Hur hade du gjort?

[Lovisaleonora]

Jaså, utifrån TS senare svar tycker jag verkligen det handlar om näspillande och svordomar.

 

[monster1]

Sedan är det ju skillnad på det vännen ber en om. Hade han eller hon bett mig sminka mig för föräldrarna så hade jag sagt nej, hade han eller hon bett mig att klippa håret hade jag sagt nej, hade han eller hon bett mig att äta nötter hade jag sagt nej, men om hon eller han ber mig att inte svära så är det superlätt att göra just så.

Är det svårt? Att respektera andra människors önskan?

Ja, ibland är det ju det (du svarar ju på det själv). Sen tycker jag så här, om du har en konflikt med din familj så dra inte in "mig" i den. Det är ju du som väljer att undvika en öppen konflikt (för den dolda finns ju redan där), men varför ska "jag" behöva ingå i ditt undvikande beteende? För det kanske gör något med mig, det där formandet, det kanske inte är ingenting som du själv beskriver i den texten jag citerat.

 

[monster1]

Jaså, utifrån TS senare svar tycker jag verkligen det handlar om näspillande och svordomar.

Hur menar du (ja jag har läst och jag förstår iallafall inte)?

 

[skiesabove]

Men social förmåga är väl just anpassningsförmåga? Jag tycker inte alls att det innebär att ge avkall på sitt inre, sanna jag, att välja vilka delar av ens personlighet man visar upp i olika typer av sammanhang. Det kan absolut kallas för en typ av självcensur, men vad är det för fel med det?

Jag ser det inte som något fel att en person använder olika språk beroende på i vilket sammanhang de befinner sig.

Jag pratar inte med mina kollegor om friktioner i mitt samboförhållande, det gör jag däremot med nära vänner. Kollegorna har inget med det att göra och det vore konstigt att prata om något så intimt på min arbetsplats.

Jag svär inte framför farmor, det är onödigt att göra henne ledsen även om jag gillar att leka med olika kraftuttryck bland vänner.

Jag skriker inte ut mina teorier om andra typer av ridning när jag är på ridskolan, om någon är nyfiken på varför jag gör som jag gör får dom fråga mig.

Måste man visa allt hela tiden? Naken kan man vara i sovrummet?

 

[pulkaskurk]

Jag svär normalt inte och brukar inte peta mig i näsan heller så det vore inget problem.
Jag skulle inte heller orka umgås med människor som beter sig på det viset så för mig är det verkligen ett icke problem.
Jag kan uppföra mig gott i de allra flesta situationer precis som att mina vänner också kan det.

 

[Enya]

Så om jag ber dig att inte svära inför min familj den enda eller de enda två gånger om året du träffar den i 30 minuter så är det att forma dig, uppfostra dig och tvinga dig att föreställa dig?

Det handlar inte om att man drar in den andra i en konflikt, bara att man ber den att låta bli ett visst superenkelt beteende för att man själv ska slippa få skit.

Att inte "få" svära under 30 minuter 2 gånger om året är inte att försöka forma någon eller försöka ändra på någon, det handlar om respekt för vännens önskan och om något som anses vara normal hyfs.

Det handlar om att respektera sin vän. Det är inom rimliga gränser jag menar givetvis. Att be dig sminka dig, klippa ditt hår, skratta högt, titta ner i bordet, äta surströmming, slå på djur o.s.v. är ju över det som kan anses som rimligt och då är det i mina ögon något annat.

Om man kan bete sig med hyfs och på ett visst sätt inför sin blivande chef kan man göra detsamma inför vännens familj den enda eller de få gånger man råkar träffa dem.

 

[Gnist]

Jag svär tämligen sällan och kilar mig typ aldrig i näsan och definitivt aldrig bland vilt främmande människor. Vem gör så? är man snorig eller har något annat som irriterar i näsan så snyter man sig och då går man ju undan lite.

 

[monster1]

Men social förmåga är väl just anpassningsförmåga? Jag tycker inte alls att det innebär att ge avkall på sitt inre, sanna jag, att välja vilka delar av ens personlighet man visar upp i olika typer av sammanhang. Det kan absolut kallas för en typ av självcensur, men vad är det för fel med det?

Jag ser det inte som något fel att en person använder olika språk beroende på i vilket sammanhang de befinner sig.

Jag pratar inte med mina kollegor om friktioner i mitt samboförhållande, det gör jag däremot med nära vänner. Kollegorna har inget med det att göra och det vore konstigt att prata om något så intimt på min arbetsplats.

