Jag har haft en hund med riktigt grav separationsångest. En mycket speciell hund. Jag kämpade i två av hennes tre levnadsår med både det ena och det andra och inget gav resultat. Hon var, som alla andra hundar som finner mig, MIN hund, fast min som i bokstavligt talat klistrad till mig. Det var verkligen inget som kunde hanteras till slut, hon klättrade på väggarna bara jag stängde en dörr om mig. Hon mådde bra när vi var tillsammans, hon hängde med mig överallt och trivdes med det, men så länge hon behövde vara borta från mig eller med någon annan blev hon desperat. Hon var född sån, minsta valpen i kullen, döpt av mig till Bus pga hur busig hon var redan före jag köpte henne när hon var 8 veckor. Jag var 19 och älskade henne till månen liksom-kanske gjorde det inte det bättre, mina band till mina hundar har alltid varit starka, banden från dem har alltid varit starka. Men hon fick somna in ändå, samma dag hon gjorde det fick hon ett epilepsianfall också så hon var nog inte frisk i huvudet någonsin kanske även om hon annars verkade det.
Jag har annonserat om dagmatte, jag har även i dag lyft frågan på jobbet tex. Det finns ingen. Jag reagerar för att du skriver saker jag redan vet och tänker på- tex att vara ärlig i en annons, skulle inte falla mig in annat, eller att avliva, det har varit tanken hela tiden. Och till skillnad från dig, verkar det som, tänker jag att avlivning är helt ok även utan att försöka hitta ett annat hem, om det känns aktuellt. En död hund lider inte.