Hur länge vågar man vänta?

[Tora]

Nej, ingen har dirket påstått det, däremot får påståendet att stödmatning kan göra det mer jämställt lite mothugg.
Jag tänker att matningen är en väldigt viktig del i början av bebisens liv eftersom det är en så stor del. Om mamman då tar 100% av den delen till barnet kan börja med smakportioner och annat så är det ju inte så konstigt om barnet blir mera knutet till mamman än om pappan också hade fått ta del av matningen.
Absolut är partnerns inställning viktig - men även mammans.

Spontant känner jag att om bebis tar flaskan och är nöjd med det så ger det bättre förutsättningar för att båda ska bli primärföräldrar från start.

Men om båda föräldrarna kan vara primärförälder betyder det då att man är mer jämställd eller betyder det bara att båda föräldrarna kan mata?

Det verkas som om det dras likamedtecken mellan att båda kan mata och jämnställdhet.

 

[Tora]

Men man börjar där, sen är det lätt som tusan att man bara fortsätter i samma hjulspår.
Mitt mål just nu är att försöka kombinera amning och flaska. Sen får vi se hur det blir.
Men jag personligen släpper hellre amning än ett förhållande jag mår bra i, så viktig är absolut inte amningen. Vi är inte jämställda enligt min definition (jag tjänar exempelvis dubbelt så mycket) men vi försöker. Jag vill inte backa som jag kände att det blev med första barnet trots goda intentioner och partnern vill vara ännu delaktigare.

Att båda kan mata är absolut praktiskt men jag tror inte att det per automatik leder till att båda tar lika mycket ansvar när det kommer till framtida kalas. Vill man även komma åt den biten så behövs det mer arbete än att båda kan mata.

 

[Hyacinth]

Att båda kan mata är absolut praktiskt men jag tror inte att det per automatik leder till att båda tar lika mycket ansvar när det kommer till framtida kalas. Vill man även komma åt den biten så behövs det mer arbete än att båda kan mata.

Ja. Som jag skrev är det 736267373 bitar.
Men det är en av dem, en ganska påtaglig sådan första tiden.

 

[Badger]

Nej, ingen har dirket påstått det, däremot får påståendet att stödmatning kan göra det mer jämställt lite mothugg.
Jag tänker att matningen är en väldigt viktig del i början av bebisens liv eftersom det är en så stor del. Om mamman då tar 100% av den delen till barnet kan börja med smakportioner och annat så är det ju inte så konstigt om barnet blir mera knutet till mamman än om pappan också hade fått ta del av matningen.
Absolut är partnerns inställning viktig - men även mammans.

Spontant känner jag att om bebis tar flaskan och är nöjd med det så ger det bättre förutsättningar för att båda ska bli primärföräldrar från start.

Jo absolut, det blev ju en värld av skillnad iom att jag kunde vara borta tre timmar. Dvs det var 70% sannolikhet att han inte åt medan jag var borta. Men om han var hungrig och inte kunde distraheras att vänta en stund så fick han flaskan. (en aspekt är ju också mjölkstockning) Min man kunde ringa och fråga hur långt det var kvar, var det tio minuter så kunde han hitta på något så att A var distraherad en liten stund till tills jag kom hem och han kunde få mat.

 

[Tora]

Ja. Som jag skrev är det 736267373 bitar.
Men det är en av dem, en ganska påtaglig sådan första tiden.

Så om båda kan mata så är det enligt dig per automatik mer jämnställt?

För mig är det snarare en praktisk lösning.

 

[AraSlei]

Men om båda föräldrarna kan vara primärförälder betyder det då att man är mer jämställd eller betyder det bara att båda föräldrarna kan mata?

Det verkas som om det dras likamedtecken mellan att båda kan mata och jämnställdhet.

Nej, men om båda föräldrarna är primärföräldrar borde det ge bättre förutsättningar för jämställdhet. Sedan behöver man förmodligen arbeta aktivt för jämställdhet ändå.
Om barnet är lika nöjt oavsett vem av föräldrarna som tröstar, matar, nattar eller underhåller så känns det ju absolut som att det ger bättre förutsättningar än om barnet t ex bara kan tröstas/nattas med mat och det per automatik då betyder mamman.

