tycker faktiskt att det blivit bättre de senaste dagarna, kan ju hoppas att det är en trend som håller i sig.

 

[mino]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Jag tycker att det är rätt missvisande att analysera utifrån det man ser i en grupp, risken är att det blir väldigt normativt om hur barn optimalt förväntas vara i ett "kul" socialt sammanhang, barn "ska" vara framåt, sociala, trygga och modiga. En del barn är ju inte såna, en del kanske tycker att det är urtråkigt att åka till simhallen, gillar inte att bada och vill hellre sitta hemma i lugn och ro och leka med sina grejer. Jag tänker också att det kan vara socialt jobbigt att ha ett barn som inte är enligt normen och att man därmed börjar agera lite defensivt trots att man inte gör det hemma. Mina barn är av den enkla sorten som är väldigt framåt och självständiga och kan ställa sig på scen och köra en show på en fest. Men vi har inte gjort något särskilt för att de ska bli såna, det enda vi möjligtvis har gjort är att vi inte har hindrat dem. Men de kan också totalt bryta ihop när man ska åka hem eller det blir för mycket på nåt sätt. Jag upplever det som väldigt mycket mer nyanserat än vad du beskriver, det är inte så antingen eller utan det beror på en rad olika faktorer.

 

[Petruska]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Jag kunde inte instämma mer, Mino. Särskilt kring det där med vad barn "ska" tycka är kul. Lyckade barn älskar att bada och hoppa i hoppborgar, liksom. Har man ett sådant barn ses man som en lyckad förälder.

 

[Snurrfian]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Fast nu var det inte riktigt det Ramona pekade på, att de tyckte att det var så kul i badhuset så därför var de rätt uppfostrade...
Utan att de barn vid ett givet nej som kan ta det och gå vidare verkar ha det roligare överlag än de barn som inte kan ta ett nej och istället tjurar ihop en hel dag och förstör för sig själva genom att inte vilja bada trots att de kanske älskar att bada.
Och ja jag tror att hon har rätt, de barn som kan släppa en besvikelse/ett nej och gå vidare har det nog enklare i livet, om det sedan hänger på hur föräldrarna har "uppfostrat" sina barn eller om det helt enkelt är barnens personlighet kan jag dock inte avgöra.

Om jag tittar på mina egna två så är de rätt skilda på den punkten, min yngsta kan få för sig att tjura ihop och sedan vara arg för att han inte tex klättrade i klätterställningen, men vi börjar komma ifrån det allt mer.

 

[cirkus]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Äh, jag orkar inte.

Snurrifan skrev så mkt bättre

 

[mino]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Fast nu var det inte riktigt det Ramona pekade på, att de tyckte att det var så kul i badhuset så därför var de rätt uppfostrade...

Men det var ju just precis så hon skrev:

Barn som är lite mer hårt hållna har betydligt roligare på badhuset, leklandet, djurparken, sandstranden, etc, etc

De barnen som inte är vana vid att föräldrarna någon gång i tiden tagit en viss bestämmandekamp med dem börjar här sura, gråta, bli arga, agera utåt och tycker att hela dagen är förstörd. Och de surar faktiskt väldigt länge, över hela lunchen och hela vägen in till fikat. Det är flera gånger som några av de sura barnen vägrat fika när den väl kommer, bara för att de fortfarande är sura och tvära. De andra barnen skrattar och leker och har betydligt roligare på badhuset än de som är sura och arga

Kan det bli tydligare att hon gör en koppling mellan uppfostran och barnets humör och sociala kompetens? Jag säger att det kan finnas väldigt många andra anledningar till att ett barn bryter ihop som inte har med att barnet är ovant vid att få ett nej. Som att det exempelvis inte tycker att det är så himla kul att vara i badhuset och tar ut det på kakkonflikten. Jag tycker att det är en väldigt begränsad analys, visst finns det dåliga föräldrar men enligt min erfarenhet är det betydligt mer troligt att en kakkonflikt handlar om något helt annat än att barnet inte har uppfostrats.

 

[Mabuse]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Fast min upplevelse är att just när man är sparsam med sina nej, så slipper man utbrotten när de kommer. För barnet är inte i grunden frustrerat över att aldrig få bestämma och alltid få nej. Dessutom tror jag inte nödvändigtvis att Petruska, mino mfl säger nej mer sällan, diskussionen handlade ju inte om man skulle säga nej, utan med vilken motivering. Nej till kakan för att vi ska äta mat först, eller nej till kakan för att du ska lära dig att det är jag som bestämmer. Att barnet ska lära sig att din vilja växer i skogen, du ska lära dig att du inte kan bestämma. Resultatet kanske blir nej till kaka bägge gångerna, men tankegången bakom är ju helt olika.

 

[Badger]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Och jag håller med dig!

(Om sedan föräldrarnas uppfostran beror på barnens personlighet eller tvärtom är kanske inte bombsäkert.)

 

[Badger]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Det finns ju inget som säger att inte föräldrar med klara "regler" uhm vanor som av barnet är förutsebara, samtidigt inte också kan vara tillåtande på alla andra områden.

Tex vissa ganska fasta vanor och välj själv på övrigt, inget tjat.

eller inga fasta vanor, inget välj själv, massor av tjat och osäkerhet, microövervakning.

eller mängder av fasta (benhårda) regler och mängder av tjat.

Och miljoner olika varianter. Men som sagt ingenting säger att inte Ramonas barnsomkanacceptera ett nej inte har större frihet och mindre övervakning än barnensomsurarihop. Det vet vi ju inte, antagligen inte Ramona heller. Till stor del kanske bara föräldrarna har tur som hade barn som gillade situationen som sagt.

(Själv har jag fått en känsla av, men verkligen inte funderat närmre över, att mängder av tjat och microstyrning verkar kunna få barn att sura ihop (med rätta dessutom) även om den är "gullig" och mjuk.)

 

[Petruska]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

De utbrott och humörkriser jag tänker på har överhuvudtaget inget med tjat att göra, varken från barnets eller den vuxnes sida, och de har mycket lite med att säga nej att göra. Jag undviker till det yttersta att tjata, mest för att jag inte tycker att tjat hör hemma respektfulla relationer. När jag säger nej till barn har jag oftast bra argument och då är det aldrig särskilt besvärligt. Men det har ju med hur umgänget fungerar att göra, inte med om barnet har ett känsloliv som sätter krokben för sig själv hela tiden eller inte.

Det Ramona skriver tolkar jag i stort sett som att personer som har ett enkelt själsliv och lätt för att trivas har lite lättare liv i vissa avseenden. Det har inte mycket med uppfostran att göra.