Hur länge vågar man vänta?

[MiniLi]

Jag har snart-30-års-kris och funderar en del på det här med hur länge man vågar vänta innan man försöker skaffa barn, om barn nu är något man vill ha.
Jag är inte helt säker på det där sista, det går lite upp och ner för min egen del och det är väl just det som orsakar min kris. Just nu känns det inte som att barn är särskilt prioriterat, men någon gång kanske?

Jag är helt enkelt livrädd att jag ska stå här om ett antal år, komma på att jag faktiskt väldigt gärna vill ha barn och få inse att åren har passerat förbi. Det är för sent.

Jag har inte stressat så mkt kring detta tidigare, men den där snart-30-års-krisen har invaderat på ett högst ovälkommet sätt och jag känner plötsligt behov av att få spåna lite kring detta.
Googlar jag så hittar jag mest trådar på typ familjeliv där folk aaaaldrig skulle våga vänta längre än till 30 och där egna barn är det enda som livet kretsar kring. Typ. Hoppas att Buke kan ge en något mer nyanserad bild

Hur tänker ni? Man kan ju aldrig veta hur ens egen fertilitet ser ut, men vid vilken ålder är det verkligen dags att bestämma sig om man vill vara på den säkra sidan?
Och finns det någon slags forskning eller medicinsk beprövad erfarenhet att luta sig mot?

För att vara tydlig så är jag väl medveten om att jag inte är särskilt gammal (jag är 29, fyller 30 i höst) och att jag troligen har flera år kvar utan problem i den här frågan. Men jag katastroftänker ibland och då är man inte särskilt rationell

 

[Badger]

Jag har snart-30-års-kris och funderar en del på det här med hur länge man vågar vänta innan man försöker skaffa barn, om barn nu är något man vill ha.
Jag är inte helt säker på det där sista, det går lite upp och ner för min egen del och det är väl just det som orsakar min kris. Just nu känns det inte som att barn är särskilt prioriterat, men någon gång kanske?

Jag är helt enkelt livrädd att jag ska stå här om ett antal år, komma på att jag faktiskt väldigt gärna vill ha barn och få inse att åren har passerat förbi. Det är för sent.

Jag har inte stressat så mkt kring detta tidigare, men den där snart-30-års-krisen har invaderat på ett högst ovälkommet sätt och jag känner plötsligt behov av att få spåna lite kring detta.
Googlar jag så hittar jag mest trådar på typ familjeliv där folk aaaaldrig skulle våga vänta längre än till 30 och där egna barn är det enda som livet kretsar kring. Typ. Hoppas att Buke kan ge en något mer nyanserad bild

Hur tänker ni? Man kan ju aldrig veta hur ens egen fertilitet ser ut, men vid vilken ålder är det verkligen dags att bestämma sig om man vill vara på den säkra sidan?
Och finns det någon slags forskning eller medicinsk beprövad erfarenhet att luta sig mot?

För att vara tydlig så är jag väl medveten om att jag inte är särskilt gammal (jag är 29, fyller 30 i höst) och att jag troligen har flera år kvar utan problem i den här frågan. Men jag katastroftänker ibland och då är man inte särskilt rationell

Ingen vet, faktiskt, för individen. Jag ville inte ha barn så jag bestämde mig när jag var 28 eller så för att jag skulle tänka över saken när jag blev 34 (bara för att styvmor fick barn i den åldern) sedan bestämde jag mig för att inte tänka mer på den saken och det gick mycket bra. Så bestämde vi när jag var 35 (det blev ett vi när jag var nästan 30) att vi skulle ha ett barn om det gick, men inte om det inte gick. Fick ett precis innan jag fyllde 36.

Men om man har man/partner och hus och inget speciellt för sig osv så kanske man känner sig mer stressad att hinna innan de ev går upp i rök.

 

[Roheryn]

Hur länge man vågar vänta beror väl på hur viktigt det är med barn... Själv hade jag aldrig skaffat barn om jag bara gjort det för att "vara på den säkra sidan" och inte vänta för länge. Ett så stort livsbeslut som det är att skaffa barn bör man, tycker jag, VILJA själv, ha en egen drivkraft att faktiskt göra, snarare än att göra det för säkerhets skull eller för att inte ångra sig sedan.

