Hur hade du gjort?

[mandalaki]

@Breaktown Jag kan inte föreställa mig att det skulle hända mig.

Det enda som möjligen liknar det skulle vara om vännen sa "bara så att du vet, de är helt knäppa om man råkar nämna sverigedemokraterna/Jesus/hollywoodfruar/vadsomhelst". Men det ser jag mer som att jag skulle blir varnad för vad som skulle komma att hända, inte som en uppmaning att jag skulle anpassa mig efter knäppheten. Jag har nog aldrig valt sådana vänner.

 

[monster1]

Det är klart att det är så.

Men om jag hade en vän som bad mig bete mig på ett visst sätt inför dennes föräldrar för att undvika att vännen skulle få problem med föräldrarna, då hade det varit en icke-fråga för mig. Sen hade jag väl tyckt att föräldrarna var knäppa men självklart hade jag gjort det för vännens skull.

Jag kan inte förstå poängen med mötet föräldrar+mig om jag ändå ska förställa mig. Då är det väll bättre att vi inte träffas alls. Men som sagt om man nu ska hjälpa till att bära en möbel eller liknande kan man väll liksom bara hålla sig lite vid sidan av. Men förställa mig för att passa in känns inte så aktuellt.

 

[Fille]

Jag var i lite samma sitation när jag bodde med mitt ex (va ihop med också för den delen), han farmor är superreligös, hans pappa va väl inte lika religös men sträng. Dom ogillar tatueringar och alkohol starkt, så pass att exet's syster inte vågar visa tatueringarna/piercingarna hon har och fasar för sin 30årsdag, för att hon inte kommer att våga servera alkohol. När far o farmor kommer på besök låser dom in alkoholen och gömmer nyckeln så att det på nåt sätt inte hittas.
Medans jag som är hyffsat tatuerad kände att jag inte vill dölja dom. Jag är stolt över mina tatueringar, det är min ensak och konstigt nog va det ingen som tyckte mindre om mig för det! Minns inte om jag "visade upp" att jag drack alkohol, men skulle inte hymla med det.
Sen tycker jag det hör till normalt hyffs att prata någesånär bra när man träffar nytt folk, visst nån svordom kan ju slinka ut, men jag tar fram min lite bättre sida när jag träffar nya människor tills jag läst av dom

 

[TheRedLightning]

Med kul menar jag inget illa, jag menar att man då och då kan ställa helt hypotetiska frågor om t ex moral bara för att det är kul att se hur folk resonerar.

Men du har alltså inte varit med om det utan frågar ifall det någon gång skulle hända? Är ni över 15 så bör det inte hända. Händer det ändå, förklara för "vännen" enligt det jag skrev i förra inlägget.

Varför ska man enligt dig inte följa vännens önskningar för att man är över 15, är det någon skillnad om man är under 15?
Hur resonerar du kring att vara sig själv? Varför ska man va sig själv? Varför ska man inte följa önskningarna?

 

[Luff]

Jag är nyfiken på hur just du hade tacklat det här scenariot:

Det är första gången du ska träffa din närmaste väns föräldrar. Din vän vill inte att du ska svära framför dom och inte klia dig i näsan.

Hade du följt din väns vilja eller hade du varit dig själv? Varför?
Jag hade väl försökt undvika att svära. Klia PÅ näsan hade jag dock säkert gjort pga allergi.
Min identitet sitter INTE i mitt ordförråd eller i mitt näskliande så jag hade inte sett det som ett så stort problem för mig.
Jag går inte baraxlad till kyrkan de få gånger jag går dit heller.

Om du valde att va dig själv och ett svärord råkar krypa ur din mun för att ditt ordförråd är så dåligt och du sen får höra av din vän att du inte ska svära framför dennes föräldrar. Hur hade du reagerat?
Då hade jag pratat med min vän om hur hen mår, o hur hens relation till föräldrarna är. Jag förutsätter att vi är vuxna och att jag känt min kamrat läääänge men att hens föräldrar bott så långt bort att jag inte träffat dom. Dom kan vara från en annan kultur eller religion och då är jag inte ett spår förvånad om min vän skaffat sig ett vuxenjag som kanske skiljer sig från sitt familjejag. Är väl inte ens ovanligt idag?
Jag skulle helt klart markera mot att bli uppfostrad av vännen.

Skulle vara roligt att veta hur du med livserfarenhet ser på scenariot och gärna varför du väljer att göra så som du gör, samt vad du själv tycker om svärord generellt sett. Är de fortfarande lite tabu eller är det bara vi "gamlingar" som tycker det?
Jag svär - och har ett stooort ordförråd. Tycker inte illa om svärord generellt, för mig är det när orden används hela tiden som det blir störande. Men jag blir lika störd av när någon säger typ eller alltså i tid och otid.

Nu inser jag varför vissa inlägg ser så konstigt tomma ut. Dom har som jag skrivit svaren innanför Quotetecknen.

 

[TheRedLightning]

Ja om jag blir ombedd att vara tyst och inte säga emot folk som har värderingar jag inte gillar.

