bigganl
Trådstartare
Nu behöver jag er hjälp. Jag vet inte hur jag ska agera/bemöta en viss typ av människor. Jag misstänker att de flesta hundägare stött på dem någon gång och ni har säkert värdefulla tankar om detta. Jag har uppenbarligen ingen bra strategi eftersom det fungerar dåligt.
Vad tänker ni om detta?
Jag gick ut med hundarna idag. Den lilla (som är i trotsperiod de luxe) har jag kopplad och den stora lös. Den stora är helt menlös, älskar människor och djur och kommer på inkallning så att ha honom lös är inga problem. Vi bor i skogen och det är bara några hus längre bort på vägen vilket gör att det är väldigt lite trafik och att vi mycket sällan möter människor. En och annan svampplockare i svamptider förstås. Hur som helst. Jag är ca 100 m hemifrån då jag ser på hundarna att det kommer någon/något från andra hållet. Jag tittar för att se vad. Då hör jag ett vrål -koppla hunden för fan!!! Det är verkligen ett illvrål. Jag säger lugnt att jag inte har koppel till honom, men att jag ska kalla in honom. Killen har barnvagn med sig och en springerspaniel i koppel. Jag ser då att detta är samma kille som för ett par år sedan kom joggande med den hunden och min hund låg framför stallet. Den gången lät han sin kopplade hund springa fram till min som då reste sig upp. Den gången blev killen helt galen och vrålade att min hund skulle gå hem. Jag sa till honom att han är så hemma han kan bli och att han skulle sluta skrika för det skrämmer/stressar hundarna. Han skakade bara på huvudet och fortsatte vråla att jag inte var klok. Jag trodde då att killen skulle undvika vår väg eftersom det finns hur mycket vägar som helst och han uppenbart inte gillade vår hund. Jag misstänker att han är rädd för honom. Men jg har sett honom komma joggande här ibland även efter detta, men då har jag sett honom från bilen.
Hur som helst. Det var den gången.
Nu fortsatte han vråla och skrek att jag inte är klok i huvudet som har hunden lös eftersom den är farlig. (!!!) Han vrålar att han huggit hans hund tidigare så han vet ju att den är farlig. Jag försöker då säga att han aldrig huggit. Att han reste sig när hans hund sprang fram till honom det tidigare tillfället är normalt och att han faktiskt reste ragg när killen skrek så. Men mer gjorde han inte. Han fortsätter vråla (så där som när människor tar i allt vad de har så att rösten spricker) att hans hund var kopplad. -se här! skriker han. -snöre! och håller upp kopplet.
Jag svarar att det hjälper inte att han har koppel om han ändå låter hans hund springa fram till andras hundar och inne på andras tomter.
Båda mina hundar reagerar på att han vrålar hela tiden. Den lilla börjar skälla och den stora stirrar på honom oavbrutet. (han sitter intill mig men han är spänd. Människor brukar ju inte bete sig så).
Mitt i detta låter han sin hund springa fram till/på min stora, som då reser sig och reser ragg samt morrar. Killen fortsätter vråla och jag tänker på barnvagnen. Det måste ju finnas ett barn där. Stackars barn. Jag tar undan min hund och då vrålar han igen att han har minsann sin hund i koppel.
Jag sitter still och småpratar med hundarna för att avleda uppmärksamheten från den skrikande människan som äntligen går därifrån. fortfarande vrålande att jag är sjuk i huvudet, en fara för allmänheten, borde polisanmälas osv, så så högt att jag är säker på att det hörs lång väg. (tur att grannarna börjat jobba igen).
Jag känner att jag blir heligt förbannad på idioten och säger högt att jag hoppas du skäms. Du ska vara vuxen och beter dig så jävla illa. Sen går jag.
Men... jag mår inte alls bra av sådant här. Det lägger sig som en klump i magen av obehag. Hur ska man tackla sånt här utan att det ska tära så på mig? Hur hade ni gjort? tänkt?
