Hur gör man när allt är meningslöst?

[Squie]

Du tar dig rätten att säga rätt mycket om andra människor, du.

Vilket man har rätt till.

 

[Lyan]

Jag vill inte gå och lägga mig

 

[Kilauea]

Jag vill inte gå och lägga mig

Kan du skingra tankarna med korsord eller nåt? Det brukar jag göra för att slappna av.

 

[Lyan]

Kan du skingra tankarna med korsord eller nåt? Det brukar jag göra för att slappna av.

Jag brukar göra det och det funkar för det mesta, men nu är jag inne i en sovångestperiod och vågar knappt gå och lägga mig

 

[Grazing]

Du tar dig rätten att säga rätt mycket om andra människor, du.

Vilka har jag sagt mycket om nu då? Enda jag gjort är att ge råd om hur man eventuellt kan förändra saker och ting. Det var ju du som skrev att du tog så otroligt illa upp av mina råd, det var liksom dina ord.

 

[Kilauea]

Jag brukar göra det och det funkar för det mesta, men nu är jag inne i en sovångestperiod och vågar knappt gå och lägga mig

Tänkte om du lägger dig och löser korsord. Somnar du inte så somnar du inte, då fortsätter du lösa korsord. Så får du ta en tupplur imorgon på dagen (eller hålla dig vaken) och sen försöka vara trött imorgon kväll igen.

 

[Lyan]

Tänkte om du lägger dig och löser korsord. Somnar du inte så somnar du inte, då fortsätter du lösa korsord. Så får du ta en tupplur imorgon på dagen (eller hålla dig vaken) och sen försöka vara trött imorgon kväll igen.

Jag brukar göra så och det brukar funka, men så får jag sådana här perioder när det inte alls funkar. Jag brukar också lyssna på musik när jag ska sova men nu fixar jag inte ljud. Är rädd att det ska bli som för någon månad sedan när det bara blev värre och värre tills jag knappt hade sovit något alls på tre veckor och fick (vad det nu heter, samma som rohypnol) utskrivet för att bryta mönstret. När det blir så så spelar det ingen roll hur trött jag är eller hur lite jag har sovit, jag somnar inte. Och som nu när jag blir rädd för att det ska bli så igen så blir det naturligtvis ännu svårare eftersom jag börjar stressa upp mig redan på eftermiddagen och fasar inför kvällen. Allting är alltid mycket värre på natten

 

[kolblakkur]

Jag brukar göra så och det brukar funka, men så får jag sådana här perioder när det inte alls funkar. Jag brukar också lyssna på musik när jag ska sova men nu fixar jag inte ljud. Är rädd att det ska bli som för någon månad sedan när det bara blev värre och värre tills jag knappt hade sovit något alls på tre veckor och fick (vad det nu heter, samma som rohypnol) utskrivet för att bryta mönstret. När det blir så så spelar det ingen roll hur trött jag är eller hur lite jag har sovit, jag somnar inte. Och som nu när jag blir rädd för att det ska bli så igen så blir det naturligtvis ännu svårare eftersom jag börjar stressa upp mig redan på eftermiddagen och fasar inför kvällen. Allting är alltid mycket värre på natten

Kan du inte gå ner och kela med marsvinen?

 

[monster1]

Vilka har jag sagt mycket om nu då? Enda jag gjort är att ge råd om hur man eventuellt kan förändra saker och ting. Det var ju du som skrev att du tog så otroligt illa upp av mina råd, det var liksom dina ord.

Det är inte "ge råd"-läge det är lyssna och vara förståendeläge. Att ge råd är att ge konstruktiv kritik, mår man tillräckligt dåligt kan man inte ta emot kritik alls hur konstruktiv den än är. I det läget ger man råden för sin egen skull snarare än för mottagaren som inte klarar av att ta emot råden utan bara mår dåligt av dem (eftersom de är ytterligare en sak de inte klarar av att uppfylla). Därför väntar terapeuter in att den som mår psykiskt dåligt ska komma upp i en någorlunda nivå av mående för att kunna ta till sig terapin.

