Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

[Petruska]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Detta barn fungerar inte riktigt som andra barn, på flera plan. Han ÄR en svårare nöt att knäcka än många andra.

Kan han läsa?

Personligen vågar jag knappt föreställa mig hur ledsen och rasande och besviken jag hade blivit som liten om min mamma hade uttryckt mig som du gör här.

Man måste lära sig att man inte kan tjura sig till precis vad som helst här i livet. Det är min förbannade skyldighet som förälder att lära mitt barn detta, så att han kan klara sig bra i framtiden.

Men jösses, risken för att någon enda människa varaktigt ska kunna tro att man kan tjura sig till vad man vill måste ju vara minimal. Jag känner inte en enda person som tror det. På den punkten tror jag att du kan vara helt lugn, så fungerar ju inte samhället och det sociala samspelet alls. Det behöver man ju inte anstränga sig för att lära någon, det blir alla ju varse ändå.

 

[Mabuse]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Men det var inte "vägrar ta av overallen en gång" det var vägrar stå upp när mamma tar av och tar på overallen, byxorna, tröjan, strumporna, skorna, mössan, varje dag, morgon och kväll, hela vintern. Barnet är som en liten skelettlös amöba, väger 20 kg och hänger i dina armar. Varvid man misstänker att mammas rygg var lika trasig som min var efter denna vintern. (visst man kan på knäna försöka dra av overallen på barnet som ligger ned på den, helt lealös, men det tar också hårt på ryggen.) Så det handlar inte om den eftermiddagen, det handlar om varje eftermiddag, förmiddag, morgon och kväll resten av vintern, kanske med trasig rygg.

Att man är i hallen när man har ytterkläder kör vi också med, det blir repor på golvet av skor och jättelerigt i soffan med overallen.

Mitt bästa tips är att sätta sig skräddare på golvet, det frestar mycket mindre på ryggen än att försöka klä på ett trilskande barn vinterkläder medan man står dubbelvikt över det. Det gäller väl att försöka hitta en så ergonomisk ställning man kan, att stå dubbelvikt är ju sällan det. Och det går ju att sätta sig.

Jag förstår utmärkt väl att det handlar om varje dag, inte enstaka tillfällen. Jag har har också småbarn med bestämda åsikter. I vintras så vägrade barnet t ex att gå ut öht, varje dag och varje gång, i ett par månaders tid. Varje gång vi skulle ut ur lägenheten, så var man tvungen att bära ett sprattlande och skrikande barn till ytterdörren, ta på kläder under vilda protester, och ställa ett fortfarande protesterande och tvärilsket barn handgripligen utanför dörren. Det är så det är att vara småbarnsförälder ibland.

Det hade absolut inte gått om jag hade fått för mig att jag skulle stå upp medan jag klädde på barnet, eftersom barnet låg ilsket sprattlande på golvet. Det går att klä på och av barn som ligger ner också, om man själv sätter sig.

 

[Mabuse]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Jo och ibland känns det som att A vill ha en konflikt också. Ingenting kan bli rätt vill inte ut, vill inte vara inne osv. .

Jag kommer ihåg de dagarna från när jag själv var liten, och jag ville inte alls ha konflikt. Det var bara det att allt blev fel, och inget blev som jag hade tänkt, och allt var bara jättejobbigt. Inte som ett medvetet val alls, utan allt var helt enkelt bara jobbigt och fel hur det än blev, för jag visste egentligen inte ens själv vad som var felet, och vad jag egentligen ville. Det är inte så lätt att vara liten alla gånger.

 

[Badger]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Absolut, och tyvärr så hamnar man ibland i situationer, med vissa barn, där det som kan verka som en idiotmaktkamp inte är det. Det är bara den bästa och lindrigaste lösningen för alla. Vissa barn tål inte massor av babbel och snälla lösningar när de är ledsna, de vill ha lugn.

 

[Brandgul]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

För er går det säkert jättebra med solkräm, men rödhåriga barn är väldigt känsliga mot solen. Det var säkert ingen annan som hunnit bränna sig under den dagen. En av hans fsk-kompisar är från Kina, en är från Sydamerika, en har långt hår osv. De spelar liksom inte i samma division.

