Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

[nyponros]

Sv: Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

*kl*

Tack snälla för alla fina ord.

Jag har aldrig varit med om någon smärta ens i närheten av detta.
Inget skulle ju kunna förstöra för oss.
Jag var hans glädje och ljus i livet.
Han skulle aldrig kunna göra något för att förstöra det vi hade och han ville uppleva så mycket med mig.
Vi skulle gifta oss, skaffa barn och bli gamla tillsammans.
Han älskade mig så mycket, men var så sjuk att han inte kunde tänka klart och handlade inte efter den riktiga Oscars huvud. Han skadade sig själv i så många år. När vi träffades tror jag att han mådde bra på riktigt ett tag, men det mörka var för starkt och all kärlek i världen kunde inte tävla med det.


Det var så fruktansvärt förut när jag lyckats sova någon timme. De första sekunderna mindes jag inte vad som hänt. Sen kom det ikapp och gjorde lika ont som första beskedet inatt.

Tänk om det var för att jag valt att ta avstånd. Om det var för att han fått reda på att jag träffat en ny kille. Om han bara visste, att hans plats i mitt hjärta är oändligt stor och att jag inget hellre ville än att vi skulle få vara tillsammans. Att INGEN kunde ta hans plats någonsin. Jag sa till honom en miljard gånger hur mycket jag älskar honom och hur värdefull han är för mig, men det räckte inte. Nu är han död, finns inte mer, oåterkallerligt. Jag har aldrig känt sån förtvivlan och skuld. Jag vet att jag kunde gjort mer. Om jag bara orkat sätta mig själv åt sidan ett tag till så kanske han hade kunnat få bli frisk. Åh älskade. Han förtjänade ingenting av det här.

Bland det sista han sa till mig när vi skiljdes åt sista gången var att jag fortfarande var den finaste han träffat, och att han älskar mig så väldigt mycket. Jag sa samma sak. Jag önskar att jag aldrig hade låtit honom gå.

 

[Ankpower]

Sv: Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

Åh det gör ont i mig att läsa det du skriver, kan jag göra något får du gärna "grabba tag i mig", kan jag så hjälper jag även mer än gärna till, om jag inte bor helt tokigt till här i staden. Du ställde upp när jag mådde dåligt och sa att du kunde vara kattvakt och jag ställer upp jag med, i den mån jag kan.

Bra att du har kunnat sova lite ändå även om det är skit. Har du någon hos dig nu eller är hos någon? Inte kul att vara själv när det är jobbigt.

Det var väldigt fina saker ni sa till varandra sista gången ni sågs. Bär det med dig. Du ÄR en fin person av vad jag förstått på andra och det lilla vi har skrivit.

Styrkekramar! Ta hand om dig!

 

[lizan]

Sv: Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

Men åh fy fan. Vilken hemsk hemsk hemsk sak att behöva gå igenom.

Självklart känner du all skuld i världen, men jag är övertygad om att han visste precis hur mycket du brydde dig om honom och hur mycket kärlek du hade för honom, och jag är också övertygad om att han inte lägger någon skuld alls på dig så försök att inte göra det du heller, hur omöjligt det än känns.

Usch jag önskar så att det fanns något jag kunde göra för dig.

KRAMAR!

 

[MiniLi]

Sv: Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

Jag beklagar verkligen det du nu går igenom

Jag tycker du ska söka stöd för samtal genom den här krisen, för att få hjälp med att bena ut vad som hänt, hur du känner och hur det har påverkat dig.

Ta hand om dig!

 

[nyponros]

Sv: Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

tack snälla snälla ni. Jag har haft mina bästa vänner här i några timmar. Om några minuter kommer min mamma hit igen. Jag klarar inte att vara ensam. Min bästa vän är vän med hans bästa vän och hon hade träffat honom idag. Han bad henne hälsa mig att jag gjort precis allt jag kunnat och att jag absolut inte får känna någon skuld. Att det inte skulle ha hjälpt om vi var tillsammans, det hade ändå slutat såhär. Jag försöker ta till mig det.

Jag önskar verkligen ingen att gå igenom det här. Jag har fått sömntabletter och ångestdämpande vid behov. Ska ringa om en samtalskontakt på måndag. Måste verkligen ha hjälp med det här, jag kommer inte reda ut det ensam.

 

[DarkInNight]

Sv: Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

Åg herregud
Jag beklagar verkligen!

 

[Hallonsoda]

Sv: Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

Jag blir så ledsen för din skull. Snälla, se till att ha människor omkring dig som du litar på. Tvinga dig att äta, dricka, ring någon om du inte kommer på hur man gör för att få mat i sig. Du får inte stå ensam i det här . Har aldrig förstått varför livet ska innebära ett sådant lidande som du genomgår, varför repertoaren finns i oss, men snälla, snälla, snälla, kämpa. Och ta hjälp. Jag har aldrig varit med om något lika fruktansvärt men känner igen vissa delar och kan verkligen rekommendera sömntabletter under en period, för att bryta mönstret av stress som aldrig lindras utan bara ger en upplevelse av livet som en geggig svärta.

