Problematisk relation

Behöver ventilera. Få lite frisk luft i en annars ganska het luft.

Min partner har barn sedan innan. Vi hade en rätt bra relation innan det kom gemensamt barn in i bilden. Sen har många faktorer lett till att relationen nu är bajs. Har levt med barnet mer än halva hens liv.

Den försämrades en aning när syskonet kom. Sen dök det käpprätt när jag blev själv på helgen (varannan) med båda barnen + att barnets mamma minskade tiden hos sig pga bråk och andra grejer.

Jag har ångest redan dagarna innan vi ska vara själva på helgen. Barnet har ADHD men det har funkat bra innan, har haft bra verktyg för att minska ner frustration och härdsmältor. Men nu... Jag ser två bekymmer (jag lägger inte ansvaret på barnet).

- Vill inte äta mat. I regel börjar det direkt på morgonen. Ska inte äta frukost och sedan inte lunch. Barnet äter alltid men det ska skrikas och ofta kastas grejer innan barnet bestämmer sig för att äta. Jag ser till att det finns mat hemma som barnet äter (äter samma sak i veckorna utan problem), förbereder att strax äter vi, att jag börjar duka fram, förbereder det barnet ska äta (typ tar fram macka, servar det jag vet att jag kan serva utan att det ger motsatt effekt) för att det ska bli en lägre tröskel att börja äta.

- Lillasyskonet får ta smällen. Det har blivit någon form av omriktat beteende i det hela. Blir barnet argt på mig då är det lillasyskonet (2 år) som hamnar i knipa. Barnet knuffas, slåss, nyps, kastat lillasyskonet i marken, skriker hen i örat etc. Barnet går i skolan så rätt mycket större än sitt syskon. Barnet är utåtagerande och tagit stryptag på en elev i skolan, klämt fingrar i dörren etc. Det har dock blivit bättre med ny assistent.
Barnet säger till mig att hen vill döda sitt syskon, hatar hen och liknande - när barnet är upprörd.

Det finns två saker som utlöser ilska. Begränsad skärmtid och lågt blodsocker. Finns fler saker men de får vi att fungera. Begränsad skärmtid är ett måste, barnet blir som beroende (har läst att personer med adhd har högre nivå i belöningscentrat och kräver därför mer än 'normala' personer, gissningsvis känns allt så jäkla tråkigt för hen jämfört med spel) och får markant sämre fantasi och initiativförmåga att göra saker. Vill inte leka, följa med ut etc. Men det ger kraftig reaktion.

Blodsockret har jag redan skrivit om.

Försöker prata med min partner men det är svårt. Detta är hens barn och de känslor jag har för mitt barn känner hen högst troligt för barnet. Blir svårt att prata om utan att det tolkas som anklagande. Även om jag mer försöker lägga det på nivån "hur ska jag ändra det som är? Vad kan jag göra annorlunda?" Har även involverat barnet i samtalet, typ hur kan vi båda hjälpa varandra för att det ska fungera. Men som det är nu kan vi inte åka iväg och göra saker (i somras sprang barnet iväg och gömde sig på ett ställe där otroligt mycket folk vistas) för att det funkar inte.
Samtidigt är det otroligt otroligt jobbigt att höra att barnet vill döda sitt syskon. Att barnet vill skada hen. Och när barnet slår sitt lillasyskon.

Jag klarar i de allra flesta fall av att vara lugn både i röst och kroppsspråk, försöker förbereda, anpassa, inte ha massa regler och sätta krav när hen inte är mottaglig. Jag blir dock arg (och rädd) när lillasyskonet hamnar i kläm och drabbas. Det är nolltolerans mot att slåss, så enkelt är det.

Men orkar man. Tankarna vandrar oftare mot att vi båda kanske inte mår bra av att bo tillsammans. Jag älskar min partner, hen är precis som jag inte ofelbar och det finns stunder precis som för de flesta då man tror man blir tokig. Men allt som oftast har vi det bra. Men tänk om det faktiskt skulle hända något, barnet vet inte vad hen gör när hen blir arg, impulskontrollen är så att säga väldigt låg.

Problemen jag har när jag är själv har inte min partner när hen är själv. Där av att det är kopplat till mig.

Och snälla, jag är redan ledsen som det är. Var inte onödigt hård. Jag kan heller inte skriva ut precis allt för att det inte ska framkomma vem jag är.

