Hur blir man mer social?

[Cherarriduracell]

Min sambo var, innan vi träffades, en sådan person som umgicks med vänner snudd på dygnet runt, festade/träffades en stor grupp människor 2-3 ggr/vecka men hittade på något med "någon" varje dag utöver det. Sedan vi träffades är det väl sådär 2-4 ggr/månad vi umgås med andra, vilket måste ha blivit en stor omställning för honom.

På sistone har det kommit fram lite att han saknar "gamla tider" (ute och svira nätterna igenom och hitta på grejer osv) och gärna fortfarande skulle festa mitt i veckorna eller åtminstone varje helg. Under semestern vill han även åka iväg med hela kompisgänget till någon camping eller liknande.

Problemet är att jag inte är en sådan person, alls. Jag har lidit av utmattningssyndrom och -depression i fem år och varit "frisk" sedan i somras, men har fortfarande ökad känslighet för stress och ett ganska stort behov av återhämtning. Jag har även haft diagnosticerad social fobi, skriver "haft" eftersom den endast var skolrelaterad, har inga större problem att träffa människor jag inte känner på typ fester, bussen eller affären liksom, utan det är bara där det ställs "krav" på att man måste umgås med människor man inte normalt skulle umgås med det är jobbigt. ELler ja, det är jobbigt för mig att träffa hans kompisar också eftersom jag inte känner dem, jag är jätteannorlunda jämfört med dem, ingår inte i samma "kultur" eller vad man ska säga. (mina vänner/umgänge beskrivs som "fina" och "snobbiga" av den kretsen, känns främmande för mig). Jag har ganska mycket prestationsångest på många plan i livet, "duktig-flicka"-grejen liksom. Kan få ångest av att jag inte orkar laga mat eller diska vissa dagar, när energin tryter prioriterar jag återhämtning istället för hushållssysslor eller att träffa människor, för att inte bli sjuk igen.

Problemet blir att jag känner att jag hämmar min partner. Jag vill inte separera honom från hans vänner, och jag vill inte hindra honom från att göra grejer han gillar. Ofta säger jag "jag orkar inte, men åk du så kommer jag och hämtar dig inatt när du ringer" men han vill umgås med MIG. Han säger att det är okej, men eftersom jag är som jag är kan jag inte fullt lita på det. Jag inbillar mig att i den bästa av världar hade han velat ha en partner som är lika utåtriktad som han är. För honom går det skitbra att någon ringer fredag klockan 21 och ba "fest, kommeru?!" medan jag gärna vill veta sånt typ en dag innan för att hinna förbereda mig lite mentalt. (lite social fobi-drag kanske, har svårt för att gå in i ett rum/grupp och bara trivas liksom, i synnerhet när jag inte vet vilka som är där/hur jag förväntas bete mig)

Nu är ju ett ännu större problem för mig dessa semesterplaner. Hur ska jag orka 5-10 dagar med hans vänner + en släktträffsresa på det? Jag har förstått att det är viktigt för honom, och absolut, jag VILL ju kunna uppskatta såna här saker, men som det känns nu är det ganska ren och skär ångest bara. Han är medveten om min historik och problematik och hanterar den bra, men jag får ju ångest av det med, jag hämmar ju honom. Så hur ska jag göra, hur blir man mer social? Hur klarar man av en intensiv semestervecka med begränsad till ingen ensamtid? Jag kan inte riktigt med att säga till honom att jag helst inte åker någonstans, eftersom det är såpass viktigt för honom... och jag VILL ju gilla såna normala grejer också

 

[nexxa]

Sv: Hur blir man mer social?

Kan ni inte göra saker på egen hand? Det är alltid nyttigt att få komma iväg själv och få sakna varandra lite

 

[Cherarriduracell]

Sv: Hur blir man mer social?

Inte i en vecka i sträck. Jag är ju helt okej med att han umgås med vänner veckodagar/helgnätter utan mig, men han vill umgås med mig och prioriterar det framför vänner. Vi hinner sakna varandra tillräckligt tiden han är på jobbet, haha Jag vill ju inte heller vara "konstig" som inte följer med på diverse aktiviteter, som typ denna campingroadtrip.

