Hur berikat ert liv?

[Minna86]

Sv: Hur berikat ert liv?

Att jag är 26 känns inte som en trygghet på något sätt för mig. Jag och min sambo försöker hitta ett större hus för tillfället, om vi vill helt skilda saker i framtiden så låter jag helst bli att flytta eftersom jag älskar vårt nuvarande hus och klarar av det själv ekonomiskt. En annan sak är att jag inte har en aning om jag kan bli gravid eller har svårt för det så att vänta tills man är såpass gammal att man pga av det riskerar att få ännu svårare är inte aktuellt.

Hade jag inte haft en sambo hade mitt resonemang kanske sett annorlunda ut men nu har jag en och vi har varit ihop länge och är väl rätt säkra på vår sak.

Tjejig kanske var ett dumt ordval.... Jag hade önskat att jag sett det som självklart att gå barn och att allt som kommer med det är helt fantastiskt, om jag även haft en väldigt ofeministisk syn på livet hade det och varit mycket lättare. Påstår inte att det är bättre eller något sådant men stundvis hade det varit lättare.

Något som oroar mig ganska mycket (tror även det är det största orsaken till tvivlet) är min sambo. Missförstå mig rätt nu, han är en fantastisk kille på massa sätt men han är fortfarande kille med allt vad det innebär. Jag är "projektledare" hemma nu och det är oftast okej men jag känner inte att jag vill ha den rollen över ännu en sak (sak låter konstigt men jaja), speciellt en så gemensam och viktig sak som ett barn. Jag menar nu inte så vardagliga saker som att ge den mat eller så utan förstå saker som inte händer varje dag.
Har ni haft en liknande situation innan ni fick barn och sen blivit glatt överraskade?

 

[Badger]

Sv: Hur berikat ert liv?

Nope, jag har alltid noga sett till att inte bli projektledare över någon annans liv. Å andra sidan behöver vi inte någon projektledare i vårt liv, vi klarar oss ändå. Finns inget projekt att leda. (vem vet min man kanske tycker han leder ngt projekt, vad det skulle vara i så fall har jag ingen aning om, det är inte räkningarna för dem tar jag. Å andra sidan är de inget projekt).

(Däremot känner jag många som blivit överaskaskade åt andra hållet. En man som älskar barn, andras barn... men inte orkar leka med det egna. Pappa tex...)

Faktum är att trots att jag hade mer erfarenhet av barn än min man så tog jag inte en sekund mer ansvar än han gjorde i början. Projektledare för hemmet är inte en livsuppgift jag suktar efter. (jag var hemma 6 månader, först men var jättenoga med att aldrig vara den som gjorde rätt och bossade). En man som är någorlunda intelligent lär sig byta en blöja på två sekunder och resten med.

Känns som att du borde diskutera det där med din sambo faktiskt, vet han om att du kanske inte vill ha barn? just nu? Eller släpas du liksom med i strömmen.

Så ta beslutet att ta beslutet om två år eller så. Om du inte vet om du vill ha så spelar det ju ingen roll om du vet om du kan få.

Äsh jag måste tillägga att jag känner massor av småbarnsfäder bland mina kusiner och vänner och inte en enda av dem är "en man med allt vad det innebär" vad det nu kan innebära. De är alla fullgoda föräldrar med kompletta projektledaregenskaper, diskögon, städtendenser, vårdande osv. Dvs typ ungefär som tjejerna... Ingen är som våra pappor var, dvs lite mindre ansvarig. (Å andra sidan har praktiskt taget samtliga delat föräldraledigheten ungefär lika och det verkar inte vara normen i landet.)

 

[Petruska]

Sv: Hur berikat ert liv?

Har ni haft en liknande situation innan ni fick barn och sen blivit glatt överraskade?

Jag har faktiskt aldrig hört talas om någon familj där mannens insatser blivit en glad överraskning för kvinnan i samband med att de fått barn. Antingen fungerar mannen som förväntat - oavsett vad man hade förväntat sig - eller så fungerar han sämre än förväntat.

Mönstret verkar helt klart vara att könsrollerna polariseras i samband med att man får barn. Bara en så enkel sak som att småbarnsmammor jobbar minst av alla och småbarnspappor jobbar mest av alla, säger ju en del.

 

[klockmalva]

Sv: Hur berikat ert liv?

Oehrhört intressant fråga!

Jag tycker att det är värsta SPÄNNANDE och ROLIGT att se mitt barn utvecklas. Det är som ständig underhållning, på något vis.
Jag är ingen sån "barn-galen" människa men det är skoj att få dela tillvaron med en människa i utveckling.