Allt går inte att argumentera sig ur. Någon gång under barnens skolgång kommer barnen dessutom stöta på regler som är icke förhandlingsbara. Vilken chock det kommer att bli om de aldrig tidigare konfronterats med något liknande utan är vana att allt går att omförhandla och tjata sig ur.

 

[Och_Aye]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Kl.

Jag har inga barn och inga tips alls, det enda jag kan jämföra med är valpar och där gäller det också att tillåta känslor och att välja striderna.

Däremot; Mabuse, Petruska, mino och Tinywiny: Jag skulle vilja vara era barn! Och eftersom att det nu inte är möjligt så vill jag i alla fall kunna resonera som ni gör om jag får egna någon gång!

 

[Badger]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Jag kommer ihåg de dagarna från när jag själv var liten, och jag ville inte alls ha konflikt. Det var bara det att allt blev fel, och inget blev som jag hade tänkt, och allt var bara jättejobbigt. Inte som ett medvetet val alls, utan allt var helt enkelt bara jobbigt och fel hur det än blev, för jag visste egentligen inte ens själv vad som var felet, och vad jag egentligen ville. Det är inte så lätt att vara liten alla gånger.

Ja och jag minns det också, jag minns min barndom utan problem. Hur det var att ligga på golvet i en affär och skrika (japp jag var ett sådant barn, som lillebror, inte min soliga son.). Paniken över att det var fel. Det var inte längre grejen det handlade om. Men du och jag är ju inte alla barn .

Jag vet också att jag ibland var på så uselt humör att ingenting kunde bli rätt och att allt mamma vänligt försökte göra för att lösa kunde bara bli fel och gjorde saken värre med till slut panik. Om till råga på allt vänliga släktingar skulle komma med ännu fler förslag växte paniken igen (nu tittar ju någon till råga på allt på min situation när jag beter mig och ingenting kan göra åt det). Ibland var det rätt att handfast bryta situationen och bestämma åt mig, ibland var det rätt att låta mig lugna mig själv. Men det kunde inte jag och inte de veta just då, vilket som var rätt. (Så nej jag sökte väl inte konflikt, men ett beslut som jag inte gillade var enda lösningen, för det fanns inget jag gillade just då.)

Kort sagt barn är olika

(Jag tycker fortfarande ganska illa om folk som råkar se mig gråta och försöker trösta och skulle samtidigt känna mig övergiven om de gick därifrån... japp helt orimlig, folk är olika.)

 

[Mabuse]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Nu har du nog missförstått mig, kanske för att jag inte har delgett precis varenda detalj om vad som hände minut för minut.
Ja, det är korrekt att saken inte handlade om overallen, saken handlade om att detta OERHÖRT envisa, tjuriga barn skulle få inse att man inte ska kunna tjura sig till att göra som man vill. Denna tjurighet finns fortfarande kvar och för tillfället visar den sig genom att han TVÄRVÄGRAR skriva i skolan, varken med penna eller dator. Och vi vet att det inte beror på att han inte kan, varken motoriskt eller kunskapsmässigt. Men problemet är att läraren har hjälpt honom en massa och då har han insett att om man tjurar tillräckligt mycket så behöver man inte göra själv utan andra gör åt en. Läraren och jag har nu en gemensam strategi för detta, vi är eniga om hur det ska lösas.

Jag har INTE stått i hallen och väntat på att barnet ska ställa sig upp, han har varit väldigt fri att ställa sig upp och gå därifrån om han velat. Han har varit fri att klä av sig själv om han velat. Och jag lovar att jag har provat ALLA varianter för att försöka få honom att göra saken själv.
Skälet till att jag den här gången valde att inte klä av honom med tvång var just att jag var jävligt trött på att göra det jämt och ständigt för att kunna ta oss iväg till olika aktiviteter i tid. Denna gång valde jag att missa vår tid i simhallen, för att faktiskt kunna gå igenom detta med mitt barn.

