Hur berikat ert liv?

[escodobe]

Sv: Hur berikat ert liv?

Jag är barnfri och har inga planer på att ändra på den saken. Jag har satt en deadline på 35 år vilket är om två år. Har jag inte ändrat mig då så ska jag nog knyta ihop rören. Vi har har de praktiska förutsättningarna att skaffa barn och ingen av oss skulle vilja arbeta heltid med småbarn, men det hade inte inte heller varit något större problem att lösa.

Det som jag ser som lockande med att skaffa barn är att få följa en individ från barn till vuxen. Riktigt små barn tycker jag inte är speciellt intressanta, men jag föreställer mig att de är mer spännande när man ser dom varje dag. Och de blir ju äldre och roligare. (Det är så jag står ut med att ha valp!)
Barn från cirka 2.5 år är kul att prata och umgås med och de brukar bli roligare ju äldre de är. Jag satt till exempel barnvakt åt systersonen häromkvällen, han är tre och i "varför" åldern. Han undrar om precis ALLT och har en massa roliga tankar och funderingar om saker och ting. Man får ju själv fundera till en jäkla massa varv när man försöker förklara vad en neuros är för en treåring.... (Hur vi kom in på den diskussionen tänker jag inte ens börja med att förklara...)

För att inte tala om när de kommer upp i skolåldern när man kan diskutera saker på riktigt och även tonåringar är spännande och utmanande med hormonstormar och skapande av sitt egna vuxenliv (även om man vill slå både deras och ens egna huvudet i väggen ibland).


Jag tvivlar på att mitt sociala liv har så mycket att vinna på att skaffa barn och leka med lego och göra roliga saker gör vi helt utan barn närvarande. Kärleken jag skulle känna till mitt barn är ju bara en relevant fråga när barnet väl finns där. Finns barnet inte så finns inte kärleken och jag saknar det då inte.

Så trots att jag kan se att det finns fördelar med att skaffa barn så känns allt det andra besväret med att ha barn övervägande. Ungefär som att det passar en del bättre att vara medryttare än att skaffa egen häst så kommer jag nog nöja mig med systersonen och skulle det trots allt inte vara tillräckligt så finns det ett absolut skrikande behov av kontakt/avlastningsfamiljer till barn.

 

[escodobe]

Sv: Hur berikat ert liv?

Låt mig gissa: dina barn är inte tonåringar ännu?

Jag skrattade för all del rätt ofta under tonårstiden, men det var ett för mig helt nytt, svartsynt/ironiskt/hysteriskt skratt - en överlevnadsstrategi, snarast.

Om barn föddes som tonåringar skulle mänskligheten varit utdöd för länge sedan, det är min övertygelse.

Det roligaste över hela uppväxten har helt klart varit den utveckling man får ta del av genom att prata med barnet, hur barnet formulerar sig, vad barnet tänker på. Nu med vuxna barn, har jag fortfarande sådana upplevelser snart sagt varje gång jag träffar dem.

Den där igenkänningen som en del är inne på, har varit rolig under de perioder som barnen har varit i en ålder då jag själv mådde bra. Småbarnstiden, tex. Den igenkänning som drabbade i tonåringen var inte alls lika underhållande.

Nu när de är vuxna, är igenkänningen rolig igen.

En god vän till mig påstår att en av de bästa sakerna med barn är att de till slut blir vuxna och skaffar egna barn....

 

[Skogstrollet]

Sv: Hur berikat ert liv?

Riktigt små barn tycker jag inte är speciellt intressanta, men jag föreställer mig att de är mer spännande när man ser dom varje dag.

Jo, det som händer med så små barn är så subtilt att man nästan behöver umgås med dem dagligen för att se det "intressanta". Sen är han nog mest intressant just för att han är min/vår. Beskyddarinstinkterna som väckts i mig är inte i närheten av vad jag någonsin känt för något av mina djur.

 

[Lena Furberg]

Sv: Hur berikat ert liv?

Jo, det som händer med så små barn är så subtilt att man nästan behöver umgås med dem dagligen för att se det "intressanta". Sen är han nog mest intressant just för att han är min/vår. Beskyddarinstinkterna som väckts i mig är inte i närheten av vad jag någonsin känt för något av mina djur.

Det är bara i denna tråden jag numera vågar säga detta - men, vi är nog programmerade att känna så! I mitt fall väcktes en känsla som jag inte visste existerade.........