 

[Någonannan]

Idag har vi haft en bra dag, allt blir så mycket enklare då. Frågade barnet om hen ville ha sin medicin imorse och det ville hen. Sa att vi kunde testa och se om det blir lite lugnare i hjärnan då. Men dagen var bra innan det och bra dagar innan frukost brukar hålla sig bra. Velat följa med ut på promenad och varit glad.

Barnen ska till barnvakt i eftermiddag då jag ska resa iväg och där (anknytningspersoner värt att tillägga) brukar det kunna bli väldigt uppvarvat (och då slår det lätt över) så tänker att där lär man se om det ger någon effekt.

 

[Lingon]

Min partner jobbar ständigt helg. Just nu vill vi inte ändra på det om partnern inte skulle gå ner i tid vill säga. Men lite oklart hur partnern skulle ta ett sådant förslag. Påverkar inkomsten ganska mycket dessutom.

Det med att det är oklart hur han skulle ta ett sånt förslag: han har inget val. Du har inget egentligt ansvar för hans barn och kan när som helst säga tack och adjö. Då måste han ta tag i det. Jag tycker ju att det är bättre att han tar tag i det nu innan det går så långt.

 

[Någonannan]

Det med att det är oklart hur han skulle ta ett sånt förslag: han har inget val. Du har inget egentligt ansvar för hans barn och kan när som helst säga tack och adjö. Då måste han ta tag i det. Jag tycker ju att det är bättre att han tar tag i det nu innan det går så långt.

Jag vidhåller nog att jag som första steg vill se om vi kan förändra rutiner och strategier först och främst. Vi lever ihop, det är helt omöjligt att jag aldrig någonsin kommer vara själv med barnet. Det är dessutom minst 10 år kvar tills barnet flyttar hemifrån. Det ligger med andra ord i mitt intresse att jobba på relationen. Att ha ett synsätt som mitt och ditt barn går isär för den synen jag har på pusselfamiljer. Vi är en familj även om barnet inte är mitt biologiska och även om jag inte älskar barnet som mitt egna. Det minsta jag kan göra som boende med ett barn som har de svårigheter som hen har är att försöka, för herregud vad många gånger barnet kommer få uppleva i sitt liv att hen inte passar in.

Får vi det inte att fungera med de förändringar i vardagen jag nu kommer testa en tid framöver nä då får man prata om hur man går vidare. Men då kanske det snarare rör sig om att flytta isär. Man ska vara trygg i sitt hem inte behöva ha ångest, känna ilska eller att man är utanför. Det gäller både mig och barnet.

 

[Lingon]

Jag vidhåller nog att jag som första steg vill se om vi kan förändra rutiner och strategier först och främst. Vi lever ihop, det är helt omöjligt att jag aldrig någonsin kommer vara själv med barnet. Det är dessutom minst 10 år kvar tills barnet flyttar hemifrån. Det ligger med andra ord i mitt intresse att jobba på relationen. Att ha ett synsätt som mitt och ditt barn går isär för den synen jag har på pusselfamiljer. Vi är en familj även om barnet inte är mitt biologiska och även om jag inte älskar barnet som mitt egna. Det minsta jag kan göra som boende med ett barn som har de svårigheter som hen har är att försöka, för herregud vad många gånger barnet kommer få uppleva i sitt liv att hen inte passar in.

Får vi det inte att fungera med de förändringar i vardagen jag nu kommer testa en tid framöver nä då får man prata om hur man går vidare. Men då kanske det snarare rör sig om att flytta isär. Man ska vara trygg i sitt hem inte behöva ha ångest, känna ilska eller att man är utanför. Det gäller både mig och barnet.

Absolut. Men barnets pappa måste ju först och främst inse att du och barnet har det jobbigt och göra vad han kan för att ordna det. Om barnet behöver honom mer så får han ju göra sitt allra bästa för att ge barnet det.

 

[em-pirre]

Att barnet inte medicineras helger och lov har givetvis godkänts av läkaren. Det är inget vi mixtrar med själva.



Jag är givetvis mån om barnet, vi bor ihop. Något annat vore otänkbart och framförallt inte schysst mot ett barn. Dessutom har vi levt ihop ganska många år.
Jag är noga med att berömma när barnet gör bra saker och bekräfta när hen leker på ett bra sätt med sitt syskon, är hjälpsam hemma eller rent allmänt gör saker som är på rätt väg. Just gällande sånt som blir fel brukar jag snarare hänvisa till orsaken. Typ äter man inte har kroppen ingen energi och då händer ofta tråkiga saker snarare än "gud vad DU är jobbig och bråkig", det handlar ju om en oförmåga och jag får ofta påminna mig om att det inte är ett viljestyrt beteende.

