nyponros
Trådstartare
Han som var min största och första kärlek. Som jag trodde jag skulle dela hela livet med. Som jag älskade så högt att ord inte kan beskriva och han mig. Han finns inte längre, han har tagit sitt liv.
Han var sjuk, djupt deprimerad och missbrukade diverse droger. Min vardag kantades av oro och lögner. Jag kämpade så för honom men när hans sjuka sida svikit för djupt och för många gånger så var jag tvungen att lämna, för att inte gå under själv.
Det är två månader sedan nu, och han lovade att hålla huvudet högt och ta hand om sig själv, och inte röra några mera droger. Nu har han tagit en överdos och finns inte mer.
Han som jag delat mitt allra innersta med. Han som viskat i mitt öra att han älskar mig mer än allt på jorden, att han vill leva hela livet med mig och att jag betyder mer för honom än någon annan. Han som jag tröstat, vaggat och oroat mig oändligt för. Som jag älskat så det gör ont. Han är död.
Jag har försökt gå vidare genom att sätta locket på och tränga undan alla känslor. Som om den tiden inte fanns. Jag hade blivit så trasig och det var så destruktivt, vårt förhållande det sista halvåret när han var som sjukast. Nu när han inte finns mer känner jag bara att det var mitt fel, att jag borde stannat, stöttat mer, funnits mer. Även om jag vet att jag inte hade kunnat göra mer än jag gjorde, att jag gjorde allt i min makt för honom och lite till. Hans syster sa till mig att han förmodligen levt längre på grund av mig. Jag hoppas så att det är så.
Hur ska jag någonsin kunna ta mig igenom det här?
Hur ska jag någonsin kunna bli glad igen?
Det gör så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Han var sjuk, djupt deprimerad och missbrukade diverse droger. Min vardag kantades av oro och lögner. Jag kämpade så för honom men när hans sjuka sida svikit för djupt och för många gånger så var jag tvungen att lämna, för att inte gå under själv.
Det är två månader sedan nu, och han lovade att hålla huvudet högt och ta hand om sig själv, och inte röra några mera droger. Nu har han tagit en överdos och finns inte mer.
Han som jag delat mitt allra innersta med. Han som viskat i mitt öra att han älskar mig mer än allt på jorden, att han vill leva hela livet med mig och att jag betyder mer för honom än någon annan. Han som jag tröstat, vaggat och oroat mig oändligt för. Som jag älskat så det gör ont. Han är död.
Jag har försökt gå vidare genom att sätta locket på och tränga undan alla känslor. Som om den tiden inte fanns. Jag hade blivit så trasig och det var så destruktivt, vårt förhållande det sista halvåret när han var som sjukast. Nu när han inte finns mer känner jag bara att det var mitt fel, att jag borde stannat, stöttat mer, funnits mer. Även om jag vet att jag inte hade kunnat göra mer än jag gjorde, att jag gjorde allt i min makt för honom och lite till. Hans syster sa till mig att han förmodligen levt längre på grund av mig. Jag hoppas så att det är så.
Hur ska jag någonsin kunna ta mig igenom det här?
Hur ska jag någonsin kunna bli glad igen?
Det gör så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen.