Hur gick det sedan?

[inaa]

Han får vara häst nu, och det kan vara väldigt läkande även om det innebär att med vissa individer så får man börja om "tämjningen" efteråt.

Vill man ha en ständigt tillgänglig ridmaskin så ska man köpa en häst som är inte bara färdigutbildad i allt vad människoumgänge innebär, men som också gillar det. Det finns en hel del såna hästar, men när man inte har en sån så blir det mest harmoniskt för både häst och människa att man accepterar läget.

Men du kan ju spendera tid i hagen och lära känna honom mer den vägen . Det brukar bli mer genuint så, när dom har allt dom behöver och full autonomi att inte behöva söka kontakt (inte beroende av människan för mat, hagtid osv). Då betyder dom där kontaktsökande stunderna så mycket mer - då kommer han bara för dig, för att umgås med just dig, som du är.

Och visst ska den andra hästen ibland tas in för skötsel och omvårdnad? Passa på att gå tillsammans, eller låna en kunnig hästbekant så ni kan leda en var.

Ja, det är så jag gör även om jag erkänner att det nog är främst en och annan morot som lockar honom när jag kommer.. Men ibland stannar han och vill bara hänga, och bli kliad och då passar jag på att stanna. Den andra hästens ägare verkar vilja ha lite semester för hon har bara tagit upp sin till stallet en gång. Då hängde vi på och det var värdefulla timmar. Nej, han får nog gå där och njuta av livet för det gör han verkligen. Värmen och det torra gräset verkar passa honom perfekt, som den spanjor han är!

 

[skiesabove]

Ja, det är så jag gör även om jag erkänner att det nog är främst en och annan morot som lockar honom när jag kommer.. Men ibland stannar han och vill bara hänga, och bli kliad och då passar jag på att stanna. Den andra hästens ägare verkar vilja ha lite semester för hon har bara tagit upp sin till stallet en gång. Då hängde vi på och det var värdefulla timmar. Nej, han får nog gå där och njuta av livet för det gör han verkligen. Värmen och det torra gräset verkar passa honom perfekt, som den spanjor han är!

Kli har varit den bästa relationsförstärkaren mellan mig och min mustang . Och du kan ju göra nödvändig skötsel i hagen, passa på att lära in en lättare "ground-tie" med hjälp av morötterna och kli om du behöver kratsa hovar / sätta på insektsmedel.

 

[inaa]

Sommaren dundrar vidare, hästarna går i skogshage och njuter av livet.
Jag är där oftast 2 ggr om dagen, kollar att de ser hela ut och umgås lite. Nästan varje dag tar jag ut Bravo ur hagen och gör något. Tränar på att lämna flocken genom att gå längre och längre på skogsvägen upp mot stallet. Målet är att kunna gå själva upp till stallet och ridbanan för att kunna rida lite och göra markövningar.
I det halvfulla glaset är våra framsteg. Vi kommer lite längre från hagen varje gång, en gång spookade han rejält över något men då tog vi oss igenom det och lite vidare, han kommer alltid glatt fram till mig i hagen, han har lärt sig att ställa sig vid sidan om mig med huvudet neutralt för att få en morotsbit, osv. Men det halvtomma glaset finns där också och just nu bearbetar jag besvikelsen över att det inte blir några uteritter. Det är en sak jag såg fram emot med att ha häst på sommaren men det får jag lägga ner. Han och jag kommer inte ut i skogen själva och de andra i stallet vill inte rida ut med oss. Vi har varit ute 2 gånger med andra, båda gångerna har gått helt bra. Lite trippande i början (för att han inte känt den andra hästen) men efter en stund har han gått så fint, kunnat skritta med långa tyglar på hemvägen. Jag har föreslagit för alla de andra om och om igen att vi vill hänga med ut i skogen. Alla säger Jaaaaa, det gör vi! Sedan rider de ut i andra konstellationer utan att fråga mig. Jag kan bara tolka det som att de tycker att vi är ett för "nervöst" ekipage för att det ska kännas tryggt att rida ut med. Om det är det som är skälet så förstår jag dem, de har lite rätt. Men jag vet också att ifall han fick chansen att gå samma runda med samma sällskap 3 gånger så skulle problemet vara ur världen. Förra ägaren av stallet gjorde i ordning en slinga runt gården för att kunna rida ut tryggt på, det skulle passat perfekt som träning, men nuvarande ägare har stängt av och låtit slingan växa igen. Väldigt synd. Men jaja. Det blir inte alltid som man vill och nu får han och jag anpassa oss efter vad som funkar, helt enkelt.

 

[Blyger]

Jag tycker du verkar bry dig så mycket om din häst och det är fint att läsa om er

 

[Andromedae]

@inaa Förstår att det kan vara en besvikelse att inte kunna rida ut på sommaren, men tro mig: det kommer att vara lika vackert när ni än kommer dit En av de finaste delarna med att ha egen häst tycker jag är att man får se årstidsväxlingarna. Personligen föredrar jag vår och höst som uterittsväder för då brukar det vara lagom varmt och fint underlag

 

[MiniLi]

Sommaren dundrar vidare, hästarna går i skogshage och njuter av livet.
Jag är där oftast 2 ggr om dagen, kollar att de ser hela ut och umgås lite. Nästan varje dag tar jag ut Bravo ur hagen och gör något. Tränar på att lämna flocken genom att gå längre och längre på skogsvägen upp mot stallet. Målet är att kunna gå själva upp till stallet och ridbanan för att kunna rida lite och göra markövningar.
I det halvfulla glaset är våra framsteg. Vi kommer lite längre från hagen varje gång, en gång spookade han rejält över något men då tog vi oss igenom det och lite vidare, han kommer alltid glatt fram till mig i hagen, han har lärt sig att ställa sig vid sidan om mig med huvudet neutralt för att få en morotsbit, osv. Men det halvtomma glaset finns där också och just nu bearbetar jag besvikelsen över att det inte blir några uteritter. Det är en sak jag såg fram emot med att ha häst på sommaren men det får jag lägga ner. Han och jag kommer inte ut i skogen själva och de andra i stallet vill inte rida ut med oss. Vi har varit ute 2 gånger med andra, båda gångerna har gått helt bra. Lite trippande i början (för att han inte känt den andra hästen) men efter en stund har han gått så fint, kunnat skritta med långa tyglar på hemvägen. Jag har föreslagit för alla de andra om och om igen att vi vill hänga med ut i skogen. Alla säger Jaaaaa, det gör vi! Sedan rider de ut i andra konstellationer utan att fråga mig. Jag kan bara tolka det som att de tycker att vi är ett för "nervöst" ekipage för att det ska kännas tryggt att rida ut med. Om det är det som är skälet så förstår jag dem, de har lite rätt. Men jag vet också att ifall han fick chansen att gå samma runda med samma sällskap 3 gånger så skulle problemet vara ur världen. Förra ägaren av stallet gjorde i ordning en slinga runt gården för att kunna rida ut tryggt på, det skulle passat perfekt som träning, men nuvarande ägare har stängt av och låtit slingan växa igen. Väldigt synd. Men jaja. Det blir inte alltid som man vill och nu får han och jag anpassa oss efter vad som funkar, helt enkelt.

Tråkigt att det inte går att få till något med stallkompisarna! Men ni kommer att fixa det där till slut. Sommaren är på vissa sätt rätt jobbig kring uteritter med alla insekter. Hösten är ibland bättre

 

[inaa]

@inaa Förstår att det kan vara en besvikelse att inte kunna rida ut på sommaren, men tro mig: det kommer att vara lika vackert när ni än kommer dit En av de finaste delarna med att ha egen häst tycker jag är att man får se årstidsväxlingarna. Personligen föredrar jag vår och höst som uterittsväder för då brukar det vara lagom varmt och fint underlag

Ja, jag försöker trösta mig med det. Samtidigt som jag ju inte har så mycket tid att vifta med. Allt i mitt liv är nu, det finns bara nu (se början av tråden).

 

[Ceta]

Det finns inget annat stall i närheten där du kan leta sällskap att rida ut med? Eller någon bukefalist i närheten som kan komma till dig och rida ut ihop (om du vill gå ut med vart du finns )

Tråkigt oavsett att stallkompisarna inte bjuder med dig Kan känna igen mig i liknande situationer och det suger verkligen att känna sig utanför

 

[Myzan87]

Jag förstår din känsla av besvikelse. Var själv i samma sits i förra stallet där stallkompisarna red ut med varandra medans jag fick vara själv och det gjorde mej otroligt ledsen och det togs upp många gånger men ja, det blev ingen förändring.