Den andra föräldern vill inte ha barnet varje helg, och det funkar dåligt att ha den typ av upplägg för barnet. Blir alldeles för rörigt med farande fram och tillbaka.

Jag säger istället att var försiktig med att berömma då barnet gör bra. Det blir ju en prestation. För barnet är det lätt att känna att folk tycker om henom bara då hen presterar (dvs uppför sig enligt en mall som kanske inte kommer naturligt för henom). Speciellt med specialbarn hade jag aktat mig för att fokusera för mycket på bra beteende. Istället hade jag satsar på att försöka visa kärlek utan motprestation. Barnet har enorma krav på sig som hen misslyckas med dagligen, eftersom skolvärlden gärna vill att barnen ska passa en mall som alla inte passar i.

Lättare sagt än gjort, men väldigt viktigt att tänka på. Och det gäller alla barn.

 

[Någonannan]

Absolut. Men barnets pappa måste ju först och främst inse att du och barnet har det jobbigt och göra vad han kan för att ordna det. Om barnet behöver honom mer så får han ju göra sitt allra bästa för att ge barnet det.

Eftersom att det har fungerat innan är min tro att vi också kan finna en väg även nu. Skulle det inte fungera - nej då får man titta på alternativen.

Precis som i skolan, de har fått testa och utvärdera för att få det att fungera. Hade de inte hittat ett sätt hade barnets förälder anställts som resurs (ja det var på tal) eller anpassad skoldag. Det är samma här, bara för att det inte fungerar idag kan jag inte bara kasta mig handfallen och säga "det funkar inte" utan då får jag vara vuxen nog att reflektera över vad jag kan förändra. Men det är otroligt tufft givetvis. Och fungerar det inte så tror jag som sagt mer på separation för vi kommer inte kunna lösa så att jag aldrig är själv med barnen.

Men våran syn går isär så jag fortsätter inte på detta spåret mer. Jag tar gärna tips för anpassningar, hur andra löst det, reflektioner etc.

 

[Raderad medlem 19815]

Först, vilken tung situation för er alla.

Jag vet hur det är, för jag har själv en 8,5-åring med svår adhd. Han har en lillebror som är två år yngre och vi har liknande problem hos oss.

Såhär blir det bättre för oss.

Maten. Han äter alla sina måltider i soffan med sin surfplatta. Ibland om det bara är han och jag hemma så kan han sitta och äta vid bordet. Det var inte det jag såg framför mig när jag fick barn, men hela familjen trivs bäst när det blir såhär.

Vi slipper bråk och skrik och han äter.

Han får alltid precis den mat han gillar. Medicinen får han efter han ätit frukost. Han får önskemat i skolan, dvs bacon, hamburgare eller kycklingspett och äter bättre nu än han gjort tidigare. Sitt stora mål förutom frukosten äter han på kvällen när medicinen gått ur kroppen.

Tidigare fick han concerta och åt jättedåligt på den. Nu får han equasym och äter bättre på kvällarna. Den är mer korttidsverkande än concerta. Kanske ni kan prova en annan medicin om han äter väldigt dåligt? Jag vet inte vad ni har för anledning till att inte medicinera på helgerna men om det är maten så kanske han äter bättre med en annan medicin så att han kan få medicin på helgerna också.

Utflykter/småsyskon etc. Barnens pappa och jag separerade i somras men tidigare delade vi upp oss mycket beroende på att storebror trivs bäst med att vara hemma och sitta med plattan (oftast) men även pyssla lite med sina saker. Han orkar inte hålla samma tempo och trivs inte med att göra en massa utflykter, åka till stranden och så. En del saker tycker han om, t ex var vi på en medeltidsborg i somras. Då får man rikta in sig på sådana saker.

Han älskar sin lillebror men det blir ofta bråk, mycket beroende på storebrors bristande impulskontroll. När det går försöker jag separera dem fast jag har dem båda två samtidigt. Storebror klarar att vara hemma själv och då kan jag gå och handla med lillebror. Storebror följer ytterst sällan med och handlar mat eller köper kläder eller så.

Generellt får man anpassa kravnivån. Det är vad det är liksom och man får utgå från den faktiska situationen är, inte hur det borde vara.

