Hur blir man av med ångest?

[Cattis_E]

Ta hjälp av läkare och hitta en medicin mot ångest . Jag tar atarax mot ångest nu och det är väldigt härligt att ta vid behov och slippa oron och ångesten som kan ligga och gro i dagar innan panikångesten kommer ^_^. Samt enkelt att ta när man märker att en panikångest är på g.

Jag har iofs inga jätte farliga ångest attacker, kan andas igenom dom och är medveten om vad jag gör så försöker att andas och slappna av.
Men sen jag började medicinera så har jag fått tillbaka mitt liv lite .

Atarax sover jag bara av. Den är ju inte ett dugg "stark" vad jag förstår men jag reagerar så ändå. Inte så praktiskt om jag inte är hemma.

 

[Sleepy]

Jag tror alla vet att det inte är bra att vara en duktig flicka eller att stressa, det är HUR man slutar som är problemet.

Problemet/frågeställningen var "Hur blir man av med ångest och får bukt med andningen". Vilket ts ev kopplar till "kanske arbetar för mycket, pressar mig till max hela tiden".

 

[Cattis_E]

Åh vad jag känner igen mig. Är just nu inne i en fas med mycket ångest och andningen är det värsta. Det kan bli så otroligt handikappande, man vågar inte göra för mycket, blir stressad för att man inte kan andas, och jag känner mig så otrevlig för att jag försöker gäspa hela tiden Det känns som att någon sitter på mig. Hela tiden.

Jag har tidigare försökt med diverse avslappnings- och andningsövningar, yoga mm. Andningsövningar gör mig ännu mer stressad över andningen. Om någon säger att "du ska andas in så länge och ut så länge" eller "nu andas du in och nu andas du ut" får min hjärna panik och jag känner mig ännu sämre för jag klarar ju inte ens av enkla andningsövningar. Avslappningsövningar utan andnings-delen fungerar bättre, då får jag andas hur jag vill, och koncentrera mig på allt det andra jag ska göra i övningen. Rätt så skönt att göra på kvällen för att komma på andra tankar så att jag kan sova Yoga fungerar om jag inte har mycket ångest, för där är ju andningen med hela tiden och det kan göra mig stressad och yr. Men om jag mår bra och knappt har någon ångest är yoga toppen, då får jag bekräftelse att jag faktiskt kan andas!

Det som har hjälpt mig bäst är medicin. Tidigare var jag som en bergochdalbana, ångesten kom som en jättevåg och jag kunde inte göra någonting, jag vågade inte vara social och isolerade mig. Sen kom det perioder med energi och lättnad, men så fort jag började göra "normala" saker så kom ångesten igen. Nu äter jag sertralin, 100mg/dag. Visst får jag ångest ibland, men jag är mer jämn än innan. Jag kan hantera ångesten bättre, finna mig i den och ta mig ur den. Jag kan vara lugn även om andningssvårigheterna kommer, för jag vet att jag klarar av att ta mig ur det!

Viktigaste för mig är nog att jag har accepterat att ja, jag har ångest. Ångesten uttrycker sig i andningssvårigheter, att det känns som någon sitter på mig och att jag känner mig jagad. Jag vet att den kan komma (från ingenstans helt oprovocerat!), och det är okej. Jag tar mig ur den. Och ju fler gånger jag tar mig ur den, desto snabbare går det nästa gång. Nästa steg är att jag ska börja gå på PDT för att förstå mer varifrån ångesten kommer, och förhoppningsvis bli av med den ännu mer

Jag kan delvis hålla med om andningsövningar trots att jag hittat en variant som funkar. Men sådana där man ska andas in en viss tid, ut en annan osv funkar sådär för mig.
Så försöker bara göra "min" så långsamt jag förmår.

 

[monster1]

Problemet/frågeställningen var "Hur blir man av med ångest och får bukt med andningen". Vilket ts ev kopplar till "kanske arbetar för mycket, pressar mig till max hela tiden".