Jag tyckte tom. att hon var rolig när hon var nyfödd. Jag trodde inte jag var riktigt klok som kände så men en klok människa sa: "Tänk vilket sällskap även ett så litet barn är".

Jag är otroligt social. Jag gillar att vara bland människor. Som förälder är jag väldigt sällan ensam och det passar mig bra. Nu är barnet i fråga 8 månader och roligare än någonsin.

Sen vet jag att hon kommer inte alltid vilja vara med mig och allting är inte jättekul jämt. Men det här är "vinster" som jag ser det.

(Sen är den här helt otroliga kärleken och glädjen en enorm "vinst"/"berikning" - men jag förstår att du inte kan relatera till den, jag hade aldrig anat hur det skulle kännas. Mycket bättre än vad jag trodde.)

 

[dee79]

Sv: Hur berikat ert liv?

Låt mig gissa: dina barn är inte tonåringar ännu?

Nä, det har du rätt i, men tänk hur många års skratt jag kommer att ha fått med mig innan tonåren. Jag kan ju bara säga hur barn berikar mitt liv just nu. Tonåren - äh, som sagt lever jag i nuet och mår bra

 

[Badger]

Sv: Hur berikat ert liv?

Vad jag menade också, om än inte så tydligt.

Aldrig hört om en man som överraskat åt "rätt" håll. Så jag såg till att inte ge det den minsta chans att bli åt fel håll så att säga.

(Kort sagt min man betedde sig precis så kompetent som jag hade hoppats (annars hade det inte blivit barn) och jag gjorde mitt bästa för att se till att inte förstöra det.

Precis samma sak med vänner och kusiner, ingen tvekade om att de skulle bli bra föräldrar och det blev de. Men å andra sidan hade ingen av dem fruar som skötte projektledningen i hemmet vad jag vet.

En av dem överraskade åt fel håll och blev en irriterande drummel, en överraskade och skippade föräldraledighet för tvåan, ingen överraskade åt andra hållet.)

 

[Minna86]

Sv: Hur berikat ert liv?

Det är inte någon val jag har gjort utan det är sådan jag är som person och det är så min sambo är som person så även om vi aktivt jobbar med det så går det inte riktigt att komma ifrån att jag har ett kontrollbehov och att han inte har det.
Eventuell ledighet kommer delas och som jag sa så har jag inga som helst tvivel om att han kommer kunna hålla barnet nöjt och glatt så det är inte det som är problemet.
Ett hem innebär oxå ganska mycket vardagliga mer eller mindre nödvändiga sysslor och det är inte heller några problem. Men han skulle ju t ex aldrig komma på tanken att byta gardiner eller damma uppe på bokhyllan eftersom det är sådant man gör sällan. Jag har ingen aning om vad man gör med ett barn men eftersom båda djur och vuxna har massor med aktiviteter som inte är vardag så utgår jag från att även barn har det.

Jag pratar så mycket det går med min sambo men han tycker inte om att prata och han ser inte poängen med att prata om saker som har med framtiden att göra. Ovanstående vågar jag dock inte ta upp med honom eftersom det kommer sätta stopp för samtalet direkt. Jag har bett honom övertala mig, dvs kom med argument till varför och framförallt motivera varför det är värt alla nackdelarna. Vi får väl se vad som händer...

Jag måste leva i en väldigt konstig värld för i nästan alla par jag känner så upplever jag kvinnan som den drivande delen av förhållandet (oavsett vad det handlar om), intressant

 

[Mabuse]

Sv: Hur berikat ert liv?

Jag har faktiskt aldrig hört talas om någon familj där mannens insatser blivit en glad överraskning för kvinnan i samband med att de fått barn. Antingen fungerar mannen som förväntat - oavsett vad man hade förväntat sig - eller så fungerar han sämre än förväntat.

Mönstret verkar helt klart vara att könsrollerna polariseras i samband med att man får barn. Bara en så enkel sak som att småbarnsmammor jobbar minst av alla och småbarnspappor jobbar mest av alla, säger ju en del.

Jag brukar nog vara lite mer optimistisk än du om pappors kapacitet, men jag håller med. Har heller aldrig varit med om att mannens insatser blir en glad överraskning, däremot det motsatta.

Snarare det motsatta - ibland känns det som att graviditet, förlossning och amning är en såpad kana mot ett mindre jämställt förhållande, och att det troliga utfallet efter det första året med barnet är att relationen är mindre jämställd än tidigare - om man inte kämpar emot med näbbar och klor och puffar tillbaka den på banan igen.