I övrigt; man är bara människa. Det är en utmaning att ha ett barn med adhd i familjen. Jag försöker också bemöta lågintensivt men ibland brister det för mig också. Och ibland får det faktiskt effekt haha.

 

[Raderad medlem 19815]

Jag säger istället att var försiktig med att berömma då barnet gör bra. Det blir ju en prestation. För barnet är det lätt att känna att folk tycker om henom bara då hen presterar (dvs uppför sig enligt en mall som kanske inte kommer naturligt för henom). Speciellt med specialbarn hade jag aktat mig för att fokusera för mycket på bra beteende. Istället hade jag satsar på att försöka visa kärlek utan motprestation. Barnet har enorma krav på sig som hen misslyckas med dagligen, eftersom skolvärlden gärna vill att barnen ska passa en mall som alla inte passar i.

Lättare sagt än gjort, men väldigt viktigt att tänka på. Och det gäller alla barn.

Det är inte vad barn- och ungdomspsykiatrin i Sverige rekommenderar. De rekommenderar att man ska vara noga med att berömma när barnet gör något bra, såsom att dela med sig,vänta på sin tur, etc. och gärna berömma barnet inför andra.

 

[Någonannan]

Jag säger istället att var försiktig med att berömma då barnet gör bra. Det blir ju en prestation. För barnet är det lätt att känna att folk tycker om henom bara då hen presterar (dvs uppför sig enligt en mall som kanske inte kommer naturligt för henom). Speciellt med specialbarn hade jag aktat mig för att fokusera för mycket på bra beteende. Istället hade jag satsar på att försöka visa kärlek utan motprestation. Barnet har enorma krav på sig som hen misslyckas med dagligen, eftersom skolvärlden gärna vill att barnen ska passa en mall som alla inte passar i.

Lättare sagt än gjort, men väldigt viktigt att tänka på. Och det gäller alla barn.

Ah okej. Eftersom att hen har livet svårt för de sociala koderna så känns det instinktivt bra att (det är inget överdrivet utan mer "tack, det var snällt gjort" eller "vad fint ni leker med varandra") bekräfta när det är på rätt spår. Mer som förberedelse för livet på egen hand där det är svårt att sätta sig in i andras känslor. Men kanske tänker fel där?

Just med kärlek blir så himla svårt, vi har inte den relationen. Men kanske att vi ser en film eller gör något han uppskattar vore en god idé eller kanske är det du syftar på? Blir inte så mycket av det då jag i veckorna har 150% sysselsättning och på helgerna när partnern kommit hem vill de umgås och dagtid kräver lillasyskonet sin beskärda del även fast jag försöker hitta på saker som funkar för samtliga. Vill inte ge exempel eftersom jag postat det på Instagram och vill inte bli igenkänd.

 

[Någonannan]

Det är inte vad barn- och ungdomspsykiatrin i Sverige rekommenderar. De rekommenderar att man ska vara noga med att berömma när barnet gör något bra, såsom att dela med sig,vänta på sin tur, etc. och gärna berömma barnet inför andra.

Som hundtränare faller det sig ganska intuitivt att uppmuntra det som är bra - hur ska man annars veta. Jag själv vill veta när jag gör något bra eller som uppskattas av andra. Men jag vet ju egentligen inte om det är rätt.

 

[Lingon]

Som hundtränare faller det sig ganska intuitivt att uppmuntra det som är bra - hur ska man annars veta. Jag själv vill veta när jag gör något bra eller som uppskattas av andra. Men jag vet ju egentligen inte om det är rätt.

Jag tror att det är bra med positiv förstärkning. Jag tror att vi alla behöver få höra att vi är duktiga och har gjort något bra lite då och då.

 

[em-pirre]

Det är inte vad barn- och ungdomspsykiatrin i Sverige rekommenderar. De rekommenderar att man ska vara noga med att berömma när barnet gör något bra, såsom att dela med sig,vänta på sin tur, etc. och gärna berömma barnet inför andra.

Nej alltså klart att man ska få känna att man lyckas och få beröm för det. Men det ska inte vara så att man får positiv kontakt bara då man lyckas. Det blir lätt så om man fokuserar för mycket på att någon ska göra rätt.

Jag kan nämna att jag jobbar inom ämnet så jag är inte helt clueless.

@Någonannan du var inne på rätt sak där med att försöka ha positiv kontakt utan motprestation. Men det är jättesvårt att förklara och ge konkreta exempel på.