Precis och att då ge rådet att sluta med det är inte till någon som helst hjälp. Eftersom TS redan gjort den kopplingen så förstår hen nog att det inte är bra.

 

[Sleepy]

Precis och att då ge rådet att sluta med det är inte till någon som helst hjälp. Eftersom TS redan gjort den kopplingen så förstår hen nog att det inte är bra.

Hade jag trott att kopplingen mellan ångest/andning och pressen var självklar för ts så hade jag inte nämnt det.

Var det nåt mer?

 

[Twihard]

Jag har i tidigare år haft både PTSD, panikångest, depressioner och diverse mentala åkommor. Men sedan många år tillbaka är jag fullt funktionell, jobbar, har fungerande relationer och är allmänt välmående. Det man skulle kunna påpeka är att jag kanske istället arbetar ”för mycket”, pressar mig till max hela tiden för att känna mig duktig. Kanske kommer detta sig av att man på någotvis försöker jobba ikapp alla år man missat tidigare i livet? Jag skulle beskriva mig som ett klassiskt maskrosbarn med andra ord.

Men trots alla år av välmående och stabil omgivning så krånglar det fortfarande med andningen. Jag får ofta väldigt svårt att dra ner luft i lungorna, det känns lite som att jag inte får in tillräckligt i lungorna. Då försöker jag gäspa och provocera fram ett ”bra andetag”, dvs att lungorna känns fulla och utandningen kommer naturligt. Jag har så svårt att få ordning på just den här biten som jag nog väljer att kalla ångest. Det blir dessutom väldigt stressande att behöva böja sig framåt, hitta konstiga ställningar osv för att få in ett ordentligt andetag. Jag vet att det bara sitter i huvudet, det fysiska är kollat hos läkare. Dessutom kan jag ofta känna mig jagad, få väldigt hårda och snabba hjärtslag som i sin tur gör mig väldigt flåsig och stressad...

Men hur fasiken får man bukt med andningen?! Jag försöker lära mig att varva ner, att bromsa när problemet börjar osv. Ändå tycks problemet aldrig försvinna... det är mycket mer problem med just andningen i perioder och jag har svårt att se ett mönster.

Låter det här väldigt flummigt eller finns det någon som känner igen sig?

Har exakt samma problem med andningen. Kan inte andas genom näsan längre

 

[monster1]

Jag har i tidigare år haft både PTSD, panikångest, depressioner och diverse mentala åkommor. Men sedan många år tillbaka är jag fullt funktionell, jobbar, har fungerande relationer och är allmänt välmående. Det man skulle kunna påpeka är att jag kanske istället arbetar ”för mycket”, pressar mig till max hela tiden för att känna mig duktig. Kanske kommer detta sig av att man på någotvis försöker jobba ikapp alla år man missat tidigare i livet? Jag skulle beskriva mig som ett klassiskt maskrosbarn med andra ord.

Men trots alla år av välmående och stabil omgivning så krånglar det fortfarande med andningen. Jag får ofta väldigt svårt att dra ner luft i lungorna, det känns lite som att jag inte får in tillräckligt i lungorna. Då försöker jag gäspa och provocera fram ett ”bra andetag”, dvs att lungorna känns fulla och utandningen kommer naturligt. Jag har så svårt att få ordning på just den här biten som jag nog väljer att kalla ångest. Det blir dessutom väldigt stressande att behöva böja sig framåt, hitta konstiga ställningar osv för att få in ett ordentligt andetag. Jag vet att det bara sitter i huvudet, det fysiska är kollat hos läkare. Dessutom kan jag ofta känna mig jagad, få väldigt hårda och snabba hjärtslag som i sin tur gör mig väldigt flåsig och stressad...

Men hur fasiken får man bukt med andningen?! Jag försöker lära mig att varva ner, att bromsa när problemet börjar osv. Ändå tycks problemet aldrig försvinna... det är mycket mer problem med just andningen i perioder och jag har svårt att se ett mönster.

