Hur berikat ert liv?

[Minna86]

Sv: Hur berikat ert liv?

Jo men det skrev jag också, i ett tidigare inlägg, att det är t.ex. ansiktsformen hos små barn -och djurungar!- som vi instinktivt reagerar på. Den höga pannan, stora ögonen, runda kinderna.

I mitt eget fall så hade jag faktiskt inte umgåtts med bebisar alls innan min egen föddes! Det är sant, om det sen är sorgligt vet jag inte, i mitt liv och mitt umgänge förekom inte många bebisar. Jag hade inga småsyskon heller. Jag satt och funderade en gång på hur många riktigt pyttesmå bebisar jag hållit i min famn innan jag själv fick barn ... och det var inte många ska jag erkänna!

Mina föräldrar var väldigt ömsinta, kärleksfulla och närvarande och det var inte det jag menade. Jag skrev om nåt annat, en känsla för just DEN bebisen som var alldeles överväldigande. Och som jag inte alls var förberedd på, uppriktigt sagt. Lite som att bli förälskad för första gången, fast på ett lite annat plan.

Och i den HÄR tråden får jag väl skriva det? Jag ska hålla mig till dessa rader, dock.

När/om jag får barn så kommer det antagligen gå att räkna de antal bebisar jag hållt på en hand och då pratar vi om bebisar över 6 månader.
Dels har det inte funnits speciellt mycket bebisar runt mig hittils och de som finns intresserar mig inte, varför ska jag hålla ett "främmande" barn?! Jag vet att det anses som självklart för det har jag tolkat på blicken när man sagt nej till att hålla.

Dock litar jag helt på naturen, även om jag aldrig skulle röra en "främmande" bebis yngre än 6 månader är jag helt övertygad om att jag inte kommer ha några som helst problem med en ev. egen bebis.

 

[Rumpnissen]

Sv: Hur berikat ert liv?

Hmm. Jag har aldrig upplevt killar som att de inte vill prata om framtiden, i något av de förhållanden jag haft. Om någon inte skulle vilja prata framtid med mig hade jag blivit jäkligt misstänksam. Någonstans måste man ju ändå bestämma huruvida man planerar att leva de nästkommande 20 åren (eller resten av livet, what ever) tillsammans eller inte. Det går ju inte bestämma om man inte vill samma sak. Sen kan väll jag tycka att det inte spelar någon roll om det handlar om kön eller inte. Ämnar man leva ihop måste man ju för fan prata om framtiden, allt annat är ju knäppt och ganska oansvarigt.

För övrigt hade jag aldrig hållt i ett barn under ett år innan jag blev gravid. Hade väldigt lite barnerfarenhet över huvdtaget. När jag var i 7:e månaden höll jag i ett spädbarn för första gången och jag var helt förstelnad av skräck. Men det har gått alldeles utmärkt ändå, även om jag kanske var lite klumpig och tafatt de första dagarna!

 

[Badger]

Sv: Hur berikat ert liv?

Det är bara i denna tråden jag numera vågar säga detta - men, vi är nog programmerade att känna så! I mitt fall väcktes en känsla som jag inte visste existerade.........

Hmm undrans om det är ngt udda med mig. Jag är precis som vanligt känslomässigt känns inte ett dugg annorlunda än jag skulle trott. Verkar fungera bra hittills dock. Inga extra beskyddarinstinkter eller så (iof har jag alltid haft beskyddarinstinkter gentemot allt från klasskamrater till mamma till lite vadsomhelst. Inga orimliga dock, blir inte ett dugg ilsken när A kommit hem med små bitmärken.)

 

[Badger]

Sv: Hur berikat ert liv?

Fast det är inte så kontroversiellt - det kom rentav en ny studie häromsistens som bevisade just det, att vi tycks vara biologiskt programmerade att reagera omhändertagande mot spädbarn. Oavsett om man är förälder eller inte, intressant nog - icke-föräldrar fick samma reaktioner i hjärnan som föräldrar när de tittar på små bebisar. Tror det var DN som skrev om studien häromveckan.

Med tanke på hur ynkliga människoungar är när de föds verkar det iofs praktiskt ur överlevnadssynpunkt om alla vuxna som tittar på dem genast känner att de vill ta hand om dem. Så kände jag också när jag tittade på min lilla nyföding: "voj, voj, lilla, dig måste jag ta hand om!", det är nog närmast en instinktiv reaktion. Men som sagt är det nog knappast nånting som tillkommer när man blir förälder, vi människor är helt enkelt såna oavsett om vi har barn. Möjligen att nyblivna föräldrar av naturliga skäl har många tillfällen att titta på en liten bebis, och därför får den här reaktionen i stor skala.

Aha, jo det kan förklara det, jag kanske inte är konstig. Höll på att skriva ovan att det kändes inte mycket annorlunda med min nyfödda bebis gentemot min lillebror jag höll när han var 1 dag gammal när jag var 22. Men det kändes väldigt speciellt! Eller min andra lillebror att ha i knät när han var 3, mysigt. A är såklart mer men inte annorlunda. Haft rejält mycket små kusiner i min dar, men småbröder och egna barn är speciellt . (vilket delvis förklarar min luttrade attityd gentemot hur underbara barn är samtidigt som jag har väldigt mycket högre toleransnivå än många som bara äälskar barn.)

 

[Nikki o Fabian]

Sv: Hur berikat ert liv?

Jag tycker det är kul att ett så litet barn som jag har(1,5år) kan förstå så mycket, berätta så mycket utan att kunna prata direkt, att han kan lära sej saker så snabbt osv.
Jag är fascinerad av mitt barn helt enkelt, man lär sej en massa om oss människor.
Det är väl lite som att ha häst, man läser på själv, upptäcker saker som fungerar/inte fungerar. Barnet är som ens hobby, fast det tar lite mera tid och kan på så vis krävas rätt mycket tålamod osv, så där är det väl tur att man älskar sitt barn, tycker att han är det finaste som finns, hur arg/frustrerad man än blir.

 

[Björk]

Sv: Hur berikat ert liv?

När/om jag får barn så kommer det antagligen gå att räkna de antal bebisar jag hållt på en hand och då pratar vi om bebisar över 6 månader.
Dels har det inte funnits speciellt mycket bebisar runt mig hittils och de som finns intresserar mig inte, varför ska jag hålla ett "främmande" barn?! Jag vet att det anses som självklart för det har jag tolkat på blicken när man sagt nej till att hålla.

Dock litar jag helt på naturen, även om jag aldrig skulle röra en "främmande" bebis yngre än 6 månader är jag helt övertygad om att jag inte kommer ha några som helst problem med en ev. egen bebis.

*nickar*
Jag har heller aldrig hållt i en massa små barn/bebisar. Jag har för det första aldrig varit särskilt intresserad eller "puttinuttgullig" med bebisar sådär generellt. Jag har nog varit mer påverkad av djurbebisar (kattungar, hundvalpar, kaninbebisar osv). Men det har också handlat om ovana och kanske lite "rädsla" för mig. De få gånger jag fått en bebis i min famn (innan de egna barnen) så kände jag mest "hjälp, nej, nu kommer den snart att skrika, nej, nu ser den ledsen ut. vad gör jag när den skriker".

Nu när jag fått bebisvana (genom mina egna två barn) så har jag utvecklat ett något större intresse för andra bebisar och framförallt känner jag inte den där osäkerheten och rädslan om någon skulle sätta en främmande bebis i min famn idag.

Kanske till viss skillnad från dig så har jag dock alltid känt mig säker på att jag någon gång vill ha egna barn.

Min sambo som har betydligt större "barnvana" och intresse även för små bebisar tidigare var däremot mycket mer tveksam till barnfrågan när jag lyfte den första gången. Även inför andra barnet fanns en stor tveksamhet. Första gången beslutade han att "jag kommer nog aldrig känna den där LÄNGTAN efter barn som du verkar känna, men jag tror ändå att jag kommer tycka det är roligt så vi kör på". Vid andra barnet sa han först helt nej till ett till, för att sedan ändra sig och tycka vi skulle ha en till i alla fall.

 

[Lena Furberg]

Sv: Hur berikat ert liv?

Aha, jo det kan förklara det, jag kanske inte är konstig. Höll på att skriva ovan att det kändes inte mycket annorlunda med min nyfödda bebis gentemot min lillebror jag höll när han var 1 dag gammal när jag var 22. Men det kändes väldigt speciellt! Eller min andra lillebror att ha i knät när han var 3, mysigt. A är såklart mer men inte annorlunda. Haft rejält mycket små kusiner i min dar, men småbröder och egna barn är speciellt . (vilket delvis förklarar min luttrade attityd gentemot hur underbara barn är samtidigt som jag har väldigt mycket högre toleransnivå än många som bara äälskar barn.)

Du låter inte ett dugg "konstig", snarare ganska "van" och väl förberedd ;-) Jag funderade igen, nyss, och kom fram till att jag hållit 3 (!!) spädisar i min famn fram till 43 års ålder då jag fick min egen! Kanske inte ens 3 utan 2, jag är inte riktigt säker....... Det är nog snarare jag som är konstig !

 

[Raderad medlem 6459]

Sv: Hur berikat ert liv?

Jag skrev om nåt annat, en känsla för just DEN bebisen som var alldeles överväldigande. Och som jag inte alls var förberedd på, uppriktigt sagt. Lite som att bli förälskad för första gången, fast på ett lite annat plan.

Så kände jag för min systerdotter, när vi träffades på BB strax efter att hon fötts. Det går liksom inte att beskriva och liknar ingenting jag någonsin känt förut, varken för människor eller djur. Det var som en instinktiv och väldigt djup kärlek och förälskelse på samma gång.

 

[Petruska]

Sv: Hur berikat ert liv?

Någonstans måste man ju ändå bestämma huruvida man planerar att leva de nästkommande 20 åren (eller resten av livet, what ever) tillsammans eller inte.

Ämnar man leva ihop måste man ju för fan prata om framtiden, allt annat är ju knäppt och ganska oansvarigt.

Jag blir väldigt nyfiken. Vad pratar man om mer konkret när man pratar om framtiden? Jag kan inte minnas att jag direkt har pratat om framtiden någonsin med en specifikt just min partner.

Nuvarande partner har jag levt med i ca 15 år, men vi har inte direkt "planerat" om vi ska leva ihop de närmaste 20 åren eller inte. Det enda jag kan säga är att vi inte heller har "planerat" motsatsen.

Det är alltså inte så att han inte vill prata om framtiden medan jag vill det, utan det är så att jag inte riktigt fattar vilka frågor ett sådant samtal skulle beröra.

 

[Mabuse]

Sv: Hur berikat ert liv?

Vad man vill göra, hur man vill leva, vart man vill bo? Såna saker. Sen kanske inte planerna går i uppfyllelse, eftersom man ändrar sina preferenser med tidens gång och oväntade saker händer, men vi pratar om sånt i alla fall.

Hur många barn vi vill ha, var vi vill bo och hur vi vill bo (eller åtminstone vad som skulle vara önskvärda och icke-önskvärda alternativ), vilka mål vi har med ekonomin, vart vi siktar med våra jobb, när och om vi ska skaffa en häst. Vart vi vill resa. Såna saker.

Sen kan det såklart bli så att vi blir osams och skiljer oss istället, men planen vi har just nu är att fortsätta tillsammans, och då tycker åtminstone jag det känns bra att stämma av att det är en liknande framtid vi ser framför oss, när vi nu avser att tillbringa den tillsammans. Plus att det är lättare att leva med att man kanske inte har allt man vill ha i ögonblicket, om man samtidigt vet att det finns en plan för hur man skulle kunna ha det i framtiden - lite "var sak har sin tid".

 

[Mabuse]

Sv: Hur berikat ert liv?

Har ni inga planer och mål för framtiden alls, vare sig gemensamma eller för egen räkning?

 

[Lena Furberg]

Sv: Hur berikat ert liv?

Man kan också kalla det för Drömmar! Vilka drömmar man har, vilka visioner, eller i vart fall önskningar. -En dag ska jag bo på en Söderhavsö i ett år! kan vara en dröm. En begränsad sådan, men ok. Andra vill inte röra sig ur fläcken, jag känner några som vägrar resa, som knappt varit utanför sin egen kommungräns. Skulle knappast funka så bra ihop med Söderhavs-ö-bon

Att drömma och fantisera ihop med sin sambo är rätt härligt. Speciellt om man tror på drömmarna och förverkligar åtminstone nån enstaka....

 

[Lena Furberg]

Sv: Hur berikat ert liv?

Så kände jag för min systerdotter, när vi träffades på BB strax efter att hon fötts. Det går liksom inte att beskriva och liknar ingenting jag någonsin känt förut, varken för människor eller djur. Det var som en instinktiv och väldigt djup kärlek och förälskelse på samma gång.

 

[Mabuse]

Sv: Hur berikat ert liv?

