Hur gör man när allt är meningslöst?

[Lyan]

Hur tänker du då? Det låter som att du tycker att du ställer rimliga krav på hur du ska vara och hur di ska må, och ser det som ett misslyckande om du inte mår som du vill eller gör det du vill? Men om det är en miss-match mellan krav och resultat så kan det ju vara fel på både krav och resultatet. I den sitsen du är så har du ett helsike med att bara hantera att någon sitter och trycker ner dig 24 timmar om dygnet. Hade det varit en partner eller kompis så hade du fått rådet att lämna tiotusen gånger om för det är outhärdligt att behöva stå ut med att höra negativa kommentarer om sig själv hela tiden. Personer som lever med partners som utsätter dem för psykisk misshandel brukar ofta bli väldigt sköra, försiktiga, rädda för att misslyckas etc. Det är faktiskt inte oförståeligt att du mår som du gör utifrån de omständigheter du berättat om, det är inte ett misslyckande från din sida. Tror du att jag hade mått bättre om jag hade gått igenom samma saker som du? Hade jag eller någon annan lyckats leva ditt liv bättre?

Jag har för mig att du berättat om det i tråden men jag minns inte, visst hade du någon typ av npf-problematik också? Av typen ADHD/ADD?

Jag vet inte om du hade mått bättre eller sämre än vad jag gör för alla hanterar saker på olika sätt. Jag vet att det är många som tycker att det som för mig är stora problem inte är något problem överhuvudtaget, som inte ens reflekterar över att det ens händer för att det är så litet. Men om någon annan har precis samma förutsättningar som jag har så skulle resultatet troligtvis bli precis samma som mitt.

Jag vet inte vad jag har för krav. Egentligen har jag nog inga krav alls utan bara önskemål. Jag vill kunna leva som en "normal" människa, kunna jobba och hantera livet utan att vilja hoppa framför tåget för minsta lilla motgång (och då menar jag verkligen små motgångar, som nu när jag måste vaccinera hunden. Det är ju inte ens en motgång!). Detta är omöjligt så om jag utgår från så som jag är nu så vill jag bara att allting ska funka utan en massa motgångar, att jag ska få ta dagen som den kommer och få vara ifred om jag inte själv bjuder in något, vilket är ännu mer omöjligt.

Jag vill kunna hantera normala känslor utan att bli helt knäpp i huvudet.

Jag har aspergers och troligen en del hjärnskador efter självmordsförsöken.

 

[Lyan]

Var hos läkaren idag men kom inte fram till så mycket. Det verkar som att jag kan få prova litium om jag vill, men jag vet inte om jag vill. Hon anser inte längre att jag är bipolär utan att det har gått över i unipolär då mina hypomana perioder är så sällsynta numera och är i princip alltid läkemedelsutlösta numera. Hon frågade om igen om jag vill få hjälp från mellanvården men jag vill inte gå i någon grupp. Jag tog inte upp om någon annan samtalskontakt för jag visste inte hur jag skulle säga eller vad jag vill. Jag vill inte ha någon annan kontakt, samtidigt så är det ju bättre att starta med någon ny medans jag fortfarande går hos min läkare för hon kommer snart gå i pension och då har jag ingen. Mamma ska följa med nästa gång och då kommer hon troligen ta upp det.

 

[labb]

Kanske en dum fråga, eller en som redan tagits upp, men extrem trötthet kan vara brist på något näringsämne eller någon hormonobalans som sköldkörtelhormon. Det borde såklart läkaren ha koll på men långt ifrån alltid är det så och brist på olika B-vitaminer tex. kan typiskt ge extrem trötthet och även oro och ångest.

 

[Lyan]

Kanske en dum fråga, eller en som redan tagits upp, men extrem trötthet kan vara brist på något näringsämne eller någon hormonobalans som sköldkörtelhormon. Det borde såklart läkaren ha koll på men långt ifrån alltid är det så och brist på olika B-vitaminer tex. kan typiskt ge extrem trötthet och även oro och ångest.

Jag har tagit blodprover många gånger men det visar aldrig något. Vitaminer vet jag inte om de har kollat men har ätit både b-vitamin och d-vitamin utan effekt

 

[Sezziyanen]

Det är så svårt att som utomstående okänd försöka sätta sig in i din situation, ändå känner man sig ju manad att försöka när man läser dina inlägg. Återigen som jag sa tidigare, jag skulle aldrig låtsas att jag fattar hur du känner det, och även om jag och kanske även andra här säger saker som verkar idiotiskt eller tyder på, för dig, att vi inte fattar så vill jag bara poängtera att jag(vi) verkligen gör det med bästa möjliga avsikt.