KRAM! från vågor i metall som gjorts om till text men ändå

 

[Saeta]

Sv: Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

Jag beklagar verkligen stor stor kram!

 

[Sannahe]

Sv: Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

Jag beklagar! Det känns som om jag kunde skrivit det här! Det känns som om jag väntar på den här dagen, jag vet att den kommer att komma! Samma sits som du sitter i nu

Inget är ditt fel, du kunde inte ha gjort något annorlunda! Han orkade inte mer, men nu måste du vara stark och orka! Se till att be om hjälp! JAg lider med dig!
Massa styrkekramar!!

 

[tuaphua]

Sv: Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

Jag beklagar sorgen! Det där är fruktansvärt!

Om ni hade fortsatt ihop kanske det trots all kärlek blivit så illa att ni båda till slut inte orkade.

Jag tycker du istället ska fokusera på allt du faktiskt HAR gjort för honom. Och på att fortsätta. För HANs skull.
Jag är helt övertygad om att han vill att du ska må bra och vara lycklig. Att anklaga dig själv är inte något som kommer få dig att må bra.

Jag tror att är man så sjuk så kan folk inte hjälpa en. Det är något man själv måste ta sig ur, om man kan.

Jag har varit i din sits. Det var förjävla jobbigt. Jag var trasig länge efter. Men jag tog mig igenom det. Jag lever och jag är lycklig. Jag tror på kärlek och har upplevt annan kärlek sen dess.
Man har rum för fler i sitt hjärta. Man kommer alltid bära med sig en sån person. Men man har rum för fler, som sagt.

Håller med om att samtalskontakt är bra! Jag fick stor hjälp!

Och goda vänner/familj som kan hjälpa en att bara fungera i vardagen först, äta etc.
Jag behövde få grina, vara arg, få känna sorg och besvikelse.
Men jag behövde också ryckas ur det där absolut allra värsta ibland och få fokusera på annat. I början kan man kanske inte det. Men tids nog.
Mina vänner släpade med mig på fika, bilturer, stallet, hundrpommisar etc där man fick vara ledsen om man ville. men man kunde också få glömma smärtan ett tag om det gick. Få andrum.

Jag har även efter detta brutit med människor som mått för dåligt för att fundera hälsosamt i relationer. En del relationer äter upp båda parter.
Har man tur orkar man på håll reparera sig och kan sen gå in i en sundare relation.
Ibland kan inte båda ta sig dit, av olika skäl.
Det gör ont. Men det är aldrig ditt fel om en annan människa inte kan bli frisk.
Det som är ditt ansvar är ditt eget väl och ve. Om du mår för dåligt kan du inte hjälpa andra heller. Och vissa relationer har den effekten. Man kan till slut inte ens klara sig själv.

Speciellt när man mår så dåligt blir relationer så osunda.

Jag hoppas du får stöd att ta dig igenom detta. Du verkar ju ha fina vänner, som du förtjänat. Tillåt dem att hjälpa dig!
Och ta samtalshjälp om du behöver det!

Tänk på att ditt ex var sjuk. Det är inte ditt fel om jag har cancer du inte kan bota. Så är det med hans sjukdom med. Du är inte utbildad eller anställd att terapia honom. I en parrelation har man andra roller. Man kan aldrig bli patient/terapeut.
Alltså har du inte gjort för lite eller fel.

Jag är övertygad om att han vill dig väl. Och han vill att du ska må bra.
Det sista han vill är att du ska må dåligt "i onödan" pga honom.
Sörj förlusten, sörj att han är borta. Men må inte dåligt över det som varit.
Uppenbarligen var du det om inte det finaste iaf bland det finaste i hans liv.

Många kramar!

 

[LindgrenV]

Sv: Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

Har inga ord, inga råd. Men vill ge dig en stor, stor kram. Beklagar verkligen!

 

[nevin]

Sv: Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

Jag har inget vettigt att säga, vill bara ge dig en stor famn med kramar och MASSOR av styrkekramar.

Man tar sig igenom, det gör man, och underligt nog kommer du kunna le igen Man tror det inte, jag trodde aldrig att jag ens skulle överleva min sambos död, men det gjorde jag.

Som sagt, jag tänker på dig, massor.

 

[angiepangie]

Sv: Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

Jag önskar jag kunde säga något som kunde tänkas hjälpa, men jag har ingenting att komma med..
Jag vill skicka en stooor kram och en massa kärlek till dig. Du har gjort allt du kunnat och i slutändan kan man inte hjälpa
någon som inte vill ha hjälpen. Detta var absolut INTE ditt fel på något sätt.

Det enda jag kan säga är att ta varje minut för vad den är, låt dig själv gråta, vara arg, skratta, göra ingenting,
vara energisk, ja vad som än känns bäst precis just då.
På något sätt när man minst anar det känns det helt plötsligt lite lite mindre mörkt och även om man alltid saknar personen kommer
det en tid där man fortfarande saknar enormt men lär sig leva utan personen.