Man kan också kalla det för Drömmar! Vilka drömmar man har, vilka visioner, eller i vart fall önskningar. -En dag ska jag bo på en Söderhavsö i ett år! kan vara en dröm. En begränsad sådan, men ok. Andra vill inte röra sig ur fläcken, jag känner några som vägrar resa, som knappt varit utanför sin egen kommungräns. Skulle knappast funka så bra ihop med Söderhavs-ö-bon

Att drömma och fantisera ihop med sin sambo är rätt härligt. Speciellt om man tror på drömmarna och förverkligar åtminstone nån enstaka....

Fast det är nåt annat, visserligen säkert också trevligt om man är lagd åt det hållet, men jag menade mer konkreta mål och planer. Typ "målet med boendet är att i något skede köpa ett eget hus" eller "vi vill ha tre barn", "min häst ska kunna gå lätt klass med godkända poäng" såna saker. Inte drömmar som förmodligen aldrig kommer gå i uppfyllelse, och som man egentligen inte alls är villig att satsa på så mycket som krävs för att de ska sättas i verket, typ "en dag ska jag rida grand prix" eller "jag vill bo på en egen söderhavsö".

Det beror nog lite på hur man är som person, en del gillar ouppnåeliga mål för att det är härligt att drömma, andra gillar realistiska mål som man ganska säkert tror sig kunna uppnå.

 

[Lena Furberg]

Sv: Hur berikat ert liv?

Jo, jag tog nog i lite väl i förra inlägget Men drömmar är för mig ungefär detsamma som planer - dit hör även var man vill bo (på landet? I lägenhet? Radhus?) Hur många barn man vill ha - kanske inga? Ska man ha HUND?! Osv osv.
Jag vet åtminstone ett par som under sorgliga former separerade, eftersom hon var hemmakär och ville stanna i täppan, medan mannen ständigt längtade ut i världen och inte ville slå sig ner. Det var inget dom tänkt på som nykära, men sedan radhuset införskaffats insåg man att deras drömmar/planer var oförenliga.

 

[Sedna]

Sv: Hur berikat ert liv?

Jag blir väldigt nyfiken. Vad pratar man om mer konkret när man pratar om framtiden? Jag kan inte minnas att jag direkt har pratat om framtiden någonsin med en specifikt just min partner.

Hur kan man inte prata om framtiden? Man kan ju aldrig veta vad framtiden har att erbjuda, men någonting måste man ju sträva efter. De flesta människor har ju någon slags vision när det kommer till jobb, boende och familj och sådant pratar man väl om med en partner. Jag har aldrig täffat någon som inte pratar om framtiden med sin partner. Och om man inte pratar om framtiden, var drar man då gränsen för framtiden? Jag antar att du pratar med din partner om vad ni ska göra till helgen/till påsk/till sommaren? Men hur långt fram i tiden är för avlägset för att prata om?

 

[lady_mike]

Sv: Hur berikat ert liv?

Jag blir väldigt nyfiken. Vad pratar man om mer konkret när man pratar om framtiden? .

Kan ge ett litet exempel då vi ofta pratar om framtiden. Vi har precs börjat skapa en familj, köpt nytt hus som ska renoveras och jag pluggar än.

Mycket handlar om våra barn. Vårt andra barn föds vilken dag som helst och sonen är 2,5 år. Vi planerar semestrar i framtiden med och utan barn. Vi ska låna husvagn till sommaren och dra iväg en sväng tillsammans. Och vi pratar ofta om vad våra barn skanske kommer gilla. Sommarland i dalarna som exempel. Dit längtar vi tills vi kan åka. Samt många andra ställen.

Vi pratarom barnens sparande och när barnen ska få sina pengar. När dom är 18-20-25. Hur ska vi lösa det om ena barnet är mer "moget" och redo att få sina pengar redan som 18 och den andra först vid 25..

Vi pratar om vårt hus och vår gård. Vi ska renovera precis hela huset. Alla rum, tak, fönster. Ska gräva jordvärme, drenera hela gården osv. Eventuellt bygga ut lite. Bygga garage, göra iordning en trädgård osv. Allt detta planeras göras från o med i sommar tills om 10-15 år. Kanske längre.
Jag vill ha en ny hall och det är något vi inte kommer ha råd med förän om 5-10 år för det är inte det som är "viktigast".

Sambo älskar att prata om vad vi ska göra som gamla. När vi är pensionärer och får barnbarn. Vilket är enormt avlägset. Vi vet inte ens vad vi gillar då. Om vi ens lever tillsammans. ( vilket jag räknar med att vi gör)..