Jag hade kunnat tänka mig ett liv utan barn, så för mig hade det funkat att vänta "hur länge som helst" för att vara säker på att jag faktiskt ville. Nu blev det inte så, utan jag fick min dotter när jag var 29, snart 30, för att jag själv fattade beslutet att jag VILLE. Inte längtade, det har jag aldrig gjort, och inte för att någon biologisk klocka tickade, för det har den aldrig gjort, utan för att jag kände att jag ville. Hade jag inte velat så hade jag väntat, och då hade jag ju mycket väl kunnat vänta tills det var för sent, och då hade jag fått leva med det.

Vet inte om du har någon hjälp av detta något röriga inlägg... Vill väl mest bara avdramatisera det hela lite, och säga att vill man så gör man det, vill man inte så låter man bli... Livet står inte och faller med barn eller inte, men det är ett hyfsat viktigt beslut, och rätt mycket jobb

 

[MiniLi]

Ingen vet, faktiskt, för individen. Jag ville inte ha barn så jag bestämde mig när jag var 28 eller så för att jag skulle tänka över saken när jag blev 34 (bara för att styvmor fick barn i den åldern) sedan bestämde jag mig för att inte tänka mer på den saken och det gick mycket bra. Så bestämde vi när jag var 35 (det blev ett vi när jag var nästan 30) att vi skulle ha ett barn om det gick, men inte om det inte gick. Fick ett precis innan jag fyllde 36.

Men om man har man/partner och hus och inget speciellt för sig osv så kanske man känner sig mer stressad att hinna innan de ev går upp i rök.

Ja alltså jag är ju väl medveten om att ingen kan veta hur det kommer vara för just mig. Är väl mer ute efter att bara få höra hur andra resonerar eller har resonerat

Jag har ingen panik egentligen, men just eftersom att dessa tankar dyker upp nu så är det skönt att få tänka lite ihop med andra och inte bara katastroftänka själv.

 

[MiniLi]

Hur länge man vågar vänta beror väl på hur viktigt det är med barn... Själv hade jag aldrig skaffat barn om jag bara gjort det för att "vara på den säkra sidan" och inte vänta för länge. Ett så stort livsbeslut som det är att skaffa barn bör man, tycker jag, VILJA själv, ha en egen drivkraft att faktiskt göra, snarare än att göra det för säkerhets skull eller för att inte ångra sig sedan.

Jag hade kunnat tänka mig ett liv utan barn, så för mig hade det funkat att vänta "hur länge som helst" för att vara säker på att jag faktiskt ville. Nu blev det inte så, utan jag fick min dotter när jag var 29, snart 30, för att jag själv fattade beslutet att jag VILLE. Inte längtade, det har jag aldrig gjort, och inte för att någon biologisk klocka tickade, för det har den aldrig gjort, utan för att jag kände att jag ville. Hade jag inte velat så hade jag väntat, och då hade jag ju mycket väl kunnat vänta tills det var för sent, och då hade jag fått leva med det.

Vet inte om du har någon hjälp av detta något röriga inlägg... Vill väl mest bara avdramatisera det hela lite, och säga att vill man så gör man det, vill man inte så låter man bli... Livet står inte och faller med barn eller inte, men det är ett hyfsat viktigt beslut, och rätt mycket jobb

Ja, NU känner jag ju så som du beskriver. Men jag kan aldrig veta hur jag kommer känna om några år.
Det har inte varit några som helst problem för mig att tänka "blir det så blir det, och bara när/om jag verkligen vill" för förut har jag ju varit så ung att det aldrig varit en grej. Nu är jag fortfarande ung, men jag börjar iaf närma mig en ålder där många skaffar barn. Då är det inte så lätt att alltid lugna sig med is i magen..