Med det sagt, jag tänkte bara fråga dig spontant om något av dina intressen eller dylikt alls kan kännas kul, om än bara för en kort stund innan du tex känner dig uppgiven eller nere igen? Dvs, kan du komma på nått som ger en paus så att säga från alla de jobbiga känslor du uppenbarligen har?

 

[Grazing]

Jag har inte dystymi. Eller jo, det kanske jag har eftersom jag prickar in allting på listan, men mina problem har alltid varit mycket allvarligare och djupare än dystymi

Fast..vad är mer allvarligt menar du än konstant nedstämdhet, självmordstankar och extremt jobbig ångest? För det ingår i det där. Inte direkt så att man är lite låg även ifall det såklart är olika för alla. Det är ju mer att man blir aldrig av med det, sen kan det variera i nivå såklart.

 

[Lyan]

Fast..vad är mer allvarligt menar du än konstant nedstämdhet, självmordstankar och extremt jobbig ångest? För det ingår i det där. Inte direkt så att man är lite låg även ifall det såklart är olika för alla. Det är ju mer att man blir aldrig av med det, sen kan det variera i nivå såklart.

Dystymi beskrivs som depression "light" på alla ställen jag har läst. Att man har kroniskt sänkt stämningsläge men mildare än en depression

 

[Grazing]

Vet du vad de värsta trakasserierna jag vet är? Det är de där som innehåller positiva ord, men som inte innehåller ett positivt värde. Det där som bara är ett hån mot en. Så kändes det också för mig när jag skulle stå framför en spegel och säga "jag älskar mig själv" 5 gånger om dagen, a la Törnblom. Effekt = null. Det finns andra sätt att ändra tankemönster - för där håller jag med dig om att det är det som behövs - än att tvinga fram klämkäcka innehållslösa kommentarer till sig själv.
(Och den som då hade tryckt en positivistisk självhjälpsbok i handen på mig hade fått en propp)

Det kryllar av olika sätt att ändra om sitt tankemönster. Jag har inte skrivit någonstans att någon ska tänka positivt, bara det att man måste inte tänka negativt heller. Man måste inte tänka någonting om vad som kommer hända ifall något inte går som det ska. Man måste inte tänka katastroftankar hela tiden och förutsätta att allt kommer gå åt helvete. Man kan försöka vara neutral också gentemot det.

 

[Grazing]

Dystymi beskrivs som depression "light" på alla ställen jag har läst. Att man har kroniskt sänkt stämningsläge men mildare än en depression

Nej det är inte depression light. Det är ett konstant dåligt mående under en lång tid. Sen under den tiden så kan man vara lite lite mera uppåt men även falla i perioder väldigt djupt. Det som det handlar om är att man aldrig blir av med det helt. Dystymi är inte ett konstant tillstånd som varken går upp eller ner. Men men, läkaren kanske hade fel när han berättade om det för mig. Isåfall har jag inte heller dystymi eftersom jag lever själv i svåra depressioner under längre tider ofta.

Men har man bra friska perioder efter djupare depressioner så har man förmodligen inte det. Det är bara bra att inte ha det, då känns det som det finns hopp iallafall. Jag blev hyfsat uppgiven när jag fick reda på att jag förmodligen hade det.

 

[Lyan]

Nej det är inte depression light. Det är ett konstant dåligt mående under en lång tid. Sen under den tiden så kan man vara lite lite mera uppåt men även falla i perioder väldigt djupt. Det som det handlar om är att man aldrig blir av med det helt. Dystymi är inte ett konstant tillstånd som varken går upp eller ner. Men men, läkaren kanske hade fel när han berättade om det för mig. Isåfall har jag inte heller dystymi eftersom jag lever själv i svåra depressioner under längre tider ofta.

Men har man bra friska perioder efter djupare depressioner så har man förmodligen inte det. Det är bara bra att inte ha det, då känns det som det finns hopp iallafall. Jag blev hyfsat uppgiven när jag fick reda på att jag förmodligen hade det.