Så när jag bytte stall såg det ut som att jag till en början hade sällskap (vi var 2 familjer och sammanlagt 5 ponnyer) men så var det inte. Men efter en liten notis på fb där jag frågade om ridvägar så hittade jag ridsällskap i grannstallet. Hennes häst är lite nervös (min ena är lugnet själv) och vi är inte ute på några racer-rundor så det blev riktigt bra

Jag tycker det är ett vettigt tänk du har även om du är besviken över situationen. Du låter det ta tid och i hans takt, det är fint av dig

 

[Lingon]

Det finns inget annat stall i närheten där du kan leta sällskap att rida ut med? Eller någon bukefalist i närheten som kan komma till dig och rida ut ihop (om du vill gå ut med vart du finns )

Tråkigt oavsett att stallkompisarna inte bjuder med dig Kan känna igen mig i liknande situationer och det suger verkligen att känna sig utanför

Jag kan förstå stallkompisarna också. Jag rider för att umgås med min häst. Inte för att anpassa min ridning efter stallkompisars hästars behov. Om jag bara planerat en kort skrittrunda (händer sällan) så kan andra få hänga på. Men om jag ska ha mer tempo rider jag själv. Hästen blir taggad av att galoppera med andra och det blir trevligare att rida själv. Rider man med andra måste man ju anpassa sig. Det vill jag inte. Och om jag ridit en gång med nån som det inte riktigt funkade med så rider jag ju inte med den igen. Nu har jag faktiskt tröttnat på att rida med andra. Antingen så håller de ett annat tempo än jag och min häst oftast skrittar andra för snabbt och galopperar för långsamt. Eller så är det nåt annat.

Men det finns ju de som gärna har sällskap på ridturerna så det är förhoppningsvis inte omöjligt att hitta nån.

 

[Ceta]

Jag kan förstå stallkompisarna också. Jag rider för att umgås med min häst. Inte för att anpassa min ridning efter stallkompisars hästars behov. Om jag bara planerat en kort skrittrunda (händer sällan) så kan andra få hänga på. Men om jag ska ha mer tempo rider jag själv. Hästen blir taggad av att galoppera med andra och det blir trevligare att rida själv. Rider man med andra måste man ju anpassa sig. Det vill jag inte. Och om jag ridit en gång med nån som det inte riktigt funkade med så rider jag ju inte med den igen. Nu har jag faktiskt tröttnat på att rida med andra. Antingen så håller de ett annat tempo än jag och min häst oftast skrittar andra för snabbt och galopperar för långsamt. Eller så är det nåt annat.

Men det finns ju de som gärna har sällskap på ridturerna så det är förhoppningsvis inte omöjligt att hitta nån.

Ja, fast då kan man ju också vara rak med det och förklara, inte säga ”ja” och sen bara rida ut i massa andra konstellationer…

 

[MiniLi]

Ja, fast då kan man ju också vara rak med det och förklara, inte säga ”ja” och sen bara rida ut i massa andra konstellationer…

Framförallt så ställer man väl ändå upp enstaka gånger för att hjälpa någon om den ber om det?
Jag föredrar också att rida ut ensam men skulle garanterat ställa upp på en lugn tur i skritt för att hjälpa till. Iaf sålänge min egen häst är i en vettig period och jag tror att hon kan fungera som ett bra sällskap.

 

[Blyger]

Framförallt så ställer man väl ändå upp enstaka gånger för att hjälpa någon om den ber om det?
Jag föredrar också att rida ut ensam men skulle garanterat ställa upp på en lugn tur i skritt för att hjälpa till. Iaf sålänge min egen häst är i en vettig period och jag tror att hon kan fungera som ett bra sällskap.

Tycker också man ställer upp.

 

[QueenLilith]

Håller med. Tycker också man ställer upp ibland och gör samma själv. Nu är min häst blivit rätt cool att rida ut själv, men stallkompisar ställer upp och rider ut tillsammans om jag frågor. Dock gillar dom att race i skogen o det gör inte jag. Så oftast rider vi inte ut ihop. Det är en del större stenar på sträckorna och jag är faktiskt rädd att hästen skall råka snubbla eller trampa på en sån.