Låter det här väldigt flummigt eller finns det någon som känner igen sig?

Det viktiga är att träna på andningen när man mår bra, så verktygen finns där när man väl får ett ångest/stress påslag. För mig har yoga fungerat bra, de har mycket avslappnings och andningsövningar. Jag gick på ett yogacenter på 90-talet, så det var mer fokus på avslappning än på motion.

 

[tgd]

Spontana funderingar/förslag:

-Avslappningsövningar dagligen. Googla t.ex. på "avslappningsövningar folkhälsan" så finns där några att välja på. Även via bibliotekets ljudboksapp kan man låna avslappnings CDs att följa.

-Tyngdtäcke. För att sänka grundspänningen i kroppen.

-Bra sömnvanor för en fungerande återhämtning.

-Näringsrik bra mat för att ge kroppen bästa förutsättningar att återhämta sig

 

[Lena Furberg]

Jag förstår att det du upplever har psykologiska orsaker, men jag vill ändå komma med en tanke/ett tips: Jag simmar ju mycket, började träna crawl (för triathlonsimning i öppet vatten) för bara några år sedan och minns just detta med andningen och hur problematiskt det var. Det är ett känt fenomen bland nya simmare. Det grundar sig i en mindre panikkänsla: ansiktet under vattnet och en kort, snabb inandning varannat eller helst vart tredje simtag. Man andas och andas och andas men blir bara mer och mer utan luft och måste till slut stanna.

Problemet är inte inandningen; den sköter kroppen själv, tro mig. Problemet är att man inte andas UT tillräckligt. Man är så mån om att få dra in ny luft att man bara andas ut till hälften, eller 2/3. Använd luft finns kvar i lungorna och man får snabbt koldioxidöverskott i blodet. Det kan ge känslor av andnöd och nästan kvävning.

Kroppen andas in, det är automatiskt, men var medveten om att andas UT när de här känslorna dyker upp. Andas ut ganska hårt och bestämt och se till att den sista gnuttan luft kommer ut. När jag simmar andas jag ut väldigt medvetet under vattnet med ett -Hmm, hmmm för att inget ska bli kvar. Inandningen kommer sen av sig självt. Missar jag en inandning pga vågor eller nåt, är det inga problem. Jag kan vänta två simtag till med ansiktet under vattnet.

Jag vet inte alls om detta har nån relevans för ditt problem, men testa. Koncentrera dig på att andas ut helt och fullt så du slipper koldioxidöverskottet, det är ev det som ger dig känslan av andnöd.

 

[Hazel]

Jag känner igen mig just i andningen. Jag får ofta sådant när jag en tid struntat i min inre stress, en stress som jag oftast inte vill erkänna alls eftersom jag är sjukskriven och inte anser att jag har "rättighet" att vara stressad. Det som funkat absolut bäst för mig är den här hypnossessionen, när jag är duktig och lyssnar på den åtminstone 2-3 gånger i veckan så funkar den både under tiden jag har problemen och minskar antalet gånger jag har det, men jag tror att precis som med annat som kan funka (yoga,mindfullness,meditation) så handlar det om att faktiskt fortsätta

 

[Milosari]

Är du säker på att det är psykiskt? Jag får precis sådana besvär när jag har mina skov av magkatarr. Det är skitjobbigt verkligen, att inte få luft. Jag håller på och suckar hela tiden för att få in lite extra luft till lungorna.

Har också haft en del besvär med ångest när jag var yngre och detta känns likt, men går att medicinera bort med omeprazol (omläggning av kosten hjälper också, jag kan inte äta stekt eller friterad mat när magen bråkar).

