Hur får vi bukt med problemen?

[Skrikmamma]

Jag har en fantastisk fyraåring. Smart, snäll, empatisl och försiktig. Lite sen i den motoriska utvecklingen och tidig i den verbala.

Hen är ensambarn och har mycket svårt att leka själv, något vi övar på dagligen där jag hjälper hen att komma igång med någon lek. Ofta funkar det bra och det räcker med att jag kommer och tittar till och uppmuntrar.

I och med detta, hens behov av att ständigt vara nära och bli underhållen, samt att jag inte har någon avlastning, så hamnar vi ständigt i konflikter.

Jag upplever att jag inte får något kontakt när hen börjar bli arg, och till slut är det så upptrissat att hen börjar slåss och sparkas och jag tappar det. Jag skriker "VI SLÅR INTE VARANDRA!", insee hur jävla dumt det är att skrika och försöker gå därifrån för att lugna mig. Men, var jag än går följer hen efter och fortsätter slå.

9 gånger av 10 slutat det med att jag skriker "jag vill inte vara med dig när du slår mig, kan du bara låta mig vara?" och strax därefter bryter jag ihop och gråter över vilken jävla kass mamma jag är. Då lugnar sig barnet och vi kramas och säger förlåt.

Men dessa timmeslånga konflikter flera gånger om dagen suger musten ur mig, jag orkar inte älska barnet under de bra stunderna för att de jobbiga stunderna är för jobbiga.

Snälla, hjälp mig. Ge mig konkreta råd till vad jag ska göra för att förebygga eller vad som helst. Och skäll gärna på mig, jag vet att jag beter mig åt helvete mot min älskade unge..

 

[Killaloe]

Först och främst vill jag säga att det låter som en otroligt tuff situation för er båda två! Får du någon stöttning från vården, tex från BUP eller BVC? För det låter som om du skulle behöva få hjälp utifrån just er situation från någon som kan träffa er.

På mitt jobb med barn så jobbar vi mycket med Lågaffektivt bemötande utifrån Bo Heljskovs böcker ”barn som bråkar” och ”problemskapande beteende”. Det kan vara lite rörigt att få till sig allt i böckerna men han har många poänger och han har filmade föreläsningar som ligger på Youtube samt en pod ihop med en logoped ”NPF-podden” där det tas upp en hel del problemsituationer som leder till konflikter. Kanske kan du hitta någon typ av stöd eller hjälp däri?

För mig låter det också som om du behöver avlastning - går det på något sätt att få det? Så du orkar mer och kan styra upp situationen innan ni hamnar i konflikter (jag vet att det är lättare sagt än gjort!).

Och hur är det - skulle tex någon form av schema hjälpa? Alltså så att barnet vet att ”nu leker jag själv, därefter ska vi läsa saga ihop” eller vad som så det liksom finns utttalat att ni gör något ihop också och blir tydligt? Det kanske är helt meningslöst i ert fall - därav att ni väl behöver någon som ser just er - men ofta kan en hel del konfliktsituationer undvikas om det finns en uttalad struktur och tydlighet när och vad och var saker händer och i vilken ordning.

Eller att ni bryter innan du hamnar i att du inte vill vara med barnet för att det slåss - kan ni byta aktivitet och göra något som är lugnande? Eller gå ut så barnet kan röra sig istället för att slå? Jag bara spånar men det är sådant som vi försöker jobba med medans barnet fortfarande går att nå innan det hamnar i affekt.

 

[em-pirre]

Vad säger förskolan? Har dom någon specialbarnträdgårdslärare som kan tipsa?

Annars ser jag att du behöver få avlastning plus. @Killaloe skrev vettigt om lågaffektivt bemötande!

 

[Whisperia86]

Finns även en bra grupp på FB som heter "lågaffektivt bemötande npf", där kan du kanske få tips och stöd om inte annat!

 

[ako]

Jag har en fantastisk fyraåring. Smart, snäll, empatisl och försiktig. Lite sen i den motoriska utvecklingen och tidig i den verbala.