Jag har bara läst om det på olika ställen och det beskrivs alltid som mer varaktigt men inte lika djupt som en "riktig" depression, men jag är ingen läkare och det är aldrig någon som har tagit upp det med mig så jag vet bara vad jag har läst. Sedan är det alldeles säkert möjligt att ha både dystymi och depressioner. Läkarna kom tex fram till att ect med största sannolikhet inte kommer att hjälpa på mig eftersom mitt normala stämningsläge är för lågt, men det kan ju lika gärna bero på det bipolära/unipolära som ev. dystymi

 

[Thaliaste]

Jag vet inte om du hade mått bättre eller sämre än vad jag gör för alla hanterar saker på olika sätt. Jag vet att det är många som tycker att det som för mig är stora problem inte är något problem överhuvudtaget, som inte ens reflekterar över att det ens händer för att det är så litet. Men om någon annan har precis samma förutsättningar som jag har så skulle resultatet troligtvis bli precis samma som mitt.

Du är alltså inte sämre än någon annan, som hade haft samma förutsättningar. Vad andra, som har andra förutsättningar än du just nu, tycker är stora eller små problem har ju ingen betydelse. Besvikelsen du känner över att ditt liv just nu inte är som du vill ha det är alltså INTE detsamma som att du skulle vara misslyckad som person. Och det speciella med livet till skillnad från döda ting, är att det kan ändras över tid.

Jag vet inte vad jag har för krav. Egentligen har jag nog inga krav alls utan bara önskemål. Jag vill kunna leva som en "normal" människa, kunna jobba och hantera livet utan att vilja hoppa framför tåget för minsta lilla motgång (och då menar jag verkligen små motgångar, som nu när jag måste vaccinera hunden. Det är ju inte ens en motgång!). Detta är omöjligt så om jag utgår från så som jag är nu så vill jag bara att allting ska funka utan en massa motgångar, att jag ska få ta dagen som den kommer och få vara ifred om jag inte själv bjuder in något, vilket är ännu mer omöjligt.

Att allting "bara ska funka utan en massa motgångar" är nog en utopi, men jag förstår vad du menar tror jag. Ett liv med mindre ångest och trösklar i vardagen, typ? Finns det några rutiner du har idag som du tycker funkar något sånär, som du kan bygga vidare på?

Jag har aspergers och troligen en del hjärnskador efter självmordsförsöken.

Ok, när du beskrev bristen på motivation och att hjärnan går i spinn när du ska sova fick mig att undra om du kanske också hade problem med aktivitetsgraden i hjärnan.

 

[Thaliaste]

Det kryllar av olika sätt att ändra om sitt tankemönster. Jag har inte skrivit någonstans att någon ska tänka positivt, bara det att man måste inte tänka negativt heller. Man måste inte tänka någonting om vad som kommer hända ifall något inte går som det ska. Man måste inte tänka katastroftankar hela tiden och förutsätta att allt kommer gå åt helvete. Man kan försöka vara neutral också gentemot det.

Fast jo, du skrev ju:

Precis som du kan välja att tänka negativa tankar kan du välja att tänka positiva tankar. Du är trots allt kapabel till det. Även om det känns fel så tänk ändå positivt, även om du inte tror på det positiva så tänk positivt ändå. Det är ett val du kan göra.

Det kanske var en formuleringsmiss från din sida bara, men i åtminstone mina (och flera andras verkar det som) öron låter det som att du "bara" väljer dina tankar. Att ändra sitt tankemönster kräver arbete och tid skulle jag säga, inget du bara väljer en dag när du tycker att det är dags.

 

[Grazing]

Det kanske var en formuleringsmiss från din sida bara, men i åtminstone mina (och flera andras verkar det som) öron låter det som att du "bara" väljer dina tankar. Att ändra sitt tankemönster kräver arbete och tid skulle jag säga, inget du bara väljer en dag när du tycker att det är dags.

Det var om man nu måste tänka på hur det ska bli efteråt. Det var inte att man ska tänka så det var om man nu absolut måste välja hur det kommer gå så är det inte särskilt bra att tänka att det kommer gå åt skogen. Sen är det väl fritt fram att tänka hur man vill och jo, för många så fungerar det faktiskt också att tänka positivt även ifall det känns fel. Det som skrivs här som råd är liksom inget måste, det är just råd. Det är ingen lag att man måste göra det, det är inget måste, det är ett alternativ till att tänka katastroftankar.

Jag tycker för övrigt att det är bäst att vara neutral och ta saker och ting som dom kommer. Tänker jag för positivt så blir jag för besviken, tänker jag negativt går det oftast inte alls ändå.

 

[Lyan]

Du är alltså inte sämre än någon annan, som hade haft samma förutsättningar. Vad andra, som har andra förutsättningar än du just nu, tycker är stora eller små problem har ju ingen betydelse. Besvikelsen du känner över att ditt liv just nu inte är som du vill ha det är alltså INTE detsamma som att du skulle vara misslyckad som person. Och det speciella med livet till skillnad från döda ting, är att det kan ändras över tid.