Detta barn fungerar inte riktigt som andra barn, på flera plan. Han ÄR en svårare nöt att knäcka än många andra. Vi jobbar massor med positiv förstärkning när han gör bra saker, men man måste också dra gränser för vad som är okej att göra på den negativa sidan. Man måste lära sig att man inte kan tjura sig till precis vad som helst här i livet. Det är min förbannade skyldighet som förälder att lära mitt barn detta, så att han kan klara sig bra i framtiden. Som läget är just nu har han en förmåga att göra ingenting. Han kan sitta en hel dag i skolan utan att göra något alls. Det GÅR inte att förmå honom att göra något, varken med positiva eller mindre positiva metoder. (nu ser läraren inte detta som något stort problem, eftersom han ändå är väl framme kunskapsmässigt)
Den som har några bra tips på hur man får såna låsningar att släppa är välkommen att komma med konstruktiva tips.
.

Det låter som ett barn som av sina föräldrar lärt sig att det absolut viktigaste i livet är prestige, och vem som bestämmer. Det är viktigare än allt annat, det är viktigare än att gå i skolan, det är viktigare än att göra roliga saker som att gå och simma, det är viktigare än att lära sig något, det är viktigare än att komma överens.

När prestigen och makten står på spel, då får allt annat stå åt sidan. Precis som du visade honom när ni hoppade över simningen för att fightas om overallen istället, och ta en prestigekamp om vem som skulle ta av overallen och hur det skulle gå till.

Med ett barn som har så lätt att hamna i principfighter, och prestigekamper, att det försakar allt annat för den skull, så skulle jag verkligen försöka undvika såna strider. Inte minst med tanke på framtiden, vem ska orka leva med en sån paragrafryttare och principfast person?

Jag förstår att barnet lockar till såna kamper, men jag förstår inte vad man som vuxen har att vinna på att gå med i det spelet och mana till kamp hela tiden, vare sig för sin egen del, eller för barnets del. Lite som när man köper en hund med kampinstinkt - självklart kommer hunden jättegärna uppmuntra till dragkamper, men som matte har man ändå ett val om man vill uppmuntra och initiera såna tendenser, eller inte. Det du beskriver att ditt barn sysslar med, understött av sina föräldrar, är att göra sitt liv till en dragkamp. Det verkar jättejobbigt, för honom själv inte minst.

Man behöver ju inte ta tag i andra ändan av trasan, när barnet börjar ladda för att hålla fast i sin ända, så att säga.

 

[ameo]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Kan han läsa?

Personligen vågar jag knappt föreställa mig hur ledsen och rasande och besviken jag hade blivit som liten om min mamma hade uttryckt mig som du gör här.



Men jösses, risken för att någon enda människa varaktigt ska kunna tro att man kan tjura sig till vad man vill måste ju vara minimal. Jag känner inte en enda person som tror det. På den punkten tror jag att du kan vara helt lugn, så fungerar ju inte samhället och det sociala samspelet alls. Det behöver man ju inte anstränga sig för att lära någon, det blir alla ju varse ändå.

det är lätt att döma innan man har alla korten på bordet
du blir salig på din tro och det är okej
jag kommer dock inte besvara dina anklagelser mer

 

[Badger]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Tror du missat att beakta att gener tydligen är mycket stor andel, kanske 50% av beteende, så delar föräldrar och miljö på resten. Man kan nog parera men inte personlighetsförändra ett barn.

 

[Sar]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Ah, jag trodde ni svarade Ameo och hennes overallproblem med en jämförelse och jag tyckte inte det var samma sak bara.

Då förstår jag bättre.

Exakt A faller ju bara ihop i en hög på hallgolvet om man säger så och släpper, men över några veckor kan man fixa det lite utan bråk, med bara en del irritation (och då räknar jag honom som ett lätthanterligt barn med positiv inställning.). Lillebror däremot, envis som en lus är han (har haft många nog små kusiner och småbröder för att inse att det är verkligen helt olika och inte så himla enkelt och lättskuret alla gånger).

Jag har nog inte sett det som ett större problem om ett trött barn kollapsar på golvet i en overall. Inte något jag skulle starta en maktkamp eller diskussion över. Sätt dig vid barnet, upp med dragkedja och tråckla ut armarna, ställ dig och dra i skorna. Har man tur kan barnet hjälpa till och lyfta på rumpan. Eller för all del fråga om den själv vill ta av sig.

 

[Badger]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Tja och jag slutade också ha det problemet eftersom jag ibland släppte lite (som man kan göra när man red en häst som försökte hänga i tygeln) av supporten så han slutade hänga. Men A är ju solig hittils (han är ju inte fyra än). Jag har aldrig behövt ha ngn stor maktstrid med honom, säger jag att det inte är godisdag suckar han mest lite. Jag ska vara väldigt lycklig att jag inte är mor till mig själv... än så länge (jag var snäll tonåring).