Hen är ensambarn och har mycket svårt att leka själv, något vi övar på dagligen där jag hjälper hen att komma igång med någon lek. Ofta funkar det bra och det räcker med att jag kommer och tittar till och uppmuntrar.

I och med detta, hens behov av att ständigt vara nära och bli underhållen, samt att jag inte har någon avlastning, så hamnar vi ständigt i konflikter.

Jag upplever att jag inte får något kontakt när hen börjar bli arg, och till slut är det så upptrissat att hen börjar slåss och sparkas och jag tappar det. Jag skriker "VI SLÅR INTE VARANDRA!", insee hur jävla dumt det är att skrika och försöker gå därifrån för att lugna mig. Men, var jag än går följer hen efter och fortsätter slå.

9 gånger av 10 slutat det med att jag skriker "jag vill inte vara med dig när du slår mig, kan du bara låta mig vara?" och strax därefter bryter jag ihop och gråter över vilken jävla kass mamma jag är. Då lugnar sig barnet och vi kramas och säger förlåt.

Men dessa timmeslånga konflikter flera gånger om dagen suger musten ur mig, jag orkar inte älska barnet under de bra stunderna för att de jobbiga stunderna är för jobbiga.

Snälla, hjälp mig. Ge mig konkreta råd till vad jag ska göra för att förebygga eller vad som helst. Och skäll gärna på mig, jag vet att jag beter mig åt helvete mot min älskade unge..

Låter som en jobbig situation! Men inte 17 är du en dålig förälder för att du blir arg och höjer rösten när barnet slår dig! Det gör ju ont och dessutom så ÄR det faktiskt inte OK att slåss. Sedan låter det ju jättejobbigt med timmeslånga konflikter och du behöver säkert hjälp och avlastning, men att höja rösten till ett barn som slåss är i alla fall inte enligt mig något tecken på dåligt föräldraskap!

 

[cambodia]

Du är INTE en dålig mamma, man orkar bara till en viss gräns. Har inga bra tips men vet hur jobbigt det kan vara, även om min son bara är 1,5 och vi är två om föräldraskapet

 

[Skrikmamma]

Först och främst vill jag säga att det låter som en otroligt tuff situation för er båda två! Får du någon stöttning från vården, tex från BUP eller BVC? För det låter som om du skulle behöva få hjälp utifrån just er situation från någon som kan träffa er.

På mitt jobb med barn så jobbar vi mycket med Lågaffektivt bemötande utifrån Bo Heljskovs böcker ”barn som bråkar” och ”problemskapande beteende”. Det kan vara lite rörigt att få till sig allt i böckerna men han har många poänger och han har filmade föreläsningar som ligger på Youtube samt en pod ihop med en logoped ”NPF-podden” där det tas upp en hel del problemsituationer som leder till konflikter. Kanske kan du hitta någon typ av stöd eller hjälp däri?

För mig låter det också som om du behöver avlastning - går det på något sätt att få det? Så du orkar mer och kan styra upp situationen innan ni hamnar i konflikter (jag vet att det är lättare sagt än gjort!).

Och hur är det - skulle tex någon form av schema hjälpa? Alltså så att barnet vet att ”nu leker jag själv, därefter ska vi läsa saga ihop” eller vad som så det liksom finns utttalat att ni gör något ihop också och blir tydligt? Det kanske är helt meningslöst i ert fall - därav att ni väl behöver någon som ser just er - men ofta kan en hel del konfliktsituationer undvikas om det finns en uttalad struktur och tydlighet när och vad och var saker händer och i vilken ordning.

Eller att ni bryter innan du hamnar i att du inte vill vara med barnet för att det slåss - kan ni byta aktivitet och göra något som är lugnande? Eller gå ut så barnet kan röra sig istället för att slå? Jag bara spånar men det är sådant som vi försöker jobba med medans barnet fortfarande går att nå innan det hamnar i affekt.

Vi har ingen hjälp från BUP, i mitt landsting är köerna oerhört långa och jag tror inte vi egentligen kvalificerar oss till den typen av vård. Vi har ett BVCbesök inplanerat om två månader, där har jag tänkt att ta upp problemet.

Lågaffektivt bemötande har jag ganska bra koll på vad det innebär, tror jag. Men jag har så oerhört svårt att inte låta mig provoceras av barnet när jag upplever att hen vill starta ett bråk.

Idag vid frukost till exempel så satt vi och pratade om dagen, båda två var glada och kom på massor spännande saker att göra. Rätt vad det är så sätter hen upp fötterna på bordet och sparkar närmre och närmre tallriken med fil. Jag ber hen att ta ner fötterna utan respons flera gånger. Till slut säger jag "om du inte tar ner fötterna så lyfter jag bort dig från bordet", vilket också händer, och då blir hen rasande och bråket är igång.

Ska jag släppa på alla "regler" för att undvika dessa konflikter? Ofta låter jag såklart småsaker passera medan vissa saker känns viktigare att stå på sig om, men jag kanske bara borde släppa allting?

Angående det sista du skriver så har jag nog svårt att se när det går över från vardagligt tjafs/tjat. Jag tycker ofta att dessa utbrott kommer från "ingenstans" och jag upplever att jag efter en vanlig tillsägning inte längre får respons.. jag får klura vidare. Tack!

 

[Skrikmamma]

Vad säger förskolan? Har dom någon specialbarnträdgårdslärare som kan tipsa?

Annars ser jag att du behöver få avlastning plus. @Killaloe skrev vettigt om lågaffektivt bemötande!

Hen har sommarlov just nu och byter därefter förskola. Vid senaste utvecklingssamtalet frågade jag hur de upplevde hen och de har aldrig sett några tendenser till utbrott. Det förstärker ju såklart min känsla att det är mig det är fel på.

Avlastning finns tyvärr inte.

 

[Skrikmamma]

Låter som en jobbig situation! Men inte 17 är du en dålig förälder för att du blir arg och höjer rösten när barnet slår dig! Det gör ju ont och dessutom så ÄR det faktiskt inte OK att slåss. Sedan låter det ju jättejobbigt med timmeslånga konflikter och du behöver säkert hjälp och avlastning, men att höja rösten till ett barn som slåss är i alla fall inte enligt mig något tecken på dåligt föräldraskap!

Du är INTE en dålig mamma, man orkar bara till en viss gräns. Har inga bra tips men vet hur jobbigt det kan vara, även om min son bara är 1,5 och vi är två om föräldraskapet

Tack!
Jag förstår att det är mänskligt att höja rösten och det kan säker vara okej ibland. Men nu upplever jag att det är en ond cirkel där jag verkligen tappar det och skriker hemska saker till hen, till exempel att jag då inte vill vara med hen eller att jag inte orkar mer. Jag vill inte vara en sådan mamma och ibland i hens utbrott ser jag glimtar av att hen blir rädd för mig. Det skär i hjärtat..

 

[vallhund]

Tack!
Jag förstår att det är mänskligt att höja rösten och det kan säker vara okej ibland. Men nu upplever jag att det är en ond cirkel där jag verkligen tappar det och skriker hemska saker till hen, till exempel att jag då inte vill vara med hen eller att jag inte orkar mer. Jag vill inte vara en sådan mamma och ibland i hens utbrott ser jag glimtar av att hen blir rädd för mig. Det skär i hjärtat..

Finns ingen möjlighet till avlastning via familjeenheten på soc? Situationen är inte bra för någon av er. Är du ensam med ansvaret (det låter så)?

 

[Killaloe]

Idag vid frukost till exempel så satt vi och pratade om dagen, båda två var glada och kom på massor spännande saker att göra. Rätt vad det är så sätter hen upp fötterna på bordet och sparkar närmre och närmre tallriken med fil. Jag ber hen att ta ner fötterna utan respons flera gånger. Till slut säger jag "om du inte tar ner fötterna så lyfter jag bort dig från bordet", vilket också händer, och då blir hen rasande och bråket är igång

Hm, men i ett sådant läge så kanske det går att göra annorlunda. Istället för att du kommer med hot/konsekvenser så kanske du istället kan säga ”jag ser att du är klar med maten, då plockar jag undan”? Eller avleda med något? Läsa vid bordet? Erbjuda något annat?
Jag förstår givetvis att du inte tycker det är lajbans med ett barn som sparkar på tallriken men istället för att lyfta bort barnet när du har fått nog - går det att förebygga pch avleda innan ni hamnar där? Eller att du går?

