Återigen hoppar jag in i en tråd jättesent, sorry. Hemskt att läsa om dina tankar och din situation TS, och samtidigt rätt fint tycker jag att se hur många personer här som direkt hoppar in och vill hjälpa dig. Personligen tycker jag vi kan skippa diskussionerna om vem som har rätt om vad när det gäller hur man blir frisk från eller klarar av en depression. Det är nog ingen diskussion som är så otroligt jätteintressant för TS, kan jag tänka mig, och ärligt talat så tycker jag alla som ens vill hjälpa gör en bra sak oavsett om deras metod kanske inte är helt rätt.
Jag förstår verkligen det här med att det kan skära sig otroligt mellan någon som "bara vill väl" men ändå inte fattar hur det känns och således inte just hjälper nått. Men jag tycker man ändå kan komma ihåg att de faktiskt vill hjälpa, även om de inte vet hur man gör, och att det är en bra sak ändå. Så de som vet hur det känns, och vet hur man hjälper bäst kan ju fortsätta göra det - och vi kanske inte behöver försöka bevisa för varann vem som fattar bäst vad som behövs?
Till TS:
Jag iaf kan inte säga vad som kan funka för dig, du är en enda som vet hur dina egna tankar fungerar fullt ut. Det enda jag kan försöka säga är att enligt min erfarenhet är man faktiskt inte så ensam som man tror att man är, och inte heller så unik man tror att man är. Det är så enkelt att tro att man är den enda i världen som tänker såhär och som känner såhär, och något av det mest intressanta jag har varit med om är just att upptäcka hur många människor överallt som har varierande grader av problematik med depression och ångest. Intressant inte för att jag tycker att det är något bra, men liksom mer av en uppenbarelse över hur vanligt och "normalt" det är.
Jag fattar om du inte vill ha råd eller bli tillsagd vad du ska göra. Jag kan bara berätta om hur min erfarenhet är, vilket är att med såna här problem kan det ofta vara så att huvudet och den mentala biten kommer efter kroppen. Jag menar att det kan vara extremt svårt att bestämma sig, motivera sig för att göra någonting och sedan göra det, och tro att det är det som är vägen till att må bättre. Dvs att tänka mentalt innan man tänker fysiskt. Jag har alltid upplevt det som att den bästa metoden är att tänka acceptans och att fysiskt göra saker oavsett, dvs att inte tänka på hur det man gör fysiskt kommer att påverka en eller bota en mentalt. Det kan bara skapa extra stress att sätta upp någon slags krav på hur man ska må eller känna sig efter man utfört aktivitet X eller rutin Y, och det är inget man behöver, IMO. Jag tycker att det är bäst att träna sig i att sluta tänka på hur man måste må, sluta sätta upp mål i form av att "om jag inte känner X så har jag misslyckats" osv. Jag tycker man ska låta välmåendet komma när det kommer, men vägen dit tycker jag är genom att göra saker, oavsett hur man mår medan man gör det. Det kan vara vad som helst, och man måste inte ens gilla det eller tycka att det är kul. Gå till affären kan vara utmaning nog. Fan, gå ner på stan och strosa kan vara utmaning nog för många i den här situationen. Men att göra de sakerna ändå är viktigt, tycker jag. Kanske får man till slut en liten nöjdkänsla av att man klarat av saker som verkade omöjliga förut. Kanske inte. Men oavsett har man gjort någonting, och det kan nog en intelligent människa som du ta till sig som något bra, tror jag säkert!
Du har säkert hört detta förut och kanske inte tycker det funkar för dig, och jag låtsas inte som om det vips ska göra det heller. Jag tyckte alltid själv det var bra att få perspektiv, eller att det kändes bra åtminstone. Jag hoppas det inte ser ut som jag försöker göra nått av det här till att handla om mig själv, jag försöker bara måla upp en bild av att även om du har det jobbigare än de allra flesta så är du inte ensam i båten, och av andra att döma så är det inte omöjligt att ta sig ur skiten och må rätt så bra en dag i framtiden. Jag tycker inte målet behöver vara att må perfekt och vara glad och nöjd hela tiden, man måste inte sätta den pressen på sig själv. Men det går verkligen att både må bra ibland och dåligt ibland, och det kan vara verkligen gott nog! Det gäller att komma ihåg de bra sakerna när man mår skit också, det är så lätt att tänka att såsom jag mår nu har jag alltid mått och kommer alltid att må - men så är det inte!
Tja, jag vet inte vad du tycker om att läsa mina långa utläggningar, det är inte menat som att det ska uträtta någonting just mer än som sagt att försöka bevisa hur monumentalt man kan förändras som människa rent mentalt inom relativt kort tid. Personligen vet jag aldrig vad som var orsaken till att jag hamnade i den mentala skit som blev. Och att se tillbaka nu känns väldigt konstigt, när jag vet vilka tankar jag hade och hur jag kände. Jag var en vuxen (nåja) man som var helt övertygad om jag inte hade en chans att sitta ner och jobba bland folk på ett vanligt kontor, och att gå genom en kassakö var ungefär samma känsla som en "normal" människa som skulle balansera på en spänd lina högt uppe i luften. Idag tycker jag det känns rätt konstigt hur man kan tänka så, men ska jag vara helt ärlig så finns spåren kvar där, och såna känslor försvinner nog aldrig helt och hållet. Men man lär sig också ta det för vad det är, att inte försöka motverka och förhindra hela tiden det som är jobbigt utan klara av det ändå.
Jag är jäkligt imponerad av hur ärlig och öppen du är med vad du känner och tänker. För mig var det aldrig så, det tog åratal innan jag insåg att det inte är någon idé att hålla på allt själv. Så jag tycker du är otroligt grym som klarar av det i din situation.
Detta är kanske ingenting som hittar hem med dig, men jag kände det var värt att skriva ett inlägg iaf. Jag hoppas dig en bra framtid och att du hittar ett sätt att hantera dina problem så att du också kan få ha ett liv som även har bra sidor även fast det är kasst ibland, precis som alla andra!