Jag kommer såklart aldrig skaffa barn om inte jag och min partner är helt säkra på att vi vill. Detta är enbart mina icke-rationella katastroftankar som behöver lugnas

 

[MiniLi]

Hur länge man vågar vänta beror väl på hur viktigt det är med barn... Själv hade jag aldrig skaffat barn om jag bara gjort det för att "vara på den säkra sidan" och inte vänta för länge. Ett så stort livsbeslut som det är att skaffa barn bör man, tycker jag, VILJA själv, ha en egen drivkraft att faktiskt göra, snarare än att göra det för säkerhets skull eller för att inte ångra sig sedan.

Jag hade kunnat tänka mig ett liv utan barn, så för mig hade det funkat att vänta "hur länge som helst" för att vara säker på att jag faktiskt ville. Nu blev det inte så, utan jag fick min dotter när jag var 29, snart 30, för att jag själv fattade beslutet att jag VILLE. Inte längtade, det har jag aldrig gjort, och inte för att någon biologisk klocka tickade, för det har den aldrig gjort, utan för att jag kände att jag ville. Hade jag inte velat så hade jag väntat, och då hade jag ju mycket väl kunnat vänta tills det var för sent, och då hade jag fått leva med det.

Vet inte om du har någon hjälp av detta något röriga inlägg... Vill väl mest bara avdramatisera det hela lite, och säga att vill man så gör man det, vill man inte så låter man bli... Livet står inte och faller med barn eller inte, men det är ett hyfsat viktigt beslut, och rätt mycket jobb

Spinner vidare på samma inlägg..
Du var ju lika gammal som jag är nu när du fick barn. Så du visste ju.
Men jag vet inte om jag vill, det är ju det som är problemet. Hade jag vetat att jag ville ha barn så hade inte det här varit en fråga, då hade jag ju lugnt väntat in rätt tillfälle och inte alls känt stress även om det hade legat några år framåt.
Det svåra är att inte veta, samtidigt som man vet att det finns ett hemligt bäst-före-datum som KANSKE börjar närma sig.

 

[AraSlei]

Jag fyller 27 i år och har väl börjat tänka i samma banor som du. Vi är väl lite i samma sits också - båda har för en tid sedan lämnat ett längre förhållande och har numera nya partners.

Jag vill gärna ha barn och känner nog att runt 30 kan vara lagom för min del.
Jag tror jag har hittat en karl som har potential att stå ut med mig tillräckligt länge för att skaffa barn ihop med honom ( och vice versa ), och när vi har landat mer i var/hur vi vill bo och jag har jobbat lite mer (tog examen för 2 år sedan) så tror jag att vi siktar på att försöka skaffa barn.
Jag har 2 år kvar på min spiral, så om allt känns fortsatt bra då, så skulle jag tro att vi börjar försöka då. Jag vill helst gifta mig innan dock, så ska det bli så får vi kanske lägga på ett kol

Jag kan känna att jag blir lite stressad av att många i min närhet skaffar barn, en del är redan inne på andra vändan. Det gjorde tidigare att jag blev osäker på om jag ville, att jag borde känna att NU är det dags osv. Att jag känner att jag vill ha barn har nog mognat fram det senaste halvåret.
Däremot känner jag nog att det kan vara lagom med ett.

 

[lil-sis]

Jag bestämde mig just vid 30 för att jag nog faktiskt ville.

Fyller 36 om drygt 3 veckor och barnet är beräknat om 60 dagar.

Det har tagit ett partnerbyte, två utomkveds, två missfall, två äggplock och fyra embryotransfers att komma hit.

Både mamma och mormor blev gravida lätt och efter 40, så att tiden skulle rinna ut "snart" var inte något jag eg tog hänsyn till men såhär i efterhand tycks jag snarare brås på farmor som enkom fick pappa och då var hon nästan 30.

Men för de flesta är det ju inte så krångligt trots allt

 

[Tora]

Jag har snart-30-års-kris och funderar en del på det här med hur länge man vågar vänta innan man försöker skaffa barn, om barn nu är något man vill ha.
Jag är inte helt säker på det där sista, det går lite upp och ner för min egen del och det är väl just det som orsakar min kris. Just nu känns det inte som att barn är särskilt prioriterat, men någon gång kanske?

Jag är helt enkelt livrädd att jag ska stå här om ett antal år, komma på att jag faktiskt väldigt gärna vill ha barn och få inse att åren har passerat förbi. Det är för sent.