 

[Någonannan]

Först, vilken tung situation för er alla.

Jag vet hur det är, för jag har själv en 8,5-åring med svår adhd. Han har en lillebror som är två år yngre och vi har liknande problem hos oss.

Såhär blir det bättre för oss.

Maten. Han äter alla sina måltider i soffan med sin surfplatta. Ibland om det bara är han och jag hemma så kan han sitta och äta vid bordet. Det var inte det jag såg framför mig när jag fick barn, men hela familjen trivs bäst när det blir såhär.

Vi slipper bråk och skrik och han äter.

Han får alltid precis den mat han gillar. Medicinen får han efter han ätit frukost. Han får önskemat i skolan, dvs bacon, hamburgare eller kycklingspett och äter bättre nu än han gjort tidigare. Sitt stora mål förutom frukosten äter han på kvällen när medicinen gått ur kroppen.

Tidigare fick han concerta och åt jättedåligt på den. Nu får han equasym och äter bättre på kvällarna. Den är mer korttidsverkande än concerta. Kanske ni kan prova en annan medicin om han äter väldigt dåligt? Jag vet inte vad ni har för anledning till att inte medicinera på helgerna men om det är maten så kanske han äter bättre med en annan medicin så att han kan få medicin på helgerna också.

Utflykter/småsyskon etc. Barnens pappa och jag separerade i somras men tidigare delade vi upp oss mycket beroende på att storebror trivs bäst med att vara hemma och sitta med plattan (oftast) men även pyssla lite med sina saker. Han orkar inte hålla samma tempo och trivs inte med att göra en massa utflykter, åka till stranden och så. En del saker tycker han om, t ex var vi på en medeltidsborg i somras. Då får man rikta in sig på sådana saker.

Han älskar sin lillebror men det blir ofta bråk, mycket beroende på storebrors bristande impulskontroll. När det går försöker jag separera dem fast jag har dem båda två samtidigt. Storebror klarar att vara hemma själv och då kan jag gå och handla med lillebror. Storebror följer ytterst sällan med och handlar mat eller köper kläder eller så.

Generellt får man anpassa kravnivån. Det är vad det är liksom och man får utgå från den faktiska situationen är, inte hur det borde vara.

I övrigt; man är bara människa. Det är en utmaning att ha ett barn med adhd i familjen. Jag försöker också bemöta lågintensivt men ibland brister det för mig också. Och ibland får det faktiskt effekt haha.

Alltså så himla mycket tack

Jag har lärt mig vad som fungerar och vad som triggar. Hen kan äta vid bordet men ibland vill hen sitta själv typ i sitt rum. Och sånt har jag inga problem med. Bara hen äter sin mat liksom. Barnet brukar få välja mellan två maträtter som finns hemma.

Jag försöker precis som du att separera. Men de har också väldigt kul ihop och vill ändå försöka ge barnet möjligheten att lyckas. Inte att jag förutsätter att det kommer gå åt helvete, får vara känslig för när energinivån blir för hög och jag finns alltid bredvid eller i direkt anslutning så jag kan hålla koll på båda. Lillebror gör ju ibland saker som barnet reagerar på (som sagt, impulskontroll).

 

[Någonannan]

Skulle ni kunna ta in hjälp?
Någon som är med dig de ensamma helgerna så att du kan koncentrera dig på själva relationen.
Du verkar ju bry dig om barnet och vara känslomässigt fäst vid det. Bäst för alla är väl att få vardagen att fungera.

Missade att svara dig Inte_ung tror jag.

Vet inte riktigt vem hjälpen skulle kunna vara dessvärre. I de allra flesta fall gäller "desto fler kockar desto sämre soppa" typ. Det blir för rörigt och barnet hamnar tokhögt i energinivå. Stressad liksom.

Och extra avlastning för att ta mitt eget barn vill jag inte, jag har så hög sysselsättning i veckorna att jag även vill få tid att umgås med mitt eget barn.

Jo precis. Jag tror det. Blir ju oerhört tungrott annars. Och jag orkar inte höra på hur hen ska mörda sitt lillasyskon och alla andra mindre trevliga saker som sågs av samma typ. Är för stunden mest glad att lillasyskonet inte förstår vad som sägs.