Jag tycker inte kräm ersätter solmössa, å andra sidan brukar han sätta på sig sin.

Köpa större lägenhet med en hall man kan sitta i försöker vi också med, det går lite segare. Men jag håller med om att det vore underbart. Ett extra sovrum och diskmaskin i köket vore också guld.

 

[Hyacinth]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Känner igen

Eller när man skalar en banan på fel sätt och jorden går under i 45 minuter på grund av det.

 

[Petruska]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Jag kommer ihåg de dagarna från när jag själv var liten, och jag ville inte alls ha konflikt. Det var bara det att allt blev fel, och inget blev som jag hade tänkt, och allt var bara jättejobbigt. Inte som ett medvetet val alls, utan allt var helt enkelt bara jobbigt och fel hur det än blev, för jag visste egentligen inte ens själv vad som var felet, och vad jag egentligen ville. Det är inte så lätt att vara liten alla gånger.

Jag tänkte förut just på att så få verkar minnas de här konflikterna från sig själva som barn. Jag minns det rätt tydligt, och jag minns att jag inte alls ville bråka, det vara bara det att allt blev fel. Som du skriver. Tillvaron var fel, jag var fel, alla andra var fel.

Så sett förstår jag precis vad som hände när jag råkade göra fel med sugröret åt plastbarnbarnet häromdagen. Och jag förstår också hans känsla av att det blev förstört. Att jag tar upp sugröret och han därefter sticker ner det själv, är ju inte alls detsamma som att själv göra det första gången.

Jag minns också känslan av just att det egentligen inte fanns någon lösning på konflikterna/problemen/bråken.

Jag minns också mycket tydligt förnedringskänslan de (få, tack och lov) gånger då någon av mina föräldrar fastnade i att driva igenom något mer eller mindre på prestige. Just hur förnedrande det var. Och om min (något mer gammaldags) mormor var närvarande fick jag dessutom beröm om jag ödmjukade mig vid de tillfällena, och det var riktigt, riktigt vidrigt. Jag mår nästan dåligt när jag tänker på det nu. (Men det var undantag, som sagt.)

 

[Badger]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Fast som jag tydligt skrev så har jag inga problem, däremot har jag fantasi!

Jag har full förmåga att föreställa mig att jag skulle haft ett problem med ett annat barn och att en annan förälder kan ha ett problem trots att jag inte har det. (min lealösa 20 kg klump slutade ju att hänga, en annans gör det inte. Knappast någon som behöver beskriva hur man klär av ett lealöst barn jag vet hur man gör, och jag vet hur min rygg känns när jag gör det. Men jag har som sagt inga problem nu.).

Bara för att jag har lyckats lösa mina av och påklädningar med lite trix behöver inte det innebära att jag skulle lyckats med alla barn alltid. Jag VET att det är en oändlig skillnad mellan att (när jag växte upp) försöka balansera mina nio olika små kusiner och bröder som jag sett växa upp, passat och bott ihop med alla barn reagerar inte likadant på samma försök till parering.

 

[Snurrfian]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Jag tänkte förut just på att så få verkar minnas de här konflikterna från sig själva som barn. Jag minns det rätt tydligt, och jag minns att jag inte alls ville bråka, det vara bara det att allt blev fel. Som du skriver. Tillvaron var fel, jag var fel, alla andra var fel.

Så sett förstår jag precis vad som hände när jag råkade göra fel med sugröret åt plastbarnbarnet häromdagen. Och jag förstår också hans känsla av att det blev förstört. Att jag tar upp sugröret och han därefter sticker ner det själv, är ju inte alls detsamma som att själv göra det första gången.

Jag minns också känslan av just att det egentligen inte fanns någon lösning på konflikterna/problemen/bråken.

Jag minns också mycket tydligt förnedringskänslan de (få, tack och lov) gånger då någon av mina föräldrar fastnade i att driva igenom något mer eller mindre på prestige. Just hur förnedrande det var. Och om min (något mer gammaldags) mormor var närvarande fick jag dessutom beröm om jag ödmjukade mig vid de tillfällena, och det var riktigt, riktigt vidrigt. Jag mår nästan dåligt när jag tänker på det nu. (Men det var undantag, som sagt.)

