Hur berikat ert liv?

[Hyacinth]

Sv: Hur berikat ert liv?

Jag tycker jag har lärt känna mig själv på ett annat sätt. Det är otroligt roligt att få lära känna någon så från början.
Jag kan dessutom roa mig med att lära snäckan säga roliga ord och fraser.

 

[Inte_Ung]

Sv: Hur berikat ert liv?

Tror inte att barn eller inte barn är en fråga man löser med hjälp av förnuftet.

Jag gjorde det.
Och det var så roligt att jag skaffade 3 st.

 

[dee79]

Sv: Hur berikat ert liv?

Förutom en massa av det som sagts här i tråden så märker jag EN stor skillnad:

Jag skrattar varje dag. Ofta länge och helhjärtat. Det hade jag inte gjort på en herrans massa år innan jag fick min son.

 

[Badger]

Sv: Hur berikat ert liv?

Aha spännande Själv skulle jag nog kommit till motsatta resultatet

 

[Minna86]

Sv: Hur berikat ert liv?

Aha spännande Själv skulle jag nog kommit till motsatta resultatet

Inte speciellt roligt att höra...
Jag har hittils inte tagit ett beslut (som har någon större påverkan på mitt liv kanske ska sägas) utan hjälp av förnuftet så det vet jag inte ens hur man gör. Bara tanken på att ta ett beslut utan att vrida och vända på beslutet ger lite panikkänslor

Kan ibland bli så avundsjuk på folk som bara rycker på axlarna, kör och tänkter "det löser sig"...

 

[Mabuse]

Sv: Hur berikat ert liv?

Man kan ju ta ett överlagt beslut utan att enbart använda förnuftet. Vi funderade både en och femton gånger innan vi fick barn, men det var ändå känslomässigt. Beslutet grundades inte på vad som var förnuftigast att göra (det är ju lika förnuftigt att ha barn som att inte ha det), utan på hur gärna vi ville ha barn.

Känslomässigt måste ju inte innebära oöverlagt.

 

[lady_mike]

Sv: Hur berikat ert liv?

Ameo

Byt ut ordet "barn" i din fråga och ersätt det med "häst" eller "hund" eller annat valfritt husdjur och svara själv på frågan. Du kommer ganska nära sanningen på detta sätt.

Kärleken är ju naturligtvis en enorm anledning. Att ta bort den som svar går inte.

Men alla glada skratt jag får pga min son varje dag pga hans tokerier överväger allt tjat jag oxå får klämma ur mej.
All lek ute i snön i vintras har varit helt underbart kul och det får mej att känna mej frisk i själen.
Vår son lyfte mitt och sambons förhållande till en helt ny nivå. Vi trodde inte kärleken kunde bli starkare mellan oss men ack så fel vi hade.

Allt nytt umgänge är ju en bonus. Även om ett visst umgänge föll undan i samband med sonens födelse. Nu börjar dock vissa i vårt gamla umgänge skaffa barn igen och söker lite därför upp oss igen. Och välkommen säger jag då

Jag är sjukt morgontrött men sen sonen föddes vaknar jag varje morgon med att le.


Det är lite svårt att skriva ner allt underbart med att skaffa barn. Barn går inte att skriva ner med ord..

 

[Björk]

Sv: Hur berikat ert liv?

Jag tyckte det var mer igenkänning än nyupptäckt att se världen genom barnets ögon, trots allt så har man ju själv varit barn en gång.

Ja? Det var väl rätt så precis det jag skrev?

Det har berikat mitt liv att få vara med och se livet och världen genom barnaögon igen.

Vad gäller att stanna upp och vara i nuet så tycker jag några år som kollektivtrafikresenär är oslagbart på den fronten - det går ju inte att göra så mycket annat när tunnelbanan plötsligt står still när man har som mest bråttom, eller när bussen som skulle komma om två minuter istället kommer om tio.

Till viss del. Jag har tillbringat ett par år på t-bana och pendeltåg jag med. Men inte gav det mig samma känsla som med barn direkt.
Nu är det ju dessutom någon med som kommenterar just "nuet"; myran på marken, pölen intill eller frågar om rymden bara helt apropå.

 

[Mabuse]

Sv: Hur berikat ert liv?

Jag menade mer att minnet hade man ju redan innan man fick barn. Iofs kanske jag är ovanligt barnsligt sinnad, men jag tänker rätt ofta "Ååh, det här hade jag älskat när jag var liten!", med eller utan barn i sällskap. Att det mer är miljön än barnet som påminner mig.

 

[Lena Furberg]

Sv: Hur berikat ert liv?

KL
Och en 5-åring måste vara universums roligaste resesällskap!! Där finns INGET tråkigt eller besvärligt! Allt är bara ett stort härligt ÄVENTYR!

 

[Björk]

Sv: Hur berikat ert liv?