Att bli arg är inte bra, men jag kunde inte hålla mig. Jag försökte vara lugn och trevlig, men när han bara fortsatte blev jag bara mer och mer arg. Jag vill inte ödsla energi på att bli arg på sånt här. Det är så meningslöst.
Vad tänker ni om detta?
Jag gick ut med hundarna idag. Den lilla (som är i trotsperiod de luxe) har jag kopplad och den stora lös. Den stora är helt menlös, älskar människor och djur och kommer på inkallning så att ha honom lös är inga problem. Vi bor i skogen och det är bara några hus längre bort på vägen vilket gör att det är väldigt lite trafik och att vi mycket sällan möter människor. En och annan svampplockare i svamptider förstås. Hur som helst. Jag är ca 100 m hemifrån då jag ser på hundarna att det kommer någon/något från andra hållet. Jag tittar för att se vad. Då hör jag ett vrål -koppla hunden för fan!!! Det är verkligen ett illvrål. Jag säger lugnt att jag inte har koppel till honom, men att jag ska kalla in honom. Killen har barnvagn med sig och en springerspaniel i koppel. Jag ser då att detta är samma kille som för ett par år sedan kom joggande med den hunden och min hund låg framför stallet. Den gången lät han sin kopplade hund springa fram till min som då reste sig upp. Den gången blev killen helt galen och vrålade att min hund skulle gå hem. Jag sa till honom att han är så hemma han kan bli och att han skulle sluta skrika för det skrämmer/stressar hundarna. Han skakade bara på huvudet och fortsatte vråla att jag inte var klok. Jag trodde då att killen skulle undvika vår väg eftersom det finns hur mycket vägar som helst och han uppenbart inte gillade vår hund. Jag misstänker att han är rädd för honom. Men jg har sett honom komma joggande här ibland även efter detta, men då har jag sett honom från bilen.
Hur som helst. Det var den gången.
Nu fortsatte han vråla och skrek att jag inte är klok i huvudet som har hunden lös eftersom den är farlig. (!!!) Han vrålar att han huggit hans hund tidigare så han vet ju att den är farlig. Jag försöker då säga att han aldrig huggit. Att han reste sig när hans hund sprang fram till honom det tidigare tillfället är normalt och att han faktiskt reste ragg när killen skrek så. Men mer gjorde han inte. Han fortsätter vråla (så där som när människor tar i allt vad de har så att rösten spricker) att hans hund var kopplad. -se här! skriker han. -snöre! och håller upp kopplet.
Jag svarar att det hjälper inte att han har koppel om han ändå låter hans hund springa fram till andras hundar och inne på andras tomter.
Båda mina hundar reagerar på att han vrålar hela tiden. Den lilla börjar skälla och den stora stirrar på honom oavbrutet. (han sitter intill mig men han är spänd. Människor brukar ju inte bete sig så).
Mitt i detta låter han sin hund springa fram till/på min stora, som då reser sig och reser ragg samt morrar. Killen fortsätter vråla och jag tänker på barnvagnen. Det måste ju finnas ett barn där. Stackars barn. Jag tar undan min hund och då vrålar han igen att han har minsann sin hund i koppel.
Jag sitter still och småpratar med hundarna för att avleda uppmärksamheten från den skrikande människan som äntligen går därifrån. fortfarande vrålande att jag är sjuk i huvudet, en fara för allmänheten, borde polisanmälas osv, så så högt att jag är säker på att det hörs lång väg. (tur att grannarna börjat jobba igen).
Jag känner att jag blir heligt förbannad på idioten och säger högt att jag hoppas du skäms. Du ska vara vuxen och beter dig så jävla illa. Sen går jag.
Men... jag mår inte alls bra av sådant här. Det lägger sig som en klump i magen av obehag. Hur ska man tackla sånt här utan att det ska tära så på mig? Hur hade ni gjort? tänkt?
Att bli arg är inte bra, men jag kunde inte hålla mig. Jag försökte vara lugn och trevlig, men när han bara fortsatte blev jag bara mer och mer arg. Jag vill inte ödsla energi på att bli arg på sånt här. Det är så meningslöst.