 

[AraSlei]

Jo absolut, det blev ju en värld av skillnad iom att jag kunde vara borta tre timmar. Dvs det var 70% sannolikhet att han inte åt medan jag var borta. Men om han var hungrig och inte kunde distraheras att vänta en stund så fick han flaskan. (en aspekt är ju också mjölkstockning) Min man kunde ringa och fråga hur långt det var kvar, var det tio minuter så kunde han hitta på något så att A var distraherad en liten stund till tills jag kom hem och han kunde få mat.

Ja, precis!
Har man en bebis som behöver äta ännu oftare, kanske varje timme, så gör det ju en enorm skillnad för mamman om pappan kan mata med flaska och hon kan vara borta i 2 timmar för lite egentid hos typ frisören..

 

[Hyacinth]

Så om båda kan mata så är det enligt dig per automatik mer jämnställt?

För mig är det snarare en praktisk lösning.

Nja, det skapar ju bättre förutsättningar för det. Båda kan trösta lättare, mata, man tar automatiskt mer hand om barnet, man lär känna sitt barn bättre och det leder till ökad jämställdhet, färre separationer och enligt min erfarenhet gladare kvinnor som känner sig mindre låsta.

 

[Mischmasch]

Så om båda kan mata så är det enligt dig per automatik mer jämnställt?

För mig är det snarare en praktisk lösning.

Men alltså, mitt barn helammades och vägrade flaska så gott som hela första halvåret vilket i vårt fall innebar att jag aldrig kunde vara ifrån honom mer än 1 timme i sträck och han kunde i princip bara sövas med bröstet.
Det innebar att jag fick lägga mina hobbys på hyllan för jag kunde inte lämna hemmet utan honom samt ta ALLA nattningar och nätter. Medan min man kunde fortsätta jobba på dagarna och på kvällarna behövde han inte ha ständig "babyjour" vilket gjorde att han var "fri" på ett helt annat sätt (tänk lyckan att bara kunna sitta i soffan och veta att man inte när som helst måste avbryta för att springa upp och amma bebis som vaknat). Det är omöjligt att få till ett jämställt föräldraskap under dom premisserna (därmed inte sagt att det inte går att räta upp sen när man inte ammar längre). Hade han tagit flaska så hade vi kunnat dela på nattningar, nätter och till och med själva föräldraledigheten under den perioden det varade. Istället fick min man i princip ingen egentid med barnet och även om han umgicks med honom så var jag tvungen att vara närvarande och ha ständig jour dygnet runt 7 dagar i veckan. Jag vet att allas amning inte ser ut på samma sätt men för oss gjorde den det och jag har väldigt svårt att se hur vi hade kunnat få det jämställt under dom premisserna som var pga amningen.

 

[Badger]

Men alltså, mitt barn helammades och vägrade flaska så gott som hela första halvåret vilket i vårt fall innebar att jag aldrig kunde vara ifrån honom mer än 1 timme i sträck och han kunde i princip bara sövas med bröstet.
Det innebar att jag fick lägga mina hobbys på hyllan för jag kunde inte lämna hemmet utan honom samt ta ALLA nattningar och nätter. Medan min man kunde fortsätta jobba på dagarna och på kvällarna behövde han inte ha ständig "babyjour" vilket gjorde att han var "fri" på ett helt annat sätt (tänk lyckan att bara kunna sitta i soffan och veta att man inte när som helst måste avbryta för att springa upp och amma bebis som vaknat). Det är omöjligt att få till ett jämställt föräldraskap under dom premisserna (därmed inte sagt att det inte går att räta upp sen när man inte ammar längre). Hade han tagit flaska så hade vi kunnat dela på nattningar, nätter och till och med själva föräldraledigheten under den perioden det varade. Istället fick min man i princip ingen egentid med barnet och även om han umgicks med honom så var jag tvungen att vara närvarande och ha ständig jour dygnet runt 7 dagar i veckan. Jag vet att allas amning inte ser ut på samma sätt men för oss gjorde den det och jag har väldigt svårt att se hur vi hade kunnat få det jämställt under dom premisserna som var pga amningen.

Nej det gör det ju svårare. Men man kan ju så som ni gjorde försöka att även pappan kan ta hand om barnet den där timman när han är hemma. Så att man kan sitta ned och läsa, eller tja diska om man föredrar det.