 

[Mabuse]

Sv: Hur berikat ert liv?

Fast det är inte så kontroversiellt - det kom rentav en ny studie häromsistens som bevisade just det, att vi tycks vara biologiskt programmerade att reagera omhändertagande mot spädbarn. Oavsett om man är förälder eller inte, intressant nog - icke-föräldrar fick samma reaktioner i hjärnan som föräldrar när de tittar på små bebisar. Tror det var DN som skrev om studien häromveckan.

Med tanke på hur ynkliga människoungar är när de föds verkar det iofs praktiskt ur överlevnadssynpunkt om alla vuxna som tittar på dem genast känner att de vill ta hand om dem. Så kände jag också när jag tittade på min lilla nyföding: "voj, voj, lilla, dig måste jag ta hand om!", det är nog närmast en instinktiv reaktion. Men som sagt är det nog knappast nånting som tillkommer när man blir förälder, vi människor är helt enkelt såna oavsett om vi har barn. Möjligen att nyblivna föräldrar av naturliga skäl har många tillfällen att titta på en liten bebis, och därför får den här reaktionen i stor skala.

 

[Lena Furberg]

Sv: Hur berikat ert liv?

Fast det är inte så kontroversiellt - det kom rentav en ny studie häromsistens som bevisade just det, att vi tycks vara biologiskt programmerade att reagera omhändertagande mot spädbarn. Oavsett om man är förälder eller inte, intressant nog - icke-föräldrar fick samma reaktioner i hjärnan som föräldrar när de tittar på små bebisar. Tror det var DN som skrev om studien häromveckan.

Med tanke på hur ynkliga människoungar är när de föds verkar det iofs praktiskt ur överlevnadssynpunkt om alla vuxna som tittar på dem genast känner att de vill ta hand om dem. Så kände jag också när jag tittade på min lilla nyföding: "voj, voj, lilla, dig måste jag ta hand om!", det är nog närmast en instinktiv reaktion. Men som sagt är det nog knappast nånting som tillkommer när man blir förälder, vi människor är helt enkelt såna oavsett om vi har barn. Möjligen att nyblivna föräldrar av naturliga skäl har många tillfällen att titta på en liten bebis, och därför får den här reaktionen i stor skala.

Absolut! Jag skrev som jag gjorde, eftersom jag, i en annan tråd för längesen, fick åtskilliga smockor pga att jag påstått detsamma

Jag tror detsamma gäller valpar och andra små djurungar. Små bebisar ser ut på ett visst sätt, har höga pannor och speciella ansikten som vi är programmerade att reagera på

 

[escodobe]

Sv: Hur berikat ert liv?

Ja, anknytning fungerar bägge vägarna, det är en gemensam process som skapas.

De många människor har liknande reaktioner även mot djurungar, och i en del fall verkar det även fungera över artgränser.

Det finns teorier om att det är bland annat rundande skallar och stora ögon som är en del av att utlösa dessa reaktioner och det är därför många tilltalas av hund och kattraser med "barnsligt" utseende.

 

[Lena Furberg]

Sv: Hur berikat ert liv?

Ja, anknytning fungerar bägge vägarna, det är en gemensam process som skapas.

De många människor har liknande reaktioner även mot djurungar, och i en del fall verkar det även fungera över artgränser.

Det finns teorier om att det är bland annat rundande skallar och stora ögon som är en del av att utlösa dessa reaktioner och det är därför många tilltalas av hund och kattraser med "barnsligt" utseende.

Exakt! Om jag tecknar ett runt "huvud" med ögonen högt upp på huvudet resp längre ner, ser alla vilket huvud som tillhör ett barn och vilket som tillhör en vuxen. Och man reagerar därefter! Jag har testat detta åtskilliga gånger, det fungerar alltid!

 

[Mabuse]

Sv: Hur berikat ert liv?

Ja, anknytning fungerar bägge vägarna, det är en gemensam process som skapas.

Jo, därför är jag lite skeptisk till folk som säger att det finns en medfödd koppling till det egna barnet. Jag är rätt säker på att man skulle kunna langa fram ungefär vilken nyfödd bebis som helst till en nybliven förälder, så skulle de knyta an till den som till sin egen. Nyfödda bebisar är liksom väldigt anknytningsvänliga, framförallt om man är mentalt förberedd på att få en egen bebis att ta hand om.

 

[Skogstrollet]

Sv: Hur berikat ert liv?