 

[Kilauea]

Jag brukar göra så och det brukar funka, men så får jag sådana här perioder när det inte alls funkar. Jag brukar också lyssna på musik när jag ska sova men nu fixar jag inte ljud. Är rädd att det ska bli som för någon månad sedan när det bara blev värre och värre tills jag knappt hade sovit något alls på tre veckor och fick (vad det nu heter, samma som rohypnol) utskrivet för att bryta mönstret. När det blir så så spelar det ingen roll hur trött jag är eller hur lite jag har sovit, jag somnar inte. Och som nu när jag blir rädd för att det ska bli så igen så blir det naturligtvis ännu svårare eftersom jag börjar stressa upp mig redan på eftermiddagen och fasar inför kvällen. Allting är alltid mycket värre på natten

Ångestdämpande, har du det?

 

[cirkus]

Om man väntar sig det värsta så blir man inte lika besviken när det åter igen visar sig att det går fel. Däremot blir det en bra erfarenhet om det mot förmodan faktiskt skulle gå bra! Jag har alldeles för många misslyckanden bakom mig för att kunna tillåta mig till att vara positiv och bli besviken gång på gång

Jag har funderat lite på detta med misslyckandena och det dåliga samvetet som du skriver om. Sätter man din sjukdom i relation till vilken annan sjukdom som helst - säg cancer - man kanske kan se misslyckanden som behandling som inte fungerar - typ som cellgifter som inte biter på tumören. Om det går att se det lite mer som en behandling som inte fungerade än som ett personligt misslyckande, - så tror jag att det skulle göra dig gott. Besvikelse blir det ju i båda fallen, men jag önskar att du inte la sten på din egen börda och såg dig som misslyckad - det är inte du som är misslyckad - det är behandling som inte fungerar.

 

[Lyan]

Kan du inte gå ner och kela med marsvinen?

Jag har redan varit nere och nattat dem. Satt hos dem innan men flera av dem var på dåligt humör så det gjorde mig bara stressad (har möblerat om lite i flockarna plus brunstiga bitchar). Fast det var tur att jag var nere för Spike lyckades hoppa upp på ett hustak och sedan över burkanten och muckade gräl med Yokan. Hade jag inte varit där då så hade Spike varit rätt så söndertuggad imorgon

Ångestdämpande, har du det?

Jag har stesolid och funderar på att ta en sådan, men risken är att det istället slutar med att jag inte sover på hela natten för att jag blir pigg av den

 

[Lyan]

Jag har funderat lite på detta med misslyckandena och det dåliga samvetet som du skriver om. Sätter man din sjukdom i relation till vilken annan sjukdom som helst - säg cancer - man kanske kan se misslyckanden som behandling som inte fungerar - typ som cellgifter som inte biter på tumören. Om det går att se det lite mer som en behandling som inte fungerade än som ett personligt misslyckande, - så tror jag att det skulle göra dig gott. Besvikelse blir det ju i båda fallen, men jag önskar att du inte la sten på din egen börda och såg dig som misslyckad - det är inte du som är misslyckad - det är behandling som inte fungerar.

Jag förstår hur du menar. Skillnaden mot cancer eller annan fysisk sjukdom är att jag kan inte bara lita på mediciner utan måste förändra mitt huvud för att bli bättre och det klarar jag inte för det är förstört

 

[cirkus]

Jag förstår hur du menar. Skillnaden mot cancer eller annan fysisk sjukdom är att jag kan inte bara lita på mediciner utan måste förändra mitt huvud för att bli bättre och det klarar jag inte för det är förstört

Ja kanske. Ändå så tycker jag att en psykisk sjukdom räknas lika mycket som sjukdom och inte som något självförvållat eller quick-fixat som man ska ha dåligt samvete över eller se sig som misslyckad. Det är ett jävla skit och förbaskat svårt att bli kvitt. Det handlar om att få rätt på den kemiska balansen som ett viktigt steg oavsett om det är en fysisk åkomma eller psykisk. Tror jag

Det är lite som om bara de som "kämpar" blir friska från cancer, ibland kan man läsa det om folk som blivit friska och påstår sig ha blivit friska just pga sin starka vilja att bli frisk och förmåga att kämpa- jag tycker sånt resonemang stinker, hur fasen låter det för den som inte blir frisk liksom - äh du kämpade inte tillräckligt....