Att allting "bara ska funka utan en massa motgångar" är nog en utopi, men jag förstår vad du menar tror jag. Ett liv med mindre ångest och trösklar i vardagen, typ? Finns det några rutiner du har idag som du tycker funkar något sånär, som du kan bygga vidare på?



Ok, när du beskrev bristen på motivation och att hjärnan går i spinn när du ska sova fick mig att undra om du kanske också hade problem med aktivitetsgraden i hjärnan.

Fast samtidigt så går det inte att jämföra med ev. andra Lyan för det är inte det som är det normala. Även om andra med precis samma förutsättningar skulle funka som mig så är jag ändå sämre om man jämför med hur de flesta andra är. Hade jag varit ett djur så hade jag varit död flera gånger om för jag är inte "levnadsduglig" (" eftersom man inte kan räkna människor som levnadsdugliga eller inte eftersom vi har infört helt nya lagar för att påverka livets gång)

Som det är just nu så funkar vardagen helt okej. Jag vaknar i tid och är inte helt slut, ligger i sängen och pillar med mobilen en stund innan jag går upp och kissar hundarna på gården. Kommer hem, sätter på datorn och både jag och hundarna äter frukost. Sedan sitter jag vid datorn ett tag (ofta ganska länge) innan jag går ned och matar marsvinen och går en liten runda med hundarna. Sedan har vi varit ute på en riktig långrunda varje dag i nästan en vecka (vilket inte hör till min vanliga rutin). Kommer hem, sitter vid datorn, äter. Går sedan ned och fixar med marsvinen och nattar dem och kissar hundarna en sista gång. Har somnat inom ett par timmar de sista nätterna vilket är rätt okej så länge jag inte har ångest. Så så som det är nu hade jag kunnat vara nöjd med men det kommer inte att hålla länge till för det har redan hållit längre än vad det brukar, vilket jag tror kan bero på att det har varit så fint väder. Har haft en hel del ångest och tankar snurrar konstant men det har varit hanterligt. Inte superdeppig heller sista dagarna utan bara lite allmänt nere.

Hur vet man om man har fel på aktivitetsgraden? Och hur visar det sig?

 

[Rosett]

Dystymi beskrivs som depression "light" på alla ställen jag har läst. Att man har kroniskt sänkt stämningsläge men mildare än en depression

Det är en låggradig depression som varat längre än två år. Sen kan man ha "vanlig" depression och dystymi samtidigt också. http://balansriks.se/sjukdomarna/dystymi/

*har Aspergers, ADD och dystymi + ev något annat också*

 

[Lyan]

Det är en låggradig depression som varat längre än två år. Sen kan man ha "vanlig" depression och dystymi samtidigt också. http://balansriks.se/sjukdomarna/dystymi/

*har Aspergers, ADD och dystymi + ev något annat också*

Ja, det är det jag har läst, att det är en låggradig, långvarig depression. Men min depression är inte låggradig. Däremot så är ju mitt stämningsläge normalt (för mig då) mycket lägre än vad det är för "vanligt folk" och därför tyckte de inte att det var lönt att prova ect på mig för mitt normala stämningsläge var för lågt för att det skulle vara värt att komma tillbaka till med tanke på alla risker. Så mycket möjligt att jag har någon form av dystymi också, det är dock aldrig något som har kommit på tal för det har alltid varit något mycket allvarligare igång

 

[Thaliaste]

Fast samtidigt så går det inte att jämföra med ev. andra Lyan för det är inte det som är det normala. Även om andra med precis samma förutsättningar skulle funka som mig så är jag ändå sämre om man jämför med hur de flesta andra är. Hade jag varit ett djur så hade jag varit död flera gånger om för jag är inte "levnadsduglig" (" eftersom man inte kan räkna människor som levnadsdugliga eller inte eftersom vi har infört helt nya lagar för att påverka livets gång)

De flesta av oss skulle inte var "levnadsdugliga" om vi var helt utelämnade som ett djur. Det är det samhälle vi har valt, att vi skapar ett samhälle där vi alla faktiskt ryms, även om man är lite halt och lytt. Alla får ta plats, och alla bidrar med det de kan för att vi fortsatt ska kunna ha ett sådant samhälle. Och det är väl så de flesta vill ha det? Det är en hemsk tanke att vi skulle välja ut vilka som har rätt att leva och vilka som inte har det. Hemsk och helt orimlig.