 

[Badger]

Sv: Hur berikat ert liv?

aldrig komma på tanken att byta gardiner eller damma uppe på bokhyllan eftersom det är sådant man gör sällan.

Hihi jag skulle heller aldrig komma på tanken att byta gardiner eller damma uppe på bokhyllan. Det händer att det görs, tror jag, om vi flyttar böckerna. Om jag odlade o pysslade med gardiner istället för blommor så skulle nog gardinerna, istället för blommorna, räknas som min personliga hobby och vara mitt ansvar. (om de inte var fula förstås, jag kan såklart inte ha fula blommor tex)

Det är möjligt att det händer saker som behöver råddas med barn, vi sätter upp lapp på kylskåpet, den som minns påminner, den som har tid genomför. Hittills har det gått bra.

Egentligen är jag böjd att tycka att om man har hemmet, kuddar, julgardiner, porslinsfigurer osv som en hobby så är det nog ngt man får leva med att man får rådda den hobbyn ganska själv också.

 

[Petruska]

Sv: Hur berikat ert liv?

om man inte kämpar emot med näbbar och klor och puffar tillbaka den på banan igen.

Och det måste parterna göra tillsammans. Det handlar inte om att kvinnan ska få ordning på förhållandet, även mannen måste inse problemen med att tillåta relationen och föräldraskapet att vara ojämställt, och vilja åtgärda dem. Det är stor risk att processen blir bitvis obekväm för båda.

 

[Minna86]

Sv: Hur berikat ert liv?

Den som kommer ihåg i vårt hushåll är tyvärr 99% av gångerna jag och det är i den situationen jag är rädd att hamna även med barnet. Jag lägger tyvärr ganska mycket press på mig själv, att allt är mitt fel och när det gäller ansvar över liv kan den pressen bli lite jobbig. Detta är som sagt något jag jobbar aktivt med att bli bättre på...

Det kanske ska sägas att jag inte har hemmet, kuddar, julgardiner, porslinsfigurer osv som hobby men jag vill byta gardiner två gånger om året eftersom det blir så somrigt/vintrigt och årstider älskar jag. Jag tar helt på mig att byta gardinerna men tillhör det inte någon slags allmän hygien att någon gång tvätta gardiner? Detta är ju ett sidospår men jag blir lite orolig att jag är värsta freaket

Det jag vill ha sagt är att mycket saker med hem, djur, barn osv är måsten medan en del är mer hobby-betonat och det är bara måsten jag tänker på.

Jag får väl fortsätta ligga på sambon om se om han kan övertala mig, jag är ju som sagt ganska lättövertalad men något argument mer än "jag vill" vill jag nog höra från sambon...

 

[Badger]

Sv: Hur berikat ert liv?

Det är mycket möjligt att det är normalt att tvätta gardiner. De få gånger jag gjort det har de förlorat all färg. Men eftersom jag inte har några så är det inte ngt jag funderat över, fönstren är så täckta av blommor att det skulle se knäppt ut.

Tycker det låter bra att din man får använda argument för barnanskaffning. Låter som den bästa lösningen.

 

[Mabuse]

Sv: Hur berikat ert liv?

Och det måste parterna göra tillsammans. Det handlar inte om att kvinnan ska få ordning på förhållandet, även mannen måste inse problemen med att tillåta relationen och föräldraskapet att vara ojämställt, och vilja åtgärda dem. Det är stor risk att processen blir bitvis obekväm för båda.

Jag tror inte båda parterna behöver vara lika pådrivande i processen, men däremot tror jag bägge måste vara överens om att man vill ha det jämställt, och vad det innebär.

Som jag ser det handlar det inte om att jag som kvinna har som ansvar att få ordning på förhållandet (det kan ju vara lika ordnat fast man delar olika på jobb och hem), utan att jag som individ har ansvar för att se till att jag får utrymme i mitt liv att kunna göra det jag behöver och vill. Och då hör det till att jag inte kan bli sittandes som hemmets enda projektchef, då blir det inte utrymme för det andra jag också behöver och vill göra. Så ansvaret jag har är för mig själv, inte för relationen.

 

[Skogstrollet]

Sv: Hur berikat ert liv?

Här hemma har det lätt varit så att jag varit den pådrivande, men efter att vi fått barn har det förändrats. Inte för att sambon plötsligt blivit mer framåt, utan för att jag har lärt mig att backa ett steg och ge honom platsen och chansen att komma med initiativ.
Så fråga dig själv om det här verkligen är din sambons "fel" eller ERT problem.