 

[Inte_Ung]

Vet inte riktigt vem hjälpen skulle kunna vara dessvärre

Praktisk hjälp.
Fixa maten, städa, tvätta o.s.v. så att du kan fokusera på barnen. Hålla lillebror glad en liten stund så att du kan ta det äldre barnet avskilt och lugna ner situationen.
Som en assistent till dig, litet diskret i bakgrunden sådär.
Så att ni kan göra saker tillsammans och reda ut om det ballar ur.

 

[Raderad medlem 19815]

Nej alltså klart att man ska få känna att man lyckas och få beröm för det. Men det ska inte vara så att man får positiv kontakt bara då man lyckas. Det blir lätt så om man fokuserar för mycket på att någon ska göra rätt.

Jag kan nämna att jag jobbar inom ämnet så jag är inte helt clueless.

@Någonannan du var inne på rätt sak där med att försöka ha positiv kontakt utan motprestation. Men det är jättesvårt att förklara och ge konkreta exempel på.

Jag svarade bara på det du skrev om att man bör vara försiktig med att berömma då barnet gör bra och med att fokusera på bra beteende.

Och visst är det viktigt att inte bara ge positiv kontakt när barnet lyckas. Men den positiva kontakten när barnet lyckas prestationsmässigt är ändå väldigt viktig.

 

[Mabuse]

Absolut. Men barnets pappa måste ju först och främst inse att du och barnet har det jobbigt och göra vad han kan för att ordna det. Om barnet behöver honom mer så får han ju göra sitt allra bästa för att ge barnet det.

Exakt. Om man har ett barn så har man ansvar. Då funkar det kanske inte att jobba helger, för att man måste ta hand om sitt barn. Så är det ju för väldigt många föräldrar, man kan inte jobba vilka tider som helst, för man har barn att ta hand om.

Tycker dessutom att det är magstarkt att han både bestämmer att barnet inte behöver sina mediciner på helgerna, och att TS ska ta hand om kaoset som uppstår utan dem. Lätt att säga att det inte ska vara några mediciner när man inte själv ska vara där!

 

[Raderad medlem 19815]

Alltså så himla mycket tack

Jag har lärt mig vad som fungerar och vad som triggar. Hen kan äta vid bordet men ibland vill hen sitta själv typ i sitt rum. Och sånt har jag inga problem med. Bara hen äter sin mat liksom. Barnet brukar få välja mellan två maträtter som finns hemma.

Jag försöker precis som du att separera. Men de har också väldigt kul ihop och vill ändå försöka ge barnet möjligheten att lyckas. Inte att jag förutsätter att det kommer gå åt helvete, får vara känslig för när energinivån blir för hög och jag finns alltid bredvid eller i direkt anslutning så jag kan hålla koll på båda. Lillebror gör ju ibland saker som barnet reagerar på (som sagt, impulskontroll).

Jag känner igen det där med när man gör något som man vill ska vara positivt och att man hela tiden måste vara på helspänn eftersom det kan balla ur på en halv sekund. Det tar mycket energi från en.

 

[Raderad medlem 19815]

Exakt. Om man har ett barn så har man ansvar. Då funkar det kanske inte att jobba helger, för att man måste ta hand om sitt barn. Så är det ju för väldigt många föräldrar, man kan inte jobba vilka tider som helst, för man har barn att ta hand om.

Tycker dessutom att det är magstarkt att han både bestämmer att barnet inte behöver sina mediciner på helgerna, och att TS ska ta hand om kaoset som uppstår utan dem. Lätt att säga att det inte ska vara några mediciner när man inte själv ska vara där!

Håller helt med men tog ett djupt andetag och bet mig i tungan och lät bli att skriva det där själv.

 

[Ciccio]

Behöver ventilera. Få lite frisk luft i en annars ganska het luft.

Min partner har barn sedan innan. Vi hade en rätt bra relation innan det kom gemensamt barn in i bilden. Sen har många faktorer lett till att relationen nu är bajs. Har levt med barnet mer än halva hens liv.

Den försämrades en aning när syskonet kom. Sen dök det käpprätt när jag blev själv på helgen (varannan) med båda barnen + att barnets mamma minskade tiden hos sig pga bråk och andra grejer.

Jag har ångest redan dagarna innan vi ska vara själva på helgen. Barnet har ADHD men det har funkat bra innan, har haft bra verktyg för att minska ner frustration och härdsmältor. Men nu... Jag ser två bekymmer (jag lägger inte ansvaret på barnet).