Vi träffades för snart 12 år sen. Vi planerade inte mycket till en början. Och det lilla vi sagt har inte blivit av. Vi inser ju att framtiden är inget man kan planera. Men prata om drömma kan man göra. Och det gör vi i massor

 

[Petruska]

Sv: Hur berikat ert liv?

Vad man vill göra, hur man vill leva, vart man vill bo? Såna saker. Sen kanske inte planerna går i uppfyllelse, eftersom man ändrar sina preferenser med tidens gång och oväntade saker händer, men vi pratar om sånt i alla fall.

Svarar alla i ett.

Sådana där drömmar som Lena Furberg är inne på är inte min/vår grej alls. Jag tänker ungefär som Mabuse när det gäller sådant.

För mig är det väldigt viktigt att inte längta bort, och det är väldigt viktigt för mig att det viktiga och riktiga livet är nu, inte sedan i en framtid. Att planera för att det ska bli bättre sedan, upplever jag som destruktivt. Jag vill att vi gör så att det är bra nu.

Jag upplever nog att det mesta planerandet är relativt individuellt, inte gemensamt. Tex yrkesplaner - vi pratar ju om det, men vi har helt olika yrken, och rätt olika relation till jobbet, och det är ju inte gemensamma planer. Samma sak med min häst - det var ju min plan att köpa häst när vissa villkor var uppfyllda (barnen någorlunda stora etc), det är inte vår häst, planen var inte vår.

Sådant som att vi inte ville ha fler barn, vill bo i stan, hyfsat centralt, absolut inte i villa och inte på landet, är snarast förutsättningar för förhållandet än planer. Vi har inga mål med någon bostadskarriär utan är nöjda med den lägenhet han hade från början, inga mål med ekonomin. Jag har inte ens tänkt att man kan ha mål med ekonomin - förutom min strävan att hålla mig kvar i ett mycket konkurrensutsatt yrke.

Semestrar och sådant planerar vi ju så klart, om inte annat måste ju flygbiljetterna bokas lite i förväg.

Men överlag tänker jag mig nog att livet fortsätter på den inslagna vägen egentligen oavsett om vi håller ihop eller inte - och det kräver väldigt lite planerande.

Nej, jag känner inte igen mig i att framtidsplanering skulle vara någon särskilt stor grej i förhållandet. Vi lägger ju en del tid på att diskutera och lösa situationer som uppstår genom livet, men det är mer nu-orienterat än framtidsorienterat.

 

[Rumpnissen]

Sv: Hur berikat ert liv?

Jag blir väldigt nyfiken. Vad pratar man om mer konkret när man pratar om framtiden? Jag kan inte minnas att jag direkt har pratat om framtiden någonsin med en specifikt just min partner.

Nuvarande partner har jag levt med i ca 15 år, men vi har inte direkt "planerat" om vi ska leva ihop de närmaste 20 åren eller inte. Det enda jag kan säga är att vi inte heller har "planerat" motsatsen.

Det är alltså inte så att han inte vill prata om framtiden medan jag vill det, utan det är så att jag inte riktigt fattar vilka frågor ett sådant samtal skulle beröra.

Mabuse har svarat bra. Jag tänker mig att sätta sig ner med block och penna och göra en handlingsplan som båda ska skriva under. Men normalt sett tror jag man pratar om de sakerna som väder och vind, det är väll först när den ena parten inte tycker man är överens som det egentligen blir en viktig diskussion. Säger t ex den ena i förbifarten att "jag kan absolut inte tänka mig få barn" och den andra inte kan tänka sig ett liv utan barn, kan man ju anta att man tar upp diskussionen. Det tycker i alla fall jag är hyfsat normalt beteende.

Jag och min sambo har inte heller stakat ut framtiden och planerat våra liv ihop. Men eftersom vi har skaffat barn så har vi också slagit fast att vår plan är att leva resten av våra liv ihop. Vi vet var vi har varandra helt enkelt.

 

[Lena Furberg]

Sv: Hur berikat ert liv?

Någon, minns inte vem, sa nåt i stil med att : -Lev som om varje dag vore den sista, planera som om du skulle leva för evigt! Lite extremt kanske, men lite tänkvärt också. Att leva i nuet är nog en av de viktigaste sakerna man behöver lära sig som människa, nuet är det enda vi har. Men utan drömmar vill åtminstone inte jag vara Inte dagdrömmar som verklighetsflykt, utan drömmar att sikta mot. Stora eller små