Sedan den där grejen att A var ledsen för annat också, tråkigt, blött, ensam, orolig osv, det var inte bara mat som kunde trösta honom, pappa kunde ju trösta för allt det där andra, krama, gosa, gå, gunga, sjunga, leksak (och jag såklart med). Det är nog också olika, vissa barn kanske bara blir ledsna för mat, då finns inte lika mycket att göra.

vårt barn ammade ju minst en timma varje gång han ammade, en riktig långsamätare. Vissa andra barn äter ju på tio minuter. Det är ju också skillnad, så där hade jag ett annat hinder. Försvinna en timma från fikat liksom. (jag gillade att vara lite ifred ibland vid amning, om det var halvkänd släkt snarare än väninnor tex). Sov gjorde han inte heller om han kunde undvika det (hade han sovit mer skulle han nog haft mindre tråkigt )

 

[Tora]

Nej, men om båda föräldrarna är primärföräldrar borde det ge bättre förutsättningar för jämställdhet. Sedan behöver man förmodligen arbeta aktivt för jämställdhet ändå.
Om barnet är lika nöjt oavsett vem av föräldrarna som tröstar, matar, nattar eller underhåller så känns det ju absolut som att det ger bättre förutsättningar än om barnet t ex bara kan tröstas/nattas med mat och det per automatik då betyder mamman.

Jo man kan ju tycka det. Men om jag tittar i min omgivning så är det inte så. Folk säger att ja vi är så jämställda för att vi delar på matningen men sen är det ingen egentlig skillnad. Bortsett då från matningen.

Ibland har jag en känsla av att folk förväxlar något väldigt praktiskt med jämställdhet.

 

[Tora]

Men alltså, mitt barn helammades och vägrade flaska så gott som hela första halvåret vilket i vårt fall innebar att jag aldrig kunde vara ifrån honom mer än 1 timme i sträck och han kunde i princip bara sövas med bröstet.
Det innebar att jag fick lägga mina hobbys på hyllan för jag kunde inte lämna hemmet utan honom samt ta ALLA nattningar och nätter. Medan min man kunde fortsätta jobba på dagarna och på kvällarna behövde han inte ha ständig "babyjour" vilket gjorde att han var "fri" på ett helt annat sätt (tänk lyckan att bara kunna sitta i soffan och veta att man inte när som helst måste avbryta för att springa upp och amma bebis som vaknat). Det är omöjligt att få till ett jämställt föräldraskap under dom premisserna (därmed inte sagt att det inte går att räta upp sen när man inte ammar längre). Hade han tagit flaska så hade vi kunnat dela på nattningar, nätter och till och med själva föräldraledigheten under den perioden det varade. Istället fick min man i princip ingen egentid med barnet och även om han umgicks med honom så var jag tvungen att vara närvarande och ha ständig jour dygnet runt 7 dagar i veckan. Jag vet att allas amning inte ser ut på samma sätt men för oss gjorde den det och jag har väldigt svårt att se hur vi hade kunnat få det jämställt under dom premisserna som var pga amningen.

Jag har också haft det så. Speciellt det fjärde barnet var väldigt mammigt de första sex månaderna. Min man gjorde en massa för att försöka underlätta för mig men den lilla var (är) en väldigt bestämd chef som vill ha saker på sitt sätt.
Trots det så är vår relation nu mer jämställd än de flestas andra (i alla fall om man läser hur folk har det på Buke och tittar på folk man har i sin omgivning).

 

[Monstermom]

Lägg ner. män kan inte få barn. Punkt slut.

Men skärp dig!

 

[inverterad]

Det är klart att det finns ett klassperspektiv. Men. Nu är det ju inte de mest ojämställda paren vi diskuterar. Alltså på nivån "min man hjälper till hemma och är barnvakt ibland". Vi pratar om medvetna par som ställer högre krav på sin relation än så. Mer jämställd betyder inte helt jämställd. I strävan efter ett jämställt förhållande fortsätter jag att hävda att amning är ett potentiellt hinder som en behöver hantera och kompensera för på olika sätt.

Alla pratar aldrig om samma sak...
Jag tänker att det är gemensamt ansvar och lika möjligheter till att förverkliga sig själv.
Vad tänker du?

Jo, men så där övergripande håller nog de flesta med om definitionen. Men sen blir det knivigare. Då får en höra om kvinnor som visserligen projektleder, men ändå har ett jämställt förhållande, för pappan hämtar på förskola ibland och fixar ju allt med bilen, båten och gräsmattan... om jag får raljera lite. Dvs jag menar jämställdhet på flera nivåer högre än att dela lika på arbetsuppgifter. Och att båda är primärföräldrar på riktigt är en viktig del av detta.