Jag tycker det låter jättebra att ta upp det på nästa besök på BVC, dom kanske har mer vettig input att komma med - eller kan remittera dig/er vidare för hjälp.

Och fundera lite på när konflikterna kommer. Är det verkligen från ingenstans? Eller har der successivt byggts upp under dagen? Och kanske kan du fundera på vad som är viktigt och fokusera mer på det och verkligwn försöka släppa det som inte är lika viktigt (typ asdåligt exempel men, det är jätteviktigt att barnet äter och barnet vill äta sittandes på fyra kuddar och en badboll så kanske du kan släppa det kraven på i vilken form och i första hand fokusera på att ta er igenom och lyckas med det som är viktigt? Så ni får en positiv känsla även i situationer när det är konflikter. Barnet kanske klarar av att äta och sitta på fyra kuddar men kan skippa badbollen nästa gång, om ni har något positivt att bygga vidare från. Typ så)

 

[Skrikmamma]

Hm, men i ett sådant läge så kanske det går att göra annorlunda. Istället för att du kommer med hot/konsekvenser så kanske du istället kan säga ”jag ser att du är klar med maten, då plockar jag undan”? Eller avleda med något? Läsa vid bordet? Erbjuda något annat?
Jag förstår givetvis att du inte tycker det är lajbans med ett barn som sparkar på tallriken men istället för att lyfta bort barnet när du har fått nog - går det att förebygga pch avleda innan ni hamnar där? Eller att du går?

Jag tycker det låter jättebra att ta upp det på nästa besök på BVC, dom kanske har mer vettig input att komma med - eller kan remittera dig/er vidare för hjälp.

Och fundera lite på när konflikterna kommer. Är det verkligen från ingenstans? Eller har der successivt byggts upp under dagen? Och kanske kan du fundera på vad som är viktigt och fokusera mer på det och verkligwn försöka släppa det som inte är lika viktigt (typ asdåligt exempel men, det är jätteviktigt att barnet äter och barnet vill äta sittandes på fyra kuddar och en badboll så kanske du kan släppa det kraven på i vilken form och i första hand fokusera på att ta er igenom och lyckas med det som är viktigt? Så ni får en positiv känsla även i situationer när det är konflikter. Barnet kanske klarar av att äta och sitta på fyra kuddar men kan skippa badbollen nästa gång, om ni har något positivt att bygga vidare från. Typ så)

Kloka tankar, ger mig mycket att fundera på. Jag har, barnsligt nog, lätt att bli oflexibel och liksom störa mig mer på hens beteende när vi har haft mycket konflikter. Det blir såklart bara en ond spiral när vi båda beter oss som barn, när det bara är hen som har rätt att göra det egentligen.

Jag måste nog försöka backa lite, kanske hen upplever att allting är nej just nu.

 

[Skrikmamma]

Finns ingen möjlighet till avlastning via familjeenheten på soc? Situationen är inte bra för någon av er. Är du ensam med ansvaret (det låter så)?

Jag har faktiskt inte kollat upp det.
Ja, jag är ensam med barnet.

 

[ako]

Tack!
Jag förstår att det är mänskligt att höja rösten och det kan säker vara okej ibland. Men nu upplever jag att det är en ond cirkel där jag verkligen tappar det och skriker hemska saker till hen, till exempel att jag då inte vill vara med hen eller att jag inte orkar mer. Jag vill inte vara en sådan mamma och ibland i hens utbrott ser jag glimtar av att hen blir rädd för mig. Det skär i hjärtat..