 

[hastflicka]

<snip>
Ångest är rent fysisk. Den sitter alltid bara i kroppen. Sen kan vi ha tankar och känslor som triggar ångesten men ångest i sig är alltid rent fysiska symptom.
Ångest är också normalt och en naturlig del av livet. Det är viktigt att hitta acceptans för att alla människor kommer få ångest ibland, det är ingenting som vi ska bli av med helt.
Acceptans kan också hjälpa så att ångesten inte stiger. ”Jaha, nu verkar jag få ångest. Det är okej. Det kommer gå över”.
<snip>

Hur menar du att angest ar rent fysiskt?
Jag fick "Transient Global Amnesia" och hade inget minne alls av de siste tre aren av mitt liv under ett dygn. Minnet av de tre aren kom tillbaka, lika plotsligt och ovantat som det forsvann, men nu minns jag inte det dygnet i stallet.

Amnesia borde ju inte raknas som fysiskt da det ar hjarnan som blockerar?

 

[hastflicka]

Jag förstår att det du upplever har psykologiska orsaker, men jag vill ändå komma med en tanke/ett tips: Jag simmar ju mycket, började träna crawl (för triathlonsimning i öppet vatten) för bara några år sedan och minns just detta med andningen och hur problematiskt det var. Det är ett känt fenomen bland nya simmare. Det grundar sig i en mindre panikkänsla: ansiktet under vattnet och en kort, snabb inandning varannat eller helst vart tredje simtag. Man andas och andas och andas men blir bara mer och mer utan luft och måste till slut stanna.

Problemet är inte inandningen; den sköter kroppen själv, tro mig. Problemet är att man inte andas UT tillräckligt. Man är så mån om att få dra in ny luft att man bara andas ut till hälften, eller 2/3. Använd luft finns kvar i lungorna och man får snabbt koldioxidöverskott i blodet. Det kan ge känslor av andnöd och nästan kvävning.

Kroppen andas in, det är automatiskt, men var medveten om att andas UT när de här känslorna dyker upp. Andas ut ganska hårt och bestämt och se till att den sista gnuttan luft kommer ut. När jag simmar andas jag ut väldigt medvetet under vattnet med ett -Hmm, hmmm för att inget ska bli kvar. Inandningen kommer sen av sig självt. Missar jag en inandning pga vågor eller nåt, är det inga problem. Jag kan vänta två simtag till med ansiktet under vattnet.

Jag vet inte alls om detta har nån relevans för ditt problem, men testa. Koncentrera dig på att andas ut helt och fullt så du slipper koldioxidöverskottet, det är ev det som ger dig känslan av andnöd.

Tack! jag tror att du satte fingret pa mina andnings problem nar jag blir for stressad. (som just nu i en kranglande husbuss langt hemmifran med ett datum nar jag maste vara hemma narma sig med stor hastighet)
Jag andas in flera ganger och upplever att jag inte far tillrackligt med luft, men har ingen aning om hur jag andas ut.

 

[MiniLi]

Hur menar du att angest ar rent fysiskt?
Jag fick "Transient Global Amnesia" och hade inget minne alls av de siste tre aren av mitt liv under ett dygn. Minnet av de tre aren kom tillbaka, lika plotsligt och ovantat som det forsvann, men nu minns jag inte det dygnet i stallet.

Amnesia borde ju inte raknas som fysiskt da det ar hjarnan som blockerar?

Hjärnan är ju också en fysisk del av kroppen. Jag menar att ångest inte är något vi bara tänker eller så utan det ger alltid konkreta fysiska symptom.

 

[Aliide]

Jag förstår att det du upplever har psykologiska orsaker, men jag vill ändå komma med en tanke/ett tips: Jag simmar ju mycket, började träna crawl (för triathlonsimning i öppet vatten) för bara några år sedan och minns just detta med andningen och hur problematiskt det var. Det är ett känt fenomen bland nya simmare. Det grundar sig i en mindre panikkänsla: ansiktet under vattnet och en kort, snabb inandning varannat eller helst vart tredje simtag. Man andas och andas och andas men blir bara mer och mer utan luft och måste till slut stanna.