Jaha, du menade så. Ja, det där tycker jag också är jobbigt men ibland kan jag själv känna att det är bra att vara tyst ibland för att slippa tjafs, men sen håller jag inte med om deras värderingar ändå och tänker ofta tyst i mitt huvud. Allt för att slippa tjafs å diskussion och eventuellt bli dumförklarad för att vi tycker olika.

 

[mandalaki]

@Fille De flesta med någorlunda social kompetens anpassar sig nog mer eller mindre i nya sällskap. Skillnaden är ju om det är kompisen/sambon som ber en anpassa sig, eller om man gör det själv.

 

[mandalaki]

Varför ska man enligt dig inte följa vännens önskningar för att man är över 15, är det någon skillnad om man är under 15?
Hur resonerar du kring att vara sig själv? Varför ska man va sig själv? Varför ska man inte följa önskningarna?

Jag menar att sannolikheten för att ditt scenario ska inträffa är större när man är under 15 och frågeställningen bekymrar en ung person mer än en äldre.

 

[TheRedLightning]

@Fille De flesta med någorlunda social kompetens anpassar sig nog mer eller mindre i nya sällskap. Skillnaden är ju om det är kompisen/sambon som ber en anpassa sig, eller om man gör det själv.

Så om scenariot hade gällt t ex en sambo istället för vän så hade ditt svar blivit annorlunda? Är det någon skillnad egentligen på vän och sambo, båda är ju människor man tycker om fast olika mycket eller?

 

[TheRedLightning]

Jag menar att sannolikheten för att ditt scenario ska inträffa är större när man är under 15 och frågeställningen bekymrar en ung person mer än en äldre.

Det finns undantag som bekräftar regeln. Jag är ett sådant undantag, fast jag är "vuxen" oroar jag mig för sjukt mycket och därför jag frågar saker och ting också.

 

[mandalaki]

Så om scenariot hade gällt t ex en sambo istället för vän så hade ditt svar blivit annorlunda? Är det någon skillnad egentligen på vän och sambo, båda är ju människor man tycker om fast olika mycket eller?

Nej, hur kan du tro det? Skillnaden är om [någon] ber mig anpassa mig eller om jag själv beslutar mig för att göra det.

 

[Inglorion]

jag har blivit tillsagd av vanner att sluta svara, ja. Vi var med universitets prasten, och personen som sa till tyckte inte det var lämpligt framfor honom (ingen annan reagerade, inte heller prasten). Alla vuxna over 20 i sammanhanget, och svordomen var inte särskilt grov.

I just detta sammanhanget sa ledde det till en informativ diskussion om vad for vikt vi la vid svordomarna, vad hon la for vikt och vad prasten la for vikt och om man hade en annorlunda syn beroende pa land man kom fran.

Med tanke pa att vi kant prasten over tre ar vid det laget sa kändes tillsägelsen lite "konstig", det var inget hon sagt nagot om innan heller.

For mig ar det dock inget store avkall och påverkar faktist inte "vem jag ar" att inte svara framfor personer. Sa om någon van skulle be mig att inte gora det inför foraldrar eller liknande skulle jag inte ha nagra problem med det. Det finns nog andra saker med min personlighet som folk har mycket storre problem med an en svordom har och dar

I min erfarenhet kan situationen uppsta aven om man inte ar tonåring

 

[mandalaki]

Det finns undantag som bekräftar regeln. Jag är ett sådant undantag, fast jag är "vuxen" oroar jag mig för sjukt mycket och därför jag frågar saker och ting också.

Oron blir med stor sannolikhet inte mindre om du försöker anpassa dig efter spretiga åsikter på ett forum. Var dig själv, bara.

 

[aprilmaj]

Det finns undantag som bekräftar regeln. Jag är ett sådant undantag, fast jag är "vuxen" oroar jag mig för sjukt mycket och därför jag frågar saker och ting också.

Jag tycker att det är bra att du frågar när du undrar. Ibland behöver man lite input från andra än dem man umgås med till vardags. Sedan är det du själv som avgör vad du ska ta till dig eller inte. Det kan ingen annan göra.

 

[Lovisaleonora]

Jag har inga problem med att inte svära, det skulle inte funka i mitt jobb att svära vanemässigt. Jag tycker det är väldigt ovårdat, och försöker verkligen bearbeta det hos mig själv, när det kommer ut.

Klia mig i näsan, skrevet eller rumpan är inget jag sysslar med offentligt, utan i bekväm avskildhet. Inte det heller ett problem. Jag hade nog blivit mer förvånad över att vännen finner anledning att påtala det - är jag inte rumsren?

 

[Inglorion]

Jag inser vad Mandalaki forsoker saga, och folk kan självklart be mig att sluta gora saker osv. Men jag bestämmer sjalv om jag vill gora det eller inte. Har en kansla av att vissa i min omgivning just nu forsoker andra vissa av mina beteenden, men dem sager inte det rakt ut utan beter sig bara lite oförskämt. Avkallen skulle faktist andra mig som person, och skadar ingen annan (jag har rannsakat mig sjalv ratt enormt, kanner faktist att dem andra kanske beter sig lite illa i situationen ).

