nyponros
Trådstartare
Sv: Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?
*kl*
Tack snälla för alla fina ord.
Jag har aldrig varit med om någon smärta ens i närheten av detta.
Inget skulle ju kunna förstöra för oss.
Jag var hans glädje och ljus i livet.
Han skulle aldrig kunna göra något för att förstöra det vi hade och han ville uppleva så mycket med mig.
Vi skulle gifta oss, skaffa barn och bli gamla tillsammans.
Han älskade mig så mycket, men var så sjuk att han inte kunde tänka klart och handlade inte efter den riktiga Oscars huvud. Han skadade sig själv i så många år. När vi träffades tror jag att han mådde bra på riktigt ett tag, men det mörka var för starkt och all kärlek i världen kunde inte tävla med det.
Det var så fruktansvärt förut när jag lyckats sova någon timme. De första sekunderna mindes jag inte vad som hänt. Sen kom det ikapp och gjorde lika ont som första beskedet inatt.
Tänk om det var för att jag valt att ta avstånd. Om det var för att han fått reda på att jag träffat en ny kille. Om han bara visste, att hans plats i mitt hjärta är oändligt stor och att jag inget hellre ville än att vi skulle få vara tillsammans. Att INGEN kunde ta hans plats någonsin. Jag sa till honom en miljard gånger hur mycket jag älskar honom och hur värdefull han är för mig, men det räckte inte. Nu är han död, finns inte mer, oåterkallerligt. Jag har aldrig känt sån förtvivlan och skuld. Jag vet att jag kunde gjort mer. Om jag bara orkat sätta mig själv åt sidan ett tag till så kanske han hade kunnat få bli frisk. Åh älskade. Han förtjänade ingenting av det här.
Bland det sista han sa till mig när vi skiljdes åt sista gången var att jag fortfarande var den finaste han träffat, och att han älskar mig så väldigt mycket. Jag sa samma sak. Jag önskar att jag aldrig hade låtit honom gå.
*kl*
Tack snälla för alla fina ord.
Jag har aldrig varit med om någon smärta ens i närheten av detta.
Inget skulle ju kunna förstöra för oss.
Jag var hans glädje och ljus i livet.
Han skulle aldrig kunna göra något för att förstöra det vi hade och han ville uppleva så mycket med mig.
Vi skulle gifta oss, skaffa barn och bli gamla tillsammans.
Han älskade mig så mycket, men var så sjuk att han inte kunde tänka klart och handlade inte efter den riktiga Oscars huvud. Han skadade sig själv i så många år. När vi träffades tror jag att han mådde bra på riktigt ett tag, men det mörka var för starkt och all kärlek i världen kunde inte tävla med det.
Det var så fruktansvärt förut när jag lyckats sova någon timme. De första sekunderna mindes jag inte vad som hänt. Sen kom det ikapp och gjorde lika ont som första beskedet inatt.
Tänk om det var för att jag valt att ta avstånd. Om det var för att han fått reda på att jag träffat en ny kille. Om han bara visste, att hans plats i mitt hjärta är oändligt stor och att jag inget hellre ville än att vi skulle få vara tillsammans. Att INGEN kunde ta hans plats någonsin. Jag sa till honom en miljard gånger hur mycket jag älskar honom och hur värdefull han är för mig, men det räckte inte. Nu är han död, finns inte mer, oåterkallerligt. Jag har aldrig känt sån förtvivlan och skuld. Jag vet att jag kunde gjort mer. Om jag bara orkat sätta mig själv åt sidan ett tag till så kanske han hade kunnat få bli frisk. Åh älskade. Han förtjänade ingenting av det här.
Bland det sista han sa till mig när vi skiljdes åt sista gången var att jag fortfarande var den finaste han träffat, och att han älskar mig så väldigt mycket. Jag sa samma sak. Jag önskar att jag aldrig hade låtit honom gå.
Senast ändrad: