Hur gör man när allt är meningslöst?

[Korven]

Ja annars täcks det inte av högskosnadsskyddet, får man det på recept så behöver man medicinen enligt en läkare. Annars kan du ju köpa allt på ett Apotek och hävda att du behöver det och ändå bara betala 2200:-/år.

Jag är storkonsument så jag har bra koll. Jag har även haft receptbelagd medicin som inte gick på högkostnadsskyddet . Då blev det dyrt när ingen ersättning fanns.

 

[Lyan]

Jag har fruktansvärt svårt att tro att du inte vill må bättre med tanke på denna tråd. Det är ett rop på hjälp!

Ja, på sätt och vis är den nog det. Men ibland ångrar jag verkligen att jag skrev den för jag känner att jag måste svara er när ni bryr er och skriver och då måste jag tänka på en massa som jag inte vill tänka på. Jag både känner ett uns av hopp samtidigt som jag blir ledsen och ibland arg. Jag tycker inte om känslor.

Läs t ex här:
---
Kemiska obalanser och depressioner
Neurotransmittorer är kemiska budbärare i hjärnan. De påverkar allt som hjärnan styr inklusive humör och känslor. I människor som lider av depressioner har man funnit låga nivåer av serotonin, noradrenalin och dopamin. Den upptäckten ligger bakom teorin om kemisk obalans som säger att depression orsakas av en brist på ett av eller alla av dessa neurotransmittorer. Men det är osäkert om det är obalansen i dessa neurotransmittorer som orsakar depression eller om det är depression som orsakar obalansen i hjärnan.
---
http://www.johanydren.se/depression/depressionens-orsaker/

En depression kan dessutom vara genetiskt betingat. Inget som handlar om "ryck upp dig"..
Att någon har varit en smula nere under en extremt kort tid av sitt liv, har ingenting att göra med allvarlig, kronisk depression. Alls.

Jag har provat mediciner med både serotonin, noradrenalin och dopamin. Serotonin och noradrenalin hade ingen som helst effekt. Jag fick viss effekt av dopamin, men efter mitt förra självmordsförsök så sattes alla mediciner ut och så började vi om från början så nu äter jag lamotrigin, seroquel, propavan, melatonin och stesolid vid behov. Jag började också ta magnesium och märker skillnad så det tar jag varje kväll.

Hoppas att TS mår bra efter allt turbulens i tråden

Kollar denna tråd varenda dag för att se ett livstecken och blir glad varenda gång hon visar sig.

Jag har inte varit inne så har inte sett vad som har skrivits. Vet inte om jag vill veta heller :-/

Tack, det värmer att höra

TS, må inte dåligt över att du mår dåligt. Du förtjänar att må bra, och jag tror av hela mitt hjärta att du kan hitta dit.

Jag mår inte dåligt för min egen skull, däremot får jag dåligt samvete för att jag får min familj att må dåligt.

Den lilla detaljen där är att när du kommer till det stadiet så kommer du att vilja leva. För oavsett vad du skriver eller tycker så vill du leva nånstans för annars hade du inte levt nu och suttit här och skrivit. Du har bara fastnat i mellanläget och vågar inte släppa på dom "trygga" invanda tankarna.
Det tog inte stopp av den anledningen, det tog stopp för att din läkare inte kunde hjälpa dig vidare. Det är det en samtalsterapeut ska hjälpa en igenom, dom jobbiga motgångarna som kommer komma.

Nej, tankar är inte medfödda. Du kontrollerar dig och din värld, du kontrollerar mer än vad du vill tro. Tankarna kontrollerar mer än vad du tror. Känslighet och skörhet däremot kan vara medfött. Vissa har lättare att falla in i ett dåligt mående.
Du får sluta förutse hur saker och ting kommer vara. Du kan inte sitta och säga att du inte litar på en person du aldrig träffat eller gett en chans. Och vadå klarar inte av mer misslyckanden och motgångar. Du dör inte av en motgång eller ett misslyckande. Så du klarar av dom, det gör alla. Kan bli en jobbig period kanske men du klarar av dom.

Jag vet inte. Hade jag inte varit så rädd för att misslyckas igen så hade jag nog försökt ta livet av mig igen.

Jag vet inte där heller. Jag klarar inte att tvinga mig igenom saker, jag ger upp på en gång. Så jag tror inte att det hade spelat någon roll vilken jag hade pratat med för de kan ju inte kämpa åt mig.

Det är jättemånga på pappas sida som har liknade problem som jag. Nu är det ju väldigt längesedan för farfar och hans syskon så för dem fanns det säkert ingen hjälp. Jag är otäckt lik pappa och jag var länge rädd att bli som honom, men han har ingen sjukdomsinsikt och det har jag så nu tror jag inte längre det. Däremot har pappa mängder av bra egenskaper som jag inte har ärvt. Faster vet jag inte riktigt vad hon har för problem, förutom att de är psykiska, och vad hon har fått för hjälp men hon är typ helt borta på de mediciner hon äter.

Nej, jag dör inte av motgångar, men för varje motgång så blir jag räddare och räddare att prova nya saker.

Jag tycker att det här förtjänar att upprepas. Jag har haft enorma problem med urinvägsinfektioner, de återkom och återkom. Och man ska ju gärna vara lite restriktiv med penicillin - jag fattar varför, men det blev hemskt jobbigt.

Så testade jag tranbärskapslar! Det finns på apotek. Alltså, om jag har begynnande symtom på uvi och tar en kapsel, så försvinner symtomen inom en halvtimme! Det är magiskt! Numera tar jag en kapsel så fort jag känner det minsta av symtom och även om jag bara tror att jag känner av symtom. Biverkningsfritt, inte särskilt dyrt och fantastiskt. Tyvärr täcks de väl inte av högkostnadsskyddet eftersom de inte är receptbelagda.

Jag ska prova tranbärskapslar igen, det är ju trots allt några år sedan jag provade. Är det något speciellt märke?

Det förstår jag, uppfödarna blev nog glada för att få de dem också!
Finns det något du kan ta med dig från den här helgen och minnas nästa gång du tvekar inför att göra något som tar emot?

Ja, Dominiks uppfödare är så stolt över honom och säger att han är det bästa marsvinet hon någonsin har fött upp och att hon är så glad att han hamnade hos mig. Såfin fick ju två BIS 2-placeringar som hennes uppfödare var också stolt. Tyvärr var inte Nathalies uppfödare där men det var andra uppfödare av Nathalies ras som sa att hon är väldigt fin och att jag borde ställa ut henne i rasklass.

Jag tror inte att jag kan ta med mig så mycket, men däremot känns det bra att ha fått tillbaka till glädje till utställningarna för de sista har varit så jobbiga att jag har varit nära att sluta ställa ut.

 

[Niyama]

Dvs MED recept

Ja, givetvis. Hur skulle det annars kunna gå på högkostnadsskyddet? Om medicinen finns receptfritt eller ej säger ingenting om högkostnadsskydd men för att kunna utnyttja detta om det finns behövs såklart recept.

Jag är storkonsument så jag har bra koll. Jag har även haft receptbelagd medicin som inte gick på högkostnadsskyddet . Då blev det dyrt när ingen ersättning fanns.

Jag har också mediciner jag får på recept men som inte täcks av högkostnadsskyddet.

 

[Lyan]

Jag förstår så väl vad du menar, eller åtminstone så kände jag exakt så under så många år. Jag var helt livrädd för att börja leva igen, med alla konsekvenser det innebar. Värst var nog övergången mellan att vara helt avtrubbad och att kunna känna känslor igen. Det var helt hemskt att inte kunna känna något alls, jag var en levande död som bara åt, sov och andades genom dagens schema. Men det var också hemskt att kunna känna all ångest som kom när känslorna kom tillbaka. Det var också helt hemskt att kunna bli kär och därmed förlora kärleken, att kunna längta och därmed gå miste om det jag längtade efter. Precis som du skriver så orkade jag inte med en enda motgång, jag hade liksom inte de marginalerna som "vanliga" människor har. Men lika hemskt var det när jag var tillbaka i avtrubbningen igen, då kunde jag göra nästan vad som helst för att provocera fram en känsla.

Nu håller jag som bäst på att lära mig att leva, och att våga leva. Det är fortfarande svårt men det går. Idag behöver jag inte längre övertala mig själv till att leva en dag till. (All tid och energi som jag lagt på att dividera med mig själv om jag ska leva, eller ska jag inte, ska jag leva, eller ska jag inte...) Som någon annan skrev så går det lättare med tiden, om du kommer in på rätt spår. Då behöver du inte motivera för dig själv hela tiden varför du ska leva.

Det finns saker du kan göra själv för att komma in i de positiva cirklarna (för det går runt, runt lite framåt skulle jag säga, snarare än rakt fram), men du behöver också få hjälp med det. Mer än mediciner.

Kram

Jag känner verkligen igen mig i vad du skriver! Jag hade kommit till det stadiet där jag kunde acceptera hur mitt liv såg ut och vara ganska "nöjd". Jag tog mig igenom dagarna utan allt för mycket ångest eller deppighet. Men sedan dök killen upp och det blev kaos

 

[Lyan]

Jag har träffat killen idag. Vi kom fram till att båda har känslor, även om jag har mer än honom, och att vi ska typ vara ett par men ändå inte. Bara ta dagen som den kommer utan krav. Jag är verkligen inte säker på om detta är en bra idé, men just nu känns alternativet värre

 

[Grazing]

Jag mår inte dåligt för min egen skull, däremot får jag dåligt samvete för att jag får min familj att må dåligt.

Fast jo..nu mår du dåligt för din skull då det är "bekvämare" än att behöva ändra tankar och liv.

Jag vet inte. Hade jag inte varit så rädd för att misslyckas igen så hade jag nog försökt ta livet av mig igen.

Det stämmer inte och det vet nog du också. Du kan bara inte riktigt acceptera tror jag att det faktiskt finns en gnutta livsstyrka nånstans. För varje gång du gör något för att hålla dig vid liv så är det ett tecken på att du vill leva. Äta osv tex, alla dessa små livsuppehållande grejerna.

Jag vet inte där heller. Jag klarar inte att tvinga mig igenom saker, jag ger upp på en gång. Så jag tror inte att det hade spelat någon roll vilken jag hade pratat med för de kan ju inte kämpa åt mig.

Släpp det där om att du måste ha en vilja och livs"glädje" för att komma vidare. Det kommer allteftersom. Det är den du pratar meds uppgift att ta dig igenom motgångarna och när du faller tillbaka. Bara för att man fastnat eller fått återfall i måendet så betyder inte det att det är kört. Det existerar liksom inga misslyckanden i samtalsterapi. Däremot så kan man fara fram och tillbaka litegrann.

Det är jättemånga på pappas sida som har liknade problem som jag. Nu är det ju väldigt längesedan för farfar och hans syskon så för dem fanns det säkert ingen hjälp. Jag är otäckt lik pappa och jag var länge rädd att bli som honom, men han har ingen sjukdomsinsikt och det har jag så nu tror jag inte längre det. Däremot har pappa mängder av bra egenskaper som jag inte har ärvt. Faster vet jag inte riktigt vad hon har för problem, förutom att de är psykiska, och vad hon har fått för hjälp men hon är typ helt borta på de mediciner hon äter.

Igen så du styr din värld, du styr dina tankar. Det är ingenting som går i arv annat än att du blivit påverkad av uppväxtmiljön. Känslighet ja, det går i arv. Oavsett hur din släkt ser ut så är det fortfarande du som styr dina tankar och ditt mående.

Nej, jag dör inte av motgångar, men för varje motgång så blir jag räddare och räddare att prova nya saker.

Det är ju det du ska få hjälp med, att ta dig igenom sådant.

 

[Thaliaste]

Jag tror inte att jag kan ta med mig så mycket, men däremot känns det bra att ha fått tillbaka till glädje till utställningarna för de sista har varit så jobbiga att jag har varit nära att sluta ställa ut.

Men där har du ju någonting att ta med dig! Att kunna uppskatta någonting låter kanske lite futtigt att vara glad över, men när man är nere på botten så är det just de där små sakerna man behöver ta fasta på. Att kunna se och känna små saker och nyckeln till att kunna se och känna stora saker.

Den andar saken du ska ta med dig är att du faktiskt åkte dit, trots att de sista gångerna varit jobbiga.
DU LYCKADES!
Eller hur, kan du se det? Kan du säga det till dig själv?

 

[Thaliaste]

Jag känner verkligen igen mig i vad du skriver! Jag hade kommit till det stadiet där jag kunde acceptera hur mitt liv såg ut och vara ganska "nöjd". Jag tog mig igenom dagarna utan allt för mycket ångest eller deppighet. Men sedan dök killen upp och det blev kaos

Jag har träffat killen idag. Vi kom fram till att båda har känslor, även om jag har mer än honom, och att vi ska typ vara ett par men ändå inte. Bara ta dagen som den kommer utan krav. Jag är verkligen inte säker på om detta är en bra idé, men just nu känns alternativet värre

I ett läge där du behöver stabilitet i tillvaron kanske det inte är det bästa att ha ett förhållande där du inte vet ens om ni är ett par eller inte?

Det känns som en stor risk för att väldigt mycket av din energi kommer gå åt att fundera över hans intresse för dig, istället för att gå till att bygga upp dig själv så att du kommer att kunna gå in som en mer hel person i ett framtida förhållande, med en person som har lika mycket känslor för dig.