Nej då förstår jag att det inte känns bra! Jag tror att de flesta föräldrar känner att de sagt något dumt till barnen någon gång och att man blir arg när man blir slagen ser jag som ganska naturligt, men om det upprepas ofta och du känner att det blir fel så är det ju förstås inte bra.
Har barnet kompisar att leka med även ibland utanför förskolan? Och helt ärligt - det är OK att utnyttja TV- n som underhållning någon timme eller två för att få fixa, plocka, duscha mm i fred!
Stort Lycka till!!

 

[Coop]

Visst är det svårt att inte bli arg! Vi var själva i samma sits, men då var vi ändå två vuxna, som hamnat i en ond spiral som vi inte kunde ta oss ur själva. Barnet var också 4 år. Jag minns inte vart vi vände oss, var många år sedan nu. Men vi fick gå något som heter förstärkt komet som hjälpte oss litegrann i allafall.

Idag, många år senare, så har vi fortfarande duster men de är färre. Barnet har en ADHD-diagnos och i perioder när allt rullar så glömmer vi bort den tydlighet som barnet behöver för att klara vardagen. Särskilt om vi ska göra något mer än "skrota hemma".

Mitt tips är att ignorera allt som inte är farligt. Ta inga strider som du inte behöver strida om. Beröm allt bra, det gör du säkert redan, det kan känns lite fånigt att berömma självklara saker men det kan göra skillnad i barnets beteende.

Gör ett mycket enkelt schema över dagen med bilder (inga tider eller komplicerade förklaringar). Man kan göra schemat tillsammans men det är bra att ha en mall att gå efter och så kan man enkelt ändra när man te.x. planerat in något. Jag arbetade i word och hittade bilder på nätet att lägga in. Det finns många olika sätt att göra schema på. Man kan även använda sig av en magnettavla. Men jag ville att barnet skulle kunna ta med sig pappret överallt och titta på. Detta gör vi än idag när vi ska åka någonstans som är nytt.

Att ha ett schema att titta på kan vara lugnande. Man kan hela tiden gå tillbaka och titta på vad som ska hända här näst. Det kan också vara viktigt att visa i schemat att ni gör saker var för sig. Te.x att barnet leker själv med något på sitt rum och mamma gör saker för sig. Om det är svårt att få till det med längden, att barnet leker 5 min och sen är det "färdigt" så använd en äggklocka t.ex.

Du behöver på andas och ladda om. Kanske kan du inte göra det på egen hand, våga ta hjälp innan du hamnar på botten som vi gjorde. Det tar väldigt lång tid att komma tillbaka. Vi hade även kontaktfamilj till barnet. Det var fruktansvärt att lämna bort barnet men vi visste att det var enda sättet att få andas.

Du är absolut inte en dålig mamma utan en trött mamma som behöver stöd! Jag skulle ringa BVC redan nu. Det ska finnas möjlighet att få prata med en psykolog och det kan vara väntetid. Man behöver någon att bolla med, för det är otroligt tufft att vara förälder särskilt när man ständigt hamnar i konflikter.

Fundera också på när konflikterna uppstår för att lättare kunna se i tid att detta kan bli bråk, hur ska jag tänka då och vad ska jag göra/inte göra. När man verkligen funderar på det så ser man ofta små, ibland stora, tecken på när det är på väg å fel håll.

Något som också kan vara ett "problem" är om barnet är väldigt verbalt. Att man pratar med barnet på en för "hög" nivå om du förstår hur jag menar. Att man kanske diskuterar för mycket med barnet hur barnet vill ha det osv. Vi gör så i vissa situationer, även om barnet idag är tonåring, att vi berättar att det här ska vi göra och frågar inte vad barnet tycker. Genom att titta på schemat som vi gjort så behöver barnet inte fundera/vara orolig över det som ska hända utan kan landa i att mamma/pappa har koll på läget och barnet kan fundera på andra saker.

Coop

 

[Görel]

Jag har faktiskt inte kollat upp det.
Ja, jag är ensam med barnet.