 

[Amha]

Kort och gott skulle jag säga att du vågar vänta tills du känner dig redo och vill ha barn. Blir du inte redo så är det så. Blir du redo när du är "för gammal" finns det alldeles säkert andra sätt att få barn. Antingen fryser du ägg eller så adopterar du eller om du klarar det kan du bli familjehem om det kan passa. Eller ni kanske jag borde skriva.

Luta dig tillbaka och åk med så att säga Känns det inte viktigt nu så avvakta.

 

[lil-sis]

Kort och gott skulle jag säga att du vågar vänta tills du känner dig redo och vill ha barn. Blir du inte redo så är det så. Blir du redo när du är "för gammal" finns det alldeles säkert andra sätt att få barn. Antingen fryser du ägg eller så adopterar du eller om du klarar det kan du bli familjehem om det kan passa. Eller ni kanske jag borde skriva.

Luta dig tillbaka och åk med så att säga Känns det inte viktigt nu så avvakta.

Adoption har också en åldergräns.

 

[inverterad]

Ja och där återigen har du problemet. Det är inte amningen i sig utan vilken du och din partner har för inställning till hur det är att vara förälder.

När jag frågade min man hur mycket han ville vara föräldraledig så var hans svar "Halva tiden. Minst. Vad trodde du?".

Min partner kommer ta allt utom 3 månader av föräldraledigheten (både i faktiska dagar och i tid) och det var självklart sen innan barnet kom. Vi var rörande överens innan om hur vi skulle vara föräldrar. Vi jobbade kontinuerligt med vår jämställdhet. Men när vår lilla var ett plåster på mig de första månaderna så blev det en större utmaning än väntat att leva jämställt i praktiken. Inställning och vilja räcker inte. Det kräver massor av jobb. Hade vi flaskmatat hade det krävt jobb då med, men mindre. Helt övertygad om det.

 

[AraSlei]

Jo man kan ju tycka det. Men om jag tittar i min omgivning så är det inte så. Folk säger att ja vi är så jämställda för att vi delar på matningen men sen är det ingen egentlig skillnad. Bortsett då från matningen.

Ibland har jag en känsla av att folk förväxlar något väldigt praktiskt med jämställdhet.

Nej, som sagt tror jag inte att jämställdhet kommer gratis bara för att man delar på matningen. Men jag tror det ger betydligt bättre förutsättningar.

 

[inverterad]

Aha, jo det var poängen med resonemanget, från Discurs. Att det inte bara kan vara amningen som är problemet eftersom gruppen som ammar mest även är mest jämställd då tydligen.

Dvs ja man kan då trots amning anstränga sig för att bli jämställda (så mycket som möjligt) även under den perioden.

Det verkar ju himla tråkigt att undvika amning av bara den orsaken om man i övrigt vill amma. Eftersom många då lyckas hålla ojämställdheten stången under perioden. Med ansträngning och om man tänker på det. Eller så kan man såklart välja att inte amma. Vilket som.

Mitt lilla bidrag var att jag har visst sett barn som ammats som inte haft pappaaversion och jag har sett flaskmatade barn som varit mammiga. (ok jag har inte sett såå många extremmammiga barn, så det var det där flaskmatade då.

Jag måste vara väldigt otydlig? Jag tycker jag har skrivit hela tiden att amningen INTE är problemet i sig, men ett POTENTIELLT hinder som måste hanteras, på grund av hur bebis och mamma binds samman. Om folk vill amma tycker jag verkligen att de ska göra det, men de ska ha en plan för hur de ska kompensera för detta för pappan om de vill ha ett jämställt förhållande.

 

[Tora]

Nja, det skapar ju bättre förutsättningar för det. Båda kan trösta lättare, mata, man tar automatiskt mer hand om barnet, man lär känna sitt barn bättre och det leder till ökad jämställdhet, färre separationer och enligt min erfarenhet gladare kvinnor som känner sig mindre låsta.

Så är det inte bland våra bekanta. De som lever ojämställt gör det även om de delade på matningen eller inte.
Mannen kanske just där och då tar hand om barnet lika mycket men hur det är om ett år säger mer om hur jämställd förhållandet är i grunden än att båda kan mata bebisen de fyra första månaderna.

Min erfarenhet är att jämställdheten inte ligger i matningen utan snarare vad för inställning mannen har till föräldraskapet. Det är det som avgör om han kommer att engagera sig i kalas och om det behövs nya vantar eller inte.