Barns största uppgift är att ta reda på hur omvärlden fungerar. Därför är frågan "vad händer om" "varför då" och "hur fungerar det" de största frågorna i deras huvuden. För att ta reda på måste man prova. För att bekräfta att det som de tror hände verkligen händer alltid och därigenom få till en omvärldsbild måste de testa. Igen och igen. För att barnet ska kunna få en förståelig omvärldsbild behöver omvärlden vara konsekvent. Att vara konsekvent är något som kan vara både svårt, jobbigt och ibland rent omöjligt men det underlättar för barnet.
Fundera över vilka strider du behöver ta. Hur du kan undvika att hamna i klinch. Precis som du skriver blir ni två barn nu och det beror inte på att du är en dålig mamma utan på att ni har hamnat i en ond cirkel som snurrar fortare och fortare. Ju fortare den snurrar desto närmre ligger ilskan och frustrationen för er båda två. Ditt barn vill veta, har jag fattat det här rätt? och när hen gör det så blir det så jobbigt att ni båda går i klinch. Exemplet vid måltiden är jättebra. Ditt barn vill veta, kan jag ha fötterna på bordet idag? Vad händer om jag lägger upp dem på bordet? Vad händer om jag tar dem närmare tallriken? Ditt barn gör inte det för att hen inte vet att hen inte får utan för att bekräfta sin tes. Hen gör det inte för att jävlas eller vara elak utan just för att testa. Att bli bortlyft mer eller mindre bryskt i det läget skapar självklart frustration och ilska och då övergår nyfikenheten och testandet till totalt kaos i barnets huvud. Barnet har inte de verktygen än för att lägga ihop två och två i det läget utan då finns bara ilska och frustration. Vad hade hänt om du istället i förbigående och med ett leende hade sagt, nä, inga fötter på bordet, och sedan flyttat på tallriken. Första gångerna hade hen gissningsvis flyttat efter fötterna men efter att ha testat det här några gånger utan att gå i klinch, utan ilska från något håll så har hen bekräftat sin tes om vad som händer och behöver inte testa mer. Precis som en häst inte kan lära sig något i paniktillstånd kan ett barn inte lära sig något när ilskan och frustrationen rinner över. Undvik därför att det går så långt som till att handgripligen lyfta bort. Ta bara undan tallriken istället och säg inga fötter på bordet.
När du blir arg och vill börja skrika (te x när hen börjar slåss) så prova att ta hens händer i dina. Var på samma nivå med ögonen, se in i hens ögon, sänk rösten och säg att man får inte slåss. Man får bli arg men man får inte göra någon illa. Det här kommer inte heller fungera första gången för ditt barn kommer sannolikt att kasta med huvudet, vråla, vägra titta på dig och försöka slita sig loss men det kommer fungera i längden. Du bekräftar att hen är arg. Att hen får vara arg men du bekräftar också att du ser henom. Att du lyssnar på henom.
Att vara helt ensam med barn utan någon avlastning är tufft. Det är jättetufft att aldrig kunna lämna över ansvaret till någon annan och bara få andas. Ditt barn verkar också ha ett behov av att vara nära dig, ha koll på dig och det kan bli en fullständig krock där du känner att du blir helt kvävd och helst vill skrika du med. Men du är den vuxne och du kan ändra på det här. Du kan ändra på det genom att ändra ditt sätt att tänka och vara. Det är inte enkelt alls men det går och det är värt det.
Att visa sitt barn tydlighet och att vara konsekvent skapar trygghet. Att barnet förstår skapar trygghet. Trygghet skapar bättre förutsättningar för er båda och finns tryggheten så finns det utrymme för inkonsekvens de dagar man verkligen inte orkar.
För att skapa trygghet i ett barn krävs att hen vet. Att inga obehagliga överraskningar dyker upp hela tiden. Det är där du behöver fundera över vilka regler som ska gälla och för vems skull de är viktiga. Att ha tusen regler att förhålla sig till och komma ihåg är ohållbart för de flesta så att förenkla och göra dem förståeliga är A och O. Ha inga regler du inte kan motivera varför de finns och de regler som finns ska vara för barnets skull. För att hen ska kunna gå genom livet utan att skada varken sig själv eller andra och för att hen ska lära sig ett okej beteende i hens omvärld. Ramar helt enkelt. Ramar som är enkla att förstå och enkla att hålla. Ramar man kan stångas emot och de håller för att de är så viktiga att något annat är helt otänkbart och farligt. Vad spelar det för roll om barnet äter på golvet, sover i soffan eller vill äta soppa med gaffel? Låt hen prova om hen vill det. Låt hen testa och lära sig förstå sin omvärld genom att bekräfta sina teser om vad som fungerar och vad som inte fungerar. Tänk på ditt barn som en liten professor och låt hen utföra de experiment hen behöver för att förstå sin omvärld.
Och igen. Du är ingen dålig mamma. Ni har bara hamnat på fel väg men det går att ta en annan bättre väg. En dålig mamma ber inte om hjälp och det har du gjort. Cudos till dig för det