Socialtjänsten har tyvärr inte generell avlastning. Istället hänvisas man till att köpa barnpassning på den öppna marknaden alternativt till den andra föräldern eller nätverket. Det socialtjänsten i de flesta kommuner däremot har är föräldrastöd som man kan få gratis och utan att gå via socialtjänsten. Där kan man få diskutera sådana problem som du tar upp här och få stöd i att hitta andra sätt att lösa situationer.

 

[Mabuse]

Vi har ingen hjälp från BUP, i mitt landsting är köerna oerhört långa och jag tror inte vi egentligen kvalificerar oss till den typen av vård. Vi har ett BVCbesök inplanerat om två månader, där har jag tänkt att ta upp problemet.

Lågaffektivt bemötande har jag ganska bra koll på vad det innebär, tror jag. Men jag har så oerhört svårt att inte låta mig provoceras av barnet när jag upplever att hen vill starta ett bråk.

Idag vid frukost till exempel så satt vi och pratade om dagen, båda två var glada och kom på massor spännande saker att göra. Rätt vad det är så sätter hen upp fötterna på bordet och sparkar närmre och närmre tallriken med fil. Jag ber hen att ta ner fötterna utan respons flera gånger. Till slut säger jag "om du inte tar ner fötterna så lyfter jag bort dig från bordet", vilket också händer, och då blir hen rasande och bråket är igång.

Ska jag släppa på alla "regler" för att undvika dessa konflikter? Ofta låter jag såklart småsaker passera medan vissa saker känns viktigare att stå på sig om, men jag kanske bara borde släppa allting?

Angående det sista du skriver så har jag nog svårt att se när det går över från vardagligt tjafs/tjat. Jag tycker ofta att dessa utbrott kommer från "ingenstans" och jag upplever att jag efter en vanlig tillsägning inte längre får respons.. jag får klura vidare. Tack!

Men vad händer sen? Du lyfter ner barnet, barnet blir argt - det verkar mycket rimligt alltihop, men kan inte barnet få vara argt en stund då? Om hen börjar slå dig förstår jag att du går därifrån, men annars, kan du inte bara vara där medan barnet är argt? Går det inte över, det arga, efter en stund?

Alltså, går det att inte själv bli så arg, utan låta barnets känslor svalla en liten stund utan att själv dras med?

 

[Kattennizze]

Vi har ingen hjälp från BUP, i mitt landsting är köerna oerhört långa och jag tror inte vi egentligen kvalificerar oss till den typen av vård. Vi har ett BVCbesök inplanerat om två månader, där har jag tänkt att ta upp problemet.

Lågaffektivt bemötande har jag ganska bra koll på vad det innebär, tror jag. Men jag har så oerhört svårt att inte låta mig provoceras av barnet när jag upplever att hen vill starta ett bråk.

Idag vid frukost till exempel så satt vi och pratade om dagen, båda två var glada och kom på massor spännande saker att göra. Rätt vad det är så sätter hen upp fötterna på bordet och sparkar närmre och närmre tallriken med fil. Jag ber hen att ta ner fötterna utan respons flera gånger. Till slut säger jag "om du inte tar ner fötterna så lyfter jag bort dig från bordet", vilket också händer, och då blir hen rasande och bråket är igång.

Ska jag släppa på alla "regler" för att undvika dessa konflikter? Ofta låter jag såklart småsaker passera medan vissa saker känns viktigare att stå på sig om, men jag kanske bara borde släppa allting?

Angående det sista du skriver så har jag nog svårt att se när det går över från vardagligt tjafs/tjat. Jag tycker ofta att dessa utbrott kommer från "ingenstans" och jag upplever att jag efter en vanlig tillsägning inte längre får respons.. jag får klura vidare. Tack!

Ja, det är bara att släppa det mesta och försöka styra mellan kobbar och skär för att undvika konflikter. Läs på om lågaffektivt bemötande, det enda som verkligen funkar med mina barn.