Problemet är inte inandningen; den sköter kroppen själv, tro mig. Problemet är att man inte andas UT tillräckligt. Man är så mån om att få dra in ny luft att man bara andas ut till hälften, eller 2/3. Använd luft finns kvar i lungorna och man får snabbt koldioxidöverskott i blodet. Det kan ge känslor av andnöd och nästan kvävning.

Kroppen andas in, det är automatiskt, men var medveten om att andas UT när de här känslorna dyker upp. Andas ut ganska hårt och bestämt och se till att den sista gnuttan luft kommer ut. När jag simmar andas jag ut väldigt medvetet under vattnet med ett -Hmm, hmmm för att inget ska bli kvar. Inandningen kommer sen av sig självt. Missar jag en inandning pga vågor eller nåt, är det inga problem. Jag kan vänta två simtag till med ansiktet under vattnet.

Jag vet inte alls om detta har nån relevans för ditt problem, men testa. Koncentrera dig på att andas ut helt och fullt så du slipper koldioxidöverskottet, det är ev det som ger dig känslan av andnöd.

Tack Lena! Det är nog det här som är mitt problem. Att gå på terapi känns inte längre aktuellt, då jag känner att jag är färdigpratad. Däremot väldigt frustrerande när andningen krånglar. Oftast slutar det med att jag andas väldigt ytligt och snabbt, likt en fisk på land. Sen rätt som det är så släpper det, kan inte ens säga när eller varför! Poff, så är problemet borta och då kan allt vara fint en längre tid.

Jag märker av problemen mycket mer på jobbet, då jag använder skyddsväst. Så fort den kommer på och pulsen höjs så börjar jag kippa efter luft.

Tror mycket på att jag kanske har kroppsliga minnen i samband med känslan av att inte få luft. Det blir en ond cirkel. ”Men för i helvete, varför kan jag inte andas? Varför är jag stressad? Är jag stressad? Nu ska jag sluta tänka på andningen så löser det sig... men gud, jag får ju ingen luft... flås flås...”

 

[Hippocampus]

Jag har i tidigare år haft både PTSD, panikångest, depressioner och diverse mentala åkommor. Men sedan många år tillbaka är jag fullt funktionell, jobbar, har fungerande relationer och är allmänt välmående. Det man skulle kunna påpeka är att jag kanske istället arbetar ”för mycket”, pressar mig till max hela tiden för att känna mig duktig. Kanske kommer detta sig av att man på någotvis försöker jobba ikapp alla år man missat tidigare i livet? Jag skulle beskriva mig som ett klassiskt maskrosbarn med andra ord.

Men trots alla år av välmående och stabil omgivning så krånglar det fortfarande med andningen. Jag får ofta väldigt svårt att dra ner luft i lungorna, det känns lite som att jag inte får in tillräckligt i lungorna. Då försöker jag gäspa och provocera fram ett ”bra andetag”, dvs att lungorna känns fulla och utandningen kommer naturligt. Jag har så svårt att få ordning på just den här biten som jag nog väljer att kalla ångest. Det blir dessutom väldigt stressande att behöva böja sig framåt, hitta konstiga ställningar osv för att få in ett ordentligt andetag. Jag vet att det bara sitter i huvudet, det fysiska är kollat hos läkare. Dessutom kan jag ofta känna mig jagad, få väldigt hårda och snabba hjärtslag som i sin tur gör mig väldigt flåsig och stressad...

Men hur fasiken får man bukt med andningen?! Jag försöker lära mig att varva ner, att bromsa när problemet börjar osv. Ändå tycks problemet aldrig försvinna... det är mycket mer problem med just andningen i perioder och jag har svårt att se ett mönster.

Låter det här väldigt flummigt eller finns det någon som känner igen sig?

Jag gick i hypnosterapi.

