På sätt och vis så vill jag ju må bättre, men samtidigt vill jag inte må bättre för om jag mår bättre så måste jag leva, samtidigt som jag måste bestämma mig för att vilja leva för att må bättre.
Jag förstår så väl vad du menar, eller åtminstone så kände jag exakt så under så många år. Jag var helt livrädd för att börja leva igen, med alla konsekvenser det innebar. Värst var nog övergången mellan att vara helt avtrubbad och att kunna känna känslor igen. Det var helt hemskt att inte kunna känna något alls, jag var en levande död som bara åt, sov och andades genom dagens schema. Men det var också hemskt att kunna känna all ångest som kom när känslorna kom tillbaka. Det var också helt hemskt att kunna bli kär och därmed förlora kärleken, att kunna längta och därmed gå miste om det jag längtade efter. Precis som du skriver så orkade jag inte med en enda motgång, jag hade liksom inte de marginalerna som "vanliga" människor har. Men lika hemskt var det när jag var tillbaka i avtrubbningen igen, då kunde jag göra nästan vad som helst för att provocera fram en känsla.
Nu håller jag som bäst på att lära mig att leva, och att våga leva. Det är fortfarande svårt men det går. Idag behöver jag inte längre övertala mig själv till att leva en dag till. (All tid och energi som jag lagt på att dividera med mig själv om jag ska leva, eller ska jag inte, ska jag leva, eller ska jag inte...
) Som någon annan skrev så går det lättare med tiden, om du kommer in på rätt spår. Då behöver du inte motivera för dig själv hela tiden varför du ska leva.
Det finns saker du kan göra själv för att komma in i de positiva cirklarna (för det går runt, runt lite framåt skulle jag säga, snarare än rakt fram), men du behöver också få hjälp med det. Mer än mediciner.
Kram