 

[Killaloe]

Gör ett mycket enkelt schema över dagen med bilder (inga tider eller komplicerade förklaringar). Man kan göra schemat tillsammans men det är bra att ha en mall att gå efter och så kan man enkelt ändra när man te.x. planerat in något. Jag arbetade i word och hittade bilder på nätet att lägga in. Det finns många olika sätt att göra schema på. Man kan även använda sig av en magnettavla. Men jag ville att barnet skulle kunna ta med sig pappret överallt och titta på. Detta gör vi än idag när vi ska åka någonstans som är nytt

Jag kan tipsa om sidan bildstöd som drivs av DART - jättebra för att hitta bilder och göra scheman!

 

[Luff]

Jag har en fantastisk fyraåring. Smart, snäll, empatisl och försiktig. Lite sen i den motoriska utvecklingen och tidig i den verbala.

Hen är ensambarn och har mycket svårt att leka själv, något vi övar på dagligen där jag hjälper hen att komma igång med någon lek. Ofta funkar det bra och det räcker med att jag kommer och tittar till och uppmuntrar.

I och med detta, hens behov av att ständigt vara nära och bli underhållen, samt att jag inte har någon avlastning, så hamnar vi ständigt i konflikter.

Jag upplever att jag inte får något kontakt när hen börjar bli arg, och till slut är det så upptrissat att hen börjar slåss och sparkas och jag tappar det. Jag skriker "VI SLÅR INTE VARANDRA!", insee hur jävla dumt det är att skrika och försöker gå därifrån för att lugna mig. Men, var jag än går följer hen efter och fortsätter slå.

9 gånger av 10 slutat det med att jag skriker "jag vill inte vara med dig när du slår mig, kan du bara låta mig vara?" och strax därefter bryter jag ihop och gråter över vilken jävla kass mamma jag är. Då lugnar sig barnet och vi kramas och säger förlåt.

Men dessa timmeslånga konflikter flera gånger om dagen suger musten ur mig, jag orkar inte älska barnet under de bra stunderna för att de jobbiga stunderna är för jobbiga.

Snälla, hjälp mig. Ge mig konkreta råd till vad jag ska göra för att förebygga eller vad som helst. Och skäll gärna på mig, jag vet att jag beter mig åt helvete mot min älskade unge..

Och jag tycker det låter som din unge testar gränser. Och att du är en alldeles vanlig morsa som är lite trött. Kommer det inte nu så kommer det sen för det mesta. Varför ska du be om ursäkt för att du blir arg? Hen uppför sig ju illa.
Men gå innan det barkar åt helsikke. Säg - Om du inte slutar går jag in i det här rummet och du får inte följa med för du slåss. Det blir säkert utbrott på andra sidan dörren men plocka undan så det inte finns något farligt. Fötterna på bordet? Nä aldrig i livet. Barnet skulle aldrig göra så på förskolan och vet mycket väl att det inte är ok. Så varför ska du inte säga till hemma - direkt, varför vänta tills fötterna är i tallriken? Banr är kloka, dom förstår att dom kan driva en till vansinne - och då gör dom det.

Sen är lågaffektivt bemötande bra men faktiskt i första hand en metod man använder då någon har aggressionproblem och kan skada någon. Detta har jag frågat Hejlskov vid föreläsning; Så här skriver han själv;
"Lågaffektivt bemötande

Lågaffektivt bemötande tar utgångspunkt i att människor med problemskapande beteende ofta har svårigheter med att reglera affekt. Ofta reagerar de med samma affekt som de presenteras för. Orsaken till det är att affekt smittar, men att de flesta av oss som ganska små lär oss att skilja på om det är vår egen affekt eller någon annans vi känner. Det gör en del människor inte. De kan inte skilja mellan egen och andras affekt, vilket till exempel innebär att de blir arga om man skäller på dem.
Dessutom vet vi att problemskapande beteende ofta händer när en person har en hög affektnivå. Ingen börjar slå på människor omkring sig om de är lugna. Lugn och självkontroll hänger ihop, och vi vill att personen behåller kontrollen över sig själv, så att han kan samarbeta med oss."

Så jag anser;
Barn utan diagnos klarar sig bra med en konsekvent hantering - det vill säga nej är nej.