Om du känner att du måste bli övertalad med rätt argument för att skaffa barns så tycker jag nog att du ska låta bli.

 

[Mabuse]

Sv: Hur berikat ert liv?

Den som kommer ihåg i vårt hushåll är tyvärr 99% av gångerna jag och det är i den situationen jag är rädd att hamna även med barnet. Jag lägger tyvärr ganska mycket press på mig själv, att allt är mitt fel och när det gäller ansvar över liv kan den pressen bli lite jobbig. Detta är som sagt något jag jobbar aktivt med att bli bättre på...

Det kanske ska sägas att jag inte har hemmet, kuddar, julgardiner, porslinsfigurer osv som hobby men jag vill byta gardiner två gånger om året eftersom det blir så somrigt/vintrigt och årstider älskar jag. Jag tar helt på mig att byta gardinerna men tillhör det inte någon slags allmän hygien att någon gång tvätta gardiner? Detta är ju ett sidospår men jag blir lite orolig att jag är värsta freaket.

Att dela lika behöver ju inte betyda att dela allting rätt av. Det viktiga, som jag ser det, att summan av kardemumman av saker att göra och saker att hålla i huvudet blir lika över tid.

Hemma hos oss har vi det egentligen väldigt könsnormativt uppdelat: jag lagar 95% av all mat inklusive planering, jag sköter akvarium, krukväxter och balkongplantering, jag handlar och betalar alla barnkläder, osv. Min man fixar allt som kräver mer verktyg än en skruvmejsel, bilen, och sköter all städning (dammsugning, skurning av golv och badrum, fönsterputs, osv). Några saker delar vi på: tvätt, undanplockning, handling, disk. Visst skulle det kanske bli ännu bättre ifall vi delade på allt, men där är nog både han och jag tyvärr lite för bekväma. Det viktiga är ändå, för mig, att vi delar lika på summan av det som ska göras. Sen är det också rätt praktiskt att faktiskt kunna släppa de delar som inte är mitt ansvar, då behöver det inte sitta och gnaga i bakhuvudet att "just det, vi borde dammsuga, när ska vi hinna det?".

 

[Minna86]

Sv: Hur berikat ert liv?

Här hemma har det lätt varit så att jag varit den pådrivande, men efter att vi fått barn har det förändrats. Inte för att sambon plötsligt blivit mer framåt, utan för att jag har lärt mig att backa ett steg och ge honom platsen och chansen att komma med initiativ.
Så fråga dig själv om det här verkligen är din sambons "fel" eller ERT problem.

Om du känner att du måste bli övertalad med rätt argument för att skaffa barns så tycker jag nog att du ska låta bli.

Det är absolut VÅRT problem!

Det är mycket möjligt men om jag tänker att nej, jag skiter i det så känns det inte bättre direkt. Tycker dessutom det kan vara nyttigt för min sambo att han får fundera över varför han vill och även fundera på allt negativt för det får jag inte känslan av att han gjort. Han har bara alltid velat att han vill ha barn och så är det med den saken.

 

[Minna86]

Sv: Hur berikat ert liv?

Att dela lika behöver ju inte betyda att dela allting rätt av. Det viktiga, som jag ser det, att summan av kardemumman av saker att göra och saker att hålla i huvudet blir lika över tid.

Hemma hos oss har vi det egentligen väldigt könsnormativt uppdelat: jag lagar 95% av all mat inklusive planering, jag sköter akvarium, krukväxter och balkongplantering, jag handlar och betalar alla barnkläder, osv. Min man fixar allt som kräver mer verktyg än en skruvmejsel, bilen, och sköter all städning (dammsugning, skurning av golv och badrum, fönsterputs, osv). Några saker delar vi på: tvätt, undanplockning, handling, disk. Visst skulle det kanske bli ännu bättre ifall vi delade på allt, men där är nog både han och jag tyvärr lite för bekväma. Det viktiga är ändå, för mig, att vi delar lika på summan av det som ska göras. Sen är det också rätt praktiskt att faktiskt kunna släppa de delar som inte är mitt ansvar, då behöver det inte sitta och gnaga i bakhuvudet att "just det, vi borde dammsuga, när ska vi hinna det?".

Håller helt och hållet med dig!
För mig handlar det inte så mycket om vem som GÖR sakerna utan vem som ser till att NÅGON gör det som är det viktiga. Jag hade lätt kunnat sköta allt hushållsarbete själv om jag slapp tänka utan bara gjorde som jag blev tillsagd.