Jag undviker helt enkelt personerna sa mycket som möjligt, star jag ut med deras skavanker sa kan dem sta ut med mina. Sa i den har situationen far det faktist vara.

 

[monster1]

Så om scenariot hade gällt t ex en sambo istället för vän så hade ditt svar blivit annorlunda? Är det någon skillnad egentligen på vän och sambo, båda är ju människor man tycker om fast olika mycket eller?

Nej, fast om man är sambo, så kanske det uppstår situationer där man har svårt att undvika att träffa släktingar till sambon och därmed måste hantera dem på ett sätt som gör att man behöver hålla friktionen på ett minimum. Jag personligen skulle finna det väldigt svårt att ingå i ett sammanhang där människor inte vågar vara ärliga med vilka dom är pga av konflikter som beskrivs här ovan (alkohol, värderingar etc) som gör att man är olika personer i olika sammanhang. Jag skulle nog ha väldigt svårt för att leva ihop med en person som levde med dubbla "identiteter" en identitet med en sorts värderingar bland sina vänner och en annan identitet med en annan sorts värderingar mot sin familj och sedan tvingas man själv in i det här skådespelet och ska förställa sig till någon som passar in i familjens bild av vad man borde vara.

 

[susanne]

Jag kan nog inte se att man inte är sig själv om man anpassar sitt språk. Om man får reda på att någon man ska träffa starkt ogillar svordommar, så är självklart att man utesluter dem. Det är väl det minsta man kan göra för sin vän, vännen vill såklart att föräldrana ska tycka bra om dig.
Var man drar gränsen för svordommar är såklart väldigt olika. Vill man vara säker på att vara på rätt sida gränsen, använd inga ord du inte skulle höra en nyhetsuppläsare säga.

 

[Enya]

För mig är det självklart att jag inte svär eller kliar mig i/på näsan inför vännens föräldrar när vännen faktiskt bett mig låta bli. Vännen kan faktiskt hamna i kläm då föräldrarna kan gå på den och det är väl inte snällt av mig att utsätta henne eller honom för det. Ibland vill man ha en relation med sin familj, men inte ha en massa tjafs. Så är det för mig. Jag vill ha en relation med min familj, men jag vill inte ha diskussioner om vissa saker om man faktiskt kan avstå. Det är JAG som får skiten. JAG hamnar i kläm medan den som dras in i diskussionen kan lämna den och inte bry sig mer. Jag är kvar och får skiten.

En vän som inte ens kan respektera en sådan liten grej för min skull är inte en vän. Det handlar ju inte om att föreställa sig, bara om att inte dra i gång nåt som jag får skit för sen.

Om det däremot är så att jag träffar vännens familj dagligen eller ofta annars så är det en annan sak. men nån gång, vad spelar det för roll?

Jag varken svär eller kliar mig på olika ställen i onödan när jag träffar nytt folk eller är på t.ex. anställningsintervju. Klarar man att uppföra sig med hyfs vid sådana tillfällen fixar man att göra som en vän ber om inför dennes föräldrar nån gång då och då.

Sedan är det ju skillnad på det vännen ber en om. Hade han eller hon bett mig sminka mig för föräldrarna så hade jag sagt nej, hade han eller hon bett mig att klippa håret hade jag sagt nej, hade han eller hon bett mig att äta nötter hade jag sagt nej, men om hon eller han ber mig att inte svära så är det superlätt att göra just så.

Rent allmänt svär jag en del. Det är inget fel på mitt ordförråd, jag kan uppföra mig med hyfs också, men inför vänner och familj kan jag svära som fan ibland och ibland inte alls. Tar vännen illa upp låter jag bli, om hon eller han inte bryr sig så gör jag som jag vill.

Är det svårt? Att respektera andra människors önskan?

 

[monster1]

Jag har inga problem med att inte svära, det skulle inte funka i mitt jobb att svära vanemässigt. Jag tycker det är väldigt ovårdat, och försöker verkligen bearbeta det hos mig själv, när det kommer ut.

Klia mig i näsan, skrevet eller rumpan är inget jag sysslar med offentligt, utan i bekväm avskildhet. Inte det heller ett problem. Jag hade nog blivit mer förvånad över att vännen finner anledning att påtala det - är jag inte rumsren?

Nu hugger jag din bara för att du är sist i en lång radda med argument angående specifikt svordomar och näspillande. Det kan ju lika gärna vara något annat det handlat om, frågan är ju egentligen inte om just svordomar och näspillande utan huruvida man ska forma sig efter andra för att den personen skall slippa en konflikt/tappa ansiktet osv. Vilka krav/önskemål har andra människor rätt att ställa på ens beteende.

Det kan lika gärna vara så att någon har åsikter på något annat man gör tex måste du skratta så högt, prata så mycket, andas så högt, ventilera din feministiska/antirasistiska sida, säga ifrån så bestämt, se så ledsen/glad/arg/fundersam ut, skruva på din ring, pilla på ditt halsband, vippa med foten etc. Det kan ju vara precis vad som helst som den andra personen eller den andra personens familj (eller den andra personen tror att dennes familj) stör sig på som då ska undvikas. Ett beteende som den andra parten anser att man borde justera för att passa in när man besöker dennes föräldrar.