Och se finns det fall där anknytningen är svag/inte existerar så jag skulle inte påstå att alla upplever samma känslor. Det var nog den generaliseringen du fick pisk för i den andra tråden Lena. :-)

 

[Mabuse]

Sv: Hur berikat ert liv?

Nej, det är klart, mår man dåligt (t ex pga tillfällig psykisk sjukdom, som förlossningsdepression eller traumatisering) är man kanske inte mottaglig för aldrig så omvårdnadssignalerande små nyfödingar.

Men generellt, med friska människor, så verkar människan ha en biologiskt betingad respons att vilja förstå och ta hand om små bebisar, om man ser till vilka delar av hjärnan som aktiveras när man får se en bild av en liten bebis (jämfört med t ex en hundvalp eller en kattunge).

 

[Minna86]

Sv: Hur berikat ert liv?

Fast så tror jag det är med en del människor. Att skaffa (försöka få) barn är så djupt rotat och en fullkomlig självklarthet. Min sambo var i alla fall sådan och han var väldigt tydlig med att om jag inte ville ha barn så kunde vi lika gärna göra slut på en gång. Sen är det säkert nyttigt att tänka en, två och tre gånger ändå, men jag tror inte alla har det behovet för att veta vad dom vill.

Det är jag helt med på och det hade ju som sagt varit mycket lättare om man själv var sån Men om det är så fruktansvärt viktigt för honom så borde det väl vara värt att samtal med mig om det och argumentera för sin sak? När det är saker jag gärna vill så gör jag ju allt för att han ska tycka att det är en lika god idé som jag

 

[Petruska]

Sv: Hur berikat ert liv?

Men generellt, med friska människor, så verkar människan ha en biologiskt betingad respons att vilja förstå och ta hand om små bebisar, om man ser till vilka delar av hjärnan som aktiveras när man får se en bild av en liten bebis (jämfört med t ex en hundvalp eller en kattunge).

Ja, det verkar ju också rimligt. Det skulle inte förvåna mig om det finns något liknande hos andra (högre) däggdjur. Det skulle förklara varför mitt sto försöker kidnappa alla föl hon ser (hon brås lite på mig i det barnkära avseendet ).

Sedan verkar det ju hos människor finnas andra saker som kan slå ut eller förstöra den där mottagligheten för omvårdnadssignaler, eller som kan göra att den vuxne katastrofalt feltolkar signalerna.

Jag uppfattar det inte heller alls som att den där mottagligheten egentligen säger något om de helt oväntade och himlastormande känslor som ibland förs fram i sammanhanget "skaffa barn"?

Dessutom kan man troligen stå emot signalerna på olika vis. Man kanske tex iofs responderar på signalerna, men när man ser åratal av sittande på sandlådekanten framför sig, så lyckas man ändå hålla distansen? Jag menar, att den där mottagligheten finns, betyder inte per automatik att man vill ha barn.

Mottagligheten är ju också - antar jag - tydligt sådan att den inte alls handlar specifikt om ens egna biologiska barn? Jag tror tex inte att det hade gjort någon skillnad för mig om man direkt vid födelsen hade bytt ut min bebis mot en annan. Jag hade fäst mig lika mycket vid "bortbytingen".

 

[Petruska]

Sv: Hur berikat ert liv?

vi är nog programmerade att känna så! I mitt fall väcktes en känsla som jag inte visste existerade.........

Men det är väl inte vad Mabuse refererar? Tvärtom responderar vuxna på vilket spädbarn som helst, inte alls bara sina egna, enligt det hon hänvisar till.

Så om det väcktes en känsla du inte visste existerade, tyder ju det på att du aldrig hade mött en bebis förut.

För övrigt tycker jag alltid att det är så sorgligt med er som på förhand inte kunde ana hur det skulle kännas att få barn. Det tyder ju på att era föräldrar inte alls förmedlat till er hur de känner för er. Det är ju inte ert fel på något vis, men väldigt, väldigt sorgligt.

 

[Rumpnissen]

Sv: Hur berikat ert liv?

Självklart måste ni ju prata om det. Det borde väll defintivt ligga i hans intresse om han absolut vill ha barn och du är tveksam. Men då är det ju din tveksamhet som borde motivera honom till samtalet. Vet han att du är tveksam?

Låter otroligt strängt att ha ett förhållande med någon som inte vill prata framtid, det skulle jag oroa mig mer för än hur man delar på hushållsarbete...