Jag har inte stressat så mkt kring detta tidigare, men den där snart-30-års-krisen har invaderat på ett högst ovälkommet sätt och jag känner plötsligt behov av att få spåna lite kring detta.
Googlar jag så hittar jag mest trådar på typ familjeliv där folk aaaaldrig skulle våga vänta längre än till 30 och där egna barn är det enda som livet kretsar kring. Typ. Hoppas att Buke kan ge en något mer nyanserad bild

Hur tänker ni? Man kan ju aldrig veta hur ens egen fertilitet ser ut, men vid vilken ålder är det verkligen dags att bestämma sig om man vill vara på den säkra sidan?
Och finns det någon slags forskning eller medicinsk beprövad erfarenhet att luta sig mot?

För att vara tydlig så är jag väl medveten om att jag inte är särskilt gammal (jag är 29, fyller 30 i höst) och att jag troligen har flera år kvar utan problem i den här frågan. Men jag katastroftänker ibland och då är man inte särskilt rationell

Om man bara tar hänsyn till siffror så skulle jag inte vänta längre än till 35. Det är för att ha lite marginal i fall det krånglar.

Men det är om man vill ha barn. Känner man att det inte är så noggrant så kan du ju vänta längre än så.

 

[Badger]

Hur länge man vågar vänta beror väl på hur viktigt det är med barn... Själv hade jag aldrig skaffat barn om jag bara gjort det för att "vara på den säkra sidan" och inte vänta för länge. Ett så stort livsbeslut som det är att skaffa barn bör man, tycker jag, VILJA själv, ha en egen drivkraft att faktiskt göra, snarare än att göra det för säkerhets skull eller för att inte ångra sig sedan.

Jag hade kunnat tänka mig ett liv utan barn, så för mig hade det funkat att vänta "hur länge som helst" för att vara säker på att jag faktiskt ville. Nu blev det inte så, utan jag fick min dotter när jag var 29, snart 30, för att jag själv fattade beslutet att jag VILLE. Inte längtade, det har jag aldrig gjort, och inte för att någon biologisk klocka tickade, för det har den aldrig gjort, utan för att jag kände att jag ville. Hade jag inte velat så hade jag väntat, och då hade jag ju mycket väl kunnat vänta tills det var för sent, och då hade jag fått leva med det.

Vet inte om du har någon hjälp av detta något röriga inlägg... Vill väl mest bara avdramatisera det hela lite, och säga att vill man så gör man det, vill man inte så låter man bli... Livet står inte och faller med barn eller inte, men det är ett hyfsat viktigt beslut, och rätt mycket jobb

Det låter som jag också tänkte ungefär.

 

[Ray]

Jag har snart-30-års-kris och funderar en del på det här med hur länge man vågar vänta innan man försöker skaffa barn, om barn nu är något man vill ha.
Jag är inte helt säker på det där sista, det går lite upp och ner för min egen del och det är väl just det som orsakar min kris. Just nu känns det inte som att barn är särskilt prioriterat, men någon gång kanske?

Jag är helt enkelt livrädd att jag ska stå här om ett antal år, komma på att jag faktiskt väldigt gärna vill ha barn och få inse att åren har passerat förbi. Det är för sent.

Jag har inte stressat så mkt kring detta tidigare, men den där snart-30-års-krisen har invaderat på ett högst ovälkommet sätt och jag känner plötsligt behov av att få spåna lite kring detta.
Googlar jag så hittar jag mest trådar på typ familjeliv där folk aaaaldrig skulle våga vänta längre än till 30 och där egna barn är det enda som livet kretsar kring. Typ. Hoppas att Buke kan ge en något mer nyanserad bild

Hur tänker ni? Man kan ju aldrig veta hur ens egen fertilitet ser ut, men vid vilken ålder är det verkligen dags att bestämma sig om man vill vara på den säkra sidan?
Och finns det någon slags forskning eller medicinsk beprövad erfarenhet att luta sig mot?