Jag svär inte framför farmor, det är onödigt att göra henne ledsen även om jag gillar att leka med olika kraftuttryck bland vänner.

Jag skriker inte ut mina teorier om andra typer av ridning när jag är på ridskolan, om någon är nyfiken på varför jag gör som jag gör får dom fråga mig.

Måste man visa allt hela tiden? Naken kan man vara i sovrummet?

Ja, men det är ditt val, ingen annan har rätt att ställa det kravet på dig.

 

[skiesabove]

Ja, men det är ditt val, ingen annan har rätt att ställa det kravet på dig.

Klart dom har. Jag har ju ett val (om det nu gäller att besköa en väns släktingar): följa med och följa kravet, eller inte följa med.

Riktigt respektlöst att följa med och inte följa kravet, vem vinner på det? Mitt ego?

 

[Enya]

Ja, men det är ditt val, ingen annan har rätt att ställa det kravet på dig.

Att BE en vän om något är inte att ställa krav. Gör du aldrig något för dina vänner?

Det handlar ju inte att försöka ändra på det som är ens JAG utan om två relativt enkla saker.

 

[monster1]

Så om jag ber dig att inte svära inför min familj den enda eller de enda två gånger om året du träffar den i 30 minuter så är det att forma dig, uppfostra dig och tvinga dig att föreställa dig?

Det handlar inte om att man drar in den andra i en konflikt, bara att man ber den att låta bli ett visst superenkelt beteende för att man själv ska slippa få skit.

Att inte "få" svära under 30 minuter 2 gånger om året är inte att försöka forma någon eller försöka ändra på någon, det handlar om respekt för vännens önskan och om något som anses vara normal hyfs.

Det handlar om att respektera sin vän. Det är inom rimliga gränser jag menar givetvis. Att be dig sminka dig, klippa ditt hår, skratta högt, titta ner i bordet, äta surströmming, slå på djur o.s.v. är ju över det som kan anses som rimligt och då är det i mina ögon något annat.

Om man kan bete sig med hyfs och på ett visst sätt inför sin blivande chef kan man göra detsamma inför vännens familj den enda eller de få gånger man råkar träffa dem.

Om jag ber dig att sminka dig, sätta på dig en push up bh och lite urringat bara två gånger om året i 30 minuter för att jag ska slippa få skit av mina killkompisar är det då att forma dig, uppfostra dig och tvinga dig att förställa dig?

Vad jag tycker är rätt eller fel för mig kan bara jag bestämma, bara jag vet vilka delar av mig som är viktiga och hur jag känner. Du som utomstående kan aldrig bedöma om en sak är liten eller stor för mig.

 

[monster1]

Klart dom har. Jag har ju ett val (om det nu gäller att besköa en väns släktingar): följa med och följa kravet, eller inte följa med.

Riktigt respektlöst att följa med och inte följa kravet, vem vinner på det? Mitt ego?

Ärligt talat om någon ställde det kravet på mig skulle jag inte bara INTE följa med, jag skulle vända och gå åt andra hållet och aldrig komma tillbaka.

Jag är vuxen, om den jag umgås med känner att jag behöver fostras så kan vi inte vara vänner.

 

[Enya]

Det du drar upp är att forma, men att bli ombedd att inte svära är väl inte att forma? Antingen svär du inte under den korta stunden eller så följer du inte med, att följa med och bete sig på ett vis BARA för att an anser att det är skit att inte få svära under 30 minuter är inte bara respektlöst utan faktiskt elakt mot den vän man antagligen tycker om.

 

[monster1]

Det du drar upp är att forma, men att bli ombedd att inte svära är väl inte att forma? Antingen svär du inte under den korta stunden eller så följer du inte med, att följa med och bete sig på ett vis BARA för att an anser att det är skit att inte få svära under 30 minuter är inte bara respektlöst utan faktiskt elakt mot den vän man antagligen tycker om.

Om det inte är att forma, vad är det då?

 

[pulkaskurk]

Om jag ber dig att sminka dig, sätta på dig en push up bh och lite urringat bara två gånger om året i 30 minuter för att jag ska slippa få skit av mina killkompisar är det då att forma dig, uppfostra dig och tvinga dig att förställa dig?

Vad jag tycker är rätt eller fel för mig kan bara jag bestämma, bara jag vet vilka delar av mig som är viktiga och hur jag känner. Du som utomstående kan aldrig bedöma om en sak är liten eller stor för mig.

