Blir det någonsin "smooth sailing"?

Fan vad svårt det ska vara att vara vuxen. Blir det någonsin "smooth sailing"? Jag blir så himla less.

Igår gjorde sambon slut med mig. Vi blev tillsammans 2021 och livet har inte direkt varit lätt under den tiden vi varit tillsammans. Men vi har haft varandra. Men är det såhär det är att vara vuxen? När får man ett break från det som är jobbigt?

Rätt så direkt efter att vi blev tillsammans upptäcktes flera knölar i mina bröst. Våren 2022. Sedan jag var 18 har det dykt upp både godartade och borderline maligna tumörer i mina bröst. Och knölar dök nu upp igen i båda brösten. Jag var då 28. Ett av brösten var tidigare inte opererat. Men nu var det bara att förbereda sig och rullas in för operation. Sen stod jag där med två ärrade bröst. Det var lite svårt att få såren att läka. Brösten var ännu mer olika stora än innan. Jag fick ytterligare en delprotes utprovad. Så när jag har bh syns det inte. Men jag avskyr mina bröst. De har orsakat mig så mycket problem och oro. Jag vill inte ha dom längre. Och alla ingrepp som knölarna har lett till har gjort att jag avskyr beröring. Intimitet har varit svårt. Allt påminner mig om alla ingrepp och hur förändrad min kropp har blivit.

Så våren 2022 var hemsk. Jag blev dessutom överarbetad och blev sjukskriven från jobbet på sommaren. I samband med den sjukskrivningen genomgick jag vissa utredningar och fick reda på att jag kanske kunde ha ADHD. Utredning för det skulle påbörjas under hösten.

Men i november 2022 dog min pappa. Min största emotionella trygghet i livet. I samband med det bröt jag kontakten med min mamma. Skrev en tråd om det här. Jag har fortfarande ingen kontakt med henne. Hon har enligt henne "inget att be om ursäkt för" och jag vägrar ha kontakt under de premisserna. Så när pappa dog förlorade jag i princip båda mina föräldrar. Jag ångrar inte att jag bröt kontakten med mamma dock.

Under våren 2023 fick jag min ADHD-diagnos. Äntligen. Den har förklarat så mycket om hur mitt liv har varit. Det har förklarat varför jag alltid blivit helt inåtvänd i intima relationer när det varit minsta lilla stress i livet. För min hjärna kan inte stänga av tankarna. Det har förklarat varför jag alltid känt mig otillräcklig på jobbet. Varför jag alltid försökt få bekräftelse från min mamma. Diagnosen har gett så många svar. Och jag har börjat lära mig hur jag kan hantera livet i detta nu. Jag har fått en hel verktygslåda som jag inte hade förut.

Under sommaren 2023 köpte jag och sambon vår drömgård. En ödegård. Med ett ödehus. Han visste om den sedan länge och hade visat mig den i början av vårt förhållande. Det var det vackraste hus jag sett. Och så skulle det säljas. Och vi fick det. Där skulle vi bo i framtiden. Men redan då fanns det så många problem i vår relation. Det visste jag ju då och ser det än mer tydligt nu. Det kändes som att det mer var hans hus. Hans bolån. Hans framtid. Hans planer. Inte våra.

Och det var väl sant. För nu är vi inte tillsammans mer. Vårt förhållande har varit svårt ända sedan min operation 2022. Det påverkade min förmåga att hantera intimiteten och även om jag försökte få rätsida på mitt mående så nådde vi inte fram till varandra. Han kunde inte möta mig någonstans och det var omöjligt för mig att ta mig hela vägen till honom på så kort tid. Sen blev jag sjukskriven. Sen dog pappa. Sen kom huset och problemen med det.

Nu är jag 30. Det är ingen ålder, jag vet. Och livet vänder och jag med det. Det kommer bli bra. Jag har min lägenhet och min katt och min häst och mina vänner och mina syskon. Men nu står jag här. Eller snarare sitter i soffan som jag hoppas att jag inte kommer behöva köpa ut från sambon. Och så är jag singel. Jag vill ha ett barn i framtiden. Bo på landet. Ha en egen familj, en familjär trygghet som jag själv inte har haft. Missförstå mig inte, jag älskar alla mina syskon och deras partners och barn. De är ju såklart min familj de också. Men jag vill ha det dom har. Min egen familj. När får jag det? Hur får jag det? När är det min tur? Kommer det hinnas med?