 

[Ramona]

Tror mycket på att jag kanske har kroppsliga minnen i samband med känslan av att inte få luft. Det blir en ond cirkel. ”Men för i helvete, varför kan jag inte andas? Varför är jag stressad? Är jag stressad? Nu ska jag sluta tänka på andningen så löser det sig... men gud, jag får ju ingen luft... flås flås...”

Du är stressad!
Det finns ingen människa som jobbar så mycket som du gör och pressar in så mycket aktiviteter och resor som du gör som inte har stressymptom. Du behöver lugn och ro i en kravlös omgivning. Du har ett jobb med risk, du bor i en storstad med puls, plus att du packar in en massa krav på det.

Vad gör du för att få återhämtning då? Vad gör du för att kroppen ska lugna ner sig?

 

[LillaMy84]

Tack Lena! Det är nog det här som är mitt problem. Att gå på terapi känns inte längre aktuellt, då jag känner att jag är färdigpratad. Däremot väldigt frustrerande när andningen krånglar. Oftast slutar det med att jag andas väldigt ytligt och snabbt, likt en fisk på land. Sen rätt som det är så släpper det, kan inte ens säga när eller varför! Poff, så är problemet borta och då kan allt vara fint en längre tid.

Jag märker av problemen mycket mer på jobbet, då jag använder skyddsväst. Så fort den kommer på och pulsen höjs så börjar jag kippa efter luft.

Tror mycket på att jag kanske har kroppsliga minnen i samband med känslan av att inte få luft. Det blir en ond cirkel. ”Men för i helvete, varför kan jag inte andas? Varför är jag stressad? Är jag stressad? Nu ska jag sluta tänka på andningen så löser det sig... men gud, jag får ju ingen luft... flås flås...”

Just precis det där upplevde jag också. De pass jag jobbat utan var det inga konstigheter.. Men passen med, jisses, höll i sig flera dagar efteråt dessutom..

Exakt som du beskriver har jag också känt, har blivit kollad på vc där de också hade en teori om ångest. Men jag känner inte nån ångest alls i de lägena.. Men tipset i tråden om magkatarr var intressant!

 

[Aliide]

Du är stressad!
Det finns ingen människa som jobbar så mycket som du gör och pressar in så mycket aktiviteter och resor som du gör som inte har stressymptom. Du behöver lugn och ro i en kravlös omgivning. Du har ett jobb med risk, du bor i en storstad med puls, plus att du packar in en massa krav på det.

Vad gör du för att få återhämtning då? Vad gör du för att kroppen ska lugna ner sig?

Jag reser för att återhämta mig. Jag har väldigt svårt för att bara ligga och göra inget en hel dag... men jag ska försöka lära mig för det är inte hållbart att flåsa såhär

Just nu ser jag fram emot att gå av nattpasset på måndag, sova lite, lite ärenden och sen sjunka ner i soffan med vin och Game of thrones. Det är min återhämtning

 

[Aliide]

Just precis det där upplevde jag också. De pass jag jobbat utan var det inga konstigheter.. Men passen med, jisses, höll i sig flera dagar efteråt dessutom..

Exakt som du beskriver har jag också känt, har blivit kollad på vc där de också hade en teori om ångest. Men jag känner inte nån ångest alls i de lägena.. Men tipset i tråden om magkatarr var intressant!

Jag har med fått höra ångest, men vet inte alls vart den skulle komma ifrån då jag är väldigt nöjd med livet. Något stresspåslag är det iallafall.

Skönt att höra att det inte är bara jag som får svårt med andningen när man bär väst. Dessutom kan jag inte dra åt den överhuvudtaget för då blir jag väldigt flåsig och får stanna under ronderna. Så den är i princip helt öppen... mina kollegor tycker jag är väldigt konstig som känner mig så kvävd. Det måste väl vara att en del personer är mer känsliga för tryck över kroppen? Tyvärr måste jag dessutom ha väst alla pass