 

[McFlurry]

Sv: Hur blir man mer social?

Jag har tyvärr ingen lösning på ditt problem men jag kan iaf säga att jag är likadan och det kanske är skönt att höra att man inte är ensam?

Bara att träffa sambons familj en dag tycker jag är utmattande och behöver ladda både innan och efter - trots att det är jättetrevliga människor! I min familj träffas vi max någon timme och äter mat typ, hans familj åker man till innan lunch och är hemma typ 12 h senare. Så ibland får sambon åka dit själv, trots att det inte är så många "tillställningar" per år. Den där kompis+släktresan din sambo planerar hade jag aldrig orkat med!

Som tur var är jag och min sambo väldigt lika i det "vardagligt sociala", dvs vi är väldigt nöjda med att bara vara hemma vi två. Men jag förstår verkligen att det blir en jobbig situation om man är i varsin ände och inte riktigt möts i mitten! Får hoppas någon annan med tips svarar här i tråden

 

[Septicemia]

Sv: Hur blir man mer social?

Har du pratat med din pojkvän om precis det du skriver ovan? Om inte så visa honom inlägget, jag tycker att det låter som att han bara behöver få en lite bättre inblick i hur läget är för din del. Det verkar som att han är mån om att du ska må bra och vara frisk så jag har faktiskt svårt att tänka mig att han skulle se något av det du skrivit här som konstigt.

Kanske kan ni lösa det så att ni båda aktivt jobbar för att göra något på egen hand minst någon gång i vecka? Han får inte umgås med dig under den tiden utan måste hitta på något annat och vice versa?
Han skulle kunna hjälpa till med att göra spontana grejer mindre mentalt jobbiga. Helt enkelt hitta på saker med dig där hela poängen är att du måste hänga med men han finns som ett stöd under hela tiden till att börja med. Jag tror att det "enklaste" sättet att komma över liknande hinder är att utsättas för dem, att acceptera det man känner både inför och i situationen och att ta sig igenom det. Gång på gång.

 

[Cherarriduracell]

Sv: Hur blir man mer social?

jag har pratat med honom om allt utom att jag tycker det känns jobbigt med roadtripen. han vet om att jag har vissa tendeser av social fobi (gud, vad kallar man det ens) och han är väldigt förstående, typ i början när vi umgicks med hans kompisar på fester var han noga med att säga att det är helt okej att vi går iväg ifall jag behöver pausa, någon gång bjöd han in vänner utan att prata med mig, jag fick väldigt mycket ångest och han drog tillbaka inbjudan (eller i slutändan kom de ju ändå, men mer "för att säga hej på vägen" än för att stanna hela kvällen som först var tänkt). Jag håller med dig om att det inte är konstruktivt att undvika situationer som är jobbiga, utan det är bara att ta tjuren vid hornen, så att säga. Ofta är det ju också så att jag oroar mig väldigt mycket i förväg, sedan när jag väl är i situationen så är det okej, liksom. Men då är det oftast situationer som "åker iväg till någon en kväll" eller "umgås med några ett tag", inte "åker iväg skitlångt helt utan möjlighet att ta sig hem". Jag har liksom haft "flyktmöjligheten" som snuttefilt, även om jag aldrig använt den sedan jag träffade min nuvarande partner.

 

[Blueberry]

Sv: Hur blir man mer social?

Jag tycker som nexxa, om att göra saker på egen hand. Ibland är det bättre att göra saker på egen hand än att göra saker tillsammans. Om ingen av er blir lyckligare av att du är med så tycker jag att det är konstigt att du ska vara det.

Eller... Kan du se det som träning?
Precis som att jag går till gymmet går du på en fest med hans vänner?
Då har du kommit upp i ganska bra social kondition lagom till semestern

 

[Cherarriduracell]

Sv: Hur blir man mer social?

fast minst en av oss blir ju lyckligare av att jag följer med. Han gör ju inte saker om jag inte är med, just för att han "hellre" umgås med mig, vilket gör att jag känner mig som en skurk som "tvingar" bort honom från hans vänner, haha... Jag är ju inte heller jättelycklig av att inte följa med alltid, eftersom jag alltid väljer mellan följa med+ha ångest inför att träffa folk/verka konstig eller stanna hemma+ha ångest inför att framstå som konstig/inte följa med Inget av det jag väljer blir liksom helt bra i det läget!