Fan. Jag vill bara ha det bra. Veta att här kommer jag få vara. Känna att här är det konstant. Det vill jag ha.

Blir det någonsin smooth sailing?

 

[Nepenthe]

Nu är alla hans saker ute ur min lägenhet. Himmel vilket gissel det har varit. Förra helgen skulle allt flyttas, men allt fick inte plats i lasset och han lämnade "några kartonger" sa han. "Några kartonger" var saker över hela lägenheten, säkert 10 kartonger, en halv bokhylla med böcker, 15 växter och massa andra prylar. Jag samlade ihop allt i en hörna av lägenheten, skickade foto och krävde att det skulle ut. Det blev ett jäkla liv men igår blev det äntligen gjort. Nu har han visserligen saker på vinden, men det kan jag leva med. Han får hämta dom sen. Bara jag slipper se sakerna i min lägenhet.

Nycklarna fick jag först inte heller tillbaka trots upprepade uppmaningar. De skulle han lämna tillbaka när han "var färdig". När han skulle "vara färdig" visste han inte. Inga av mina argument hjälpte och min panik över att inte ha koll på nycklarna till min lägenhet växte. Till slut åkte jag helt sonika över till vännen där han bor, plingade på tills exet öppnade, och krävde tillbaka nycklarna. Då fick jag dom.

Nu njuter jag av att kunna ta fram mitt pynt i lägenheten. Jag har ställt fram mina böcker i den oordningen jag vill ha dem i, ställt fram mina prydnadssaker och nu står det bara mitt namn på dörren. Äntligen.

Trots att jag måste hålla i pengarna funderar jag på att köpa mig en liten flaska finare bubbel för att fira ikväll. Nu när det har gått några veckor sedan uppbrottet är jag SÅ lättad över att det är slut. Jag mådde inte bra i förhållandet som var, det blir allt mer tydligt nu när vi behövt dividera över flyttlogistiken. Jag NJUTER av att vara singel! Njuter av att kunna äta vad jag vill. Städa när jag vill. Ha den ordningen jag vill. Såhär vill jag ha det för alltid

Underbart att läsa
Hejja dig!

 

[Roheryn]

Nu är alla hans saker ute ur min lägenhet. Himmel vilket gissel det har varit. Förra helgen skulle allt flyttas, men allt fick inte plats i lasset och han lämnade "några kartonger" sa han. "Några kartonger" var saker över hela lägenheten, säkert 10 kartonger, en halv bokhylla med böcker, 15 växter och massa andra prylar. Jag samlade ihop allt i en hörna av lägenheten, skickade foto och krävde att det skulle ut. Det blev ett jäkla liv men igår blev det äntligen gjort. Nu har han visserligen saker på vinden, men det kan jag leva med. Han får hämta dom sen. Bara jag slipper se sakerna i min lägenhet.

Nycklarna fick jag först inte heller tillbaka trots upprepade uppmaningar. De skulle han lämna tillbaka när han "var färdig". När han skulle "vara färdig" visste han inte. Inga av mina argument hjälpte och min panik över att inte ha koll på nycklarna till min lägenhet växte. Till slut åkte jag helt sonika över till vännen där han bor, plingade på tills exet öppnade, och krävde tillbaka nycklarna. Då fick jag dom.

Nu njuter jag av att kunna ta fram mitt pynt i lägenheten. Jag har ställt fram mina böcker i den oordningen jag vill ha dem i, ställt fram mina prydnadssaker och nu står det bara mitt namn på dörren. Äntligen.

Trots att jag måste hålla i pengarna funderar jag på att köpa mig en liten flaska finare bubbel för att fira ikväll. Nu när det har gått några veckor sedan uppbrottet är jag SÅ lättad över att det är slut. Jag mådde inte bra i förhållandet som var, det blir allt mer tydligt nu när vi behövt dividera över flyttlogistiken. Jag NJUTER av att vara singel! Njuter av att kunna äta vad jag vill. Städa när jag vill. Ha den ordningen jag vill. Såhär vill jag ha det för alltid

Yesss!!! Precis sådär, alltså det du skriver i sista stycket, kände jag när jag fick min lägenhet efter att ha separerat. Helt underbar känsla!