Det känns mörkt och hopplöst, men ge inte upp!

Massa kramar till dig!

 

[nyponros]

Sv: Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

*kl*

Tack så hemskt mycket för alla jättefina ord och att ni delar era erfarenheter. Det betyder massor. Jag känner mig just nu helt tom, bara dränerad på all livslust. Hans ansikte finns på min näthinna hela tiden, och alla våra fina stunder snurrar i min hjärna. Det fanns så många, fast de mörka stunderna tog över på slutet så fanns det så mycket fint. Innan.

Jag har sovit inatt, med hjälp av en tablett. Men jag kan bara inte ta mig för att gå upp ur sängen.

Jag har fått uppgifter från hans bästa vän som tyder på att det kanske inte var ett planerat självmord, utan ett återfall som gick snett. På något sätt skulle det kännas lite lättare, att han inte menade det. Men ändå skulle jag göra allt i världen för att kunna gå tillbaks och stoppa honom

Livet kommer aldrig mera bli sig likt.

 

[lizan]

Sv: Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

Om du inte kan förmå dig att gå upp ur sängen så ligg kvar helt enkelt! Just idag kanske du inte behöver kliva upp.

 

[nyponros]

Sv: Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

Jag gick upp. Mamma lagade mat och tvingade mig att äta lite.
Sen har jag varit uppe, pratat i telefon med en vän, bara gråtit konstant och tittat på bilder på honom. Min mamma kommer snart tillbaka hit, vi ska försöka titta på melodifestivalen. Jag har tagit ångestdämpande vilket hjälper lite.

Jag kan verkligen inte förstå hur livet kan ha en mening när någon man älskar så mycket kan må så dåligt och bara försvinna . Han får inte vara borta, han FÅR inte.

Och ändå är han det.

Jag vill inte att livet ska gå vidare, jag vill spola tillbaka tiden. Jag vill bara ha honom tillbaka.

 

[lizan]

Sv: Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

Förresten har du djur? I så fall försök ha så mycket kontakt som möjligt, mycket med händerna och gärna också att du som kramar djuret eller om det kan ligga på dig på magen/framsidan av kroppen (som katter gärna gör och vissa hundar). Det frisätter massor med oxytocin hos dig (och djuret iofs) och det kan nog vara en stor hjälp nu. Man får mest effekt just om kontakten är via framsidan på kroppen och handflatorna.

 

[Masterkatten]

Sv: Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

kl.

Jag kan inte ens i min vildaste fantasi känna som du gör just nu men det gör ont när jag läser det du skriver. Tankarna springer iväg och jag tänker om min älskade sambo hade dött. Herregud! Personen jag älskar av hela mitt liv är helt plötsligt borta! Den smärta och sorg du går igenom nu kan inte beskrivas föräns man är där. Jag lider med dig.

Det lilla jag vet om dig och ditt tidigare förhållande så har du inte gjort något fel, du har sett till ditt eget välmående i första hand pga hans missbruk(?) Lägg ingen skuld på dig själv utan sörj ordentligt men glöm aldrig bort dig själv. Du måste käka, dricka och umgår med vänner och familj, annars slutar du som ett vrak och det blir ännu svårare och jobbigare att komma tillbaka till "verkligheten" igen. Han är borta, utgå därifrån och sätt dig själv i första rummet för att kunna må så bra som du bara kan igen. Det blir bättre, jag lovar.

 

[nyponros]

Sv: Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

När jag tänker efter så vet jag att jag gjorde allt jag kunde för honom. Iallafall skulle jag tyckt det om det varit min väns kärlek som gått bort. Jag kramade honom tusentals timmar. Jag berättade för honom varje dag att jag älskade honom över allt i hela världen och att han betydde allt för mig. Jag följde med honom till vårdcentralen, läkare, akuten och sjukhuset. Jag pushade honom till att söka hjälp och försökte hålla hans hopp uppe.

Jag handlade mat, lagade mat, tvättade hans kläder, väckte honom, såg till att han sov, tog hand om honom i rus oändliga gånger när han knappt kunde stå på benen men bara ville få sova och lindra sin smärta. Jag skrev listor åt honom när hans samtalskontakt sagt att han behövde det för att få saker gjorda. Jag följde med honom överallt och försökte få med honom ut på små grejer.

Jag uppmuntrade honom i sin kontakt med sina föräldrar och pratade ensam med dem också. Jag kunde inte mer. Hans mörka sida var för stark, han hade haft den flera år innan vi träffades och tillslut tog den över hur vacker och stark vår kärlek än var. Jag såg på honom hur ont det gjorde alla gånger jag kom på honom med att ljuga för mig in i sina flyktvägar. Han led verkligen.

Ändå önskar jag så att jag hade kunnat hjälpa. Jag har läst igenom alla våra sms idag och mitt hjärta går sönder. Han var så himla himla himla fin. Livet är så fruktansvärt orättvist

 

[nyponros]

Sv: Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

Tack Lizan för dina tips! Jag har både katt och hund och jag klappar på dem så mycket de står ut med det.