Så det är nog att se det som träning, men liksom gymträning får jag "träningsvärk" och får lätt mer eller mindre bakfylla av sociala situationer. Det fungerar ju om man har ett par dagar på sig att vila upp sig, men min hjärna är inte ännu så hel att jag klarar av att bli psykiskt utmattad flera dagar i rad. Kommer garanterat få migränliknande besvär och feber, om inte flera dagar under resan så absolut då vi kommit hem, och då ska jag jobba natt två veckor i sträck. #woopwoop.

 

[Blueberry]

Sv: Hur blir man mer social?

Jag förstår.
Och jag tror att du ska kolla lite här och se om det kan vara till hjälp och ett nytt (?) perspektiv:
http://www.adlibris.com/se/bok/introvert-den-tysta-revolutionen-9789137140483
http://www.bokus.com/bok/9789127134...ydelse-i-ett-samhalle-dar-alla-hors-och-syns/

 

[Mammas]

Sv: Hur blir man mer social?

Men du, om ni ska vara på en camping, kan inte du och din snubbe hyra en stuga lite vid sidan av de andra? Så har du någonstans att dra dig undan när du känner att du behöver lite egentid? Då kan din snubbe fortsätta umgås med sina vänner och du får utrymme att vila upp dig? Ni behöver ju inte dela boende med de andra även om ni alla är på en camping?

 

[Cherarriduracell]

Sv: Hur blir man mer social?

Han tog upp detta idag och sa (utan att jag tagit upp något) att han tyckte hyra stuga var ett bra alternativ eftersom jag kanske skulle må bättre av det. Bra alternativ, och jag är väl lite mer lugnad, men inte helt lyrisk än jag vill ju verkligen kunna vara som "alla andra"

 

[Mammas]

Sv: Hur blir man mer social?

Fast alltså, men risk för att det låter som en klysha, alla är unika och inget sätt att vara är mer fel än något annat. Sedan förstår jag att det kan vara begränsande och du vill jobba med det därför, men gör det inte för att vara som alla andra tycker jag.

 

[Tassetass]

Sv: Hur blir man mer social?

Sådana saker din sambo vill göra är t.ex. jag inte ett dugg intresserad av och jag är ändå frisk och normal och "som alla andra", bara inte intresserad av sådant som din sambo är intresserad av. Jag är inte heller särskilt intresserad av vissa saker min sambo gärna sysslar med, bland annat hemvärnsliv och utförsåkning, så han får göra sådant själv eller med andra vänner. Sambon är å sin sida inte intresserad av allt jag gör, så det får jag göra på egen hand eller med andra vänner.

Ingen av oss känner att vi hämmar den andra eftersom ingen av oss låter sig bli hämmade. För det är det din sambo gör, han låter sig bli hämmad. Du öppnar dörren, han väljer att stanna hemma.

Så mitt spontana och säkerligen inte särskilt hjälpsamma råd är att släpp den där ångesten och låt sambon ta ansvar för sina egna nöjen och så fokuserar du på att ha trevligt på din ände. Kanske kommer du så småningom kunna följa med på det sätt du skulle vilja, kanske inte. För nu är faktiskt det viktigaste att du fortsätter bli starkare, för du är faktiskt alldeles precis nyfrisk och då ska man inte hålla på och bråka med sig själv.

 

[MiniLi]

Sv: Hur blir man mer social?

Jag tycker först och främst att din pojkvän måste kunna göra saker som han gillar även om du inte är med. Det blir ju inte bra för någon av er om ni prompt måste göra nästan allt tillsammans.
Är man olika som personer (på det här sättet) så kommer man inte kunna göra allt tillsammans, iallafall inte om båda ska må bra.
Och om han sen väljer att strunta i saker för att du inte vill följa med, ja det är hans problem.