 

[Petruska]

Sv: Hur berikat ert liv?

En god vän till mig påstår att en av de bästa sakerna med barn är att de till slut blir vuxna och skaffar egna barn....

Jag lutar åt att det även är det bästa med yngre syskon!

Just nu, med två barn under tre år i den närmare familjekretsen (plastbarnbarn + syskonbarn), är jag rätt inne på att vi föds som små söta barn för att de vuxna i familjen/släkten/grannskapet/vänkretsen (beroende på samhällsform och kultur) ska knytas närmare till varandra. Det är extremt avväpnande att ha en liten 1,5-åring som gemensam nämnare.

Om jag trodde på en Master Plan, skulle det vara den. Nu tror jag ju inte på sådant, men konstaterar att små barn verkligen tillför väldigt mycket till vuxenrelationerna omkring sig. Det är något av en nåd, faktiskt.

Jag vet dock inte hur vanligt det är att man upplever det så.

 

[Lena Furberg]

Sv: Hur berikat ert liv?

Men det är väl inte vad Mabuse refererar? Tvärtom responderar vuxna på vilket spädbarn som helst, inte alls bara sina egna, enligt det hon hänvisar till.

Så om det väcktes en känsla du inte visste existerade, tyder ju det på att du aldrig hade mött en bebis förut.

För övrigt tycker jag alltid att det är så sorgligt med er som på förhand inte kunde ana hur det skulle kännas att få barn. Det tyder ju på att era föräldrar inte alls förmedlat till er hur de känner för er. Det är ju inte ert fel på något vis, men väldigt, väldigt sorgligt.

Jo men det skrev jag också, i ett tidigare inlägg, att det är t.ex. ansiktsformen hos små barn -och djurungar!- som vi instinktivt reagerar på. Den höga pannan, stora ögonen, runda kinderna.

I mitt eget fall så hade jag faktiskt inte umgåtts med bebisar alls innan min egen föddes! Det är sant, om det sen är sorgligt vet jag inte, i mitt liv och mitt umgänge förekom inte många bebisar. Jag hade inga småsyskon heller. Jag satt och funderade en gång på hur många riktigt pyttesmå bebisar jag hållit i min famn innan jag själv fick barn ... och det var inte många ska jag erkänna!

Mina föräldrar var väldigt ömsinta, kärleksfulla och närvarande och det var inte det jag menade. Jag skrev om nåt annat, en känsla för just DEN bebisen som var alldeles överväldigande. Och som jag inte alls var förberedd på, uppriktigt sagt. Lite som att bli förälskad för första gången, fast på ett lite annat plan.

Och i den HÄR tråden får jag väl skriva det? Jag ska hålla mig till dessa rader, dock.

 

[Lena Furberg]

Sv: Hur berikat ert liv?

Och jag menar heller inte att det är något biologiskt till just DEN bebisen - hade någon, som sagt, lyckats med konststycket att lägga en annan nyfödd på min mage i det ögonblicket, hade jag nog knytit an till den bebben lika mycket.

 

[Minna86]

Sv: Hur berikat ert liv?

Ja, han vet om att jag är tveksam och det har han vetat under hela vårt 8 år långt förhållande så det är ingen nyhet direkt.

Återigen, jag kanske lever i en konstig värld. Men mina kompisars sambos är inte heller speciellt intresserade av framtiden, de lever här, nu och tar det som det kommer så jag vet inte om min sambo är ovanlig på det viset. Däremot är han extremt opratsam och ja, det kan vara störande ibland (precis som att jag tror han tycker jag är störande som måste prata hela tiden).
Pratade med min kära far om något liknande (handlade inte om barn dock) och han sa att killar inte är speciellt mycket för att planera och drömma utan de gillar att göra. Har ingen aning om hur mycket sanning det ligger i det generellt men på mig och min sambo stämmer det ganska bra överrens.

Jag har ett behov av att långt i förväg förbereda mig på att sluta med p-medel medan min sambo antagligen skulle kunna vakna en morgon och känna "okej nu kör vi" utan några som helst problem.

 

[Minna86]

Sv: Hur berikat ert liv?

Det vet jag inte om jag håller med om... Nu har visserligen inte mina syskon fått några barn ännu men min sambo träffar inte sin syster mer för att hon har barn och på min sida har det kommit lite nya kusiner men jag kan inte påstå att de intresserar mig det minsta eller gör att jag träffar deras mamma/pappa mer...