.

 

[sorbifolia]

Jag förstår hur du menar. Skillnaden mot cancer eller annan fysisk sjukdom är att jag kan inte bara lita på mediciner utan måste förändra mitt huvud för att bli bättre och det klarar jag inte för det är förstört

Det stämmer, men det är ju det som är grejen med behandlingen - den ska "reparera ditt huvud" om jag får använda samma termer som du. Det är nog inte "förstört" för alltid... det är helt otroligt vad som går att göra med rett tillvägasätt, tid och tålamod.

Du kan inte lita på mediciner, men om du hittar en bra behandlare så kan du förhoppningsvis så småningom lita på denne.

 

[Lyan]

Ja kanske. Ändå så tycker jag att en psykisk sjukdom räknas lika mycket som sjukdom och inte som något självförvållat eller quick-fixat som man ska ha dåligt samvete över eller se sig som misslyckad. Det är ett jävla skit och förbaskat svårt att bli kvitt. Det handlar om att få rätt på den kemiska balansen som ett viktigt steg oavsett om det är en fysisk åkomma eller psykisk. Tror jag

Det är lite som om bara de som "kämpar" blir friska från cancer, ibland kan man läsa det om folk som blivit friska och påstår sig ha blivit friska just pga sin starka vilja att bli frisk och förmåga att kämpa- jag tycker sånt resonemang stinker, hur fasen låter det för den som inte blir frisk liksom - äh du kämpade inte tillräckligt....



.

Jag har flera gånger fått höra att om jag bara vill eller försöker mer så kommer jag att bli frisk, men uppenbarligen så klarar jag ju inte det

 

[Lyan]

Det stämmer, men det är ju det som är grejen med behandlingen - den ska "reparera ditt huvud" om jag får använda samma termer som du. Det är nog inte "förstört" för alltid... det är helt otroligt vad som går att göra med rett tillvägasätt, tid och tålamod.

Du kan inte lita på mediciner, men om du hittar en bra behandlare så kan du förhoppningsvis så småningom lita på denne.

Jag vet inte. Just nu känns det som att det är helt omöjligt för om jag ska ändra på mig så behöver jag ändra på allting som har varit jag sedan jag var bebis typ

 

[cirkus]

Jag har flera gånger fått höra att om jag bara vill eller försöker mer så kommer jag att bli frisk, men uppenbarligen så klarar jag ju inte det

Jag tycker att i det läget du är nu så är det att lägga ett jävla stort ansvar där det inte hör hemma. Det är sjukvården som ska hjälpa en att hitta en behandling som funkar mot den sjukdomen som man har - om det inte fungerar så är det sällan för att den sjuke inte försöker tillräckligt. Alla behandlingar är jobbiga som fasen, oavsett om det är cellgifter eller psykofarmaka/samtal, att avfärda dig med att du inte försöker/vill tillräckligt tycker jag är förbaskat kontraproduktivt när du mår så skitdåligt.

 

[Kilauea]

Har du provat andra ångestdämpande än stesolid? Annars kanske du ska be din läkare om en ny sort. Finns ju sorter som kan medföra lite dåsighet då de egentligen är antihistaminer (allergimedicin) tex.

 

[Petruska]

Vilka har jag sagt mycket om nu då? Enda jag gjort är att ge råd om hur man eventuellt kan förändra saker och ting. Det var ju du som skrev att du tog så otroligt illa upp av mina råd, det var liksom dina ord.

Du satte ju igång och tolkade i beskäftiga ordalag vad det skulle ha inneburit och sagt om min person, OM det hade varit jag som mått dåligt och tagit illa upp av dina käcka tillrop. Om jag tog illa upp, skulle det bero på brister hos mig, inte på att dina käckheter var malplacerade. Det är ju sanslöst!

@cirkus skriver mycket klokt i tråden. Läs de inläggen så får du en mer nyanserad bild av vad jag menar.