Sen tänker jag att du behöver fundera över vad det här "problemet" är för dig. Är det en del i din personlighet eller är det ett sjukdomsdrag som du hellre hade varit fri ifrån?
Är du introvert som person eller har du social fobi? Det är väldigt olika saker och ger olika konsekvenser för hur det bör hanteras.

Är det den sociala fobin som strular? Ja då kanske du ska ta hjälp och försöka jobba bort de här sista tendenserna.
Men är du egentligen bara introvert som person så lär du nog inte hitta ett annat förhållningssätt utan att samtidigt göra dig själv illa.

Jag kan vara jättesocial när jag vill men fy för att umgås med folk hela tiden. Jag tycker inte om spontana sociala aktiviteter och jag tycker definitivt inte om resor av den typen du skriver om. I mitt fall har det ingenting med social fobi att göra utan det är sån jag är. Jag behöver mitt space, min egentid och mina egna rutiner. Om jag kör över mina egna behov så mår jag bara jättedåligt.

Så.. Vad är det här för dig egentligen?

 

[Miiikaela_]

Sv: Hur blir man mer social?

Det känns faktiskt som att ni skulle behöva öva på att göra saker på egen hand. Visst att man vill umgås men ingen kommer i längden må bra av att ni skall göra precis allt tillsammans. Jag hade fått panik om min sambo inte kunde göra något själv eller inte lät mig göra något själv. Vi har ganska mycket egentid vilket vi uppskattar. Jag både reser, festar och gör saker med andra utan honom och han gör desamma. Sen älskar vi givetvis att umgås och göra saker men jag gillar min egentid också. Jag skulle känna mig kvävd annars. Skulle kanske vara bra att öva på. Om inte annat så ger du ju honom möjligheten att göra saker, att han sedan väljer dig innebär ju att han har gjort ett val. Han är vuxen och får göra sina egna val

Sen handlar det bara om att öva om det nu är så att du verkligen vill "vara som alla andra", utmana dig själv och ta alla chanser till att utvecklas. Följa med om så bara för en stund för att sedan avbryta. Utöka tiden, mängden och tillfällena. Annars tycker jag att det är helt okej att inte vilja vara med hela tiden. Inget fel med det. Jag har ingen social fobi, skulle väl kunna kallas "som alla andra" men inte vill jag hänga med sambon på allt, inte vill jag hänga på alla fester eller umgås med andra människor 24/7 för det!

 

[Cherarriduracell]

Sv: Hur blir man mer social?

svarar alla

ser faktiskt inte riktigt varför man "måste" öva på att vara ifrån varandra. Jag kan åka till stallet, åka till mamma, åka på dagsresor med min familj själv. Vi kan, men gör helst inte. Pratade om detta med honom igår också, att jag känner att jag hämmar honom och "är det säkert att du inte vill träffa dom mer än du gör nu" och (såklart) tyckte han att "men du har ju bara sagt ifrån, vad är det, två eller tre gånger? Vill jag jättegärna KAN jag träffa dom utan dig, jag har bara inte velat än" typ. Så det är väl bra. Nu är det bara min prestationsångest jag ska jobba med, så jag slipper må dåligt för att jag inte är som jag tror förväntas av mig.

Jag har varit såhär sedan jag var liten, har aldrig varit den som springer fram till en "ny" lekplats först utan står och kollar brevid tills jag vet "hur" man ska leka där osv. Jag antar att det är ett personlighetsdrag, eftersom jag varit så hela livet. Insåg när jag hängde med min kusin (dagisålder) att det tydligen är ett släktdrag också. Funderar på om jag ska försöka få ett namn på beteendet, om det är "normalt" eller om det beror på något annat. Det har ju hämmat mig i livet i perioder, får ta tag i det om det börjar förstöra mycket för mig i framtiden.

 

[Elina8]

Sv: Hur blir man mer social?

Det låter som att du gör detta till ett större problem än vad det faktiskt är, och det är kanske inte så konstigt att du oroar dig med tanke på din bakgrund. Jag är också en sån som oroar mig i förväg, ibland helt i onödan och ibland märker jag det inte förrän efteråt när jag plötsligt kan somna på kvällen och inte har spänningar i nacke/rygg som gör att jag knappt kan vrida på huvudet.