För att vara tydlig så är jag väl medveten om att jag inte är särskilt gammal (jag är 29, fyller 30 i höst) och att jag troligen har flera år kvar utan problem i den här frågan. Men jag katastroftänker ibland och då är man inte särskilt rationell

Vill bara säga att precis så kände jag när jag var 29... Och när jag var 30 kom min dotter. Och det har han aldrig ångrat!
Men jag har blivit gravid senare i livet oxå så visst finns det tid.

 

[Lena Furberg]

Jag ville egentligen inte alls ha barn. Jag kände mig obekväm med dem, visste knappt hur jag skulle bete mig ihop med barn. Vilket delvis kan bero på att jag inte hade småsyskon och inte många i vår umgängeskrets hade småbarn.
När jag passerat 40 (!) ändrade jag mig, och jag ska erkänna att det delvis berodde på att jag var rädd att "missa" något stort i livet. Jag hade levt ett väldigt fritt och kringresande liv och det började kännas lite rotlöst och uttjatat. Dessutom gick min pappa bort och jag kände att min familj börjat krympa, vilket kändes ledsamt och oroande. Jag tror min längtan också handlade om att ha en "egen" familj, inte enbart ett parförhållande.
Så, jag fick barn vid 43! Vilket var en väldigt omvälvande upplevelse och min syn på barn, och mina känslor för barn, gjorde en 180-gradare och förändrades fullständigt. Jag hade gärna fått ett barn till men hann inte, då jag ammade jättelänge.

Det var jag, det. Jag tror ändå inte att man ska "skaffa" barn av någon annan anledning än att man längtar efter dem och vill ha dem i sitt liv. Barn, tonåring, vuxen.

 

[Lena Furberg]

Hoppsan, dubbelpost!

 

[Badger]

Om man bara tar hänsyn till siffror så skulle jag inte vänta längre än till 35. Det är för att ha lite marginal i fall det krånglar.

Men det är om man vill ha barn. Känner man att det inte är så noggrant så kan du ju vänta längre än så.

Jo jag tycker också det känns klokt. Jag hade nog inte velat vänta längre med att ta beslutet, eller allvarligt tänka över saken (om jag vill eller inte vill och när) än till 35 eller så. (Känns som att vänta till tex 39 med att bestämma sig verkligen är risk.)

(Man måste ju ha tid över till ett par missfall, jag fick ett tex och de är jättevanliga 30% eller så (men alla märker ju inte att de fått heller för de är så tidiga)).

Å andra sidan var jag inte så noga med om jag ville eller inte och väntade till 34.

(Jag visste precis hur man hade hand om barn och hur de var och vad man gjorde, det var därför jag var osäker på om jag ville , småbröder och yngre kusiner.)

 

[Blueberry]

Jag har snart-30-års-kris och funderar en del på det här med hur länge man vågar vänta innan man försöker skaffa barn, om barn nu är något man vill ha.
Jag är inte helt säker på det där sista, det går lite upp och ner för min egen del och det är väl just det som orsakar min kris. Just nu känns det inte som att barn är särskilt prioriterat, men någon gång kanske?

Jag är helt enkelt livrädd att jag ska stå här om ett antal år, komma på att jag faktiskt väldigt gärna vill ha barn och få inse att åren har passerat förbi. Det är för sent.

Jag har inte stressat så mkt kring detta tidigare, men den där snart-30-års-krisen har invaderat på ett högst ovälkommet sätt och jag känner plötsligt behov av att få spåna lite kring detta.
Googlar jag så hittar jag mest trådar på typ familjeliv där folk aaaaldrig skulle våga vänta längre än till 30 och där egna barn är det enda som livet kretsar kring. Typ. Hoppas att Buke kan ge en något mer nyanserad bild

Hur tänker ni? Man kan ju aldrig veta hur ens egen fertilitet ser ut, men vid vilken ålder är det verkligen dags att bestämma sig om man vill vara på den säkra sidan?
Och finns det någon slags forskning eller medicinsk beprövad erfarenhet att luta sig mot?