Jag menade mer att minnet hade man ju redan innan man fick barn. Iofs kanske jag är ovanligt barnsligt sinnad, men jag tänker rätt ofta "Ååh, det här hade jag älskat när jag var liten!", med eller utan barn i sällskap. Att det mer är miljön än barnet som påminner mig.

Ja, jag minns också väldigt mycket från min barndom. Även innan jag fick barn. Men inte i lika hög grad som när jag fått barn. Det där att se på världen med barnaögon blir det helt enkelt mer fokus på med barn närvarande. För mig i alla fall.

*kl*
Kom på en annan sak jag tycker är så rolig med barnen: att få introducera sånt som man själv uppskattade/tyckte var roligt som barn. Att återskapa en del av de familjetraditioner, lekar och annat som man upplevde som liten. Som t ex känslan man fick när man fick handla från glassbilen.

 

[Badger]

Sv: Hur berikat ert liv?

Inte speciellt roligt att höra...
Jag har hittils inte tagit ett beslut (som har någon större påverkan på mitt liv kanske ska sägas) utan hjälp av förnuftet så det vet jag inte ens hur man gör. Bara tanken på att ta ett beslut utan att vrida och vända på beslutet ger lite panikkänslor

Kan ibland bli så avundsjuk på folk som bara rycker på axlarna, kör och tänkter "det löser sig"...

Haha inte utan förnuftet såklart, bara att förnuftet och känslor får samarbeta. Om förnuftet fick avgöra helt kallt skulle jag nog inte läsa böcker hela tiden, jag skulle definitivt inte rida osv osv. Man gör ju det som är kul också inte bara det som är förnuftigt. Det finns inte mycket roligt man skulle göra om förnuftet utan känslor fick avgöra allt.

Jag är ingen känslomänniska utan förnuftig och lite cynisk. Men när man tänkt igenom en sak måste man få göra det som är roligt och som KÄNNS rätt inom rimliga gränser. Barnbeslutet vred och vände jag nog på i nära 10 år innan det kändes rätt, och svaret var då att skaffa, det blev i det ögonblicket ganska odramatiskt inga listor med pros and cons utan bara en känsla av att sure, vi testar och ser om det går.

I övrigt läste jag bara häromdagen att riktigt stora beslut tas oftast bäst med känslor inblandade. Parametrarna är för många för att ordentligt tänka igenom dem. Men känslorna sitter nära de centra som tar in information. När det är ett komplicerat infomationsdigert beslut så har tydligen känslorna ofta rätt. De hade testat med fingerade bilköp och känslogruppen hade störst träffsäkerhet på bästa bilen

 

[Minna86]

Sv: Hur berikat ert liv?

När känslorna och förnuftet/rädslan ligger lika då? Vad chansar man på då?

Skulle jag dra lott så skulle jag lixom bli missnöjd oavsett vilket resultat det blev...

 

[ameo]

Sv: Hur berikat ert liv?

Frågan är väl om du vill ha barn men försöker hitta anledningar att bli avskräckt för att du inte vågar ta steget, eller om det är så att du egentligen inte vill ha barn men försöker hitta förnuftsmässiga skäl till att ändå skaffa ett (eller flera)?

 

[Minna86]

Sv: Hur berikat ert liv?

Det är helt klart frågan och jag har ingen aning om hur jag ska komma fram till vilket det är.

Jag är ju livrädd för förändringar och tycker saker jag egentligen vill jättemycket är läskiga när det väl är dags vilket talar för det förstnämnda...

Å andra sidan så är jag ju väldigt rädd att inte skaffa och sen stå där och ångra mig vilket talar för det sistnämnda...

Som sagt, vad lätt allt hade varit om man bara varit riktigt tjejjig och dessutom hade "det löser sig"-tänket.

 

[Badger]

Sv: Hur berikat ert liv?

När känslorna och förnuftet/rädslan ligger lika då? Vad chansar man på då?

Skulle jag dra lott så skulle jag lixom bli missnöjd oavsett vilket resultat det blev...

Det beror på hur gammal du är, om jag var tex 26 år gammal så skulle jag lägga hela projektet på hyllan i tio år till.

Vet jag av egen erfarenhet att just jag skulle göra. Fast när jag var 26 år visste jag bara att jag nog kanske ville ha barn någon gång i en vag framtid, (med rätt man som kunde sköte ett hushåll!) bara absolut inte just då och definitivt inte med killen jag hade då! Checkpoint 1 när jag var 28, mamma var 28 när hon fick mig. Checkpoint 2 när jag var 32, mina småbröders mamma var 32 när hon fick dem.

När jag var 34 så blev det av.

Men det är inte en rekommendation utan ett svar på din fråga om vad Jag skulle gjort. Du kommer säkert på ngt som passar dig. Om man tex har perfekt jobb, bostad, pojkvän osv vid 26 kanske det känns riskabelt att vänta.

