Sv: Hur länge kan man vara hemma med full FP?
Är lite fascinerad över att folk som ändå satsar på sitt yrke är borta mer än ett år, det fanns inte riktigt i min föreställningsvärld måste jag erkänna. Jag tycker det känns oändligt långt att vara hemma ens ett år, det skulle jag aldrig palla.
Jag kan inte svara för andra och hur de gör men hos oss har det gått alldeles utmärkt att kombinera karriär och längre föräldraledighet, i alla fall enligt vår, hittills dock ganska ringa, erfarenhet av det hela
Vi är sk. högutbildade akademiker båda två med långa utbildningar i bagaget och högpresterande "karriärsjobb", med skillnaden att vi båda är anställda med lön och alla villkor som tex du och Petruska inte omfattas av i era jobb, vilket blir en stor skillnad.
Båda våra arbetsgivare har en positiv inställning till föräldraledighet och då vi delar lika (eller nja, jag kommer att ha tagit ca 11 mån när jag kommer tillbaka och sambon kommer att ha tagit ca 10 mån när han går tillbaka till jobbet
) så blir ingen av oss borta "en evighet".
Våra resp. arbetsgivare har "bara" velat veta i god tid hur länge vi ämnat vara hemma och från vilket datum, och det har varit enkelt från vår sida och något vi respekterat, så den diskussionen tog vi innan bebisen kom. Vi jobbar båda projektbaserat, jag med flertalet projekt samtidigt av varierande längd, sambon med ett projekt åt gången med längre tidsram, så projekten har planerats utifrån våra ledigheter och det har inte varit minsta problem.
Vi är inte på något sätt avogt inställda mot dagis, inte alls, och vår son kommer att behöva gå relativt långa dagar på dagis när han börjar då förmodligen ingen av oss kommer att kunna gå ner mer än max de 25% man är berättigad till, och kanske inte ens det, men vi skall försöka pussla med tiderna lite ändå - OCH ändå känna att vi presterar bra på jobbet.
Varför pussla och vara hemma längre än ett år? För att det känns självklart då vi finner så mycket nöje i att vara hemma med vår son (i efterhand har det varit
än mer utvecklande än vi trodde från början), och att umgås med honom och varandra att det absolut är värt det. Vi har, trots att vi är sk. "karriärister", skaffat honom för att vi vill umgås med honom och få följa hans utveckling, och kommer med dårars envishet att hålla fast vid inställningen att det går att prestera bra på jobbet och ändå inte missa allt för mycket tid med sonen.
För vår skull. Sonen själv kommer säkerligen att älska dagis
Dock - och här kanske hela resonemanget faller, vad vet jag - så inser vi båda att vi inte kommer att klättra så mycket karriärsmässigt under de närmaste åren som vi gjort hittills, för att vi helt enkelt inte har tiden, och det är något vi är helt förlikade med och det känns helt ok
Som tidigare konstaterat - det är helt klart stor skillnad att jobba med fast anställning och klara anställningsvillkor, än att jobba med det jag gissar att du gör
(som f.ö även min sambo tänkt från början, men så föll sig slumpen annorlunda).