Fast om man ska se det så, varför finns då lagar och regler oskrivna eller skrivna över huvud taget? Om alla ska få göra som de vill?
Jag tycker det är löjligt att bli kränkt för att någon ber en att uppföra sig.
Då kan vi ju ta bort allt å så gör alla bara som de själva tycker är rätt eller fel oavsett vad det gäller.

 

[monster1]

Fast om man ska se det så, varför finns då lagar och regler oskrivna eller skrivna över huvud taget? Om alla ska få göra som de vill?
Jag tycker det är löjligt att bli kränkt för att någon ber en att uppföra sig.
Då kan vi ju ta bort allt å så gör alla bara som de själva tycker är rätt eller fel oavsett vad det gäller.

Lagar är väll något helt annat, att svära eller pilla sig i näsan är inte brottsligt. Lagen reglerar ju beteende som är allvarliga och som påverkar samhället i stort, i övrig för vi göra precis som vi vill och sedan ta konsekvenserna av det. Det är ju det som är att vara vuxen. Att bli "kränkt" eller inte är ju inte ett val man gör, det är en känsla man får. Alla får som sagt redan göra vad dom vill bara de inte bryter mot lagen.

 

[mandalaki]

Men social förmåga är väl just anpassningsförmåga? Jag tycker inte alls att det innebär att ge avkall på sitt inre, sanna jag, att välja vilka delar av ens personlighet man visar upp i olika typer av sammanhang. Det kan absolut kallas för en typ av självcensur, men vad är det för fel med det?

Jag ser det inte som något fel att en person använder olika språk beroende på i vilket sammanhang de befinner sig.

Jag pratar inte med mina kollegor om friktioner i mitt samboförhållande, det gör jag däremot med nära vänner. Kollegorna har inget med det att göra och det vore konstigt att prata om något så intimt på min arbetsplats.

Jag svär inte framför farmor, det är onödigt att göra henne ledsen även om jag gillar att leka med olika kraftuttryck bland vänner.

Jag skriker inte ut mina teorier om andra typer av ridning när jag är på ridskolan, om någon är nyfiken på varför jag gör som jag gör får dom fråga mig.

Måste man visa allt hela tiden? Naken kan man vara i sovrummet?

Men det är ju inte vad det handlar om överhuvudtaget. Det du beskriver är vanlig social kompetens. Det tråden handlar är ju om en vän ber dig uppföra dig på ett visst sätt.

 

[Enya]

Om det inte är att forma, vad är det då?

Det är att be dig att undvika ett beteende som kan orsaka vännen problem när du gått därifrån och inte har några problem. Jag nämner upprepande gånger att det är inom rimliga gränser såsom svordomar, så det är inte så att jag kräver att du ska vara på ett helt annat vis än vad du är. Det handlar om en lätt sak och att BE dig. Du har ett val. Låt bli att följa med, låt bli att svära och följ med eller svär som fan åt vännens föräldrar och då utsätta vännen för skit. Den vän so har svårt att inte avstå från ett beteende som kommer ge mig problem, hur pass mycket vänner är man då?

Om jag har en hemlis inför min familj som du vet om och jag ber dig att inte ta upp den, formar jag dig då? Kräver jag något av dig som kan skada ditt "JAG"? Jag har vänner som jag har berättat saker för som inte min familj ska veta, skulle de ändå berätta det för dem skulle jag bli mycket ledsen och besviken på min vän.

Om jag blivit sexuellt utnyttjad och ber dig att inte prata med mig om det för det är jobbigt för mig, men inte för dig, skulle du ta upp det ändå?

Min syster förlorade sin son när han var endast 10 dagar gammal, om jag ber dig att inte prata om plötslig spädbarnsdöd just under den korta tiden ni träffas, är det att forma dig? Är det att göra dig illa? Är det din rätt att göra illa andra människor bara för att du inte vill bli "formad"?

 

[TinyWiny]

Jag hade tyckt att vännen var märklig som anser sig behöva säga till mig något sådant. Tror hen inte att jag kan uppföra mig normalt i umgänge med andra människor? Jag innehar ju normal social kompetens och det borde vännen veta. Särskilt om det är min närmaste vän.

Visst kan det vara bra att få veta om det är något särskilt med dem man ska träffa men det där tycker jag är att gå väl långt.

 

[mandalaki]

Ärligt talat om någon ställde det kravet på mig skulle jag inte bara INTE följa med, jag skulle vända och gå åt andra hållet och aldrig komma tillbaka.

Jag är vuxen, om den jag umgås med känner att jag behöver fostras så kan vi inte vara vänner.

Eller hur. Jag vill dessutom inte bli indragen i en väns konflikt med sin familj. Den får hen själv hantera.