Helt plötsligt kanske det känns rätt, eller aldrig.

Haken med min metod är ju såklart att man måste vara helt och fullt beredd på att inte få barn alls. Med tanke på hur lång tid det kan ta för vissa. (Eller snabbt, för både mig och min 36 åriga väninna gick det på de första försöken, båda fick missfall första gången (jättejättevanligt!) och så blev det barn på andra försöket, hon har två nu.)

 

[Petruska]

Sv: Hur berikat ert liv?

Jag skrattar varje dag. Ofta länge och helhjärtat. Det hade jag inte gjort på en herrans massa år innan jag fick min son.

Låt mig gissa: dina barn är inte tonåringar ännu?

Jag skrattade för all del rätt ofta under tonårstiden, men det var ett för mig helt nytt, svartsynt/ironiskt/hysteriskt skratt - en överlevnadsstrategi, snarast.

Om barn föddes som tonåringar skulle mänskligheten varit utdöd för länge sedan, det är min övertygelse.

Det roligaste över hela uppväxten har helt klart varit den utveckling man får ta del av genom att prata med barnet, hur barnet formulerar sig, vad barnet tänker på. Nu med vuxna barn, har jag fortfarande sådana upplevelser snart sagt varje gång jag träffar dem.

Den där igenkänningen som en del är inne på, har varit rolig under de perioder som barnen har varit i en ålder då jag själv mådde bra. Småbarnstiden, tex. Den igenkänning som drabbade i tonåringen var inte alls lika underhållande.

Nu när de är vuxna, är igenkänningen rolig igen.

 

[Björk]

Sv: Hur berikat ert liv?

Det beror på hur gammal du är, om jag var tex 26 år gammal så skulle jag lägga hela projektet på hyllan i tio år till.

Bra svarat. Jag var på väg att svara ungefär samma sak.

Hade jag varit omkring 26 och funderat "vill jag ha barn.... eller inte?" "är det rätt tid nu... eller ska jag vänta?". Då hade jag väntat några år.

Jag har alltid vetat att jag "någon gång" vill ha barn, men under vuxenåren började jag omkring 30 fundera på hur/vad jag skulle göra OM tillfället inte skulle infinna sig så att säga. Då var jag singel och jag kände ändå att jag vill ha en partner och DELA föräldraskapet med denna. Insikten om att det kanske inte skulle "bli" några barn började komma och jag tänkte att det skulle vara trist, men inget livsavgörande. Jag hade kunnat leva ett lyckligt liv även om jag inte fått barn.

Första barnet kom när jag var 38 och andra när jag var 41 (snart 42).

 

[Skogstrollet]

Sv: Hur berikat ert liv?

Det är helt klart frågan och jag har ingen aning om hur jag ska komma fram till vilket det är.

Jag är ju livrädd för förändringar och tycker saker jag egentligen vill jättemycket är läskiga när det väl är dags vilket talar för det förstnämnda...

Å andra sidan så är jag ju väldigt rädd att inte skaffa och sen stå där och ångra mig vilket talar för det sistnämnda...

Som sagt, vad lätt allt hade varit om man bara varit riktigt tjejjig och dessutom hade "det löser sig"-tänket.

Tjejig?

För mig har livet förändrats enormt sedan jag fick barn och min son är bara 7mån än så jag gissar att det kommer ännu mer längre fram. Jag tror att den största förändringen som skett för mig är att mitt kontrollbehov minskat och jag är inte lika rädd för förändringar som jag var innan, jag kan ändå inte styra allt som sker så jag har lärt mig att släppa efter lite och stå och se på vad som händer istället för att försöka påverka allt. Han kryper när han kryper och behöver få utforska och upptäcka världen på egen hand (övervakad men inte styrd).
Han har gett mig motivation att jobba på mina svaga sidor och bli en bättre människa (den bästa mamman jag kan vara).

Det vardagliga har inte förändrats så himla mycket, vi bor där vi bor och när mammaledigheten är över tar jag upp mina studier igen. Vi har inte varit festprissar utan båda är nöjda med att vara hemma med familjen på helgerna. Förändringarna för mig kom på insidan, inte utsidan.

Rent praktiska saker är att jag skrattar och ler mer, varje dag faktiskt. Att vakna till hans lilla leende på morgonen och hans små fingrar som drar i min näsa är underbart, dagen kan inte börja bättre. Utöver det så gör han mig mer aktiv, promenader, krälar på golvet, sjunger sånger, rullar bollar osv.

 

[Björk]

Sv: Hur berikat ert liv?

Jag skrattade för all del rätt ofta under tonårstiden, men det var ett för mig helt nytt, svartsynt/ironiskt/hysteriskt skratt - en överlevnadsstrategi, snarast.

Om barn föddes som tonåringar skulle mänskligheten varit utdöd för länge sedan, det är min övertygelse.

.............................