För att vara tydlig så är jag väl medveten om att jag inte är särskilt gammal (jag är 29, fyller 30 i höst) och att jag troligen har flera år kvar utan problem i den här frågan. Men jag katastroftänker ibland och då är man inte särskilt rationell

Jag visste att det aldrig skulle kännas att "Nu är det dags". Då skulle jag få vänta för evigt. Jag är tillsammans med rätt person, han ville han barn och eftersom jag visste att jag aldrig skulle känna mig redo blir min strategi att "Bli gravid och sedan hantera det". Jag fyller 31 i år och sonen fyller 2. Så här i efterhand kan ju ärligt undra vad jag väntade på? Varför väntade jag så länge?

Det lär ju inte direkt bli enklare att gå upp åtta gånger om natten ju äldre man blir, om vi säger så

 

[MiniLi]

Jag visste att det aldrig skulle kännas att "Nu är det dags". Då skulle jag få vänta för evigt. Jag är tillsammans med rätt person, han ville han barn och eftersom jag visste att jag aldrig skulle känna mig redo blir min strategi att "Bli gravid och sedan hantera det". Jag fyller 31 i år och sonen fyller 2. Så här i efterhand kan ju ärligt undra vad jag väntade på? Varför väntade jag så länge?

Det lär ju inte direkt bli enklare att gå upp åtta gånger om natten ju äldre man blir, om vi säger så

Haha! Jag kommer dock vänta minst i några år oavsett vad jag själv landar i kring mig själv. Ganska ny relation med en man som inte är helt säker för egen del heller ger minst några års betänketid

 

[MiniLi]

Tack alla som svarar! Jättebra att få läsa hur ni tänker!

Jag fungerar alltid såhär när jag få katastroftankar eller oroar mig för något. Om jag sitter själv med tankarna så blir det oerhört påfrestande, men bara genom att lufta dem till höger och vänster (pratar ju såklart även med min partner och med vänner om det här) och få lyssna lite till andras tankar så känner jag mig genast lite lugnare

 

[MiniLi]

Vill bara säga att precis så kände jag när jag var 29... Och när jag var 30 kom min dotter. Och det har han aldrig ångrat!
Men jag har blivit gravid senare i livet oxå så visst finns det tid.

Här lär det inte blir några barn innan 30 iaf
Men det är nog en vanlig ålder att ha dessa funderingar i, mkt på grund av samhällets normer och ideal tänker jag.

 

[MiniLi]

Jag fyller 27 i år och har väl börjat tänka i samma banor som du. Vi är väl lite i samma sits också - båda har för en tid sedan lämnat ett längre förhållande och har numera nya partners.

Jag vill gärna ha barn och känner nog att runt 30 kan vara lagom för min del.
Jag tror jag har hittat en karl som har potential att stå ut med mig tillräckligt länge för att skaffa barn ihop med honom ( och vice versa ), och när vi har landat mer i var/hur vi vill bo och jag har jobbat lite mer (tog examen för 2 år sedan) så tror jag att vi siktar på att försöka skaffa barn.
Jag har 2 år kvar på min spiral, så om allt känns fortsatt bra då, så skulle jag tro att vi börjar försöka då. Jag vill helst gifta mig innan dock, så ska det bli så får vi kanske lägga på ett kol

Jag kan känna att jag blir lite stressad av att många i min närhet skaffar barn, en del är redan inne på andra vändan. Det gjorde tidigare att jag blev osäker på om jag ville, att jag borde känna att NU är det dags osv. Att jag känner att jag vill ha barn har nog mognat fram det senaste halvåret.
Däremot känner jag nog att det kan vara lagom med ett.

Ja precis! I min tidigare långa relation ville jag inte ha barn, men nu är jag tillsammans med någon som jag faktiskt kan se som pappa till mina/mitt barn.. Och det har nog påverkat att tankarna kommer nu.
Kombinerat med de där jäkla samhällsnormerna som får en att panika över barnafödande trots att man är jätteung..

Jag har nog inte kommit så långt som du i mina tankar. Jag är fortfarande osäker på om jag vill ha barn, men det ligger i alla fall närmare i tanken nu än för några år sedan.

 

[em-pirre]

Rent teoretiskt ska man väl inte vänta så länge, men jag vill nog inte tänka så.

Jag tänker mera att man nog hellre borde vänta tills man faktiskt vill. Och går det inte så går det inte.