Som det är just nu så funkar vardagen helt okej. Jag vaknar i tid och är inte helt slut, ligger i sängen och pillar med mobilen en stund innan jag går upp och kissar hundarna på gården. Kommer hem, sätter på datorn och både jag och hundarna äter frukost. Sedan sitter jag vid datorn ett tag (ofta ganska länge) innan jag går ned och matar marsvinen och går en liten runda med hundarna. Sedan har vi varit ute på en riktig långrunda varje dag i nästan en vecka (vilket inte hör till min vanliga rutin). Kommer hem, sitter vid datorn, äter. Går sedan ned och fixar med marsvinen och nattar dem och kissar hundarna en sista gång. Har somnat inom ett par timmar de sista nätterna vilket är rätt okej så länge jag inte har ångest. Så så som det är nu hade jag kunnat vara nöjd med men det kommer inte att hålla länge till för det har redan hållit längre än vad det brukar, vilket jag tror kan bero på att det har varit så fint väder. Har haft en hel del ångest och tankar snurrar konstant men det har varit hanterligt. Inte superdeppig heller sista dagarna utan bara lite allmänt nere.

Kan du försöka stanna i nuet när det faktiskt funkar? Om du hela tiden tänker på de gånger det tidigare inte fungerat plus att du tar ut i förskott att det inte kommer att fungera i framtiden, och dessutom ska genomleva de perioder som det inte fungerar, så kommer du uppleva de negativa perioderna 3 gånger när det egentligen bara är 1 gång.

Att det funkat med mat, promenader och sömn ett tag är ju jättebra! Försök behålla den känslan av att det funkar i känslominnet så kan du försöka plocka fram det när det känns deppigare och du behöver komma ihåg hur det också kan vara. Förutom vädret, vad mer påverkar så att du mår bättre? Finns det något du själv har kontroll över? Finns det någon rutin som påverkar mer än andra (t ex mat eller sömn) som du kan försöka jobba lite extra på medan du mår bra, för att rutinen ska sitta så djupt att du kan behålla den även när du mår sämre?

Hur vet man om man har fel på aktivitetsgraden? Och hur visar det sig?

Jag är verkligen ingen expert på sånt, men jag har några med npf-diagnoser i min omgivning. Jag vet inte ens om det heter "aktivitetsgrad" men var jag förstår så är det ganska vanligt vid ADD/ADHD att ha problem med "start" och "stopp", dvs att komma igång med saker och att bryta. Det är liksom noll eller hundra. Och hur mycket noll och hur mycket hundra man är, är väl beroende på om man har ADHD (hyperaktiv) eller ADD (antihyper? vet inte vad det heter), eller både och. Det blir ju då en annan typ av oro i kropp och huvud än att man är stressad pga mycket jobb t ex, även om huvudet går på högvarv i båda fallen. Att inte komma igång med saker är ju också en helt annan sak än att vara trött eller deprimerad, även om det utifrån kan se ganska lika ut (X får inget gjort). Jag läste en artikel där nån hävdade att en viss andel av alla med diagnosen depression skulle egentligen kunna ha en odiagnosticerad ADD, särskilt bland tjejer. (Sen kan förstås det senare leda till det första, också). Men jag vet alldeles för lite om det här för att kunna ge bra svar, jag skriver bara utifrån det jag uppfattat av de jag känner och det jag läst. Du bör nog bra med någon som har riktig kunskap i ämnet om du vill veta mer.

Och jag menar verkligen inte att du skulle ha någon av de diagnoserna, det var bara en fråga utifrån du skrev om att huvudet är uppvarvat när du ska sova och jag mindes inte vilken/vilka diagnoser du skrev att du hade. Om du har gjort mycket utredningar så borde ju de som gjort dina utredningar ha tänkt på det också. Har ni inte pratat om de diagnoserna så kan du googla lite och läsa om du tycker att du känner igen dig. Det finns väl också en del tester man kan göra på internet, men man ska nog läsa på lite först innan man fyller i godtyckliga tester på internet. Det kan bli väldigt fel med att leta diagnoser också.

 

[Lyan]

Varför ska jag förstöra när det funkar?! Fick för mig att klippa luggen och nu ser jag inte klok ut. Det går inte att göra vettigt heller

 

[Thaliaste]

Varför ska jag förstöra när det funkar?! Fick för mig att klippa luggen och nu ser jag inte klok ut. Det går inte att göra vettigt heller

Sätt upp den med hårlnålar tills den växt ut igen? Det fick jag göra när jag misslyckades kapitalt med att klippa luggen en gång

 

[Thaliaste]

Hår växer tack och lov ut igen