Jag mins oxå konflikter från min barndom, jag mins att jag tyckte att mina föräldrar var dumma och inte lyssnade men förnedrad kände jag mig aldrig... Alltså är jag väldigt nog med att försöka hjälpa mina barn att sätta ord på vad det är de känner, för ibland är det som sagt inte situationen i sig som är problemet utan allt och inget. Om jag som förälder kan hålla mig lugn och försöka reda ut det så brukar det mesta lösa sig. Men med det sagt så finns det vissa saker som inte är förhandlingsbara här hemma, tex sätta på sig bilbältet, sen finns det andra strider som i era ögon kanske inte är värda att ta men för oss har det varit det, för hur det nu än är så är alla barn olika och man måste behandla barnen olika.
Min äldsta är rätt lat, rätt lik mig för att vara helt ärlig och hon behöver bli puttad på, tjatat på för att komma iväg och göra saker som hon sen tycker är jättekul, men just där och då när hon ska iväg på fotbollsträningen så kan det vara ett jätteproblem att hitta sina fotbollsstrumpor och det kan bli ett hysteriskt bråk om att titta i byrålådan. Med henne är det oftast bäst att lämna henne ifred när hon härjar och skriker, när det blir tyst kan man gå till henne och då är hon redo att antingen tala om vad problemet är eller inse att det faktiskt är rätt fånigt att bråka om att tröjan är jättefläckig och hon faktiskt har tio andra tröjor som hon tycker bättre om.

Min yngsta är mer aktiv, har ett stort socialt liv som kan ge sina törnar trots sin unga ålder kan ge rätt hårda törnar. Det är barnet som kom hem från dagis och grät över att den tjej han älskade skulle vara ledig en vecka så han skulle inte få se henne. Med honom är det bäst att bara hålla honom i famnen tills stormen har rasat över och han vill prata. Lämnar man honom så bygger det bara på...

Men visst de börjar bli stora och jag är nog inne i hur de är just nu... Just nu kan jag inte komma ihåg om vi gjorde så mycket annorlunda när de var i fyra års åldern, att vi valde strider vet jag, men det måste ju vara upp till varje familj att välja vilka strider de anser är värda att ta. När det gäller overall så har jag varit betydligt hårdare än ameo, de har fått klätt av och på sig själva från 2 års åldern med hjälp av mig, jag tror aldrig att vi har haft diskussionen om att stå upp, utan det har snarare varit vill du har hjälp eller kan du själv? Och ingen av dem har viljat gå runt med overall inne så den har åkt av ganska så fort på egen hand om de någon gång inte har tagit av den frivilligt när vi kom hem. Och åka iväg har båda mina gillat så det har liksom aldrig varit någon diskussion.

 

[Mabuse]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Tror du missat att beakta att gener tydligen är mycket stor andel, kanske 50% av beteende, så delar föräldrar och miljö på resten. Man kan nog parera men inte personlighetsförändra ett barn.

Nej, barn har ju en tendens att brås på sina föräldrar på det viset.

Men att ett barn har en tendens att bete sig på ett sätt, betyder ju inte att omgivningen inte har några alternativ, utan måste bete sig på ett enda sätt.

Jag har inte sagt att man kan personlighetsförändra sitt barn (det låter för övrigt som ett gräsligt projekt, vilken vettig förälder kan ha det som mål??), men att man som förälder nästan alltid har valmöjligheter i hur man hanterar den personlighet som barnet har. Begränsat av sin egen personlighet och sina erfarenheter, naturligtvis, ingen av oss kan ju välja helt fritt. Men något har man nästan alltid att välja mellan.

 

[Freddie]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

*Knapplån*.

Vad mycket intressanta tankar det kommit fram i den här tråden!
Jag tycker att det är lätt att som förälder "fastna" litegrann i rollen som uppfostrare. Man vill göra ett bra jobb som förälder, lära ut rätt, vara pedagogisk och rättvis, ibland i sådan utsträckning att man glömmer bort att vara en medmänniska, samtalspartner och kamrat. Då menar jag inte att vara kamratlig nog att låta barnet äta Kinderägg till lunch varje dag för att hen skulle tycka det var trevligt, utan att ta sig tid och fantasi till att se situationer ur barnets perspektiv, även när det vid första anblick verkar heltokigt.