 

[Petruska]

Jag ska prova tranbärskapslar igen, det är ju trots allt några år sedan jag provade. Är det något speciellt märke?

Jag köper bara de som finns på det apotek där jag råkar vara. Jag har inte tänkt på om det är olika märken.

 

[Rosett]

Jag tycker att det här förtjänar att upprepas. Jag har haft enorma problem med urinvägsinfektioner, de återkom och återkom. Och man ska ju gärna vara lite restriktiv med penicillin - jag fattar varför, men det blev hemskt jobbigt.

Så testade jag tranbärskapslar! Det finns på apotek. Alltså, om jag har begynnande symtom på uvi och tar en kapsel, så försvinner symtomen inom en halvtimme! Det är magiskt! Numera tar jag en kapsel så fort jag känner det minsta av symtom och även om jag bara tror att jag känner av symtom. Biverkningsfritt, inte särskilt dyrt och fantastiskt. Tyvärr täcks de väl inte av högkostnadsskyddet eftersom de inte är receptbelagda.

För mig funkar det med hög dos (4-5 gram) C-vitamin i några dagar om jag har uvi-känningar.

 

[sorbifolia]

Svårt det där med killen, @Lyan ......

Men om du verkligen vill att erat förhållande ska ha en chans, eller att du själv ska kunna hantera vad som än kommer hända, så MÅSTE du börja med samtalsterapi!

Du sa tidigare att det enda som kunde ge dig motivation att vilja kämpa, var att vara kär. Så kom igen nu, du vet att du måste ändra på dig och att du behöver hjälp. Be om hjälp! Som flera skrivit så kan du få ett SÅ mycket bättre liv om du vågar prova med samtalsterapi, och nu har du en bra anledning att ta tag i det.... *pepp-kram*

 

[Lyan]

Fast jo..nu mår du dåligt för din skull då det är "bekvämare" än att behöva ändra tankar och liv.
Det stämmer inte och det vet nog du också. Du kan bara inte riktigt acceptera tror jag att det faktiskt finns en gnutta livsstyrka nånstans. För varje gång du gör något för att hålla dig vid liv så är det ett tecken på att du vill leva. Äta osv tex, alla dessa små livsuppehållande grejerna. Släpp det där om att du måste ha en vilja och livs"glädje" för att komma vidare. Det kommer allteftersom. Det är den du pratar meds uppgift att ta dig igenom motgångarna och när du faller tillbaka. Bara för att man fastnat eller fått återfall i måendet så betyder inte det att det är kört. Det existerar liksom inga misslyckanden i samtalsterapi. Däremot så kan man fara fram och tillbaka litegrann.

Igen så du styr din värld, du styr dina tankar. Det är ingenting som går i arv annat än att du blivit påverkad av uppväxtmiljön. Känslighet ja, det går i arv. Oavsett hur din släkt ser ut så är det fortfarande du som styr dina tankar och ditt mående.
Det är ju det du ska få hjälp med, att ta dig igenom sådant.

Jag vet inte. Jag vet inte vad jag ska svara, jag vet inte vad jag känner om det du skriver

 

[Lovisaleonora]

Jag vet inte. Jag vet inte vad jag ska svara, jag vet inte vad jag känner om det du skriver

Känn efter.

 

[Lyan]

Men där har du ju någonting att ta med dig! Att kunna uppskatta någonting låter kanske lite futtigt att vara glad över, men när man är nere på botten så är det just de där små sakerna man behöver ta fasta på. Att kunna se och känna små saker och nyckeln till att kunna se och känna stora saker.

Den andar saken du ska ta med dig är att du faktiskt åkte dit, trots att de sista gångerna varit jobbiga.
DU LYCKADES!
Eller hur, kan du se det? Kan du säga det till dig själv?

Utställningarna är annorlunda, de är liksom helt skilda från resten av mitt liv. De är det enda som jag har haft som jag verkligen har tyckt ha varit roligt. Allt annat "roligt" måste jag tvinga mig till att tycka vara roligt. Allt måste jag tvinga mig till. Lyan på utställningarna är inte Lyan i "verkligheten"

I ett läge där du behöver stabilitet i tillvaron kanske det inte är det bästa att ha ett förhållande där du inte vet ens om ni är ett par eller inte?

Det känns som en stor risk för att väldigt mycket av din energi kommer gå åt att fundera över hans intresse för dig, istället för att gå till att bygga upp dig själv så att du kommer att kunna gå in som en mer hel person i ett framtida förhållande, med en person som har lika mycket känslor för dig.

Svårt det där med killen, @Lyan ......