Jag är också en som uppskattar lugn och ro. Jag träffar gärna folk men behöver mitt space. När jag gick i gymnasiet bodde vi utomlands i några månader. Det var 98% tjejer och de flesta väldigt sociala partypinglor. Jag följde inte alltid med ut, och när jag gjorde det var det helt ok att gå hem tidigare. Och faktiskt så fanns det andra som gjorde samma sak. En av dem blev jag ganska bra vän med och hon sa att hon blev så lättad när jag gick, för då kunde hon också gå utan att känna sig som världens tråkigaste. Det var samma sak dagtid när alla låg ute vid poolen på siestan och solade. Då satt jag och en annan tjej inne antingen tillsammans eller var för sig. Jätteskönt.
Bara för att ni åker iväg ihop och bor tätt inpå betyder det ju inte att ni måste umgås 24/7. Man kan välja att ta en promenad, lägga sig med hörlurar i öronen, med en bok eller bara "sova räv" en stund. Kanske är det fler som gör samma sak, annars är det bara att ha kul de stunder du orkar och dra dig undan när du inte orkar/vill.

 

[Manji]

Sv: Hur blir man mer social?

svarar alla

ser faktiskt inte riktigt varför man "måste" öva på att vara ifrån varandra. Jag kan åka till stallet, åka till mamma, åka på dagsresor med min familj själv. Vi kan, men gör helst inte. Pratade om detta med honom igår också, att jag känner att jag hämmar honom och "är det säkert att du inte vill träffa dom mer än du gör nu" och (såklart) tyckte han att "men du har ju bara sagt ifrån, vad är det, två eller tre gånger? Vill jag jättegärna KAN jag träffa dom utan dig, jag har bara inte velat än" typ. Så det är väl bra. Nu är det bara min prestationsångest jag ska jobba med, så jag slipper må dåligt för att jag inte är som jag tror förväntas av mig.

Jag har varit såhär sedan jag var liten, har aldrig varit den som springer fram till en "ny" lekplats först utan står och kollar brevid tills jag vet "hur" man ska leka där osv. Jag antar att det är ett personlighetsdrag, eftersom jag varit så hela livet. Insåg när jag hängde med min kusin (dagisålder) att det tydligen är ett släktdrag också. Funderar på om jag ska försöka få ett namn på beteendet, om det är "normalt" eller om det beror på något annat. Det har ju hämmat mig i livet i perioder, får ta tag i det om det börjar förstöra mycket för mig i framtiden.

Det kan vara bra att öva på det då du aldrig vet vad framtida kan komma att kräva av dig. Vad händer om du eller han blir skickad iväg på en längre arbetsresa? Om någon av er börjar plugga och får ett helt otroligt erbjudande om att skriva uppsatsen i ett annat land? Någon av er "tvingas" börja veckopendla för jobb?

Har man aldrig provat vara ifrån varandra en längre tid, insett att det ändå inte var så farligt, så finns det en ganska överhängande risk att man drar sig för att göra ovanstående saker. Det kan innebära arbetslöshet och att man missa unika upplevelser och erfarenheter.

Jag och min karl tycker inte heller om att vara borta från varandra, men ibland kräver livet det av en. Han behöver ibland jobba på annan ort, jag måste till campus, studieresor osv.

 

[MiniLi]

Sv: Hur blir man mer social?

ser faktiskt inte riktigt varför man "måste" öva på att vara ifrån varandra.

Man måste ingenting. Men det låter som om det blir problem för dig när han avstår saker för att du inte vill följa med, och en enkel lösning för er båda är ju då att han gör det han vill oavsett.
Jag kan tänka mig att det blir som ett tyst "krav" som du ställer på dig själv när du vet att han kommer tacka ner om inte du följer med?

 

[Badger]

Sv: Hur blir man mer social?

Går det att bli lite mindre intensivt social utan att de surar?

Tex på en veckas semesterresa kanske de spelar spel (super?) på kvällen och du hänger i soffan o läser en bok?