Förra året delade vi upp vårt liv i fyra ansvarsområden och vi fick två var, det är väldigt skönt för mig eftersom jag inte behöver gå och irritera mig på att han inte gör/säger något som borde göras. Men en barn är lite för stort ansvar att dela upp tyvärr så det funkar ju inte riktigt att göra enligt den principen, får hoppas på tvillingar och ta ett var

 

[Rumpnissen]

Sv: Hur berikat ert liv?

Det är absolut VÅRT problem!

Det är mycket möjligt men om jag tänker att nej, jag skiter i det så känns det inte bättre direkt. Tycker dessutom det kan vara nyttigt för min sambo att han får fundera över varför han vill och även fundera på allt negativt för det får jag inte känslan av att han gjort. Han har bara alltid velat att han vill ha barn och så är det med den saken.

Fast så tror jag det är med en del människor. Att skaffa (försöka få) barn är så djupt rotat och en fullkomlig självklarthet. Min sambo var i alla fall sådan och han var väldigt tydlig med att om jag inte ville ha barn så kunde vi lika gärna göra slut på en gång. Sen är det säkert nyttigt att tänka en, två och tre gånger ändå, men jag tror inte alla har det behovet för att veta vad dom vill.

Jag har lixom Skogstrollet, också backat en hel del. Men min sambo har också tagit ett par steg framåt. T ex så har sambon gått från att tycka att det räcker att damsuga en gång varannan, var tredje vecka till att tycka att 1-2 gånger i veckan är lämpligt eftersom E är så mycket på golvet. Han har också på eget bevåg börjat tvätta vilket han aldrig gjort förr, samt ser fördelen med att diska och röja upp i köket efter maten och inte vänta till berget rasar ner på köksgolvet . Inna har han inte sett behovet och tyckt att fördelarna med att städa/tvätta/diska så ofta som jag tyckt är lämpligt inte uppväger nackdelarna. Nu har han ju själv kommit att landa på en nivå mycket flitigare än den vi kommit överens om.

FÖRUT var jag mer drivande men sen jag började jobba och sambon är föräldraledig har han blivit den mer drivande, både vad gäller barn, hus och vår gemensamma tid.

 

[Lena Furberg]

Sv: Hur berikat ert liv?

Det är absolut VÅRT problem!

Det är mycket möjligt men om jag tänker att nej, jag skiter i det så känns det inte bättre direkt. Tycker dessutom det kan vara nyttigt för min sambo att han får fundera över varför han vill och även fundera på allt negativt för det får jag inte känslan av att han gjort. Han har bara alltid velat att han vill ha barn och så är det med den saken.

Som jag skrev tidigare i en annan tråd - kan det vara så, att han längtar efter ett "familjeliv", dvs hela paketet med mamma, pappa, barn, mormor, farfar, och hela baletten? Många jag känner har just den drömmen för ögonen, inte nödvändigtvis just barnet i sig. Även om barnet naturligtvis blir en viktig del i sammanhanget

Jag har också märkt (efter att ha börjat fundera kring sakerna i samband med dessa barn-trådar) att många som själva växt upp med syskon i en familj, gärna vill upprepa den "bilden". De som växt upp med många syskon vill ofta gärna själva ha flera barn, och jag har flera vänner som var "enda barnet" och som själva inte alls vill ha barn, möjligtvis ett enda. Det är NATURLIGTVIS ingen regel (bör jag väl säga på en gång..... ) men absolut en tendens jag märkt tydligt. Även t.ex. Felicia som skrev boken om sin uppväxt med Anna Wahlgren som mamma, har ju fött flera barn fastän att hennes egen barndom inte var helt positiv - men hon hade 8 syskon!

 

[Mabuse]

Sv: Hur berikat ert liv?

Förra året delade vi upp vårt liv i fyra ansvarsområden och vi fick två var, det är väldigt skönt för mig eftersom jag inte behöver gå och irritera mig på att han inte gör/säger något som borde göras. Men en barn är lite för stort ansvar att dela upp tyvärr så det funkar ju inte riktigt att göra enligt den principen, får hoppas på tvillingar och ta ett var

Jodå, det går bra att dela på ett barn också, men man får dela i tid istället för i uppgifter. Om jag lämnar på dagis så behöver min man inte tänka på vad barnet behöver på morgonen, och på eftermiddagen bryr inte jag mig om att barnet ska hämtas och få middag, utan det tar min man hand om. Jag har hand om klädinköp, min man har hand om försäkringar och liknande, osv.

Sen måste man förståss ha någon gemensam idé om hur barnet ska tas om hand, men så är det ju med hushållet också.