Men om du verkligen vill att erat förhållande ska ha en chans, eller att du själv ska kunna hantera vad som än kommer hända, så MÅSTE du börja med samtalsterapi!

Du sa tidigare att det enda som kunde ge dig motivation att vilja kämpa, var att vara kär. Så kom igen nu, du vet att du måste ändra på dig och att du behöver hjälp. Be om hjälp! Som flera skrivit så kan du få ett SÅ mycket bättre liv om du vågar prova med samtalsterapi, och nu har du en bra anledning att ta tag i det.... *pepp-kram*

Nej, jag vet att det nog inte är det smartaste att träffa honom, samtidigt så är jag så vansinnigt ensam. Bara att få krypa in hans famn och få en låång kram gjorde att allt kändes lättare, att få något annat än bara en snabb kram som av familjen. Jag vet inte hur detta kommer sluta. Just nu känner jag mig nöjd med att bara ta en dag i taget, men jag vet ju inte hur jag kommer att känna i framtiden. Vi pratade väldigt mycket om hur vi båda känner, men jag vill inte skriva ut här för vill inte lämna ut honom.

Jag ska träffa min läkare nästa onsdag tror jag att det var. Får se vad som händer då, förra gången gick det inte bra. Jag vill inte prata med någon annan för jag är rädd att det igen ska vara en som inte är bra för jag kommer inte klara att byta till någon ny i så fall. Jag har kommit till den gränsen att allt jag provar är sista chansen för jag klarar inte fler misslyckanden.

Jag är rädd för allt som händer och just nu är det så mycket att jag bara vill gå och dunka huvudet i väggen. Det känns som att hela livet går ut på att vänta.

 

[Lyan]

Jag köper bara de som finns på det apotek där jag råkar vara. Jag har inte tänkt på om det är olika märken.

Ska kolla apoteket nästa gång jag är där.

För mig funkar det med hög dos (4-5 gram) C-vitamin i några dagar om jag har uvi-känningar.

Är det sådana vanliga c-vitaminbrus? Eller tabletter?

 

[Lyan]

Känn efter.

Jag försöker men det blir alldeles för mycket för huvudet för att få ned det i text. Allt blir förvirrat

 

[Lovisaleonora]

Jag försöker men det blir alldeles för mycket för huvudet för att få ned det i text. Allt blir förvirrat

Det är här du behöver samtalsstöd. Det är inget som går att dra i helt enkelt. Du behöver stöd. Någon som guidar dig. Jag tycker du ska ta upp det med din läkare. Bestäm dig till på onsdag om du verkligen vill göra ett försök, och be om en samtalskontakt.

Där kan du i trygghet börja plocka fram dina känslor och fundera objektivt vad som väcker ångest, varför och då verktyg att hantera sånt som dyker upp.

 

[Grazing]

Jag ska träffa min läkare nästa onsdag tror jag att det var. Får se vad som händer då, förra gången gick det inte bra. Jag vill inte prata med någon annan för jag är rädd att det igen ska vara en som inte är bra för jag kommer inte klara att byta till någon ny i så fall. Jag har kommit till den gränsen att allt jag provar är sista chansen för jag klarar inte fler misslyckanden.

Men det går ju redan dåligt som det är nu så mer misslyckat blir det ju inte av att pröva en ny. Och då ingen kbt terapi eller sånt utan just en samtalskontakt. En som kan hjälpa dig reda ut vad du känner. För du hade väl bara gått i kbt och hos psykiatrikern?

Och jo, du klarar mer "misslyckanden" som förövrigt inte alls är misslyckanden då det inte går att misslyckas i samtalsterapi. Det går inte att misslyckas för det är inget krav på prestation i vanlig samtalsterapi.

 

[sorbifolia]

Precis, du får inte se det som "misslyckanden" bara för att det inte går precis som du önskat/trott. Se det som nya erfarenheter istället.

 

[Petruska]

Precis, du får inte se det som "misslyckanden" bara för att det inte går precis som du önskat/trott. Se det som nya erfarenheter istället.

Det där framstår för mig som en liten aning mer klämkäckhet än @Lyan behöver.

Det är faktiskt så att just det där att patienten tappar förtroende för vården, är en sorts biverkning av (misslyckade) psykiatriska/motsvarande behandlingsformer, som inte är så lindriga att det bara är att vifta bort dem. Det är på riktigt, och det är ju på riktigt en bieffekt som den sjuke minst av allt behöver.

Som "ny erfarenhet" betraktad, är den alltså rätt tung, eller kan vara. TS visar ju tydligt att den är väldigt tung för henne.