- Vill inte äta mat. I regel börjar det direkt på morgonen. Ska inte äta frukost och sedan inte lunch. Barnet äter alltid men det ska skrikas och ofta kastas grejer innan barnet bestämmer sig för att äta. Jag ser till att det finns mat hemma som barnet äter (äter samma sak i veckorna utan problem), förbereder att strax äter vi, att jag börjar duka fram, förbereder det barnet ska äta (typ tar fram macka, servar det jag vet att jag kan serva utan att det ger motsatt effekt) för att det ska bli en lägre tröskel att börja äta.

- Lillasyskonet får ta smällen. Det har blivit någon form av omriktat beteende i det hela. Blir barnet argt på mig då är det lillasyskonet (2 år) som hamnar i knipa. Barnet knuffas, slåss, nyps, kastat lillasyskonet i marken, skriker hen i örat etc. Barnet går i skolan så rätt mycket större än sitt syskon. Barnet är utåtagerande och tagit stryptag på en elev i skolan, klämt fingrar i dörren etc. Det har dock blivit bättre med ny assistent.
Barnet säger till mig att hen vill döda sitt syskon, hatar hen och liknande - när barnet är upprörd.

Det finns två saker som utlöser ilska. Begränsad skärmtid och lågt blodsocker. Finns fler saker men de får vi att fungera. Begränsad skärmtid är ett måste, barnet blir som beroende (har läst att personer med adhd har högre nivå i belöningscentrat och kräver därför mer än 'normala' personer, gissningsvis känns allt så jäkla tråkigt för hen jämfört med spel) och får markant sämre fantasi och initiativförmåga att göra saker. Vill inte leka, följa med ut etc. Men det ger kraftig reaktion.

Blodsockret har jag redan skrivit om.

Försöker prata med min partner men det är svårt. Detta är hens barn och de känslor jag har för mitt barn känner hen högst troligt för barnet. Blir svårt att prata om utan att det tolkas som anklagande. Även om jag mer försöker lägga det på nivån "hur ska jag ändra det som är? Vad kan jag göra annorlunda?" Har även involverat barnet i samtalet, typ hur kan vi båda hjälpa varandra för att det ska fungera. Men som det är nu kan vi inte åka iväg och göra saker (i somras sprang barnet iväg och gömde sig på ett ställe där otroligt mycket folk vistas) för att det funkar inte.
Samtidigt är det otroligt otroligt jobbigt att höra att barnet vill döda sitt syskon. Att barnet vill skada hen. Och när barnet slår sitt lillasyskon.

Jag klarar i de allra flesta fall av att vara lugn både i röst och kroppsspråk, försöker förbereda, anpassa, inte ha massa regler och sätta krav när hen inte är mottaglig. Jag blir dock arg (och rädd) när lillasyskonet hamnar i kläm och drabbas. Det är nolltolerans mot att slåss, så enkelt är det.

Men orkar man. Tankarna vandrar oftare mot att vi båda kanske inte mår bra av att bo tillsammans. Jag älskar min partner, hen är precis som jag inte ofelbar och det finns stunder precis som för de flesta då man tror man blir tokig. Men allt som oftast har vi det bra. Men tänk om det faktiskt skulle hända något, barnet vet inte vad hen gör när hen blir arg, impulskontrollen är så att säga väldigt låg.

Problemen jag har när jag är själv har inte min partner när hen är själv. Där av att det är kopplat till mig.

Och snälla, jag är redan ledsen som det är. Var inte onödigt hård. Jag kan heller inte skriva ut precis allt för att det inte ska framkomma vem jag är.

Jag måste säga att du verkar ha en ängels tålamod!

Vi har inte hela bilden som du påpekar. Men ändå. Tänker på din tråd från i somras. Om hushållsarbete, städning och sånt. Är läget där detsamma?

Tänker också på vad du säger om tvååringen, att hen inte förstår ännu vad storasyskonet säger. Vill protestera där, självklart förstår en tvååring. Det är ju ingen bebis.

Att leva i skuggan av ett syskon som är så utagerande som du beskriver är ett rent helvete många gånger. I många år. Hela ens uppväxt.

Är det så familjen ser ut har en ju inte något val så klart. Bara försöka minimera skadorna och reda ut det hela så gott det går. Men i din situation, som jag inte känner till annat än vad du uppgett här, så verkar du dra ett orimligt stort lass för både hem och barn. Då hade jag nog tagit mig en funderare för både min och det lilla barnets skull.