 

[MiniLi]

Håller med. Tycker också man ställer upp ibland och gör samma själv. Nu är min häst blivit rätt cool att rida ut själv, men stallkompisar ställer upp och rider ut tillsammans om jag frågor. Dock gillar dom att race i skogen o det gör inte jag. Så oftast rider vi inte ut ihop. Det är en del större stenar på sträckorna och jag är faktiskt rädd att hästen skall råka snubbla eller trampa på en sån.

Jag har också såna kompisar. Därför rider vi bara ut ihop om vi ska skritta, ska det hållas mer tempo håller jag mig borta från dem

 

[inaa]

Vilket intressant diskussion det blev!
Jag förstår dem också, man ska inte rida ut med ekipage som känns instabila. Jag finner mig i det och sätter ny fart på tankarna om att försöka hitta en annan häst. Jag älskar Bravo men han är väldigt ”o-färdig” och om jag inte ens kommer ut i skogen med sällskap så återstår knappt någon ridning. Nu har jag inte ridit på 5 v för att vi inte kan ta oss upp till stallet från skogshagen, utan sällskap. Just idag känns det som att jag slösar min värdefulla tid. Men vi får väl se, jag ska upp i skogen snart och pyssla om honom, då kanske det känns annorlunda för han är ju en så underbar individ.

 

[Myrten]

Vilket intressant diskussion det blev!
Jag förstår dem också, man ska inte rida ut med ekipage som känns instabila. Jag finner mig i det och sätter ny fart på tankarna om att försöka hitta en annan häst. Jag älskar Bravo men han är väldigt ”o-färdig” och om jag inte ens kommer ut i skogen med sällskap så återstår knappt någon ridning. Nu har jag inte ridit på 5 v för att vi inte kan ta oss upp till stallet från skogshagen, utan sällskap. Just idag känns det som att jag slösar min värdefulla tid. Men vi får väl se, jag ska upp i skogen snart och pyssla om honom, då kanske det känns annorlunda för han är ju en så underbar individ.

Givet att du har begränsat med egen tid tycker jag det kan vara en god idé att försöka hitta en annan häst.

En tanke som slår mig är att en del ridläger hyr ut sina hästar över vintern. Det är generellt trygga och stabila kompisar som är vana att hanteras av barn och man kan ha mycket roligt med även som vuxen. Som ung jobbade jag på fjordhästridläger och varje år skickade vi iväg majoriteten av våra hästar till många olika typer av vinterhem där hästarna sedan var i nio månader. Det fanns hästar för alla - lugna skogsmullar, ridskolehästar och tävlingsponnyer. Och påfallande ofta allt i samma häst. När vi tog emot hästarna följande vår möttes vi ofta av berättelser om hubertusjakter, stallfavoriten på ridskolan, härliga julritter, junior cup-tävlingar, bröllopskörningar och annat. Men det hände att hästar inte funkade och då gick det att byta.

Kanske kan ridlägerhästar vara något att kolla upp?

 

[inaa]

Allt fortsätter förändras.
Jag har hela tiden fokuserat på allt som går bra med min Spanska Häst, men har samtidigt hela tiden varit medveten om att han inte är rätt häst för mig. Jag skulle aldrig valt honom på "pappret": outbildad, reaktiv, ny-kastrerad, ny-importerad från land med tvivelaktig djurhållning. Men jag blev lite förförd av honom när jag träffade honom första gången, och när han sedan kom till mig blev jag envis och ville anta utmaningen. Och började älska honom för han är allt jag skrev ovan men han är också: social, kelig, lyhörd, lättlärd, vacker. Både jag och min man älskar honom.
Men, när jag ser tillbaka på de månader jag haft honom måste jag inse att jag inte får ut det jag vill av hästlivet. Och med tanke på min situation så kan jag inte, hur mycket jag än älskar honom, satsa mer på honom. Så jag letade efter en annan häst och det gick fort; första "titten" och där var han. 20-årig Irländsk hopphäst som inte ska hoppa mer (slitet knä). Lugn som en filbunke, går fram överallt (även ensam!), välutbildad och lättriden. Så jag har köpt honom (herregud)..
Bravo är fortfarande kvar och jag önskar jag kunde ha två hästar så han kunde få stanna men det finns inte plats på gården. Så nu ska han säljas och det går otroligt trögt. Vi har haft annons ute i ett par dagar och inte en enda person har hört av sig. Ägarna tar ju tillbaka honom om han inte blir såld men de har inte heller plats för honom så frågan är om inte avlivning vore det bästa för honom, för vandringspokal är INTE rätt väg att gå för den känsliga hästen.
Nya gubben ska hämtas senast sista juli och jag hoppas han kan komma direkt hit. Stallägaren har godkänt några veckors överlappning med två hästar men inte mer.
Just nu känns det lite kaotiskt. Jag tror verkligen att nya hästen är rätt häst för mig så jag längtar, samtidigt som mitt hjärta brister inför Bravo, och det stressar mig att inte ha stallplatsfrågan på plats.
Men djupa andetag och ett steg i taget.