När Viktor (som nu är 7 år, stora killen) var i tre-, fyraårsåldern dök det upp en del konflikter som slutade med att han blev alldeles ifrån sig. Han skrek, sparkade, slog omkring sig och var mer eller mindre okontaktbar. Det kunde gälla sådana "banala" saker som att hans favorittröja låg i tvätten, när han ville ha på sig den NU. Det var stora tårar och "Dumma mamma!" för hela slanten.
Vad lätt det var då att börja argumentera snusförnuftigt och pedagogiskt korrekt ("Du förstår, tröjan måste tvättas när den är så smutsig"), eller bli förbannad och skrika tillbaka "TRÖJAN ÄR I TVÄTTEN, JAG KAN INTE GÖRA NÅGONTING ÅT DET JUST NU!", när situationen oftast blev så mycket mer lätthanterad och kortvarig om jag erbjöd sympati och ett lyssnande öra när han väl lugnat ner sig nog för att kunna höra någonting öht. I det akuta skedet såg jag till att han inte kunde skada någon eller kasta ömtåliga prylar i väggen (att försöka krama honom i det här läget hade lett till ännu mer raseri) och när gråten övergått till snyftningar kunde vi mötas i irritationen över den smutsiga tröjan. "Åh, nu blev du jättearg och ledsen för att du inte kunde ha din favorittröja, eller hur? Vad dumt att den inte var ren när du ville ha den så gärna. Hm, hur ska vi kunna lösa det här? Tror du att tröjan med racerbilen skulle kunna duga så länge?".

När Viktor inledde sin karriär som supertrotsig tjurskalle kändes det först så självklart att det han behövde nu var pedagogisk vägledning och korrigering, men med tiden har det visat sig att han i betydligt större utsträckning varit i behov av förståelse och humor, men också att få vara just arg, sur och grinig utan att bli förebrådd.

För mig personligen har en viktig lärdom varit att jag inte behöver befria Viktor från sin ilska. Jag behöver inte uppträda som räddaren i nöden och jag kan faktiskt tillåta mig själv att vara arg och opedagogisk som få mellan varven, det hör liksom till när man är människa, även sedan man blivit förälder. Och för de flesta barn går ju de där riktigt jobbiga perioderna över. Från att ha haft en ganska bångstyrig treåring har vi haft en mestadels väldigt harmonisk fem-, sex- och sjuåring och de där månaderna när konflikterna avlöste varandra känns långt bort.

 

[Badger]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Absolut, jag håller med, och så leder säkert det till att barnet och föräldern har ungefär samma svaghet eller vad man ska säga typ båda är envisa med prestige eller båda har lätt att bli arga

Samtidigt som ett explosivt barn säkert alltid kommer att vara explosivt så kanske hen kan lära sig kontrollera det, eller inte.

Jag håller självklart med om att man kan välja olika vägar. Det är ju det man måste göra. Men jag tror inte alltid det är exakt samma väg som är lugnast och minst jobbig för alla barn (ett barn vill kanske ha lugn, ett annat kram, ett tredje någonting annat och det som gjorde saker bättre för mig när jag var liten kanske känns helt fel för ett barn jag försöker trösta.).

(När jag minns konflikter från när jag var liten har jag inget minne av förnedring. Men jag hade kanske inte den sortens konflikter. Jag kan fortfarande minnas hur arg jag varit på viss släkting tex, men tja som tur var drev aldrig någon mig att säga förlåt till denne, å andra sidan hade jag inte gjort fel.)

 

[Raderad medlem 6459]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

KL
Jag har gjort tvärsemot de flesta i tråden- jag har från början haft rutiner och varit väldigt konsekvent och inte vikit mig. Har aldrig haft bråk eller tjafs om något.
Att inte få köpa godis , läsk eller kakor i affären har aldrig diskuterats.
Inte heller att vägra ta på eller av kläder. Eller val av kläder.

Vad tragiskt. Ett barn så kuvat att den lärt sig att man inte ens får diskutera vilka kläder man vill ha på sig. Eller be om kakor i affärn.