Jag har läst igenom tråden ett par gånger eftersom jag fick en känsla och ville försöka förstå om jag inbillade mig, men jag tror inte det. Det jag skriver nedan är dock min upplevelse baserat helt på vad som skrivits i tråden. Hur det ser ut i verkliga livet har jag naturligtvis ingen aning om.
Jag undrar - tror du själv att det är möjligt att du har en inte helt positiv inställning till andra människors potential som vänner?
Jag reagerar nämligen på att mycket av det du skriver om människor du möter är negativt utifrån ett vänskap-på-djupet-perspektiv. De ger inte mer, bekantskapen är ytlig, det är bara blablabla, grannfrun, du har "vänner" du vill bli av med etc. Med min läsning är det rätt hårda ord. Jag skulle själv ha oerhört svårt att skriva så om människor, även om de "endast" är mina bekanta.
Om svaret på min fråga ovan är eller kan vara "ja", så tror jag att det kan vara något att reflektera över. För vid möte mellan människor kan en sådan kritisk inställning lysa igenom och därmed vara något som håller undan, som får andra att inte öppna sig. För helt ärligt, vem vill blotta sig för att sedan bli bortsorterad som en vän man inte vill ha, blablabla eller grannfrun?
Sedan en reflektion - åter helt från mitt perspektiv - över själva frågan hur man får nya vänner: Jag själv har ganska lätt att hamna i "djupa" diskussioner med personer jag inte behöver ha känt så länge. Anledningen är att jag själv ofta, relativt snabbt för samtalsämnet dit. Jag har inget behov av att berätta mitt livs historia det första jag gör (helt ärligt är
det något som får mig att raskt ta mig åt ett annat håll
), men för den skull behöver man inte vänta i tre år för att se om man kan mötas i annat än diskussioner om väder och vind. Kan man det så brukar det rulla på av sig själv. Vidare fäster jag mig sällan vid frågeställningen om jag kan "lita" på den här personen eller ej. Jag utgår ifrån att de allra flesta människor är goda, men även ifrån att de är mänskliga. Man kan göra fel, men de flesta gör det inte med mening att såra någon annan. Och den dag jag blottar något som är känsligt för mig så har jag förmodligen bildat mig en så pass stabil uppfattning om personen att det känns helt tryggt att göra det, att jag vet att jag får bra respons och att inte informationen hamnar där den inte skall hamna. Att komma till den punkten i vänskapen kan ta tid för mig - eller gå fort. I mitt fall mest beroende på hur mycket man umgås och under vilka omständigheter man lär känna varandra.
För att knyta an till det sistnämnda tror jag det kan ta längre tid att etablera vänskap när man är ny i en stad. Ingen känner en där, det finns inga referenser s a s. Jag träffade t ex en vansinnigt trevlig kvinna förra våren. Vi klickade direkt, men vi har också gemensamma vänner så det fanns en trygghet i relationen från början. Både hon och jag visste att våra gemensamma vänner X, Y och Z inte umgås med totala galningar. Hade vi båda varit helt blanka kort hade lära känna-fasen varit längre. Är man på ett nytt ställe, där sådana referenser helt saknas får man nog ligga i lite extra.
Tillslut är ju det viktigaste för att få nya vänner att träffa nya människor. Lite extra insats i föreningsliv, kurser etc under en tid kan kanske betala sig.