 

[ako]

Allt fortsätter förändras.
Jag har hela tiden fokuserat på allt som går bra med min Spanska Häst, men har samtidigt hela tiden varit medveten om att han inte är rätt häst för mig. Jag skulle aldrig valt honom på "pappret": outbildad, reaktiv, ny-kastrerad, ny-importerad från land med tvivelaktig djurhållning. Men jag blev lite förförd av honom när jag träffade honom första gången, och när han sedan kom till mig blev jag envis och ville anta utmaningen. Och började älska honom för han är allt jag skrev ovan men han är också: social, kelig, lyhörd, lättlärd, vacker. Både jag och min man älskar honom.
Men, när jag ser tillbaka på de månader jag haft honom måste jag inse att jag inte får ut det jag vill av hästlivet. Och med tanke på min situation så kan jag inte, hur mycket jag än älskar honom, satsa mer på honom. Så jag letade efter en annan häst och det gick fort; första "titten" och där var han. 20-årig Irländsk hopphäst som inte ska hoppa mer (slitet knä). Lugn som en filbunke, går fram överallt (även ensam!), välutbildad och lättriden. Så jag har köpt honom (herregud)..
Bravo är fortfarande kvar och jag önskar jag kunde ha två hästar så han kunde få stanna men det finns inte plats på gården. Så nu ska han säljas och det går otroligt trögt. Vi har haft annons ute i ett par dagar och inte en enda person har hört av sig. Ägarna tar ju tillbaka honom om han inte blir såld men de har inte heller plats för honom så frågan är om inte avlivning vore det bästa för honom, för vandringspokal är INTE rätt väg att gå för den känsliga hästen.
Nya gubben ska hämtas senast sista juli och jag hoppas han kan komma direkt hit. Stallägaren har godkänt några veckors överlappning med två hästar men inte mer.
Just nu känns det lite kaotiskt. Jag tror verkligen att nya hästen är rätt häst för mig så jag längtar, samtidigt som mitt hjärta brister inför Bravo, och det stressar mig att inte ha stallplatsfrågan på plats.
Men djupa andetag och ett steg i taget.

Klokt beslut tror jag! Hoppas du får det riktigt bra med den nya hästen!!!

 

[inaa]

Jag har fullt upp med att rodda hästbytet.
B trampade av sig 3 av sina 4 skor i hagen, och att få tag i hovis mitt i sommaren har varit lögn i skogen så han har mest fått vara i hagen då han tydligt visade obehag utan skorna. Till slut fick jag tag i en hovis, som tur var en snäll man för när två skor av fyra var på, gick sällskapshästen som B gått i hage med flera veckor, ut ur stallet och B fick panik. På riktigt, panik. Inget litet trippande utan riktig panik. Vi fick ta ut honom så han fick se andra hästen på ridbanan och hovis gick med på att fortsätta sko där. Jag har redan varit bekymrad över hur det ska gå att transportera hem honom, men efter den panikreaktionen känns det verkligen inte bra . Så jag har en plan:
Jag har hyrt hästlastbil, tror inte han går in i släp.
Det är tre veckor tills han ska åka och under de veckorna ska jag försöka luckra upp hans band till hagkompisen. Under dagarna fram till helgen bara genom att ta ut honom ur hagen och promenera lite fram och tillbaka på vägen (nu när han har skor). I helgen flyttar alla hästar upp till gården () och min nya häst, F, kommer. Då ska jag successivt börja introducera dem för varandra och om det sedan på transportdagen blir så att B vägrar åka med, får F helt enkelt följa med som sällskapshäst. Lite tur kanske att jag just då har två hästar.. Känns taskigt mot F med jag ser ingen annan lösning.